The Collector

I ett desperat försök att betala en skuld hans fru Lisa (Daniella Alonso) dragit på sig till en lokal lånehaj, bestämmer sig den före detta fängelsekunden Arkin (Josh Stewart) för att göra inbrott på sin rike arbetsgivares landsställe som just nu står tomt. Men ett snabbt inbrott förvandlas till en veritabel mardröm då det visar sig att det finns ytterligare en inkräktare i huset som har för avseende att minska familjeantalet. När tiden börjar rinna ut blir Arkin en motvillig hjälte i en labyrint av dödliga fällor då han desperat försöker rädda familjen han kom för att stjäla ifrån...

En okej film skulle jag kalla det. Inte superbra, men inte heller usel. Till en början är det hela spännande och intressant, men detta planar ut allt eftersom filmen går och de sista 20 minutrarna kändes lite som att man sett förr. Den blodtörstige lär inte heller bli besviken då det finns hyfsat gott om gore tack vare de uttänkta fällorna (nåja, några av dem iaf).

För manus stod herrarna Patrick Melton och Marcus Dunstan, som även varit involverade i manusskrivandet för Feast filmerna och Saw IV - VI samt den kommande VII - vilket också syns ganska klart och tydligt i den här filmen då filmen påminner en hel del om Saw.. även om karaktärsutvecklingen inte riktigt finns där. T ex får vi inte veta ett dugg om The Collector eller hans motiv. Det är en snubbe i mask som sular kastknivar runt omkring sig och som ganska uppenbarligen är en jävel på att bygga fällor. De övriga karaktärerna utvecklas inte speciellt mycket mer än The Collector, om vi bortser ifrån Arkin som vi får ta en liten del av.

Nåväl. Det är en okej film med en del gore och som hjärndöd underhållning fungerar den utmärkt. Som en uttänkt film i stil med Saw sjunker den ganska snabbt. Okej film, helt enkelt.

http://www.imdb.com/title/tt0844479/

Hostel: Part II

De tre amerikanska college studenterna Beth (Lauren German), Lorna (Heather Matarazzo) och Whitney (Bijou Phillips) pluggar i Rom över sommaren och blir ivägdragna på en weekendresa till ett vandrarhem i Slovakien av deras klasskamrat Axelle (Vera Jordanova) för att festa. Snart kommer de att inse den grymma verklighet som deras lilla resa kommer att utmynna i. Samtidigt vinner de två amerikanerna Todd (Richard Burgi) och Stuart (Roger Bart) varsin auktion.. på två av de ovannämda tjejerna.

Ja, vart fan ska man börja? Till att börja med är storyn nästan identisk med den första filmen, med några få skillnader - så som att vi får följa tre tjejer istället för tre killar och två av mördarna, samt att vi får se en hel del om organisationen bakom morden.. vilket drar ut på det hela ännu mer. Tittaren, som troligtvis redan vet vad som försigår, får sitta och häcka fram till kring 50 minuter innan något direkt våld av värde (bortse givetvis ifrån de snabba klippen i början av filmen) inträffar, även om det verkligen inte känns stötande eller ens.. ja.. läskigt? Det pratas och pratas och pratas och händelseförloppet känns väldigt likt den första filmens, vilket sålunda gör det hela sjukt och helt hysteriskt förutsägbart.

Skådisarna är sämre än de i den första filmen och att behöva se dem stapla runt med ett trögare och mer utdraget manus än den första filmens är riktigt surt. Bijou Phillips ska dessutom ha en fet smäll. Effekterna är hyfsade och ser ungefär ut som i den första filmen. Så där överdrivet mycket våld och gore existerar inte heller i filmen, utan det hela känns egentligen som en större axelryckning än den första filmen då det mestadels pratas och inte händer någonting.

Den första filmen tänjde på tålamodets gränser, den andra filmen går över den gränsen och tråkar ut sin tittare tills det att sömn inträffar. Vi får väl se hur den tredje delen i serien blir då Scott Spiegel tar över regissör- och manusförfattarrollerna ifrån Eli Roth - tack och lov. Undvik tvåan och läs Helt Perfekt's recension av filmen. Tack för mig.

http://www.imdb.com/title/tt0498353/

Hostel

De två amerikanerna Paxton (Jay Hernandez), Josh (Derek Richardson) och isländaren Oli (Eythor Gudjonsson) tågluffar tillsammans igenom Europa och när de blir utelåsta ifrån sitt vandrarhem i Amsterdam blir de inbjudna till Alex (Lubomir Bukovy) som berättar om ett vandrarhem i Slovakien, där kvinnorna är villiga till allt och är enbart intresserade av turister. Dagen därpå hoppar de på tåget och så snart som de kommit dit har de den bästa tiden i deras liv. Men kort efter deras ankomst börjar de sakta men säkert att förstå att det här vandrarhemmet döljer en mörk och fruktansvärd hemlighet.

Jag såg den här filmen för fem år sedan när den släpptes på dvd och tyckte den var hygglig. Nu tycker jag att det är en långsam, tråkig, totalt ospännande och grymt överskattad skitfilm. För det först går halva filmen åt att karaktärerna pratar, pratar och pratar och så visas det en del tuttar också. Under de resterande ca 45 minutrarna förekommer det ett par snabba klipp innehållande grafiskt och sadistiskt våld samt scener där det ska vara spännande, vilket det givetvis inte blir. Men även om det förekommer sekvenser med våld så känns det hela mest som en axelryckning och ett stort whatever.

Skådisarna är hyfsade och fungerar, men arbetar med ett så jävla tråkigt och långdraget manus att de blir ganska snabbt ointressanta. Effekterna fungerar till större delen, men vissa saker (så som ett uthängande öga) är föga övertygande och ser bara töntigt ut. Filmens största problem är att den helt enkelt inte är intressant. För att vara utmålad som en övervåldsam och sadistisk slaktfilm så känns den löjligt tam och långtråkig.

