Vahetere...orka?

Tom Cutler (Samuel L. Jackson) är en f.d snut som numer livnär sig på att sanera hem där dödsfall inträffat. En dag kallas han till en vacker förortsvilla där ett osedvanligt blodigt mord inträffat. Han lämnar huset skinande rent, men när han senare ska hämta pengarna säger frun i huset, Mrs. Norcut (Eva Mendes), att hon aldrig beställt rengöringen - och att hennes man för övrigt är spårlöst försvunnen...

Det var länge sen jag såg en "ny" film av Renny Harlin, så när jag nu fick chansen att lägga vantarna på Cleaner slog jag igång filmen med hyfsade förväntningar. Stora namn så som Samuel L. Jackson, Eva Mendes och Ed Harris i en film av Harlin kan ju inte slå fel.. eller?

Konceptet i Cleaner hade potential och till en början var filmen intressant och småspännande. Detta mynnade tyvärr ut under filmens gång och både klichéer och förutsägbarhet började storma över filmen - vilket blir dess stora fall. För att inte räkna ut vem som ligger bakom vad i filmen kräver troligtvis att man aldrig sett en thriller förut, då detta är ganska uppenbart runt halvtimmen in i filmen. Det som håller filmen ovanför vattenytan är personerna i rollistan (mestadels Jackson) som gör strålande jobb även om de har ett ganska tunt manus att arbeta med.

Cleaner är inte en dålig film, men det känns som att manusförfattaren tappade intresset ungefär halvvägs, vilket resulterade i en ganska sedvanlig thriller. Godkänd söndagsunderhållning.

http://www.imdb.com/title/tt0896798/

Ett gäng högeffektiva och iskalla rånare slår till mot en rad banker i Stockholm. Utredningsarbetet hamnar hos kriminalpolisen Klara (Sofia Helin) och piketbefälet Greger Krona (Stefan Sauk), som tillsammans leder rånarjakten. Allt eftersom de rotar i fallet börjar saker och ting bli mer komplicerade och det hela tar en ny vändning för Klara - som för henne i en riktning som hon aldrig kunnat föreställa sig.

Rånarna är en väldigt stereotypisk svensk thriller/"action"rulle som inte tillför den svenska filmindustrin ett dugg. Filmen är en enda kavalkad av klichéer och förutsägbarheten blir helt enkelt sanslös i slutändan. Mikael Persbrandt dyker som vanligt upp i en viktig roll och gör som vanligt bra ifrån sig, medans Sofia Helin uppenbarligen inte kan skådespela och är mestadels stel i sitt agerande. Stefan Sauk framför ett par gapskratt filmen igenom och är till större delen mycket bra i sin rollsättning.

"Action"scenerna är hyfsat ospännande och ligger mest i bakgrunden för att kunna ge storyn om Helin's karaktär; en kvinna som får kämpa i ett mansdominerat yrke. Det hela är väldigt utdraget och flera scener känns rent av onödiga och utfyllnadsmässiga. Flertalet gånger igenom filmen hajade jag till när jag kollade hur långt det var kvar på speltiden då den visade att det var över en timmes speltid kvar, även om det kändes som att jag suttit och tittat på filmen i närmare en timme.

Rånarna är inte en bra film, men inte heller en direkt usel film. Även om den hade potential så mynnade det hela ut i ytterligare en svensk kriminalare som använde sig av mer eller mindre varenda klichée som finns i boken. De som älskar Persbrandt eller tröga svenska kriminalare har nog något att sätta tänderna i när det kommer till den här filmen. Jag själv kommer troligtvis inte att se om den.

http://www.imdb.com/title/tt0353962/

11:14 delar sig på fem incidenter som kopplas samman med en röd tråd, på klockslaget 11:14. Mycket mer än så kan jag inte säga om handlingen utan att spoila den. Anyway, 11:14 är en så kallad "smart thriller" som till en början försätter tittaren i den sitsen att man begriper inte varför en person gör som han/hon gör eller vad som egentligen försigår, förrens man har sett alla fem incidenterna - och underhållande är det.

