Vahetere...orka?

Jag läste ett inlägg H (Helt Perfekt's ägare) skrev på sin.. eh, vanliga blogg, för nån månad sen. Eller nåt. Hur som helst kom jag att tänka på det inlägget och bad herrn snällt om adressen till inlägget.

Vad inlägget handlar om är svensk film och jag tycker att de som är överförtjusta i svensk film bör läsa texten H har skrivit och ta sig en funderare över saken.. för svensk film är - som H så fint har citerat The Bullshit Man - bullshit. Åtminstone till större delen.

Inlägget finner ni här. Hoppas läsningen förnöjer.

1944. Efter att ett brittiskt flygplan bärandes den amerikanska generalen Carnaby - som är en av samordnarna i planeringen av den andra fronten - blivit nedskjutet i närheten av den lilla byn Werfen sätts en liten grupp på sju soldater (sex brittiska, en amerikansk) ihop för att genomföra en räddningsaktion åt generalen innan den tyska underrättelsetjänsten - som tagit generalen till det intilliggande ointagliga Schloss Adler (Örnnästet) - lyckas få honom att prata.

Det första jag har att säga om filmen är faktiskt inte om filmen, utan om de negativa kommentarerna på IMDB om filmen. Hur jävla dumknullad får man bli egentligen? Flera av dessa negativa kommentarer om filmen går ut på att de gnäller om att filmen inte är realistisk och att filmen dumförklarar tyskar. För helvete, det är en FILM. EN FILM. Fatta för helvete. Varken en film, bok (som den här filmen är baserad på) eller ens en novel behöver vara 110% realistisk - även om filmen är baserad på verkliga händelser. Det går alltid att förändra och vrida och vända på verkligheten så att det ska passa in. Och Where Eagles Dare - eller Örnnästet som den är känd som i Sverige - har gjort precis det. Filmen är inte 110% realistisk, sure, men den är fan så underhållande.

Where Eagles Dare är emellertid inte en ren krigsfilm, utan mer en blandning mellan krig, action och äventyr - vilket blir en riktigt snygg kombination då filmen blir en riktig jävla nagelbitare väldigt ofta. Bitvis sitter jag och håller andan även om jag vet hur det kommer gå.

I rollistan ser vi bland annat Clint Eastwood som den amerikanske löjtnanten och en bunt namn jag aldrig hört talas om och ansikten jag tror jag inte sett i några andra filmer. Men det är än dock Richard Burton som snor hela showen och innehar den viktigaste rollen i hela filmen. Och han gör det bra.. oh så jävla bra han gör det.

Filmen må vara från 1968, men det mesta är ruskigt bra i den. Actionsekvenser, dialoger, effekter.. ja, det mesta. Det enda man kan lyfta på ögonbrynet åt eller rent av börja flina åt är de typiska greenscreen-effekterna de använt i scener där de använder olika fordon. Givetvis är det ingenting fel med det, men jag ville bara påpeka saken.

2 år efter Where Eagles Dare gjordes, gjorde samma man - Brian G. Hutton - en annan krigsklassiker: Kelly's Heroes - där Clintan återigen hade en av huvudrollerna.

Har man inte sett Where Eagles Dare och gillar krigsfilm, se den. Det är den absolut värd. Jag älskar den och kommer definitivt se den många, många gånger till (detta var givetvis inte första gången jag såg den, utan jag såg den för över 10 år sedan).

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0065207/

Efter det att Professor Ayres upptäckt en hemlighet i en uråldrig stentavla sticker han iväg för att öppna kryptan som nämns i tavlan, varpå han väcker ruttna zombies till liv - som dödar honom. Under tiden anländer tre par till hans stora villa som han hade bjudit in för att berätta om sin upptäckt. Kort efter deras ankomst stöter paren på de ruttnande vandrande liken och tar skydd i villan för att försöka överleva natten, men villan blir snabbt omringad av de odöda horderna som aldrig verkar ta slut...

Redan från det att jag såg Andrea Bianchi's namn på fodralet till Le notti del terrore - eller The Zombie Dead som min release hette (som är bara en av en bunt aka-titlar) - anade jag oråd och stanken av skräpfilm luktade lång, lång väg. Nu efter att jag har sett den är jag förvånansvärt nöjd med filmen - även om det var en riktig skitfilm.

Effekterna var gräsliga och rent utsagt löjliga. Makeupen är fruktansvärd och ser lite ut som om Bert Karlsson har somnat med ansiktet i en tallrik havregrynsgröt. Blodet som kommer från zombierna består av en substans som ser misstänkt lika ut som brunsås - utom i en scen där ett av fruntimmrena går lös på en zombie och slår sönder skallen på denne mot kanten på ett badkar.. då blöder den blåbärsyoghurt istället. I en scen ser vi även underläppen på en av skådespelarna som spelar zombie, även om han har makeup på sig så att det ska se ut som att hans underläpp är alldeles förruttnad.

Karaktärerna i filmen är några av de mest blåsta karaktärer jag någonsin har sett i en zombiefilm.. eller kanske de mest blåsta jag någonsin har sett i någon form av film? Whatever. De gör så många korkade saker att man sitter bara och mumlar för sig själv "Varför gjorde han/hon så?" och "Vad sysslar han/hon med?". Skådespelarna emellertid ser mest ut som att de vill bara få skiten överstökad och få ut sina pengar för att få mat på bordet. Och som många andra italienska skräckfilmer så finns det en (i det här fallet flera, tyvärr) karaktärer/skådespelare man stör sig på. Den jag störde mig mest på i den här filmen var Peter Bark som spelar sonen till en av kvinnorna och ska föreställa en.. ptja, 15 åring (?). Problemet är att Bark var 26 år vid inspelningen av filmen - och även om han är en dvärg så syns det lång väg att Bark var betydligt äldre än vad han spelade som.

Storyn och händelseförloppet behöver jag nog inte gå in på speciellt mycket mer än vad jag redan gjort, men jag vill också påpeka att slutet är helt värdelöst. Filmen bryter tvärt och slänger en text i nyllet på tittaren som yrar något halvt osammanhängande. Härligt.

Hur fan kan jag då vara nöjd med filmen om den nu är så jävla usel på samtliga punkter? Den är underhållande, blir mitt svar på den frågan. Den är så urbotat jävla dum, uselt gjord och rent av skrattretande att man bara sitter och håller sig för gapskratt större delen av filmen. Skrämmande och läskig är inte ord som bör stå i samma mening som den här filmens titel. Ord som skrattframkallande och gräsligt rolig passar lite bättre.

Är man ute efter en usel zombierulle så rekommenderar jag den här starkt, i annat fall kan man leta vidare. Jag kommer då iaf definitivt se om den fler gånger - så här kul har jag inte haft sen jag såg Shaun Of The Dead första gången.. även om den är menad att man ska skratta åt den.

http://www.imdb.com/title/tt0081248/

Nightmares från 1983 är en av många episod/kapitel/short story skräckisar och innehåller fyra berättelser som är baserade på klassiska skräck/spökhistorier.

