Vahetere...orka?

Den frånskilde f.d försvarsindustri ingenjören William Foster har fått nog. När han en varm sommardag hamnar mitt i en trafikstockning överger han sin bil och börjar till fots ta sig till Venice, där hans ex-fru och dotter bor för att fira sin dotters födelsedag. Men på sin väg till Venice stöter Foster på diverse olika vardagliga trakasserier - som han slår tillbaka mot.

Samtidigt som Foster är på väg "hem" är det sista dagen för den gamla kriminalaren Martin Prendergast - som ska gå i pension för sin frus skull. Men istället för att njuta av sin sista dag på jobbet börjar Prendergast att successivt bli mer och mer indragen i fallet kring Foster och hans resa "hem".

Jag har inte så mycket att säga om Falling Down, så jag har tänkt vara kortfattad kring filmen. Filmen återspeglar bitvis verkligheten på ett relativt realistiskt sätt och Michael Douglas bevisar att även de tysta personerna kan vara farliga för sin omgivning. Genom filmen känner man igen sig lite grann i vissa av situationerna Foster (Douglas) hamnar i - även om man kanske inte skulle genomföra så pass extrema handlingar som Foster gör för att ge igen på samhället. Under filmens gång kan jag inte låta bli att känna att det är Foster som är "the good guy", medans poliserna och samhället är "the bad guys", men i slutet av filmen vänds givetvis allting till det motsatta och verkligheten hinner ikapp en.

Mer än så tänker jag inte skriva. Om man vill se ett starkt drama - med lite förgreningar ut i action och thriller genrena - så tycker jag absolut att man ska se Falling Down.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0106856/

Mainstream komedi. De två orden hade egentligen räckt för att beskriva Yes Man, men.. nej. Yes Man handlar om Carl Allen (Jim Carrey) - en man som står och trampar på samma ställe utan någon framtid, ensam, med dåligt självförtroende. När Carl stöter på sin gamla high school polare Nick (John Michael Higgins) blir han övertalad att gå på ett möte i självhjälp kursen "Yes Man" - lett av Terrence Bundley (Terence Stamp). Kursen går ut på att lära sig att säga "ja" till nya situationer och lämna det negativa åt sidan. Carl upptäcker kraften bakom ordet "ja" och hela hans liv vänds upp och ner över en natt: hans karriär får ett lyft och han möter en ny tjej. Carl får emellertid också lära sig att alla chanser kanske inte behövs tas.

Yes Man är en ganska typisk Jim Carrey film. Förutom att den inte är hysteriskt rolig. Yes Man känns ganska mycket som vilken annan mainstream komedi som helst och levererar ingenting nytt. Filmen följer de typiska romantisk-komedi-klichéerna rakt upp och ner och inga direkta överaskningar erbjuds. Man har sett alltihop förr, men man envisas ändå med att se det igen.. och igen.. och igen.

Filmen i sig är helt ok och några skämt fick mig faktiskt att lägga av ett flabb, men genom större delen av filmen satt jag mest och suckade mig igenom de skämt som förekom.

Jim Carrey gör givetvis ett grymt bra jobb som vanligt, men han är inte lika rolig som han brukar vara. Jag - som många andra - brukar skratta mig gråtfärdig åt hans tokerier, men Yes Man gick inte hem. Klichéerna är alldeles för stora och jag ser inte det roliga i många av skämten.

I mina ögon är Yes Man en i mängden av romantiska komedier. Ingenting märkvärdigt, men en helt ok film. Inget jag kommer se om iaf.

Läs gärna en kort recension av filmen hos Helt Perfekt också.

http://www.imdb.com/title/tt1068680/

Zombiefilmer har alltid intresserat mig. Allt från de italienska mästerverken (Lucio Fulci exempelvis) till de amerikanska klassikerna (George A. Romero exempelvis) till de lite nyare lågbudget/skräpfilmerna. När jag hör ordet "zombie" tänker jag oftast på odöda människor (alternativt djur) som har stora varbölder, sönderslitna kroppar och som ser allmänt förjävliga ut.

Men sen har jag givetvis genom mina år som inbiten zombiefilmstittare snavat över filmer där handlingen cirkulerar kring de odöda - fast i ett annat perspektiv än det jag beskrev ovanför. Vart vill jag komma då? Jo, Les Revenants är en sådan film. Den involverar inget direkt våld, blod eller slask i sann zombieanda utan ger sig in på en annan linje.

Tillsammans med resten av världen lamslås en fransk småstad när de nyligen avlidna återvänder från de döda. Regeringen vet inte riktigt vad de ska göra med de återvändande människorna och placerar dem i lokaler tills de vet vad som ska göras. Samtidigt knallar de odöda omkring och har någonting hemlighetsfullt för sig.

Och i den storyn får vi följa ett par personer i den lilla småstaden och deras resa genom det ofattbara. Detta är.. inte underhållande någonstans. Filmen kommer ingen vart under sin löjligt långa speltid på 1 timme och 46 minuter. Det känns mest som att de bara står och trampar på samma ställe hela tiden och när sluttexten rullar upp sitter man och känner sig helt tom och blåst på den tiden man har slängt på filmen.

Filmens första problem är att den är åt helvete för lång. Vissa scener hade antingen kunnat kortats ner eller rent av skippats. Det andra problemet ligger i att många frågor som väcks under filmens gång blir aldrig besvarade. Varför gjorde de så? Vart ska de egentligen? Varför kom de tillbaka som odöda? Det tredje problemet är att det börjar inte röra på sig förrens efter ca 80 minuter in i filmen, vilket gör att filmen känns bara otroligt seg och.. rent av ointressant.