Ehm.. mycket mer än så har jag inte att säga. Det är en skruvad, men ändå smart film. Kommer ses om.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0331811/

1954. Polisen Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och hans kollega Chuck Aule (Mark Ruffalo) blir ivägskickade för att utreda ett mystiskt försvinnande av en patient på ett av Boston's mentalsjukhus, Shutter Island Ashecliffe Hospital. Redan innan han skickades till ön har Teddy försökt att få uppdraget tack vare personliga anledningar, men kort efter sitt anländande börjar han misstänka att allting inte står rätt till på ön. Men saker och ting är inte vad de verkar vara...

Den nya prisade DiCaprio filmen är en enda stor klichée. Ungefär en halvtimme in i filmen av runt 2 timmar förstod jag hur filmen skulle sluta och det hela blev mycket långdraget - fram till det otroligt uppenbara slutet, som drogs ut ännu mer än vad det egentligen hade behövt göras. Klichéerna haglar över filmen och storyn har vi sett många, många gånger innan, vilket är synd då filmen faktiskt hade potential till att bli en intressant och möjligtvis en kuslig thriller.. men nä. Det som räddar en väldigt stor del av filmen är skådespelarna. Utöver DiCaprio och Ruffalo ser vi bland annat Ben Kingsley, Max von Sydow och Michelle Williams i viktiga roller. Jackie Earle Haley (Watchmen och den kommande remaken av A Nightmare On Elm Street) dyker även upp snabbt i en hyfsat viktig biroll. Men samtidigt som de räddar så räcker det inte till fullt ut.

Shutter Island är inte en dålig film så sett, problemet med filmen är att den är på tok för utdragen och klichéefylld/förutsägbar - vilket som sagt är synd då den hade potential. Den duger hyfsat gott att se iaf en gång, men det är absolut ingenting jag vill rekommendera.

http://www.imdb.com/title/tt1130884/

Efter att ha gjort sig av med två stycken ur sitt gamla lönnmördarteam beger sig 'The Bride' (Uma Thurman) iväg efter de sista i teamet; Budd (Michael Madsen), Elle (Daryl Hannah) och givetvis också sin huvudsakliga måltavla - Bill (David Carradine). Men en rejäl överaskning väntar på henne...

Den andra filmen börjar otroligt långsamt och kör på väldigt mycket med bakgrundsinformation. Runt timmen in i filmen börjar det röra på sig smått, för att sedan återgå till det långsamma temat. Slutresultatet blir en långsam och hyfsat utdragen film på över 2 timmar som saknar större delen av vad som gjorde ettan så förbannat bra (den svarta humorn, vansinnet, över/ultravåldet, Hitler som inte var med osv). Det hela blir mer pratigt än händelserikt, helt enkelt. Men för att få hela storyn lär man också se den här, även om den är utdragen.

Vi ser - utöver nämda personer - även Michael Parks, Samuel L. Jackson och Sid Haig i varsin kort roll. Parks som 80 årig pimp, Jackson som rökande kyrkpianist och Haig som glasögonprydd strippklubbsbartender. Sen är det säkert någon mer nämnvärd som jag missat. Men det skiter jag i.

Nej, nog tycker jag att den första filmen är betydligt bättre än den andra - även om tvåan knyter ihop påsen och förklarar ett och annat som kan ha blivit kvarlämnat från den första filmen. Det känns lite som att Tarantino körde slut på allt krut i första filmen och att tvåan fick ta överblivna idéer, ungefär.

Avslutningsvis; har du inte sett filmerna, se båda - så du får den fulla storyn - och om du har sett filmerna tidigare så.. ja, se om dem. Även om tvåan är utdragen och inte alls lika bra som första.

Läs gärna min recension av den första filmen, också.

http://www.imdb.com/title/tt0378194/

Dr. Benjamin Trace (Patrick Bergin) har skapat ett chip som ger obehindrad åtkomst till all sorts elektronisk information, så som banker, sjukhus osv. Men när han börjar ifrågasätta deras motiv blir han dragen till en domstol av företaget som gett han pengar till hans forskning och hävdar att chipet är deras. Då Trace - som är den ende som vet hur chipet funkar - försvinner spårlöst drar företaget ut en förlamad Jobe (Matt Frewer) ur ruinerna (från den första filmen) och erbjuder honom ett jobb.