Hur som helst är Hostel en fantastiskt överskattad "skräckfilm" som tänjer på tålamodets gränser hos en skräckfanatiker som mig själv. Att den redan fått en uppföljare och att en tredje film är på väg är imponerande. Läs gärna också Helt Perfekt's recension av filmen.

http://www.imdb.com/title/tt0450278/

The Stepfather (2009)

Är det verkligen någon som är förvånad över att även The Stepfather faktiskt har fått en remake? Det är då iaf inte jag. Storyn i remaken är som följer; Michael Harding (Penn Badgley) kommer hem från en militärskola och finner sin mamma Susan (Sela Ward) upp över öronen förälskad i sin nya sambo och pojkvän David (Dylan Walsh). David verkar vara en riktigt bra karl som alltid finns där om det är något och som alltid hjälper till - en perfekt framtida make och styvfar helt enkelt. Men allt eftersom de två männen lär känna varandra desto större blir Michael's misstankar mot David och när Michael börjar forska i Davids förflutna börjar en mörk sanning att komma fram i dagsljuset...

Oftast är remakes totalt onödiga och det är inte sällan de är totalt värdelösa heller. The Stepfather's remake är emellertid helt okej. Onödig, men helt okej. Den går i ungefär samma spår som den första filmen och istället för blod och gore försöker sig filmskaparna på en mer stämningsfull rysare/thriller, men jämtemot originalet failar teamet starkt. Någon direkt spänning finns inte och stämningen känns ganska avkommen. Istället blir det ganska förutsägbart och emellanåt rent av långdraget när karaktärerna pratar och pratar och det egentligen inte händer någonting spännande eller ens intressant.

Skådespelarna är helt okej och Walsh är hyfsad som styvfadern, men långt, långt ifrån Terry O'Quinn's psykotiska utseende och beteende i originalfilmen (och första uppföljaren). Övriga skådisar är helt okej och fungerar. Jag begärde inte speciellt mycket mer än vad jag fick iaf.

Ehum.. mer än så är det inte. The Stepfather remaken är okej, om än långdragen på sina ställen och egentligen onödig tack vare originalet. Det finns bättre remakes men definitivt betydligt jävla mycket sämre.

http://www.imdb.com/title/tt0814335/

The Stepfather Trilogy

Jerry Blake (Terry O'Quinn) är en hyvens karl. Han jobbar som mäklare, är en gammaldags familjeman och han har en ny familj. Med sin nya fru Susan Maine (Shelley Hack) och hennes dotter Stephanie (Jill Schoelen) försöker han att bygga upp den perfekta amerikanska familjen, vilket inte är det lättaste då Stephanie inte tycker om sin styvfader och missköter sig i skolan. Men inte nog med att Jerry är en hyvens karl, han är även komplett galen och vet precis hur han ska få bukt på situationen...

The Stepfather är en spännande (om än smått utdragen på sina håll) rysare/thriller som håller måtten ganska bra fram till sluttexterna. Mycket av spänningen ligger i att sitta och titta på O'Quinn's karaktär och invänta hans nästa drag som bitvis är hyfsat oförutsägbara. Skådisarna är bra, men det är O'Quinn som snor hela showen som den komplett galne styvfadern. Storyn är intressant och är faktiskt löst baserad på John List fallet. New Jersey bon John List mördade hela sin familj 1971 och gifte senare om sig och levde ett helt vanligt liv fram till 1989 då hans profil dök upp på TV-showen "America's Most Wanted". En granne till List ringde till FBI och informerade om likheterna mellan profilen och hennes granne. Polisen åkte dit, plockade in List och kollade av hans fingeravtryck och konstaterade att det var han.

Hur som helst är filmen bra, spännande och intressant med goda skådisar. Jag gillar den. Nästa.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0094035/

Efter att psychot Jerry Blake (Terry O'Quinn) lyckats rymma ifrån mentalsjukhuset han suttit inspärrad på tar han sig till en ny stad och ändrar sin identitet till Dr. Gene Clifford och utger sig för att vara psykolog. Kort efter sin ankomst till den nya staden möter han den ensamstående mamman Carol Grayland (Meg Foster) och hennes son Todd (Jonathan Brandis), vilka han sätter siktet på. Men givetvis lägger folk runt omkring dem näsan i blöt och Jerry/Gene gör det han gör bäst...

Mja. Tvåan är en okej film, överlag. För att kunna göra tvåan fick de lov att fuska lite grann tack vare slutet på första filmen och det känns lite som ett "meh!". Men fusket fungerar, även om det känns ganska orealistiskt. Anyway..

Filmen i sig är som sagt okej. O'Quinn är fortfarande bra som styvfadern, även om han i den här filmen inte känns lika psykotisk och galen som i första. Foster gör en bra prestation som den blivande frugan och Brandis gör en okej insats som sonen till Foster. Vi ser även Caroline Williams i en viktig roll, som hon gör helt okej. För regi stod Jeff Burr - mannen som regisserat uppföljare så som Leatherface: Texas Chainsaw Massacre III, Pumpkinhead II: Blood Wings, Puppet Master 4 och Puppet Master 5: The Final Chapter.

Spänningen och stämningen finns till en viss del kvar från den första filmen, men samtidigt känns mycket av den andra filmen som en ren upprepning av dess föregångare och en ren urmjölkning av konceptet.

Hur som haver; helt okej film i långa led. Moving on.

http://www.imdb.com/title/tt0098385/

Efter att återigen ha lyckats fly från mentalsjukhuset låter sig Jerry (den här gången spelad av Robert Wightman) få sitt ansikte opererat av en kvacksalvare för att inte bli igenkänd. Han skaffar sig den nya identiteten Keith Grant och skaffar sig ett jobb hos en blomsterhandlare. Snart möter han Christine Davis (Priscilla Barnes) med sin funktionshindrade son Andy (David Tom) som sitter i rullstol och det dröjer inte länge förrens Jerry/Keith gifter sig med Christine och flyttar in hos dem. Dessvärre finns det en hake; Andy blir misstänksam mot Jerry/Keith och börjar att sakta men säkert att ta reda på vem hans styvfar egentligen är...