Kapitel ett: Terror In Topanga. Rökaren Lisa (Cristina Raines) har slut på cigg en sen kväll och bestämmer sig för att bege sig iväg till affären för att handla mer. Hennes man - Phil (Joe Lambie) - förbjuder henne för att åka till affären då psykopaten William Henry Glazier (Lee Ving) lyckats smita från mentalsjukhuset han var inspärrad på och har samma kväll attackerat en polis. Lisa smiter ändå iväg och beger sig ner i dalen...

Den första historian i filmen är en riktig klassiker och jag mindes den från den svensk rysarserien Chock som gick på SVT för en herrans massa år sedan. Skådespelarna är bra och historien är givetvis spännande med den där klassiska twisten i slutet. Den här historian är också den kortaste.

Kapitel två: The Bishop Of Battle. J.J. Cooney (Emilio Estevez) är en videospelsgud och arkadspelsskojare som blåser folk på pengar tillsammans med sin polare Zock (Billy Jayne). Efter att ha bråkat om J.J.'s besatthet av tvspel splittrar de sig och J.J. går in till hans lokala arkadspelsställe - där han återigen försöker slå det sjukt svåra spelet "The Bishop Of Battle". Under hans försök att klara spelet kommer han återigen till bana tolv och dör där - som alla hans vänner alltid gör och som många gånger innan för honom själv. Efter att ha blivit utsparkad av ägaren beger sig J.J. till arkadstället senare på kvällen och bryter sig in för att klara av "The Bishop Of Battle"...

Den andra historian är lite segare. Det händer inte så mycket förrens i slutet av kapitlet. Emilio Estevez är klockren i rollen som J.J., men effekterna fick mig att vråla av skratt - det märks verkligen att de försökt göra effekter som de inte hade teknologin till. Gosch. Underhållande är det iaf. Storyn har jag däremot inte hört talas om tidigare.

Kapitel tre: The Benediction. Prästen MacLeod (Lance Henriksen) tappar sin tro efter att ha bevittnat en ung pojkes våldsamma död. Han förklarar för sin vän och kollega Fader Luis Del Amo (Tony Plana) att han har tappat sin tro kring koncepten om gott och ont. Han beger sig till slut ifrån ministeriet och åker ut i öknen med sin bil. Mitt ute i ingenstans stöter han på en stor svart 4x4 pick-up, som till en början tränger sig före honom och åker vidare. Men pick-upen dyker snart upp igen och det står klart för MacLeod att han inte har något annat val än att möta denna - till synes - ostoppbara motståndare.

Tredje kapitlet rör på sig lite snabbare, är bitvis småspännande, effekterna är helt ok och Lance Henriksen är bra i huvudrollen. Storyn har jag emellertid inte heller hört talas om tidigare.

Fjärde kapitlet: Night Of The Rat. Claire (Veronica Cartwright) kan höra råttor springa i väggarna i hennes hem, men hennes man Steven (Richard Masur) ignonerar det. Även om Steven försöker övertyga Claire att han ska ta hand om problemet med hjälp av ett par råttfällor på vindsvåningen, blir deras problem ännu värre: saker börjar rasa av deras hyllor och familjes katt försvinner. Claire ringer in en utrotare som upptäcker att den här råttan har gnaggt stora hål bakom olika skåp och har också gnaggt av en elkabel...

Det fjärde och sista kapitlet i filmen är relativt segt. Det händer inte så mycket och effekterna framkallade återigen gapskratt - och som i andra kapitlet syns det att de inte haft teknologin för att framföra de effekter de ville ha. Veronica Cartwright (som medverkade i första Alien) är riktigt bra - de övriga skådespelarna är helt ok.

Nightmares är en helt ok episod/kapitel/short story skräckis - inget märkvärdigt, men inte heller dålig. Den har några twistar här och var i filmen, men bjuder inte direkt på några lyfta-på-ögonbrynen-grejer. Nightmares går hur som helst att se om flera gånger.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0086014/

Christine Day är en ung Broadway sångerska i New York. När hon ska iväg på en audition för en show kommer hon över ett stycke musik skriven av en okänd musikkompositör vid namn Erik Destler - som levde nästan 100 år innan. När hon sjunger ett stycke ur Destler's musik inträffar en olycka och Christine slängs från 1989 års New York till 1881 års London, där hon får träning av en mystisk man i mantel - som gör allt för att hon ska bli stjärnan på London Opera House... även om det innebär mord.

Jag är lite kluven kring den här filmen. Filmer som innehåller dans- och/eller sångnummer är verkligen inte filmer jag brukar jubla över, utan suckningarna börjar ganska snabbt in i sådana filmer. 1989 års The Phantom Of The Opera - med Robert Englund i titelrollen - började verkligen inte bra. Det ylades en massa i sann opera anda, varpå jag suckade djupt och stänga-av-fingret kliade fruktansvärt.

Men ungefär halvvägs in i filmen rätar faktiskt filmen upp sig lite grann. Istället för att vara en trög, tråkig, ylande film övergick det hela till en lite mer slasheraktig stil - och mitt intresse väcktes givetvis direkt. Halva filmen är rutten, andra halvan är rätt bra - med en hel del gore och slask.

Skådespelarna är rätt bra och Robert sviker givetvis inte. Robert's karaktär påminde mig fruktansvärt mycket om Robert's kändaste karaktär - Freddy Krueger. Vilket var lite småskoj, typ. Effekterna och makeupen var riktigt snyggt gjorda - inget gnäll där.

Jag är halvnöjd med den här filmen. Jag förstår visserligen att de inte kunde ha uteslutit yla-halsen-av-sig-sekvenserna, men jag hade föredragit att dessa scener var helt borta. Jag tål det inte. Vad som bör tilläggas är att det här är första gången jag sett en Phantom Of The Opera-film - och det blir säkerligen den sista också. Största anledningen jag såg den här filmen var just pga att Robert var med i den.

I mitt tycke är det en ok film - även om första halvan lätt kunde ha varit bättre. Suck..

http://www.imdb.com/title/tt0098090/

Kyle Williams trodde att den posteringen som sheriff i den sömniga lilla hålan Bywaters skulle bli exakt den förändringen han behövde. Men den lugna staden är inte vad den verkar. Medans han undersöker en serie ovanligt våldsamma mord, upptäcker Kyle att byborna döljer en fasansfull hemlighet.

Enligt fodralet och inledningen är filmen baserad på en Marvel seriebok - huruvida detta stämmer vet jag inte. Men egentligen spelar inte det så stor roll då filmen faktiskt är en riktigt hygglig B-skräckis med jävligt schyssta effekter och skådespelare för att vara en film som man troligtvis skulle sett på Sci Fi Channel (eller en rip från den kanalen).

När jag slog mig ner för att se filmen räknade jag kallt med en halvdan film som troligtvis skulle vara helt ok, inget mer. Men filmen överaskade mig rätt rejält med både effekter och skådespelare (som jag för övrigt aldrig sett förr). Storyn är det inget fel på, men händelseförloppet kunde lätt ha varit mer intensivt - även om det inträffar en hel del grejer bitvis.

Man-Thing överaskade mig som sagt rejält och de som gillar den här typen av skräckfilm (monsterskräck) kanske ska ta och slänga ett öga över den. För er andra som föredrar annat, leta vidare.