Flera år senare har Jobe's hemliga arbete lett till en framtid som är avancerad på ytan, men som också gömmer fattigdom och arbetslöshet. Jobe är nära att knäcka chipet, men måste hitta Trace för de sista bitarna i pusslet, Jobe kontaktar sin gamla vän Peter (Austin O'Brien) - som numer jobbar på gatan tillsammans med ett gäng hemlösa hackers - för att få hjälp att finna denne. Peter, som blir överlycklig att Jobe fortfarande är i livet, lyckas leta reda på Trace i sitt ökenhem. Men Jobe har sina egna planer för chipet...

Ibland beundrar jag mig själv och undrar hur i helvete jag orkar med att sitta och titta på såna här jävla skitfilmer. Emellanåt har även tanken att stänga ner bloggen just tack vare sånt här skit slagit mig och börja engagera mig i annat mer givande, så som att skrubba rent källaren med tandborste och skokräm. Lawnmower Man 2: Beyond Cyberspace är ett praktexempel på en film som inte borde ha fått släppas.

Skådespelarna (utöver O'Brien, som återvänder från den första filmen) är usla och otroligt stela. Slutstriden mellan Bergin och Frewer är helt obegripligt stelt utfört och istället för att vara spännande blir det hela bara utdraget och otroligt tråkigt att titta på. Effekterna är ungefär som i den första filmen, fast vi får se dessa betydligt mer - vilket är fruktansvärt. Jag hade nog hellre hällt en liter aceton i ögonen än att se om dem hur som haver. Manuset är osammanhängande, otroligt långtråkigt och helt ointressant och påminner rätt mycket om en billig Disney-film från tidigt 2000-tal - vilket det lika gärna hade kunna vara om inte det varit svordomar och folk som dör med i filmen.

Jag ångrar mig bittert att jag har sett den här filmen och den kommer troligtvis att hemsöka mig för resten av mitt liv. Undvik till varje pris.

http://www.imdb.com/title/tt0116839/

Forskaren Dr. Lawrence Angelo (Pierce Brosnan) har utvecklat en virtuell verklighet som skickar användaren rakt in i en datorgenererad värld. Angelo bestämmer sig för att ta sina experiment till nästa nivå och frågar sin efterblivne trädgårdsmästare Jobe (Jeff Fahey) om han vill prova ett spel som kan göra honom mer intelligent - givetvis i syfte för att se om hans experiment kan öka intelligensen hos Jobe. Experimentet lyckas, men med oanade bieffekter.

Den mer välkända versionen av Stephen King's novell, från 92. Filmen finns i två versioner; ena är bioversionen på ca 107 minuter och den andra är en director's cut version på ca 140 minuter. Jag såg den förstnämda - för andra gången.

Första gången jag såg den här filmen var för många, många år sedan när jag var 7 eller 8 år gammal. Jag tyckte filmen sög rejält och hårt då och jag tycker att den är helt ok nu - mer eller mindre. Effekterna är grymt utdaterade och får mig att gapskratta mer än att bli imponerad. Utöver detta är storyn otroligt utdragen och det börjar faktiskt inte röra på sig ordentligt förrens runt en timme in i filmen. Filmen byggs upp, visst, fine, men det går otroligt sakta och det blir egentligen inte intressant förrens de sista 30 minutrarna av filmen.

Skådespelarna är dock bra och Fahey är utmärkt som Jobe, som går från retard till ett komplett psycho och Brosnan är bra som forskaren - mer eller mindre. Övriga skådespelare behövs inte nämnas, men de gör väl hyfsat ifrån sig.

Det mest minnesvärda kring filmen för mig är nog iaf mot slutet då hardcoregruppen Masters Of Ceremony har samplat repliker ur filmen till sin odödliga klassiker Hardcore To Da Bone.

Slutligen; utdragen film med otroligt utdaterade effekter som de borde ha väntat med att göra i iaf 10, 15 år eller något. Recension av kortfilmen från 87 hittar ni här.

http://www.imdb.com/title/tt0104692/

Efter att ha blivit avstängd i ett halvår och kort därpå fått ett nervöst sammanbrott anländer FBI agenten Thomas Mackelway (Aaron Eckhart) till Albuquerque. Kort efter hans ankomst hittas den döda kroppen av en försäljare och Mackelway sätts som ledare för utredningen. Hans chef ber om förstärkning och de får in Fran Kulok (Carrie-Anne Moss) - som har ett förflutet med Mackelway.

Spåren de finner leder dem till en viss Benjamin O'Ryan (Ben Kingsley) - en man som påstår sig ha jobbat på FBI tidigare och pekas ut som en mördare som plockar ut sina offer slumpvis. Mackelway å andra sidan tror att O'Ryan har en helt annan koppling till fallet...