Den tredje och sista filmen i trilogin är en riktig kalkon. Wightman är helt fel man att spela styvfadern och hans agerande är bara cheesigt och blir väldigt tamt i jämförelse med O'Quinn's styvfader. Barnes är hyfsad i sin roll och Tom är enbart förbannat irriterande. En komisk detalj med Tom's karaktär är att det snackas om att han hackat sig in i den lokala polisens register tidigare, vilket bara låter rent absurt när man får se honom sitta och använda pekfingermetoden - dvs sitter och skriver med pekfingrarna. Christa Miller (Jordan i Scrubs) dyker upp i en liten biroll som styvmoder till Tom's karaktär.

Inte nog med att nästan alla skådespelare i filmen är antingen cheesiga eller irriterande, händelseförloppet och storyn är inte speciellt givande heller. Till att börja med fuskar de återigen med storyn, men man får ingen som helst förklaring vad som hänt och vem Wightman's karaktär är förrens senare i filmen - vilket nästan kräver att man har sett de två föregående filmerna. Händelseförloppet är riktigt ointressant och genom större delen av filmen existerar ingen som helst stämning eller spänning, utan man blåser på med en del blod och gore. Dessutom drar de ut på storyn lite mer då de plötsligt slänger in nya karaktärer som blir involverade i storyn. Jävla soppa. Det enda jag kan säga att jag faktiskt gillade var slutsekvenserna som garanterar tittaren att styvfadern en gång för alla är borta.

Den tredje filmen är ett skämt och det stinker urmjölkning lång väg. Undvik även om du sett de två första, den är inte värd tiden.

http://www.imdb.com/title/tt0105470/

Sammanfattningen. Trilogin börjar starkt med en riktigt bra och stämningsfull rysar-thriller och fortsätter med en hyfsad och ganska okej B-skräckis och avslutar sedan med en tuggummiseg för-TV-skräckis som är totalt onödig.

Haute Tension

Studenterna Marie (Cécile De France) och Alexia (Maïwenn Le Besco) beger sig iväg till Alexia's föräldrars avskilda gård ute på landet för att ta det lugnt och plugga. Men redan samma kväll som de kommer dit bryter helvetet lös då en mystisk galning (Philippe Nahon) dyker upp och mördar skoningslöst hela Alexia's familj och kidnappar Alexia - varpå Marie följer efter. Men är allting vad det verkar vara...?

Det finns inte så mycket att säga om Haute Tension (mer känd som Switchblade Romance i bland annat Sverige). Det är en bra slasheraktig skräckis som blir smått seg på sina ställen tyvärr, men som vägs upp av den spänning och det våld som förekommer i den. Skådisarnas insatser är riktigt bra och Nohan's prestation är troligtvis mest sevärd i filmen som den tyste men blodtörstige mördaren. Storyn är simpel och enkel att förstå, även om vissa luckor inte täpps igen i slutet. Effekterna är trovärdiga och.. det finns inte så mycket mer att tillägga om dem. Filmen är inte felfri, men det lilla jag har att klaga på känns ganska orelevant, så det skiter jag i.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0338095/

The Descent: Part 2

Två dagar har gått sedan försvinnandet av de sex kvinnorna i den Appalachiska bergskedjan och den lokala polismyndigheten står handfallna.. fram tills det att Sarah (Shauna Macdonald) plötsligt dyker upp, nerblodad, skrämd till vanvett och utan minne av vad som har hänt. Sheriffen Vaines (Gavan O'Herlihy) misstänker att Sarah har mördat sina kamrater och bestämmer sig för att ta med sig henne, hans biträde Rios (Krysten Cummings) och en grupp grottexperter ner i grottorna där Sarah kom ifrån för att ta reda på vad som egentligen hände. Väl nere i grottorna inträffar något och ett ras stänger in gruppen, vilket lockar fram grottans invånare...

The Descent var en sån där film som egentligen inte hade behövt en uppföljare - slutet kändes lagomt och avslutade filmen på ett sånt sätt att man hade svårt att tro att någon uppföljare skulle komma. Givetvis lyckades de knåpa ihop ett manus för just en uppföljare som egentligen inte hade behövts, men som är seduglig ändå.

Filmens händelseförlopp är mer eller mindre en upprepning av den första filmens, men det hela utvecklar sig lite snabbare och istället för att dra ut på det hela någon avsevärt lång stund börjar det hela röra på sig hyfsat snabbt. Speciellt spännande eller läskigt blir det emellertid aldrig, utan man förlitar sig på de hederligt klichéefyllda chock-sekvenserna som den inbitne mest suckar trött åt. För den blodtörstige finns en okej halt av blod och gore involverad i filmen.. typ som den första filmen, kanske lite mer.

The Descent: Part 2 är en okej uppföljare som följer i sin företrädares fotspår till punkt och pricka, med några få förändringar. Kort sagt; har du sett den första filmen har du egentligen sett den andra med, även om den andra är snabbare i vändningarna. Och med tanke på slutet är det inte helt uteslutet att en tredje del dyker upp, men den som lever får se..

http://www.imdb.com/title/tt1073105/

The Descent

Äventyrerskan Sarah (Shauna Macdonald) förlorar sin man Paul (Oliver Milburn) och dotter Jessica (Molly Kayll) i en tragisk bilolycka men överlever själv. Ett år senare beger sig hon och några vänner iväg till en grotta i den Appalachiska bergskedjan för att genomföra en expedition, men kort efter att de tagit sig in i den inträffar ett ras som stänger dem inne. I ett försök att hitta en annan utväg beger sig gruppen längre in i grottan och det dröjer inte länge förens de upptäcker att de inte är ensamma...