Mycket sevärd, men inte tillräckligt stark för en rekommendation då jag tycker händelseförloppet kunde rört lite mer på sig.

http://www.imdb.com/title/tt0290747/

TV-filmen They Nest handlar om den alkoholiserade Boston-läkaren Ben Cahill som blir tvingad att ta ut semester för att göra något åt sin situation. Han beger sig iväg till ett hus - som han och hans f.d hustru köpte tillsammans - för att rusta upp stället och vila ut på ön Orrs Island, utanför Maines kust.

Kort efter hans ankomst hamnar han i trubbel med några av öns invånare, samtidigt som bisarra och märkliga dödsfall inträffar - och alla har de en gemensam sak: varje offer har märken efter insektsbett på sina kroppar...

TV-filmer har en förmåga att vara uselt gjorda och inte speciellt sevärda. They Nest däremot är en ganska välgjord gjord-för-tv-skräckis som har helt ok effekter, helt ok skådespeleri och ett manus som faktiskt håller - även om en del frågor inte besvaras fullt ut.

Det enda jag har att klaga på är nog filmens uppbyggnad. De första 35 minutrarna är ganska sega och när det väl börjar hända något går det över ganska kvickt. Den senare delen av filmen - runt 45 minuter och framåt - börjar det hela emellertid att röra på sig ordentligt och det börjar faktiskt hända någonting av intresse. Och det händer ganska mycket också för den delen.

Med det sagt menar jag inte att They Nest är usel, utan bara halvsegt gjord. Hade de slängt in lite mer intressanta händelser hade jag säkerligen kunnat tänka mig att rekommendera filmen.. men nej. They Nest är dock en av de bättre gjord-för-tv-skräckisarna som har kommit - måste jag säga.

Mycket sevärd - även om den första halvan är rätt seg.

http://www.imdb.com/title/tt0221633/

Ulrik Hansson är en medelålders arkitekt som lever i en trygg tillvaro i en svensk villaförort tillsammans med sin hustru Monika och deras två yngre barn och får påhälsning av deras vuxna dotter Saga med jämna mellanrum. De ska snart flytta till en villa de köpt och renoverat. Allt är frid och fröjd... tills en morgon då Ulrik vaknar upp i en pöl av blod och upptäcker att hela hans familj är spårlöst försvunna. Vad har egentligen hänt?

Svensk film är i regel skräp, halvdant eller bara ok. Men sen finns guldkornen också. I mitt tycke är Sleepwalker en av dem. Filmen är givetvis inte felfri, utan innehåller lite halvtaskigt skådespeleri och en del hål här och där som inte fylls i ordentligt, men filmen är stundtals spännande och storyn utvecklas lite allt eftersom och man vet inte riktigt vart den ska ta vägen förrens i slutsekvenserna.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om Sleepwalker då jag tycker att man gott kan ta och se den om man vill veta mer om den. Jag har sett den två gånger nu och fler kommer det definitivt att bli.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0228871/

När en plötslig attack mot NSA i Virginia inträffar måste Augustus Gibbons återigen skaffa fram en xXx-agent - då Xander Cage blivit dödad på Bora Bora. Hans val blir en gammal krigspolare: Darius Stone - som sitter inne på 20 år efter att ha slagit av försvarsministern/generalen George Deckert's käke samt vägrat order. Efter att ha fritagit Stone börjar Gibbons - tillsammans med Stone och NSA uppfinnaren Toby Lee Shavers - att rota i det hela och upptäcker att en militär utbrytargrupp konspirerar för att göra statskupp genom hemliga operationer i USA:s maktcentrum: Washington D.C.

Det mesta är sig likt från den första filmen, bortsett från några punkter. Vin Diesel's karaktär i första filmen var en våghals som satte sitt eget liv på spel, medans karaktären Ice Cube - som tagit över xXx-rollen från Diesel - spelar sätter istället andras liv på spel hellre än sitt eget. Actionsekvenserna är bitvis mindre realistiska och på vissa effekter syns det ganska lång väg att det är CGI.

Detta blir emellertid inget problem då filmen inte är av den smartaste karaktären. Det går ganska snabbt upp för tittaren vem som är styggingen och vad hela filmen går ut på.. men inte heller detta blir något problem för filmen, då den är menad att underhålla - nothing more.

Samuel L. Jackson är tillbaka som Gibbons och gör som vanligt bra ifrån sig, Ice Cube har tagit över xXx-rollen från Vin Diesel och gör det hela jävligt bra - i mina ögon - och Willem Dafoe är som vanligt klockren i sin roll.

Någonting som är synd med den andra filmen är att många är av den åsikten att den är sämre än den första filmen och att det är en ren urmjölkning av konceptet. Sure, det är det säkert.. men vilken actionfilmstittare vill inte se bad ass snubbar som vräker ur sig uppkäftiga kommentarer om vartannat med rejäla puffror som säger pang pang?

Den andra xXx är minst lika underhållande som den första och jag rekommenderar den varmt - som den actionfilmstittare jag faktiskt är.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0329774/

Efter att en agent blivit mördad under ett uppdrag i Prag av en grupp som kallar sig Anarchy 99 bestämmer sig NSA för att leta reda på en ny agent att sätta in. Istället för att ta en av sina egna föreslår NSA agenten Augustus Gibbons att ta en civil - en brottsling - och sätta in i uppdraget. Xander Cage - en omtalad underground spänningssökare - får kort efter sitt gripande ett ultimatum av Gibbons: antingen tar han på sig uppdraget - eller så kommer han få tillbringa troligtvis resten av sitt liv bakom galler. Cage tar på sig uppdraget och beger sig sedan iväg för att ta reda på vad Anarchy 99 - som är ledda av den f.d ryske befälhavaren Yorgi och dennes vackra men stenhårda flickvän Yelena - egentligen har i kikaren.

Vad som följer är action. Ganska jävla mycket action med för den delen. Inte lika mycket action som i t ex Crank filmerna. Men action. Och det vet ju typ, alla. Självklart. Och vad som händer innan Cage - som spelas av Vin Diesel - skickas iväg till Prag involverar också en hel del action. Under filmens gång bjuds vi på - utöver action givetvis - också en satans massa stunts i våghalsiga situationer. Exempelvis snowboardåkning framför ett stort snöskred och crosshoppande över ladgårdstak - när ladgården sprängs i småflisor.

Att säga att xXx är fullt ut realistisk skulle vara ungefär som att svära i kyrkan. Visst, bitvis är den realistisk och actionscenerna är snyggt gjorda, men i många sekvenser sitter jag och frågar mig själv "Hur fan överlevde han det där?" och "Hur gick det där till egentligen?". Manuset är välskrivet, sure, men helt realistiskt? Njae..

Utöver Diesel - som i vanlig ordning levererar en del uppkäftiga repliker - ser vi även Samuel L. Jackson i rollen som Gibbons (som i vanlig ordning gör bra ifrån sig), Asia Argento (dotter till Dario Argento) i rollen som Yelena och Marton Csokas som styggingen Yorgi.