Du sätter dig framför TVn mitt i natten, slår igång den, bläddrar igenom lite kanaler och hamnar slutligen framför en hyfsat spännande thriller. Det är vad Suspect Zero är, mer eller mindre. Den pendlar mellan att vara spännande och rent av seg - och bitvis är den rent av tråkig också. Speciellt märkvärdig är den inte heller, även om manusförfattaren försökt få till flera twister igenom filmen, så blir ändå slutresultatet att man knappt höjer på ögonbrynen.

Filmen i sig är helt ok och skådespelarna gör bra insatser, men det är just det där att bitvis händer det faktiskt knappt nånting och jag sitter bara och undrar vad de egentligen sysslar med. Ett exempel är att i flera sekvenser får vi sitta och titta på när Eckhart har en massa skumma syner - vilket åtminstone gjorde mig ganska rastlös. Om dessa syner skulle vara spännande så har de då iaf failat rejält och stort.

Det finns inte så mycket mer att tillägga om Suspect Zero faktiskt. Det är en ok film, helt enkelt. Det är nog ingenting jag kommer se om inom den närmaste framtiden.. men nån gång. Kanske..

http://www.imdb.com/title/tt0324127/

Eric Wynn (Zachary Bennett) jobbar som en observatör över kubkomplexet och när han observerar den nyaste gruppen i kuben upptäcker han till sin fasa att en av personerna i gruppen - Cassandra Rains (Stephanie Moore) - är oskyldig.. och bestämmer sig för att försöka rädda henne.

För att förstå filmens story måste man se filmen, tyvärr. Den utspelar sig då alltså innan den första Cube och besvarar en del av de frågor man kan ha.. men samtidigt väcker den även nya. Min personliga åsikt är att den faktiskt är bättre än tvåan, då den återgår lite grann till det ursprungliga konceptet med Cube.

Hur är filmen då? Mja, det är en straight-to-dvd-rulle, så mitt svar blir att det faktiskt är en rätt påkostad sådan. Vissa effekter syns det lång väg att de inte riktigt hade budgeten till, men det mesta ser faktiskt riktigt bra ut (speciellt inledningssekvensen som får mig att dräggla). Skådespelarna är hyfsat bra och jag känner iaf inte av någon direkt irritation när jag tittar på filmen.

Cube Zero är en helt ok prequel för att vara en straight-to-dvd-film och jag blir då iaf underhållen av den. Visst har den brister här och där, men who gives a shit? Straight-to-dvd-filmer kan nog inte bli så fruktansvärt mycket bättre än så här.. tror jag.

http://www.imdb.com/title/tt0377713/

Åtta stycken främlingar vaknar upp i ett kubformat rum, utan något som helst minne av hur de kom dit. De begriper ganska snart att de befinner sig i en "hypercube", dvs en sorts fjärde dimension och de måste nu samarbeta för att försöka ta sig ut levande...

Cube 2 var för mig en stor besvikelse när den kom. Jag tyckte den inte alls var speciellt bra och viftade undan den rätt snabbt efter att jag hade sett den. Nu när jag tittat på den igen kvarstår min åsikt ganska fast vid att den inte alls är lika bra som den första, även om den hade en fetare budget och att de vräkte på med utdaterade (i dagens läge) effekter som fimpade av personerna i filmen. Slutet är ungefär lika underligt och man får inte direkt några frågor besvarade egentligen, utan tittaren lämnas för en andra gång som ett frågetecken.

Filmen i sig är inte direkt dålig, utan bara otroligt sullig, upprepande och rätt utdragen på sina håll.. samt att den kör på nästintill samma kort som den första filmen gjorde, vilket att det blir nästan som att se den första filmen en gång till, fast med fetare budget och utdaterade effekter. Tyvärr.

Strunta i tvåan och se om ettan istället.

http://www.imdb.com/title/tt0285492/

Sex stycken främlingar vaknar upp och upptäcker att de blivit inlåsta i ett märkligt rum som försetts med dörrar på samtliga sex sidor. Det visar sig emellertid att detta rum enbart är ett av många som sitter ihop i en gigantisk konstruktion. Varje dörr leder till ett nytt rum som är identiskt med det förra, så när som på dess färg.. och att många av rummen innehåller dödliga fällor. Främlingarna gör sitt yttersta för att försöka hitta ut ur konstruktionen, vilket är lättare sagt än gjort...