Neil Marshall bevisade med sin Dog Soldiers att han är en kapabel regissör och att han kan göra riktigt grymma filmer. Med Doomsday gick han två, tre steg tillbaka och bevisade att även han kan göra riktiga skitfilmer. The Descent kom mitt emellan Dog Soldiers och Doomsday och är en bra film, även om den brister på flera punkter.

Även om filmen är menad att vara väldigt mörk så blir vissa scener rätt extrema - du ser mer eller mindre inte ett piss vad som försigår i filmen. Och i flera av stridsscenerna får vi en shaky cam, vilket innebär ytterligare svårigheter i att se vad som egentligen händer. Händelseförloppet känns ganska utdraget på sina håll och en viss redigering av vissa sekvenser hade kunnat göras för att snabba på filmen lite grann. Filmens starkare sidor är skådespelarna, dess effekter och makeup och storyn (då menar jag inte händelseförloppet, utan vad filmen går ut på).

The Descent är sämre än Dog Soldiers, men betydligt mycket bättre än den sulliga Doomsday. Och någon uppföljare behövde den egentligen inte, men det fick den givetvis ändå förra året och det är vad som kommer härnäst...

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0435625/

Body sob 19

Chon (Arak Amornsupasiri) lider av våldsamma mardrömmar och han försöker att låta bli att sova då han är livrädd för kvinnan han ser varje natt i sina drömmar. I drömmarna skriker kvinnan på hjälp strax före hon blir brutalt mördad. Ae (Ornjira Lamwilai), Chon's syster, är orolig över illusionerna Chon ser i sina drömmar och introducerar honom till en psykriatiker. Chon i sin tur försöker att bevisa att det han ser inte är illusioner och ju närmare han kommer sanningen desto mer fasansfull blir hans upptäckt...

Ytterligare en i raden av alla dessa asiatiska skräckfilmer där en långhårig brud springer runt och fimpar folk av en eller annan anledning. Den här gången ser iofs bruden mer ut som ett monster än i de flesta andra filmer av samma variant och filmen i sig är otrooooooligt låååååååååååååååångsaaaaaaaam. Speltiden som ligger strax över 2 timmar gör det hela otroligt utdraget och de hade lätt kunnat saxa ner speltiden med 40 minuter utan att det egentligen skulle försvårat för tittaren att förstå filmen. Klichéerna och de förutsägbara momenten smyger runt lite här och var i filmen och upplösningen är ganska lättuträknad för den som har sett ett par av dessa asiatiska skräckfilmer. Ett annat stort problem är att filmen inte är läskig eller ens spännande, även om det faktiskt händer saker lite då och då. En av orsakerna kan vara att effekterna inte är övertygande för fem öre, utan ser otroligt billiga ut och skriker uselt CGI-arbete.

Det enda jag kan påstå att jag faktiskt gillade var upplösningen och slutet - även om de var väldigt förutsägbara, som jag nämde här ovanför. Resten av filmen känns bara tuggummiseg och rent utsagt tråkig.

Sugen på asiatisk skräck? Se något annat.

http://www.imdb.com/title/tt1160315/

The Human Centipede (First Sequence)

Under en road trip igenom Europa får de två amerikanska turistbrudarna Lindsay (Ashley C. Williams) och Jenny (Ashlynn Yennie) punktering någonstans i Tyskland. De beger sig iväg till fots för att leta reda på hjälp och hittar slutligen en isolerad villa, vars ägare är Tysklands främste kirurg, Dr. Heiter (Dieter Laser) - experten på att separera siamesiska tvillingar - som råkar ha ett nytt projekt. Dagen efter vaknar de upp, tillsammans med den japanska mannen Katsuro (Akihiro Kitamura) (vars namn man aldrig får reda på), i villans källare och Dr. Heiter tillkännager hans plan; han tänker bli den första personen som kopplar ihop flera personers gastriska system och sålunda skapa Den Mänskliga Tusenfotingen.

Vad förväntar man sig när man hör en sådan här story? Gore, äckel och blod, givetvis. Får vi det? Nä, inte direkt. The Human Centipede (First Sequence) är otroligt utdragen och det börjar inte röra på sig förrens runt 50 minuter in i filmen (av 90) - och det blir inte speciellt äckligt eller ens intressant då heller. Idéen är inte dum, men genomförandet är så jävla tråkigt att det blir nästintill olidligt att sitta och titta på filmen.

Skådespelarna är hyfsade. Laser gör en klockren prestation som kirurgen, medans Williams och Yennie irriterar mest. Kitamura ska bara hålla truten - gapande jävla japan.

Besvikelserna staplas på hög en efter en och den inbitne goretittaren har verkligen ingenting att hämta här. Att idéen är vidrig och helt sjuk är ett faktum, men utförandet är så pass tråkigt och tamt att om illamående ska uppstå hos tittaren lär denne vara ganska känslig för grafiskt äckel och våld.

Uppföljare kommer nästa år. Läs också Helt Perfekt's recension av filmen. Mer tid än så här tänker jag inte lägga ner på den här filmen iaf. Se något annat.

http://www.imdb.com/title/tt1467304/

Freddy vs. Jason

Fyra år har gått sedan myndigheterna i Springwood genomförde en mörkläggning av Freddy Krueger (Robert Englund) i ett försök till att få slut på den rad av mord som inträffat i staden. Planen fungerade och lämnade Freddy kraftlös tack vare att ingen kom ihåg honom och kunde vara rädd för honom... tills nu.

I skepnad av hans mor beordrar Freddy Jason Voorhees (Ken Kirzinger) att bege sig till Elm Street för att ta hand om de "oansvariga ungdomarna" där, för att få människorna i staden att tro att det är Freddy som är i farten igen. Men ingenting går som planerat och Jason fortsätter att döda "hans barn". Det är nu upp till en grupp ungdomar att få tillbaka Jason till Camp Crystal Lake och Freddy ut ur drömvärlden, en gång för alla.