Jag har inte så mycket mer att skriva om filmen. De flesta som gillar action lär ha sett den åtminstone en gång. Så jag avslutar med det här: jag gillar fortfarande xXx, även om den kanske var lite väl överhypad när den kom.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0295701/

Uppföljaren som kom tre år efter den fina klassikern är verkligen inte ett mästerverk - även om det är samma team som står bakom filmen. Filmen utspelar sig ett par år efter händelserna i den första filmen. Glen och hans familj har flyttat, men hans granne - och bästa vän - Terry bor fortfarande i samma kåk tillsammans med sin - nu alkoholiserade - pappa. Terry har emellertid efter sina upplevelser med de uråldriga demonerna blivit i princip besatt av demonologi - läran om demoner. En sen kväll smyger han över till Glen's gamla hus som nu står övergivet, nedgånget och inhägnat av ett staket för att genomföra en ritual. Mitt i ritualen dyker värstingen John, hans korkade polare Moe och John's snygga flickvän Liz upp och blir delaktiga i det hela. Efter ritualen upptäcker de fyra ungdomarna att genom en demonisk tjänare - som lyckats ta sig in till vår värld - kan de önska sig vad de vill.. men till ett högt pris.

Jag tar hänsyn till att filmen faktiskt är en B-rulle och är inte menad att vara någonting annat heller, men för helvete.. filmen innehåller en hel del scener där det inträffar helt oförklarliga grejer så som att en bil fortsätter åka fastän ingen har foten på gaspedalen, för att ge ett bra exempel. Storyn är halvdan, men innehåller också hål i sig som inte täcks igen. Skådespelarna är väl helt ok och jag kan väl inte klaga speciellt mycket på dem då det är en bunt B-skådisar (som senare var med i större filmer - åtminstone vissa av dem). Effekterna är ungefär som i den första filmen - vilket inte imponerade på mig den här gången, då filmen faktiskt kom ut ett par år efter den första och kunde därmed haft betydligt bättre effekter för sin tid.

Min personliga åsikt om The Gate II: Trespassers är att det är en ren urmjölkning av den första filmen - som faktiskt är bra, även om den bygger upp sig lite halvtrögt. Jag vet inte om fans av den första filmen bör se den här.. eller ens om någon bör se den. Jag själv är en B-filmsälskare, men den här filmen är verkligen ingenting jag kan rekommendera.. och det är säkerligen ingenting jag kommer att se om - åtminstone de kommande 10 åren.

http://www.imdb.com/title/tt0099636/

Efter att ett gammalt träd blivit borttaget från Glen's familjs bakgård är Glen och hans vän Terry där och gräver. Någon dag efter åker Glen's och hans syster Al's (Alexandra) föräldrar iväg och ska bli borta i tre dagar. Efter ett par händelser upptäcker Terry av en ren slump att de båda pojkarna kan ha öppnat porten till helvetet.. och inte långt efter börjar underliga saker att inträffa.

Mina förhoppningar var nog lite för höga kring filmen då det stod på fodralet att det var en film som aldrig lät publiken andas. När jag läste det tänkte jag att det här måste vara en sjuhelvetes till rysare isåfall. Givetvis var texten överdriven och hela filmen koncentrerar sig otroligt mycket på storyn istället för att visa en massa gore, monster och annat skrämmande. Själva skrämmselpartiet dyker inte upp förrens efter ungefär halva filmen.. och det brakar verkligen igång ordentligt då också.

När filmen väl sparkar igång for real slänger teamet bakom filmen effekt på effekt på effekt rakt i ansiktet på tittaren och jag kan faktiskt tänka mig att folk tyckte filmen var otäck back in the good old days. Effekterna är riktigt imponerande för att vara av årgång 87, även om vissa av dem kan ses som riktigt töntiga i dagens läge.

I rollistan ser vi ingen mindre än Stephen Dorff (Blade, Botched, Felon) i en mycket tidig roll - han var 14 år vid inspelningen av filmen. Resten av skådespelarlistan är inte speciellt intressant, men vi ser även Christa Denton som Al, Louis Tripp (som 3 år senare var med i uppföljaren) samt Kelly Rowan och Jennifer Irwin som två uppblåsta fjortisar med lika mycket stålnerver som en skakig hamster.

The Gate är mer menad för de som vill ha en rysare med en story som byggs upp riktigt ordentligt innan det brakar loss. Personligen tyckte jag att de kunde ha kortat ner det hela lite grann och brakat på lite snabbare, men The Gate är ändå en väldigt underhållande film och jag kommer säkerligen att se om den fler gånger.

Som vilken annan klassisk skräckfilm som helst är även en remake på gång för även den här filmen. Den är beräknad att släppas 2010.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0093075/

Under en affärsresa blir sekreteraren Dave Buznik felaktigt anklagad för att hota en flygvärdinna och blir dömd till att gå i en terapigrupp för de med tempramentssvårigheter. Efter flera incidenter blir Dave's straff förlängt till att bli utredd av gruppens psykolog - Dr. Buddy Rydell. Allt eftersom behandlingen fortgår, desto mer förändras Dave's liv och han märker också att Buddy verkar vara en komplett galning.

Jag såg faktiskt den här filmen på bio när den hade premiär i Sverige för sisodär 6 år sedan och såg den återigen på tv något år senare. Vad jag tyckte om den då minns jag inte så noga, men nu när jag återigen har sett den måste jag faktiskt säga att jag tycker den är riktigt kul.

Största anledningen är troligtvis Jack Nicholson som den komplett galne hjärnskrynklaren som fick mig att gapskratta ett antal gånger. Och Adam Sandler är smårolig som den nedtryckte och tillbakadragne Dave. Samspelet mellan dessa två herrar är ren underhållning i mina ögon. Visserligen är de övriga skådespelarna bra också, men Nicholson och Sandler stjäl hela showen. Woody Harrelson (Natural Born Killers) skymtar förbi snabbt som transvestit och vakt och som Dave's flickvän ser vi Marisa Tomei. En rolig faktagrej är att Marisa Tomei's första roll var i The Toxic Avenger, vilket jag högst personligen tycker är lite halvfränt.

Bakom filmen ligger Peter Segal - som tidigare gjorde Nutty Professor II: The Klumps och Naked Gun 33 1/3: The Final Insult och senare 50 First Dates, samt remaken på The Longest Yard (båda två med Adam Sandler i en av huvudrollerna). Halvintressant fakta, typ.

Jag personligen tycker att Anger Management är en riktigt kul film. Jag kommer säkerligen att se om den fler gånger.. nu när jag minns att den är rolig och underhållande.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0305224/

I en parallel värld brevid våran bor den unga flickan Lyra Belacqua på Oxford's Jordan College. Hennes relativt lugna och stillsamma liv förändras drastiskt då hon av en ren slump när hon en dag råkar höra sin farbror - Lord Asriel - berätta för en grupp professorer om sina mystiska upplevelser i norr. När Lyra's vän Roger plötsligt försvinner spårlöst blir hon erbjuden av Mrs. Coulter att följa med till Norden för att försöka hitta honom. Innan hennes avresa får hon en gyllene kompass av Jordan's rektor som ska besitta magiska krafter, som ska berätta sanningen om allting för den som besitter kunskapen till att kunna läsa av den. Men Lyra förstår ganska snart att vissa personer inte är vilka de utger sig för att vara... och snart slängs hon in i hennes livs äventyr.