Jag har inte sett den här filmen på många, många år och bestämde mig alltså nu för att se om den igen - och dess uppföljare och prequel. Och filmen står sig fortfarande väldigt bra även om den har 13 år på nacken och att det luktar lågbudget om den lång väg.

Jag har varken något speciellt att klaga över på filmen eller speciellt mycket att ens skriva om filmen. Det är en bra film med ett väldigt underligt slut som egentligen inte förklarar någonting för tittaren - man lämnas som ett frågetecken, mer eller mindre. Filmen bjuder både på spänning, skådespelare som kan agera (även om jag inte sett någon av dem i någon annan film, vad jag vet iaf) och ett riktigt bisarrt manus, vilket förnöjer.

Cube kanske är överskattad - vad vet jag - men jag gillar den fortfarande. Och rätta mig om jag har fel, men idéen bakom Saw filmerna påminner lite grann om Cube's idé.. inte sant?

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0123755/

Efter sju år i isoleringscell släpps Jake Green (Jason Statham) från fängelset. Under de två kommande åren samlar han på sig en stor summa pengar genom diverse olika spel. Han är redo att utkräva hämnd på den man som skickade honom till kåken; den våldsbenägne casinoägaren Dorothy Macha (Ray Liotta). Han skämmer ut Macha inför sina män, kammar hem en storvinst och lämnar sedan bordet.. för att strax därpå falla samman.

Läkarna berättar för honom att han lider av en sällsynt blodsjukdom och kommer att dö inom tre dagar, samtidigt som Macha har satt ut ett pris på hans huvud. Lånehajarna Zach (Vincent Pastore) och Avi (André Benjamin) kräver Jake's pengar och all hans tillit för att ge honom beskydd. Jake går med på deras krav.. men frågan är, vem är hans värsta fiende?

Nog för att gillar två av de verk Guy Ritchie stått bakom tidigare (Lock, Stock And Two Smoking Barrels och Snatch) och många av filmerna Jason Statham har medverkat i tidigare.. men Revolver är någonting av det mest konstiga och virrigaste jag har sett i hela mitt liv, skulle jag tro.

Filmen hattar fram och tillbaka mellan karaktärerna och det blir egentligen aldrig någon direkt ordning på det hela. Och slutet fick mig att sitta som ett fån och stirra på skärmen och undra vad som egentligen hände - vilket får mig att fundera om inte Revolver är en rätt onödig film egentligen..

Ritchie's tidigare verk involverade både action och humor, med en nypa thriller.. i Revolver får vi mer eller mindre en skum och flängig thriller med ett par actionrelaterade sekvenser. Humorn är nästintill bortglömd och tappas bort runt halvvägs in i filmen.

Nej, nog har både Statham och Ritchie gjort bättre filmer än så här. Revolver är mer eller mindre ett stort mindfuck. Sen om det är jag som är för korkad för att begripa vad de vill säga med filmen, är ju en helt annan femma..

http://www.imdb.com/title/tt0365686/

Den poetiske gitarristen Eric Draven (Brandon Lee) och hans flickvän Shelly Webster (Sofia Shinas) blir brutalt mördade under Djävulsnatten - den 30de Oktober, då en grupp med kriminella bränner byggnader och utför våldsbrott i ren tradition. Ett år senare kommer Eric tillbaka från de döda.. för att utkräva hämnd.

Jag tror inte The Crow behöver någon närmare presentation egentligen. Vi vet ju alla att Brandon Lee dog under inspelningen av den här filmen, bla bla bla.. och det var ju jäkligt synd. För han kunde ju skådespela. Andra personer vi ser i filmen är bland annat Ernie Hudson, Rochelle Davis (som inte varit med i någon mer film än den här), Tony Todd och Michael Wincott som största styggingen i filmen.

Effekterna är givetvis utgångna, men funkar relativt hyggligt för sin årgång. Men effekterna är inte heller den viktigaste delen i filmen. Manuset och storyn är grymt bra - om än smått förutsägbara på sina håll. Men det vet ju alla redan.