Redan 1993 kläcktes idéen om en film där Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle strida mot varandra i den nionde Friday The 13th filmen; Jason Goes To Hell: The Final Friday. Slutet på Jason Goes To Hell: The Final Friday var menat att vara en sorts föregångare till Freddy Vs. Jason, men då det tog för lång tid att knåpa ihop ett manus som höll producerades istället Jason X fram två år (2001) innan Freddy Vs. Jason släpptes (2003). Det tog dem alltså 10 år att framställa ett manusskript som var så pass starkt att det kunde bli en ca 90 minuter lång film. Och slutresultatet är bra, men har flera svagheter.

Skådespelarlistan är inte direkt överspäckad med stora och kända namn, men.. here we go. Robert Englund gör sin vanliga prestation som Freddy, medans Ken Kirzinger gestaltar Jason för första gången och tog över den rollen från Kane Hodder som hade spelat Jason i Friday 7 - 10 - vilket han gör alldeles utmärkt (en sak som bör tilläggas är att Kirzinger's Jason är troligtvis den största Jason till dags datum). Vi ser även Lochlyn Munro och Brendan Fletcher i varsin biroll och Zack Ward dyker även upp i ett snabbt klipp. Kelly Rowland (som inte kan skådespela överhuvudtaget, utan irriterar mest), Chris Marquette och Katharine Isabelle (som man kan skymta tuttarna på) innehar viktiga roller, medans Monica Keena (som troligtvis fick sin roll tack vare det gudarna gav henne strax under hakan och strax över naveln) och Jason Ritter innehar de viktigaste rollerna bland ungdomarna.

Skådespelarnas insatser är bra, överlag. Misstagena de gjorde när de skrev upp personer på listan över skådespelare för filmen var att skriva upp (till största delen) Kelly Rowland och (delvis) Monica Keena. Rowland kan verkligen inte agera och att titta på hennes beteende i filmen gör mig bara matt. Bara för att man ingår/ingått i en kommersiellt stor musikgrupp (Destiny's Child) så innebär det verkligen inte att man faktiskt kan agera. Och Monica Keena är till en början helt okej, men allt eftersom blir jag mer och mer irriterad på henne för att slutligen lägga av en rejäl suck i slutsekvenserna. Bara för att man har utseendet innebär det inte att man kan agera utan att spela över.

Effekterna är bra, men som de flesta Nightmare filmerna känns flera av dem utdaterade i dagens läge. Vissa effekter får mig att haja till av förvåning då jag inte mindes att de såg så pass datorgjorda ut som de faktiskt gör. Makeupen ser bra ut givetvis och vi får se en ny touch på Freddy makeupen i en snabb sekvens som får Freddy att se lite grymmare ut än sitt vanliga jag.

Storyn är bra och jag vettefan om de hade kunnat skriva den på så många andra sätt än vad de gjorde. Men samtidigt som storyn är bra och hyfsat välskriven så finns ändå klichéerna och de förutsägbara momenten där. T ex är slutet ganska förutsägbart och är man en inbiten slasherfantast så blir man inte förvånad över det. Och är man följeslagare till Freddy och/eller Jason så vet man också att den ena är starkare än den andra beroende på om de är i en drömvärld eller i verkligheten.

Även om den har sina svagheter är Freddy vs. Jason en bra film - åtminstone för oss die hard fans till Freddy och/eller Jason.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0329101/

New Nightmare

10 års jubileumet börjar närma sig för A Nightmare On Elm Street och en av dess stjärnor, Heather Langenkamp, har en stalker efter sig - vars röst påminner starkt om Freddy Krueger. Som om inte det vore nog dör hennes man Chase (David Newsom) i en bilolycka efter att ha somnat bakom ratten, hennes son Dylan (Miko Hughes) vägrar att sova, New Line Cinema har erbjudit henne en roll i den "definitiva Nightmare-filmen" och personer i hennes omgivning börjar förändras. Det går snart upp för henne att Freddy Krueger kanske inte bara är en fiktiv karaktär...

Idéen bakom New Nightmare dök upp redan 1987 inför den tredje filmen i Nightmare serien, men idéen blev förkastad och det tog ytterligare 7 år innan Wes Craven fick använda sin idé. Och den slutliga produkten blev bra. Mer eller mindre. Medans Nightmare uppföljarna är blodigare och våldsammare än originalet bygger New Nightmare upp sig mer på stämning och obehag än våld och blod - även om det finns lite grann av det också - som originalet.

Utöver Langenkamp ser vi exempelvis också John Saxon, Wes Craven, Robert Shaye och Robert Englund (som även spelar Freddy) som sig själva. De som står framför kameran sköter sig bra och jag har inte direkt någonting att klaga över.. bortsett från Miko Hughes (som gjorde sin debut i Pet Sematary). Den dåvarande snorungen skriker, pratar med raspig röst (som inte är ett dugg skrämmande utan bara jävligt irriterande) i ett par sekvenser och.. äh. Ni fattar. Jag stör mig bara på honom.

Effekterna är snygga, men lider som vanligt av utdaterad CGI och vissa grejer ser ganska.. plastiga ut. Freddy makeupen har fått sig ett litet lyft och han ser mer ondskefull ut i New Nightmare än i någon av de tidigare filmerna, samtidigt som hans personlighet har återgått till originalets lite mer allvarliga och mindre cheesiga Freddy. Utöver makeupen har Freddy's handske blivit förändrad och den påminner lite grann om den i Nightmare 2.