Och hennes livs äventyr slutar inte bara för att filmen slutar. Filmen är baserad på den första boken i en trilogi böcker skrivna av Phillip Pullman. Den andra delen - The Subtle Knife - är beräknad att bli släppt kring jul (vad jag har lyckats luska ut kring den iaf). Och jag kommer definitivt se den på bio, då jag tyckte den första filmen var riktigt bra.

Den börjar lite småsegt och tuggar på i runt en halvtimme - mestadels för att bygga upp storyn och klargöra lite grejer så att inte tittaren sitter som ett fån resten av filmen. Men när det väl börjar hända grejer, då börjar det hända grejer. Och händelseförloppet blir bara bättre och bättre hela tiden.

Skådespelarlistan är relativt fylld med namn man känner igen, så som Nicole Kidman (The Others), Daniel Craig (Quantum Of Solace), Ian McKellen (The Lord Of The Rings trilogin, X-Men trilogin), Christopher Lee (The Lord Of The Rings trilogin), Sam Elliott (Tombstone), Eva Green (Franklyn) och typ en bunt andra skådisar som man inte hört talas om förr. Givetvis gör de bra insatser och det hela känns trovärdigt. Effekterna är självfallet bra, så det finns inte så mycket att gnälla om där egentligen.

Vad anbelangar storyn så måste man hänga med ganska mycket i vad som händer. Det mesta som förklaras i filmen förklaras i början av den, för att sedan övergå till ett lite mer händelserikt tema.

Gillar man äventyr/fantasy så tycker jag man ska se den. Jag brukar ha lite svårigheter för just den här genren, men den här filmen gick iaf hem.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0385752/

Del två är ungefär som första, fast bättre. Mycket bättre. Storyn är ungefär lika osammanhängande, men följer ungefär som så: en snubbe får ett epilepsianfall under en visning av Halloween och förs till sjukan. Samtidigt är det en halloween-fest i full gång någonstans i närheten. När en storm plötsligt slår till inträffar någonting mycket underligt: ur en Michael Myers mask kommer just Michael Myers. Underligheterna slutar inte där, utan två andra välkända ansikten dyker också upp efter en liten incident. Och mitt i alltihop står en kille som bara försöker överleva alltsammans.

Skillnaden på den första och den andra filmen är att tvåan är faktiskt riktigt underhållande. Skratta fick jag göra och gore-effekterna var relativt snyggt gjorda för att vara ultralågbudgetfilm of doom. Att Orup får skallen avvriden är givetvis ett stort plus - som också fick mig att skratta högt.

Ljud och bild var givetvis som den första filmens och följde salt- och stålborsteprincipen - fast snäppet värre bitvis. Emellanåt satt jag och funderade på vad de sa i filmen egentligen då jag bara hörde ett ihåligt ljud och en massa oljud kring det.

Men, helt ärligt.. bortser jag från att det är en ultralågbudgetfilm, osammanhängande manus och värdelös ljud- och bildkvalité, så är det en höjdarfilm. Hade ettan varit som den här hade jag säkerligen gillat den, men jag föredrar helt klart tvåan framför ettan. Kommer ni över den här, se den.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0168147/

Den här svenska fan-filmen om Michael Myers är något av det gräsligaste jag har sett på länge. Inte för att det är en fan-film eller för att den är från 87, utan för att skådespelarnas insatser är vedervärdiga, bild- och ljudkvalitén är ungefär som att hälla en burk salt i ögonen och få en stålborste i vardera öra och hela händelseförloppet är ganska osammanhängande.

Jag begrep inte riktigt storyn, men den är ungefär detta: en snubbe drar till jobbet för att piratkopiera en film i ett antal ex, efter att ha varit på bio och sett den första Halloween-filmen. Väl på jobbet slänger han en bunt affischer med titeln Alla Helgons Blodiga Natt (Halloween) och kort därpå får han oväntat besök av ett välbekant ansikte.

Sen flippar alltihop ur i en enda gröt av osammanhängande händelser. Speciellt kul är inte filmen heller (den är kategoriserad som skräck/komedi). Jag garvade till kanske två gånger under de 25 mintuer som filmen varade.. så speciellt imponerad är jag inte.

Jag läste för ett tag sen - någonstans - att filmen visades på lokal-tv någonstans i Sverige när den kom och var mer ett "kul-att-göra-projekt". 2004 släpptes emellertid den här filmen (och dess uppföljare från 89) ihop med en bunt andra svenska korta skräckfilmer i en dvdbox. Om bild- och ljudkvalitén var förbättrad på dvdreleasen har jag ingen aning om.

The Resurrection Of Michael Myers är en usel och oerhört gräslig film, men jag skulle tippa på att det nästan är ett måste för alla B-skräckfilmstittare i Sverige att ha den (och dess uppföljare) i samlingen.

http://www.imdb.com/title/tt0372494/

Jacob Singer återvände som en annan man från Vietnam. Med en skilsmässa och en död son bakom sig försöker Jacob att leva ett normalt liv tillsammans med sin kollega och flickvän Jezebel i en liten Brooklyn lägenhet. Men detta är Jacob's minsta problem, vilket han märker en sen kväll när han vaknar upp på tunnelbanan på väg hem. Allt eftersom börjar han att se vanföreställningar och underliga varelser. Håller Jacob på att bli tokig eller hände det någonting i Vietnam?

Genom en request satte jag mig och såg den här filmen och besvikelsen slog mig på käften efteråt. Det här är något av det tråkigaste, mest osammanhängande skräpet jag har sett på länge. Filmen verkade till en början vara riktigt lovande, men en ytterst kort bit in i filmen brakade alltsammans ihop och filmen bara velar fram och tillbaka hela tiden utan att komma någonstans.. fram till det helskruvade slutet, som gör att hela filmen är helt onödig.

Visst, det händer en del grejer i filmen, men när man får sitta och vänta i 20 minuter mellan varje grej - och att varje grej som inträffar varar i ca 20 sekunder för att sedan återgå till att bli en långtråkig och osammanhängande skräpfilm - så börjar jag känna hur gäspningarna börjar invadera.

Det finns säkerligen mer att gnälla på om den här filmen, men det här får duga. Det här var hur som helst den första och troligtvis sista gången jag ser den här rykande högen med skrot. Folk får tycka hur de vill om den här filmen, jag ser den som en av de sämsta filmer jag har sett på flera år.

http://www.imdb.com/title/tt0099871/

Jag tror inte Fight Club behöver någon närmare presentation egentligen och att skriva en recension av filmen är nog ganska onödigt i dagens läge, men vad fan.. jag har hur som helst sett om filmjäveln igen nu efter ett par år. Och den är fortfarande lika kick ass som första gången jag såg den.

För er som inte sett den: Edward Norton spelar en ensam medelåldersman med insomnia. Han försöker att ordna till sina sömnproblem på olika sätt med resultatet att han lyckas få lite sömn. Men hans tillstånd vrids tillbaka till ursprungspunkt då han möter den unga kvinnan Marla (spelad av Helena Bonham Carter). När han senare är ute och reser i jobbärenden stöter han på den underlige unge tvålförsäljaren Tyler (spelad av Brad Pitt) och efter en kort konversation blir de snabbt goda vänner. Tillsammans bygger de upp en ny klubb för män som vill ha utlopp för sina innersta aggressioner, som blir en ny sorts terapi för förtryckta män - Fight Club. Deras slagsmålsmatcher och harmlösa sattyg börjar emellertid att spåra ur allt eftersom tiden går.