Det mest intressanta med filmen är nog att det har kommit tre uppföljare (The Crow: City Of Angels, The Crow: Salvation och The Crow: Wicked Prayer), en tv-serie (The Crow: Stairway To Heaven) samt en remake som kom 2000 (under titeln Wings Of The Crow).. och nästa år (enligt IMDB) kommer det ytterligare en remake under den rätt enkla titeln The Crow. Detta är ett rätt fint praktexempel på hur en riktigt bra film får sunkiga - alternativt halvbra - uppföljare, samt en tv-serie och en sunkig remake på sin hals.. som ingen jävel vill titta på, aka urmjölkning av konceptet.

Och nä, jag har inga som helst planer att se varken uppföljarna, den första remaken eller tv-serien - åtminstone inom den närmsta framtiden.

Anyway.. The Crow är en bra film som är rätt svår att kategorisera med bara en kategori (men jag trycker ner den i Thriller-facket ändå), som håller sig rätt bra än idag.. även om den har en sisådär 16 år på nacken.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0109506/

Det är påsk i staden Seville, Spanien, och gatorna är fulla av folk, fest, dans och musik. Samtidigt anländer kommisarien Maria Delgado (Mira Sorvino) och blir placerad att jobba tillsammans med kommisarierna Quemada (Olivier Martinez) och Torillo (Féodor Atkine) på ett bisarrt dubbelmord, utfört med flera tjurfäktnings knivar.

Maria intervjuar den gamla damen Donã Catalina (Alida Valli), som fann kropparna, och upptäcker snart att det förflutna kan ha kopplingar till det som inträffat...

Filmen inleds med ett par hyfsat intressanta händelser och dalar sedan neröver för resten av filmen. Under filmens gång haglar det in en hel del klichéer och förutsägbara händelser som - även om de är menade att vara spännande - inte är ett dugg spännande. Mot slutet av filmen blir det hela jävligt sulligt att hålla reda på vem som är vem och vem som har något med saken att göra.. iofs, vem fan bryr sig?

Semana Santa är en grymt utdragen, tråkig och förutsägbar film som inte intresserade mig det minsta - utöver inledningen. Skådespelarna gör visserligen sitt jobb och gör det faktiskt bra, men de arbetar mot ett manusskript som borde ha bränts innan det blev filmat.

Undvik.

http://www.imdb.com/title/tt0216196/

När Clarence (Christian Slater) möter callgirl-tjejen Alabama (Patricia Arquette) blir de förälskade snabbt i varandra, varpå Clarence dödar Alabama's hallick och tar med en väska han tror innehåller hennes tillhörigheter... men som i själva verket innehåller kokain för en halv miljon dollar. De beslutar sig för att bege sig iväg till Hollywood för att sälja iväg grejerna, vilket inte kommer bli det lättaste då de har de rättmätiga ägarna i hälarna - ett gäng sicillianska gangsters.

För regi stod Tony Scott (som tidigare gjorde Top Gun och senare Enemy Of The State) och för manus stod ingen mindre än Quentin Tarantino - som inte behöver någon direkt närmare presentation skulle jag tro. True Romance var - enligt IMDB iaf - det tredje manuset Tarantino fick filmatiserat och kom året efter sin succéfilm Reservoir Dogs (De Hänsynslösa) men året före sin Oscarsvinnande rulle Pulp Fiction.

I rollistan i True Romance ser vi en hel del stora namn, så som - de redan nämda - Christian Slater och Patricia Arquette, samt Dennis Hopper, Christopher Walken, Brad Pitt, Val Kilmer, Gary Oldman och Samuel L. Jackson - men flera av dessa namn skymtar enbart förbi snabbt i filmen. Att dessutom få se Conchata Ferrell (ni vet Berta i Two And A Half Men?) i en seriös - men ytterst kort - roll var rätt ovant.

Är filmen bra då? Jo då, sevärd åtminstone. Det är inget av Tarantino's bästa verk, men det är en klart sevärd och underhållande film - även om jag tycker att stilen på dialogerna inte riktigt är av Tarantino-typ. Slutet var till en början ett stort "Vad fan?", men mynnade ut i en rätt stor klichée. Och den obligatoriska Tarantino-humorn finns givetvis också med, men känns betydligt mindre än i många av de andra filmerna han har varit inblandad i.

True Romance är iaf en God Underhållning (som Helt Perfekt's ägare brukar skriva) som underhåller från början till slut.. men en film som går till historien är det inte.