New Nightmare är givetvis inte den bästa i serien, men den ligger åtminstone inte längst ner på listan. Det är en bra film med en ganska cool idé som utförs helt okej. Att den inte är speciellt läskig eller blodig är inte katastrofalt då det jämnar ut sig med spänningen. God söndagsunderhållning. Mer eller mindre.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0111686/

Freddy's Dead: The Final Nightmare

Freddy Krueger (Robert Englund) har slutligen lyckats döda alla ungdomar och barn i Springwood.. bortsett ifrån en kille, som har tappat minnet om vem han är. Efter att ha blivit indragen till en avdelning där ungdomar med problem behandlas av polisen beger sig han och en av de anställda på avdelningen, Maggie Burroughs (Lisa Zane), iväg till Springwood för att försöka luska ut hans bakgrund. Freddy har emellertid andra planer för dem...

Nightmare 6, som inte alls heter Nightmare 6, är en klar förbättring från den tråkigt utdragna och rent av usla femte Nightmare filmen - även om det är en förbättring i en mer komisk riktning. Nightmare 6 är mer en komedi än skräckfilm och till större delen sitter jag och gapskrattar åt Freddy som fular runt. Det är inte ett dugg läskigt, men riktigt underhållande på sitt egna lilla vis.

Skådespelarna är bra och Englund snor som vanligt hela showen. Vi ser även Tom Arnold, Roseanne och Johnny Depp i snabba biroller. Effekterna är bra, bortsett från de sedvanliga utdaterade CGI-effekterna. Storyn är utvecklande och vi får veta ganska mycket om Freddy's bakgrund - synd nog var även det här filmen det avslutande kapitlet i Nightmare-serien (New Nightmare är inte inkluderad i själva serien, utan är mer av en fristående film). Händelseförloppet är drivande och är, som jag skrev här ovanför, underhållande.

En sak som bör nämnas om Freddy's Dead är att slutsekvenserna (typ de sista 10 minutrarna) finns i två versioner; en 2D och en 3D version. Vid biopremiären delades 3D-glasögon ut just för dessa sekvenser, men när filmen senare släpptes till video togs 3D-effekterna bort ifrån de flesta av releaserna. Min personliga dvd-release av filmen har emellertid båda versionerna, men huruvida båda versionerna finns med på alla dvd-releaser av Freddy's Dead vet jag inte.

Nightmare 6 är inte ett dugg skrämmande, men underhåller gott och väl speltiden ut. Det enda jag kan gnälla över är nog slutet som känns som ett stort "Meh!", då det hela är väldigt snabbt överstökat. Jag gillar Freddy's Dead hur som haver och tycker att det är en underhållande film, helt enkelt.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0101917/

A Nightmare On Elm Street: The Dream Child

Livet har återgått till det normala för Alice (Lisa Wilcox) efter hennes seger mot Freddy Krueger (Robert Englund)... fram tills det att han återigen återuppstår. Alice förbereder sig på en ny strid mot Freddy, men någonting är inte som det ska; Freddy tar kål på hennes nära och kära även om hon själv är vaken. Freddy verkar ha hittat en ny väg och frågan är; vem använder sig Freddy av för att kunna fortsätta sin terror mot ungdomarna på Elm Street?

Nightmare 5 tar vid kort efter Nightmare 4 och för att begripa den lär man ha sett 4an och.. äh. Skitfilm, kort och gott. Effekterna är bitvis hyfsade, men allt som oftast får vi stop motion effekter och usla och utdaterade greenscreen-effekter som får en att sucka mer än att höja på ögonbrynen. Händelseförloppet är skittråkigt och detta blir filmens stora fall. Emellanåt sitter man bara och väntar på att någonting spännande ska hända.. men det händer aldrig. Och inte nog med det, Nightmare 5 har ytterst få kills, vilket visserligen inte hade varit något problem om det faktiskt hänt någonting spännande mellan killsen. Skådespelarna är hyfsat bra, men det är bara Wilcox och Englund som är sevärda. Danny Hassel och Nicholas Mele återvänder, precis som Wilcox och Englund, från Nightmare 4.

Lite rolig trivia; med risk att bli betygsatt med X (dvs det värsta en film kan få i USA och som är lika med döden för en film då bland annat större affärskedjor inte säljer sådana filmer) fick teamet bakom filmen lov att klippa ner och förändra alla dödsscener och av att dömma på informationen som står på IMDB så var originalscenerna betydligt våldsammare och äckligare än vad de är i bioversionen av filmen. Scenerna ska finnas med på den icke betygsatta original VHSen.

Mer rolig trivia; Robert Englund spelar inte bara Freddy i den här filmen, utan dyker även upp som en av galningarna (utan Freddy-sminket) på mentalsjukhuset de befinner sig i, i början av filmen.

Hur som helst; Nightmare 5 stinker. Det är en utdragen, tråkig och inte alls speciellt bra film och är också den svagaste delen i serien. Bara för att de fyller ut den med ett par hyfsat slaskiga scener betyder inte det att det lyfter filmen... iaf inte mycket. Femman är enbart för die hard fansen av serien - alla andra borde fundera på att se någonting annat istället.

http://www.imdb.com/title/tt0097981/

A Nightmare On Elm Street 4: The Dream Master

Observera; det kommer finnas spår av spoilers i den här recensionen då storyn är mer eller mindre omöjlig att förklara utan att spoila. Läs vidare på egen risk.

Freddy Krueger (Robert England) är död och begraven... eller? Efter att ha lyckats besegra honom försöker Kristen (nu spelad av Tuesday Knight), Joey (Rodney Eastman) och Kincaid (Ken Sagoes) att gå vidare med sina liv som att ingenting har hänt, men när Freddy plötsligt återuppstår letar han reda på de tre ungdomarna och dödar dem. Innan Kristen dör överför hon sin kraft (som låter henne dra in personer i hennes egna drömmar) till sin vän och pojkväns syster Alice (Lisa Wilcox)...

Och vad som följer är våld och snygga (till en viss del) 80-tals effekter som titt som tätt är hyfsat äckliga och de med svagmage borde kanske se någonting annat. Anyway; jag gillar Renny Harlin's del i Nightmare serien (som bevisar att Harlin en gång i tiden kunde regissera bra filmer).