Både Edward Norton och Brad Pitt är lysande i huvudrollerna. Helena Bonham Carter's karaktär har även en viktig del i storyn. Utöver dessa ser vi även exempelvis Meat Loaf som f.d steroidanvändande kroppsbyggare med mansbröst och Zach Grenier som Norton's grinpitt till chef.

Fight Club är en jävligt smart - för att inte tala om våldsam - film och har en rejäl twist mot slutet av filmen som troligtvis fick många att lyfta på ögonbrynen högt. Twistkonceptet har vi emellertid sett många, många, många gånger efteråt och det är en ganska vanligt förekommande sak i dagens filmer.

Kortfattat är bra har jag hört och jag hade tänkt vara det med Fight Club. Har man inte sett den tycker jag man kan sluta läsa och pallra sig iväg till närmaste videobutik och införskaffa filmen.. eller rent av ladda ner den. Vem bryr sig? Hur som haver.. Fight Club står sig satbra fortfarande och det lär den göra nästa gång jag ser den med.. och säkerligen den trettionde gången jag ser den också, för den delen.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0137523/

Tre år efter att ha blivit utsparkad från forskningsavdelningen pga hans teorier om tidsresor och hans attack mot Matt Lauer på The Today Show undervisar paleontologen (forskare kring utdöda växter och djur) Rick Marshall barn vid George C. Page Museum, tills det att han träffar Holly Cantrell - som uppmanar honom att bygga klar sin takyon förstärkare efter att ha visat honom ett fossiliserat avtryck av hans tändare.

Efter att ha gjort klart sin uppfinning beger sig Dr. Marshall och Holly iväg till Devils Cave - där Holly hittat det fossila avtrycket. Tillsammans med deras guide - bondläppen Will Stanton - beger de sig in i grottan och efter att Dr. Marshall har aktiverat takyon förstärkaren utbryter en jordbävning varpå trion skickas in i en parallel värld där dinousaurier existerar - och tappar bort takyon förstärkaren.

Vad finns det egentligen att säga om den här filmen? Den är ungefär som vilken annan för-lite-äldre-barn-komedi. Ungefär. Effekterna är rätt bra, men det syns också lång väg att det är CGI. Skådespelarna gör bra ifrån sig. Storyn är helt ok och baseras på en TV-serie som gick under 70-talet (som senare fick en remake-serie i början av 90-talet).

Humorn är helt ok och filmen fick mig att gapskratta ett par gånger, men till större delen satt jag och bara flinade eller småskrattade. Filmen är dock inte passande för de yngsta tittarna, då det förkommer både sex- och drogskämt samt att vissa scener i filmen kan kännas skrämmande för de yngsta.

Jag hade inte förväntat mig speciellt mycket av filmen faktiskt, då det nästan årligen dyker upp iaf ett par stycken såna här komedier - och de flesta är ganska lika varandra. Men Land Of The Lost är iaf en helt ok film som underhåller - iaf för en eller två visningar.

http://www.imdb.com/title/tt0457400/

Jag citerar H från hans extremt korta kommentar om filmen: "Håll bara käften och gå och se den.". Varför? Enkelt svar: District 9 är något av det bästa som har släppts på flera år.

För 20 år sedan inträffade någonting häpnadsväckande: en jättelik utomjordisk farkost dök upp ovanför Johannesburg, Sydafrika. Mänskligheten tog emot utomjordingarna - som blev kända som "Räkorna" - med öppna armar och byggde en sorts flyktingförläggning precis under skeppet åt de strandsatta besökarna. Men allt eftersom tiden gick blev District 9 - som förläggningen blev kallad - mer och mer ett slumområde och kriminalitet tog sitt fäste. Multi-National United (MNU) har nu fått kontrakt att förflytta "Räkorna" från District 9 till en ny förläggning (kallad District 10) som är fräschare och längre bort från människorna. Agent Wikus van der Merve sätts på jobbet för att få operationen genomförd, men efter en liten olycka börjar Wikus liv att förändras... bokstavligt talat.

Det finns ganska mycket att säga om filmen - och det mesta är gott - men District 9 är ingenting man ska läsa om, utan se med egna ögon. När jag såg filmen satt jag bara och tog in - manus, skådespelarnas insatser, effekterna, stilen på filmningen (som till en början är en sorts dokumentäraktig tingest för att ungefär halvvägs in i filmen övergå till vanlig film), actionsekvenserna, humorn som inträffar bitvis.. rubbet.

Mer än så tänker jag inte skriva. Se filmjäveln - annars missar du något av det bästa av årgång 2009.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt1136608/

Preest är en maskerad detektiv, sökande efter sin nemesis på gatorna i Meanwhile City, en monolitisk fantasimetropol som styrs med järnhand av tro och religiös fanatism. Esser är en nedbruten man, sökandes efter hans försvunne son på de nedgångna gatorna i London bland stadens hemlösa. Milo är en förkrossad man i medelåldern som desperat letar efter sin barndomskärlek. Emilia är en ung och vacker konststudent som håller på att genomföra ett självmordskonstverk - som håller på att gå över gränsen.

Och i slutet kopplas samtliga huvudkaraktärer ihop i en händelse. Självklart. Storyn i sig är helt ok och skådespelarinsatserna var också goda. Händelseförloppet var dock (för mig) grymt grötigt fram tills det att jag läste vad filmjäveln egentligen handlade om - innan jag gjorde detta begrep jag ingenting av filmen.

Filmen i sig är helt ok - mer eller mindre. Upplösningen var ganska självklar ungefär 10 minuter innan slutsekvenserna och jag satt mest och väntade på att filmen skulle ta slut.

Filmen har några goda och ganska intressanta idéer, men slutprodukten blir en ganska typisk "twist i slutet film". Och jag håller med H om att filmen skulle - eller kunde - ha varit betydligt bättre om den utspelat sig helt i den fiktiva världen istället för att hatta mellan de två olika världarna hela tiden.

En kort kommentar kring filmen av H finner ni här.

Franklyn är en helt ok film, mer eller mindre.

http://www.imdb.com/title/tt0893402/

Den nyligen frånskilda medelåldersmannen Jason bestämmer sig för att börja plugga igen och återvänder till skolbänken för att plugga journalism. För att ha någonstans att ta vägen hyr han en gammal tågvagn som fungerat som en sovvagn. Väl nyinflyttad i vagnen börjar mystiska saker att inträffa och det börjar bli allt mer klart för Jason att han inte bor ensam i den gamla vagnen...

The Sleeping Car är en ganska typisk B-skräck/komedi från slutet av 80-talet. Humorn är helt ok och man skrattar till ett par gånger, men mycket mer än så är det inte. Skrämmande blir aldrig filmen och någon direkt atmosfär finns inte heller, utan filmen tuggar på ungefär som att den skiter fullständigt i om tittaren begriper något eller inte.