Sevärd med öl- och chips-polarna.

http://www.imdb.com/title/tt0108399/

När Ryssland har utvecklat ett nytt stridsflygplan - MiG-31 - sätts en operation ihop av de brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna. De skickar Vietnamveteranen och piloten Mitchell Gant till Ryssland för att stjäla planet.

Filmen tar tid på sig att komma igång och stundtals sitter man mest och väntar på att någonting av intresse ska inträffa. Med detta menar jag inte att det inte händer ett dyft genom stora delar av filmen, men filmen blir bitvis småseg och det känns mest som transportsträckor mellan de intressanta händelserna. Flygsekvenserna mot slutet är emellertid imponerande för att vara 1982 och lyfter filmen lite grann.

Clintan är som vanligt bra och har en helt ok skådespelarassamblé bakom sig. Storyn och manuset är bra, men transportsträckorna kunde de ha antingen klippt ner eller skippat helt från första början. Effekterna är 80-tal och har självklart gått ut i datum. Påtal om det, så läste jag några kommentarer på filmen på IMDB där flera skrev någonting om att filmen kanske behöver sig en remake för att uppdatera effekterna. Varför det? Är man så jävla effektkåt att man inte kan acceptera en film från tidigt 80-tal och dess effekter för vad de är så tycker jag att man inte heller behöver titta på filmer från tidigt 80-tal.

Firefox är inte en av Clint Eastwood's bästa filmer direkt, men den duger som ok underhållning iaf - även om den är seg stundtals. Visst har den fler brister, varav vissa är rent av absurda rent verklighetsmässigt.. men vad fan, det är en film.

Ok underhållning, skulle jag nog kalla den.

http://www.imdb.com/title/tt0083943/

Jacob Singer återvände som en annan man från Vietnam. Med en skilsmässa och en död son bakom sig försöker Jacob att leva ett normalt liv tillsammans med sin kollega och flickvän Jezebel i en liten Brooklyn lägenhet. Men detta är Jacob's minsta problem, vilket han märker en sen kväll när han vaknar upp på tunnelbanan på väg hem. Allt eftersom börjar han att se vanföreställningar och underliga varelser. Håller Jacob på att bli tokig eller hände det någonting i Vietnam?

Genom en request satte jag mig och såg den här filmen och besvikelsen slog mig på käften efteråt. Det här är något av det tråkigaste, mest osammanhängande skräpet jag har sett på länge. Filmen verkade till en början vara riktigt lovande, men en ytterst kort bit in i filmen brakade alltsammans ihop och filmen bara velar fram och tillbaka hela tiden utan att komma någonstans.. fram till det helskruvade slutet, som gör att hela filmen är helt onödig.

Visst, det händer en del grejer i filmen, men när man får sitta och vänta i 20 minuter mellan varje grej - och att varje grej som inträffar varar i ca 20 sekunder för att sedan återgå till att bli en långtråkig och osammanhängande skräpfilm - så börjar jag känna hur gäspningarna börjar invadera.

Det finns säkerligen mer att gnälla på om den här filmen, men det här får duga. Det här var hur som helst den första och troligtvis sista gången jag ser den här rykande högen med skrot. Folk får tycka hur de vill om den här filmen, jag ser den som en av de sämsta filmer jag har sett på flera år.

http://www.imdb.com/title/tt0099871/

Jag tror inte Fight Club behöver någon närmare presentation egentligen och att skriva en recension av filmen är nog ganska onödigt i dagens läge, men vad fan.. jag har hur som helst sett om filmjäveln igen nu efter ett par år. Och den är fortfarande lika kick ass som första gången jag såg den.

För er som inte sett den: Edward Norton spelar en ensam medelåldersman med insomnia. Han försöker att ordna till sina sömnproblem på olika sätt med resultatet att han lyckas få lite sömn. Men hans tillstånd vrids tillbaka till ursprungspunkt då han möter den unga kvinnan Marla (spelad av Helena Bonham Carter). När han senare är ute och reser i jobbärenden stöter han på den underlige unge tvålförsäljaren Tyler (spelad av Brad Pitt) och efter en kort konversation blir de snabbt goda vänner. Tillsammans bygger de upp en ny klubb för män som vill ha utlopp för sina innersta aggressioner, som blir en ny sorts terapi för förtryckta män - Fight Club. Deras slagsmålsmatcher och harmlösa sattyg börjar emellertid att spåra ur allt eftersom tiden går.