Våld, slasksekvenser, Englund i toppform och en söt Wilcox. Är något fel med Nightmare 4? Tyvärr, ja. Felet heter Tuesday Knight som tog över Kristen rollen från Patricia Arquette, som gjorde en betydligt bättre insats än Knight. Knight ser ut som en vandrande död, läspar, agerar tungstyrt och klumpigt och för att inte tala om att jag mest irriterar mig på henne. Tack och lov är hon inte med så där avsevärt länge i filmen och vi får istället vila våra ögon på den söta Wilcox. Thumbs up. Även om det inte är något större problem så tycker jag att slutet är lite snålt och snabbt överstökat jämfört med de tidigare delarna i serien.

Nightmare 4 kommer trea på listan över favoriterna i Nightmare serien för min del, utan tvekan.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0095742/

A Nightmare On Elm Street 3: Dream Warriors

När en plötslig våg av självmord och självmordsförsök bryter ut i Springwood blir de överlevande ungdomarna intagna på den lokala psykriatrin där Neil Gordon (Craig Wasson) försöker att hjälpa de drabbade. Samtidigt får Nancy Thompson (Heather Langenkamp) jobb på samma avdelning och det dröjer inte länge förrens det står klart för henne att hennes nemesis Freddy Krueger (Robert Englund) är tillbaka. Tillsammans med de överlevande ungdomarna och Neil försöker hon att sätta stopp för Krueger en gång för alla och svaret de söker verkar ligga i Kristen (Patricia Arquette)...

Personligen så anser jag att Nightmare 3 är en klar jävla förbättring från den hyfsade andra filmen i serien. Och inte bara det, jag tycker också att den tredje filmen är även den andra bästa i serien utöver originalet. Skådespelarna är nästan lika bra som i den första filmen och att få återse Langenkamp som Nancy är trevligt. Vi återser givetvis även Englund som Freddy, som i vanlig ordning för en strålande insats, och John Saxon som Nancy's farsa. Vi ser även Laurence Fishburne i en mindre roll som mentalskötare och Arquette i hennes första roll. För regi stod Chuck Russell - mannen bakom exempelvis The Blob (1988), Eraser och The Mask. Storyn återgår till originalkonceptet och precis som med originalfilmen kan jag se den här hur många gånger som helst utan att tröttna. Effekterna är bra och ser som oftast snygga ut, men är titt som tätt utdaterade med bland annat stop motion och ganska töntiga "el"-effekter.

Men för att ha 23 år på nacken (i skrivande stund) och vara den tredje filmen i en serie är den förbannat bra och underhållande.. mycket tack vare Englund's agerande som Freddy som utvecklats lite sen de två första filmerna.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0093629/

A Nightmare On Elm Street Part 2: Freddy's Revenge

Fem år har gått sedan de ohyggliga morden inträffade i den lilla staden Springwood och Jesse Walsh (Mark Patton) och hans familj har nu flyttat in i Nancy Thompson's gamla hus på Elm Street. Det dröjer dock inte länge förrens Jesse börjar få våldsamma mardrömmar om samma sönderbrända man, med knivar på höger hand, som Nancy och hennes vänner drömde om - Freddy Krueger (Robert Englund), som i sin tur börjar att sakta men säkert ta över Jesse's kropp för att kunna komma åt "sina barn".. oavsett om de sover eller är vakna.

Jag minns rätt väl hur besviken jag blev på den andra filmen om Freddy Krueger när jag såg den i klippt hyrversion för över 10 år sedan för första gången. Jag avskydde den som pesten och det tog många, många år innan jag faktiskt satte mig och tittade på den för andra gången - och visst, den är sämre än första filmen men den är inte helt värdelös.

Det största problemet med Nightmare 2 är att Freddy är knappt med. Under de ca 87 minutrarna filmen rullar på dyker allas våran Freddy upp i ca 13 av dem (källa; Trivia på IMDB), vilket gör att filmen bitvis känns rätt seg, utdragen och cheesig även om det inträffar saker filmen igenom som är menade att skapa spänning eller rent av skrämmas.

Skådespelarna är hyfsade (bortse givetvis från Englund som återigen gör en klockren insats som Freddy), men känns inte alls som personerna framför kameran i den första filmen. Effekterna höjer dock betyget lite grann och vissa av dem är en fröjd att titta på, medans andra är snarare åt det andra hållet. Storyn och idéen bakom den styr Nightmare-konceptet åt ett annat håll än den första filmen och i slutändan känns filmen hyfsad - det är helt enkelt inte Freddy's stil.

Nightmare 2 är en okej uppföljare, även om den brister i många avseenden och är så långt ifrån originalet den mer eller mindre kan komma. Personligen klassar jag den som en av de svagaste delarna i Nightmare-serien, även om det inte är den sämsta av dem.

http://www.imdb.com/title/tt0089686/

A Nightmare On Elm Street

Med både en remake och en 4 timmar lång dokumentär om hela serien (med titeln Never Sleep Again: The Elm Street Legacy) släppta (som jag kommer recensera lite längre fram) tänkte jag gå igenom samtliga Nightmare filmer i originalserien, plus Freddy Vs. Jason. Vi sparkar igång med filmen som startade alltihop 1984...

Nancy (Heather Langenkamp) och hennes vänner har våldsamma mardrömmar som alla innehåller ett gemensamt element; en kraftigt sönderbränd man med en handske med knivar på sin högra hand. När en i gruppen blir mördad i sömnen inser Nancy att hon måste hålla sig vaken och försöka att luska ut sanningen kring mannen i drömmarna.