David Naughton (han som spelar Jason) släpper one-liners stup i ett (några av dem framkallar skratt, faktiskt) och är helt ok framför kameran. Judie Aronson (Friday The 13th: The Final Chapter) visar tuttarna och flinar upp sig lite mycket i ett par scener där hon är med. Kevin McCarthy (Piranha, Invasion Of The Body Snatchers (1956 & 1978)) spelar en halvsnurrig prälle/exorcist som spelar indisk cermonimusik.. typ. Skådespelarinsatserna är helt ok hur som helst (jag hade inte räknat med några storklassinsatser så..). Att vi skymtar förbi John Carl Buechler (som har varit inblandad i en jävla massa skräckfilm och står bland annat bakom sjunde delen i Friday The 13th serien) i en kort roll är småskoj - för oss faktakåta människor.

De få effekter vi får se är helt ok - utöver töntiga "el"-effekter, så klart. Något direkt gore får vi egentligen inte, om vi bortser ifrån en blodfontänscen mot slutet av filmen då. Makeupen Gary Brockett bär under de få scener vi får se honom är emellertid riktigt snygg.

Storyn har en del hål i sig och vissa saker förklaras inte ordentligt - eller inte alls överhuvudtaget. Fuck förklaringar - typ.

The Sleeping Car är verkligen inte en film för alla. Den skiter i att förklara vissa händelser i filmen och varför vissa personer gör vissa saker och skådespelarna ser stundtals inte speciellt engagerade ut i vad de gör. Att de har varit otroligt snåla med body counten gör ju inte saken bättre heller.

Så... The Sleeping Car är en ganska trög och seg film som inte har - och har troligtvis aldrig haft - något speciellt att erbjuda skräckfilmstittare. Titta på något annat istället, såvida du inte älskar halvgräsliga B-filmer.

http://www.imdb.com/title/tt0100637/

När en ung pojke och hans familj inte åker till sin sommarstuga på ett par år tror deras hushållsapparater - ledda av brödrosten - att deras "mästare" (pojken) är i fara. De bestämmer sig för att istället för att stanna kvar i sommarstugan bege sig ut för att leta reda på sin "mästare" - varpå deras resa blir både ett farligt och underhållande äventyr genom landsbyggden och in i storstaden.

Jag har inte sett den här filmen på över 10 år och av en ren slump kom jag att tänka på den. Införskaffade den återigen och har nu sett den. Och jag måste säga att jag - även om jag nu är vuxen - fortfarande tycker den är råbra.

Animationerna är vad man kan förvänta sig av en gammal tecknad film. Storyn är en ganska typisk barnfilm - med det lilla undantaget att filmen troligtvis inte är menad för de allra minsta. Filmen innehåller ett par scener som kan jämföras lite grann med skräckfilm (även om det inte är något blod med). Men bakom storyn lurar också en del budskap, så som hur det är att bli övergiven och bortglömd.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om filmen, faktiskt. Jag tycker fortfarande filmen är råbra, fastän jag blivit vuxen. Jag kanske är barnsligare än vad jag trodde själv.. vad vet jag.

Filmen har också fått två uppföljare - som jag inte hade en aning om. Får jag tag i dem kollar jag upp dem.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0092695/

Det största problemet med remakes är troligtvis att det är en ny film uppbyggd på en gammal story - även om förändringar kan infinna sig i manuset. Är originalet bra, då är remakefilmerna oftast antingen usla eller halvdana. The Last House On The Left från 2009 är absolut inget undantag.

Mari och hennes föräldrar åker till deras sommarstuga, varpå Mari lånar bilen och drar till sin vän Paige - som jobbar i en kiosk. I samma veva som Mari hälsar på Paige stöter de på den underlige killen Justin som bjuder in dem till sitt hotelrum för att röka gräs. Väl på hotelrummet dyker Justins pappa Krug, hans flickvän Sadie och hans bror Francis upp.. varpå tjejerna blir kidnappade, torterade, våldtagna och förnedrade. Resten av filmen är som originalet - med några få förändringar.

Bara detta är ett stort problem med remaken. Förändringarna, alltså. Filmen från 72 var lagomt lång på ungefär 1½ timmes speltid, medans den här remaken ligger på nästan 2 timmars speltid. Istället för intensiva sekvenser får vi en massa tröga dialogsekvenser och karaktärutvecklande - vilket knappt fanns i 72an. Karaktärutvecklandet behövdes inte i 72an - vi introducerades till en bunt människor och sen fick vi följa dem genom filmen till sluttexten. Mycket effektivt, och bra.

Skådespelarna är helt ok med bland annat Monica Potter (Saw), Tony Goldwyn (The 6th Day), Garret Dillahunt (Terminator: The Sarah Connor Chronicles), Riki Lindhome (Million Dollar Baby), Aaron Paul (Mission: Impossible III), Sara Paxton (Superhero Movie), Martha MacIsaac (Superbad) och Spencer Treat Clark (Superheroes) i varsin viktig roll. Men de jobbar - som jag tror att jag redan gjort klart - mot ett halvtrögt manus som blir otroligt förutsägbart (även om man inte har sett 72ans årgång).

Ett annat stort handikapp filmen har är att den inte känns lika psykotisk som 72an. Visserligen gör Garret Dillahunt en ganska bra insats som Krug, men han känns ganska tam, lugn, kontrollerad och städad i jämförelse med David Hess' gestaltning av Krug i 72an. Scenerna i skogen är ganska väl framförda, men den där upprörande och chockerande stämningen är som bortblåst och det hela känns mest som vilken annan modern skräckfilm som helst.

Avslutningsvis kan jag säga att jag inte är imponerad med den här filmen. Visserligen har den några grejer som jag lyfte på ögonbrynen åt, men för att två sekunder senare återigen börja sucka åt den. 09ans version är en helt onödig remake - som många andra sådana. Undvik och se 72ans årgång istället.

http://www.imdb.com/title/tt0844708/

Varför berättar jag det här? Anledningen är simpel: The Last House On The Left som kom 1972 - regisserad av Wes Craven (som senare gjorde A Nightmare On Elm Street och Scream) och producerad av Sean S. Cunningham (som senare gjorde Friday The 13th) - är en remake av Jungfrukällan.

Storyn är nästan den samma som i Jungfrukällan - fast givetvis omskriven för att passa in i ett 1970-tals samhälle. När Mari och hennes vän Phyllis ska iväg på rockkonsert på Mari's 17 årsdag försöker de att skaffa gräs (alá hippiestyle). I tron att de hittat en langare följer de med upp i en lägenhet, varpå de blir kidnappade av den nyligen rymda psykopaten Krug och hans gäng - varpå våldsamheter och kränkande händelser inträffar.

Vad som händer sen vet nog de flesta redan. De som inte vet får väl se filmen. Eller nåt. Jag vill också påpeka att kategoriseringen av filmen är grymt svår, då den blandar någon underlig mix av skräck, thriller och drama - så jag kör ner den i skräck, helt enkelt.

Jag såg hur som helst den här filmen för ett par år sedan och tog rätt illa vid mig när jag såg den då. Personligen tyckte jag att innehållet var overkill och rent av vidrigt - om man ska se till de mänskliga rättigheterna. Nu när jag har sett om den så har mina åsikter förändrats lite.