Både Edward Norton och Brad Pitt är lysande i huvudrollerna. Helena Bonham Carter's karaktär har även en viktig del i storyn. Utöver dessa ser vi även exempelvis Meat Loaf som f.d steroidanvändande kroppsbyggare med mansbröst och Zach Grenier som Norton's grinpitt till chef.

Fight Club är en jävligt smart - för att inte tala om våldsam - film och har en rejäl twist mot slutet av filmen som troligtvis fick många att lyfta på ögonbrynen högt. Twistkonceptet har vi emellertid sett många, många, många gånger efteråt och det är en ganska vanligt förekommande sak i dagens filmer.

Kortfattat är bra har jag hört och jag hade tänkt vara det med Fight Club. Har man inte sett den tycker jag man kan sluta läsa och pallra sig iväg till närmaste videobutik och införskaffa filmen.. eller rent av ladda ner den. Vem bryr sig? Hur som haver.. Fight Club står sig satbra fortfarande och det lär den göra nästa gång jag ser den med.. och säkerligen den trettionde gången jag ser den också, för den delen.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0137523/

Året är 1946. Åtta månader har gått sen andra världskriget slutade och livet har börjat återgå till det normala, även i den lilla staden Texarkana, Arkansas... tills det att två ungdomar hittas brutalt misshandlade intill en skogsväg. Den lokala polismakten står handfallna inför misshandeln. Tre veckor går och ytterligare två ungdomar hittas, den här gången mördade. Den lokala polismakten står handfallna inför situationen och får hjälp av kapten J.D. Morales, som skickats till Texarkana för att medverka i jakten på The Phantom Killer.

Innan slashervågen under 80-talet kom den här filmen 1976, som är baserad på händelser som inträffade i en amerikansk småstad 1946 - som aldrig blev lösta. Att kategorisera med en enda genre är ungefär lika möjligt som att lyckas andas i rymden. Den blandar drama, rysare, thriller och så slänger den ner en gnutta humor i den lite märkliga blandningen.

Skådespelarna är - även om jag aldrig sett någon av dem - riktigt bra och trovärdiga. Samtidigt som filmen är en film, är den uppbyggd lite som en dokumentär då vi med jämna mellanrum får höra en berättare som berättar kring händelserna. Effekterna var rätt hyggliga för att vara 70-tal. Händelseförloppet kunde ha varit lite mer drivande dock då filmen stundtals känns som att de stannar upp allting och bara pratar en massa skit.

Filmen var säkerligen skrämmande för 33 år sedan, men i dagens mått mätta är det en ganska blek film. Men om man tänker på att den faktiskt gick på ett koncept som blev stort ett par år senare, så var filmen före sin tid.

Personligen tycker jag att filmen är bra och sevärd, men det är ingenting jag kommer se om på ett par år skulle jag tro.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0075342/

I Moskva, Ryssland, håller ett filmteam på att spela in en ny slasherfilm. Billy Hughes är makeup artisten i teamet och arbetar med de olika specialeffekterna och makeuperna. Billy är inte bara expert på effekter, utan även stum.

En kväll när hon glömmer en mask - som hon ska ha med sig hem över helgen - blir hon inlåst i studion och blir vittne till en snuff movie inspelning. Billy måste nu försöka att övertyga de ryska polismyndigheterna om vad som har hänt.. innan hon själv går samma öde till mötes.

Mute Witness - eller Tyst Vittne som den svenska releasen heter - är något av en riktig nagelbitare. Det börjar lite stillsamt i ungefär 10 minuter eller så och brakar sedan på i ett ganska högt tempo resten av filmen. Stundtals är filmen riktigt spännande och man sitter som på nålar och filmen erbjuder en hel del twister. Filmen har en alldeles lagom speltid på ca 90 minuter också, vilket gör att de sparat på pratet och öst på med spänningen istället. Filmen är också välspelad och Marina Zudina gör en imponerande insats som den stumma Billy.

Filmen innehåller visserligen ett par fel och tynar ut mot slutet, men då den första timmen av filmen är löjligt bra så kan det ursäktas. Slutet är lite halvtwistigt, men relativt förutsägbart. Jag gillar hur som helst Mute Witness - och tänker rekommendera den då den har fler starka än svaga sidor.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0110604/