Första Nightmare är en odödlig klassiker för mig. Jag har sen länge tappat räkningen på hur många gånger jag har sett den och den förblir så bra som den var första gången jag såg den. Skådespelarna är grymt bra och det är lite småkul att se Johnny Depp i sin första roll (som senare dök upp i en biroll i Freddy's Dead). Heather Langenkamp (som även dök upp i den tredje filmen och den sista i serien) är bra i rollen som Freddy's första motståndare och Robert Englund var, är och förblir Freddy Krueger - ingen kan ersätta honom som Freddy i mina ögon. Storyn är ganska simpel och fungerar alldeles utmärkt, även om vissa hål förblir öppna efter filmens slut. Effekterna är mycket imponerande även om filmen är från mitten av 80-talet och att produktionen är av lågbudget varianten.

Inte nog med att filmen fick sex uppföljare (varav en är en lite mer fristående film) och en fristående film, den fick även en egen TV-serie (kallad Freddy's Nightmares) där Robert Englund återigen trädde i kläderna av Freddy Krueger, som programledare. Serien hann sändas i två säsonger mellan 1988 och 1990 och är av en liknande variant så som Tales From The Crypt och Tales From The Darkside. Det finns mycket mer trivia kring filmen än bara det om serien, och ni finner det här.

A Nightmare On Elm Street är ett bevis på att Wes Craven har varit en bra regissör en gång i tiden, som numer trycker ur sig en massa överskattade slasherrullar (Scream filmerna, exempelvis) och billiga produktioner som går direkt till dvd. A Nightmare On Elm Street är, även om slashergenren redan var uppbyggd, en milstolpe i skräckfilmens historia.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0087800/

Doghouse

Vince (Stephen Graham) tar sin skiljsmässa hårt. Han är deprimerad och har gått i bitar. Hans polare har emellertid inte tappat hoppet om honom och tar med honom på en supa-hårt-med-grabbarna-helg ute på landet. När de anländer till den lilla staden Moodley, mitt ute i ingenstans och där kvinnorna är tredubbla till antalet än män, upptäcker de till sin fasa att allting inte står rätt till; kvinnorna har blivit påverkade av ett virus som förvandlar dem till blodtörstiga manshatande vildar.

Brittisk humor kombinerat med zombieslask har jag som filmtittare erfarat är en bra kombination efter att ha manglat igenom Shaun Of The Dead otaliga gånger. Doghouse går smått i fotstegen på Shaun, även om det inte är lika kul så trycker Doghouse på med mer blod och gore än Shaun - vilket förnöjde alldeles lagomt i slutändan.

Det enda jag kan tänka mig att klaga på när det gäller Doghouse är troligtvis slutet som kändes lite som ett "meh!". Det hela slutar ganska tvärt och öppnar visserligen, kanske, dörrarna för en uppföljare, men kom igen.. bättre kunde de väl ha gjort det?

Utöver det billiga slutet gillade jag filmen rakt igenom och även om den kanske inte når upp till Shaun's höjder (vilken film gör det?) så är det mycket god underhållning för oss zombieälskare.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt1023500/

Vem Är Du?

De tre killarna Kim (Nils Olsson), Kalle (Staffan Andersson) och Johan (Ola Roxendal) tar sig in i en gammal nedlaggd fabrik och gör iordning för kvällens upptåg; de har bjudit in de tre tjejerna Lisa (Estelle Lönnberg), Åsa (Nour El-Refai) och Stina (Anna Rydberg) för att spela anden i glaset och skrämma upp dem med historien om vaktmästaren som mördade sin fru för flera år sedan. Men när spelet satts igång frågar en av deltagarna den förbjudna frågan - vem är du? - varpå kvällen förvandlas till en mardröm...

Och det är inte bara en mardröm för karaktärerna i filmen, det är en mardröm för tittaren också då hela filmen är helt fantastiskt tråkig, utdragen, hyfsat osammanhängande och förutsägbar. Till att börja med blir karaktärerna introducerade för oss. Samtliga är ganska klichée och ingen står riktigt ut - att de dessutom är dumma i huvudet hela bunten gör självfallet inte saken mycket bättre. Detta pågår kring en halvtimme in i filmen. Tjugo minuter efter att de börjat spela börjar faktiskt filmen röra på sig och saker och ting börjar faktiskt hända - även om dessa inte är ett dugg läskiga eller spännande. De sista fyrtio minutrarna går ut på att fimpa av större delen av rollistan och sedan avsluta med ett klichéefyllt slut som är så pass överrågat av förutsägbarhet och klichéer att det bara blir töntigt. Detta är en hyfsat kort sammanfattning av händelseförloppet filmen igenom.

Det första felet de har gjort med filmen är att den är grisigt trög. Det händer ju för fan ingenting förrens strax före timmen in i filmen (av 90 minuter) och när det väl börjar röra på sig så blir det hela så ointressant att jag börjar fippla med någonting annat vid sidan av - vilket i sin tur gör så att jag hajar till och får lov att spola tillbaka och se vad som hände när det plötsligt börjar dåna i filmen. Det andra felet de har gjort med filmen är att de har hyrt in delvis hyfsade skådespelare som inte läser direkt ur manuset men som fortfarande är lite småstela och att de delvis har hyrt in totalt värdelösa "skådespelare" som lika gärna kunnat gå runt med manuset i hand och läst direkt ur det. Och visst finns det fler fel än så här.. men hade jag skrivit ner allting hade jag troligtvis fått sitta här till i övermorgon och bara skriva konstant.

Det enda jag kan påstå att jag tyckte var hyfsat bra var effekterna, som såg ganska övertygande ut för att vara en lågbudgetfilm. Nuff said about that.

Men samtidigt som Vem Är Du? är en jävla skitfilm som varken levererar någonting nytt eller ens bra så står den faktiskt ut från de flesta andra svenska produktioner now days (visserligen har filmen 5 år på nacken i skrivande stund, men vad fan..), vilket teamet bakom den borde ha lite creds för. Men i det stora hela; Vem Är Du? är inte en bra film. Å andra sidan är det inte ofta svenska produktioner är någonting att ha. Skippa.

http://www.imdb.com/title/tt0455226/

Tidigare inlägg
RSS 2.0