Att jag tycker att filmen är bra består, men styrkan i filmen fanns inte kvar. När den kom 72 kan jag förstå om det blev rabalder och folk spydde, svimmade och greps av panik när de såg filmen, men mot dagens standarder känns den ganska harmlös - även om vissa scener i filmen kan kännas ganska groteska än i dag.

Men även om The Last House On The Left kanske inte känns lika tung i dagens läge, så är det fortfarande en klassiker som består relativt bra - även om den är över 30 år gammal. Istället för att babbla på om filmen så avslutar jag med det här: har du inte sett den, se den. Det är ett stycke filmhistoria - även om den kanske känns harmlös, mesig och meningslös i dagens läge.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0068833/

Ny trilogi recension. Ny trilogi. Warlock trilogin.

Boston, 1691. En ondskefull magiker lyckas fly från sin dödsdom med hjälp av magi in i framtiden - med häxjägaren Giles Redferne efter sig - till år 1988. Efter sin ankomst till det nya århundradet börjar magikern att leta efter de tre delarna av Lucifer's Bibel - som innehåller Guds riktiga namn som kan användas till att oskapa världen. Redferne slår sig ihop med den unga kvinnan Kassandra - vars hus magikern landade i - för att leta reda på magikern och stoppa honom - och för att bryta förtrollningen han har laggt på Kassandra.

Vad jag har förståt det blev den här filmen klar sent under år 1988 och var en av de sista filmerna som blev klara av distrubutören New World Pictures innan de blev bankrupt. Filmens trailer visades innan tidiga biofilmer 1989. Istället för att släppas direkt till video blev Warlock uppköpt och släppt på biografer av Trimark Pictures 1991 - vilket ledde till stor framgång. Jag själv såg emellertid inte filmen för första gången förrens 1999, då den gick på TV - med den första uppföljaren någon dag efter.

Bakom filmen står bland annat regissören Steve Miner (som tidigare regisserade Friday The 13th Part II och III, House och senare Halloween H20: 20 Years Later och Lake Placid) och manusförfattaren David Twohy (som skrev Critters 2: The Main Course, The Arrival och Riddick-filmerna samt regisserade The Arrival, Pitch Black och The Chronicles Of Riddick). En av producenterna (för 1991 Trimark Pictures releasen) var ingen mindre än Brian Yuzna.

Mitt egna tycke om filmen är att den är bra. Det är bra skådespelare och en schysst story - för att handla om biblar, hallelujah och sånt tjafs (även om dessa element har en liten del i storyn). Effekterna stinker 80-tal med småtöntiga "flyg"-sekvenser, "el/åska"-sekvenser och "eld"-sekvenser - vilket now days ser ganska töntiga ut och känns ganska föråldrade. Speciellt mycket gore får vi inte heller, utan erbjuds mer en storydriven film.

Även om Warlock kan kännas förlegad, gammal och dammig så gillar jag den fortfarande. Det är en underhållande film som - även om den är gammal - håller sig ganska fint, då den är välgjord för att vara från slutet av 80-talet.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0098622/

Var 600de år inträffar en solförmörkelse och fem dagar efter är Gud kraftlös. Under den här korta tiden har Lucifer en chans att ta över världen om - men bara OM - hans son, en ondskefull magiker, lyckas hitta fem stycken magiska stenar och genomföra en satanisk ritual. De enda individerna som kan stoppa magikern från att frambringa Harmagedon är en grupp handplockade druider; personer som måste dö i deras människoform för att sedan bli återfödda som heliga krigare.

Det har nu gått 600 år och den slutgiltiga striden mellan magikern och de heliga krigarna annalkas.

Cheese är bara förnamnet när det gäller den andra filmen i Warlock trilogin. Effekterna är många gånger inte speciellt trovärdiga och det känns lite som att FX-teamet har tagit vatten över huvudet. Skådespelarna (däribland Paula Marshall, som var med i Hellraiser III: Hell On Earth, Zach Galligan från Gremlins filmerna och George 'Buck' Flower) verkar inte riktigt orka bry sig i manuset och de flesta insatserna är inte speciellt trovärdiga.. om vi bortser ifrån Julian Sands som återigen axlar rollen som den ondskefulla magikern. Storyn är ganska grötig för att vara en B-film och man tappar hälften av vad filmen handlar om - om man inte har sett filmen ett antal gånger.

Men istället för att falla nästintill platt klarar sig filmen relativt ok, då den innehåller en ganska hög body count, några originella dödsscener och en hel del gore som jag tror många gorehounds där ute skulle kunna gotta sig i.

Men om vi bortser ifrån filmens titel och att Julian Sands är med (i ungefär samma roll som den första filmen) så har inte tvåan någonting med föregångaren att göra, utan känns mycket som en urmjölkning av konceptet. Tyvärr.

Bakom filmen står bland annat regissören Anthony Hickox (regissören till Hellraiser III: Hell On Earth och som debuterade med Waxwork, för att sedan göra dess uppföljare) och manusförfattaren Kevin Rock (som skrev manuset till Howling VI: The Freaks).

Warlock: The Armageddon är en halvdan cheesig B-skräckis som är halvduglig underhållning en seg söndagskväll - precis som jag mindes den.

http://www.imdb.com/title/tt0108517/

När collegestudenten Kris Miller får ett besked om att hon har ärvt en nergången gammal kåk sticker hon, hennes pojkvän och hennes vänner iväg till huset för att ta reda på släktklenoder innan huset blir jämnat med marken. Kort efter deras ankomst dyker den mystiska mannen Phillip Covington upp - som utger sig för att vara arkitekt, men som verkar vara mer intresserad av Kris' släkte än huset i sig..

Även om jag hade sett de två första filmerna såg jag aldrig den här direkt-till-video-filmen när den kom för 10 år sen. Nu när jag äntligen har sett den måste jag säga att den var precis vad jag trodde att den skulle vara: ett skämt.

Bruce Payne (Necronomicon, Howling VI: The Freaks) är emellertid bra i titelrollen, men känns ganska cheesig stundtals. Ashley Laurence (hon som spelade Kirsty i Hellraiser filmerna) är helt ok i huvudrollen. Rick Hearst (Brain Damage) är helt ok i en av birollerna. De övriga skådespelarna har jag - vad jag vet - aldrig sett eller hört talas om förr. Deras insatser är.. ok.

Effekterna får vi knappt se någonting av, iofs är väl det bara bra då de är uselt gjorda. Storyn är grötig och svårförstådd med en massa onödiga "hallucinationssekvenser" som de har tryckt in titt som tätt. Fast, vem bryr sig? Storyn är inte speciellt intressant heller utan luktar klichéer lång väg och är mest gräsligt tråkig.

Om de hade haft sämre skådespelare hade jag troligtvis stängt av filmen, då det enda som fick mig att orka se klart skiten var något så när goda aktörer. Det andra var skräp. De borde ha låtit Warlock filmerna sluta vid den andra filmen.

http://www.imdb.com/title/tt0157171/

Summeringen blir som så; två av de tre filmerna i Warlock trilogin är sevärda. Den tredje filmen rekommenderar jag att inte röra vid överhuvudtaget.