Jag förstår givetvis vad regissören/manusförfattaren Robin Campillo (och Brigitte Tijou, som skrev manuset tillsammans med Campillo) vill säga med filmen: vad skulle du ha gjort om dina nära och kära återvände från de döda? Jag skulle tippa rätt starkt på att man hade reagerat som flera av karaktärerna i filmen, men tack vare bristerna filmen har blir det hela mest segt och ointressant.

Konceptet tycker jag det inte är något fel på, men då händelseförloppet är ett rent dött lopp med en massa obesvarade frågor i slutet så sjunker filmen som en sten i en sjö. Idéen bakom filmen är det inget fel på, men framförandet är så pass segt, ointressant och rent av tråkigt att filmen blir bara en enda transportsträcka mellan första scenen och sluttexten.

Les Revenants är ingenting för zombieälskare, utan mer för de som vill se ett långdraget drama som inte besvarar speciellt många av de frågor man kan få som tittare.

http://www.imdb.com/title/tt0378661/

Om du inte har råd med bra effekter, ha då istället ett bra manus. Om du inte har ett bra manus, ha då istället bra skådespelare. Om du inte har bra skådespelare, då har du The Crypt.

Sex unga kriminella personer bryter sig in i en gömd krypta under deras hemstad för att försöka hitta och stjäla gamla smycken från "Den stora depressionen". Väl nere i de mörka gångarna märker de dock att hitta smyckena och få dem ut därifrån är deras minsta problem.

The Crypt är en riktigt märklig film. Redan i början av filmen börjar den haverera rejält. I en tidig scen i filmen får vi se tre tjejer och en.. snorunge.. som snor en bil, varpå ägaren kommer ut och skjuter med en pistol. Strax därpå får vi se snorisen skjuten i huvudet. Scenen efter detta verkar det som att det aldrig hände(?!). Vad hade saken med storyn att göra? Det hela kändes som att sekvensen bara var där för att... vara där. När gruppen ska gå ner i kryptan började jag fundera om de hade mossa i huvudet eller något, då hela gruppen går ner i überkorta shorts och linnen. En till sak som var riktigt underlig var att mot slutet av filmen hade två av tjejerna inga väskor på sig, för att i nästa sekvens ha det.. och sekvensen efter det hade de inga väskor på sig. Hur kommer det sig?

Karaktärerna är några av de mest dumma, korkade och idiotiskt skrivna karaktärer jag har sett på väldigt länge. Delaina Stevens' karaktär var helt blåst och ställde idiotiska frågor som varför det inte fanns någon mat i ryggsäckarna och konstaterade senare i filmen att de inte hade någon täckning på telefonerna nere i kryptan. De övriga "skådespelarna" (däribland Mike Ranallo, som tidigare var med i Paradise Hotel) var inte heller sevärda och deras karaktärer var inte speciellt mycket mer smarta än Stevens' karaktär.

Redigeringen av filmen var fruktansvärd. Mellan nästan varje scen blev det svart skärm, för att sedan byta till nästa scen. Detta medförde att man emellanåt satt och kliade sig i huvudet och funderade vart i helvete karaktärerna befann sig.

Läskighetsfaktorn existerar inte i filmen. Kommer ni ihåg Jaws 4? Precis innan varje gång hajen skulle attackera så fick tittaren se den. Så är det i den här filmen med. I nästan varje fall någonting läskigt ska hända får du se demonerna (eller vad det nu var) precis innan det ska inträffa något. Hur läskigt blir det då?

Effekterna och makeupen var.. rätt ok. De få gånger man fick se blod-effekter var de helt ok, demonerna såg helt ok ut - om vi bortser ifrån de gånger man såg lång väg att de laggt på dåliga CGI-effekter på personerna som spelar dem.

The Crypt är vedervärdigt dålig. Egentligen finns det ingenting som är bra med den, än att den tar slut.. och inte ens slutet är bra, utan bara utdraget, tråkigt och absurt. Råkar man vara en film-masochist som älskar usla skräpfilmer, då gillar man säkert det här.

http://www.imdb.com/title/tt1425252/

Något år innan alla skriverier om Lindsay Lohans kokainfestande och allt kalabalik kring det kom den här ganska lättsamma komedin med - utöver Lohan - en bunt ansikten/röster man känner igen från andra filmer och serier. Exempelvis ser vi Rachel McAdams (The Hot Chick), Lacey Chabert (som lånat ut rösten i flera tecknade serier, exempelvis Family Guy), Amanda Seyfried (medverkat i flera olika tv-serier) och Neil Flynn (som de flesta sett som Fastighetsskötaren i Scrubs).

Lohan spelar hur som helst den 16 åriga Cady Heron som flyttar till USA från Afrika - där hon är uppvuxen med sina två zoologföräldrar - för att börja på en riktig skola då hon tidigare haft hemskola. Väl på skolan träffar hon de två udda personerna Janis och Damian. Hennes nya vänner varnar henne för Plastics: de mest populära och snygga tjejerna på skolan - ledda av den bitchiga Regina George.

Hur som helst kommer Cady i kontakt med Plastics av en ren slump och blir strax därpå antagen till gänget. När Cady senare ser Aaron Samuels - Reginas ex-pojkvän - blir hon kär och försöker få kontakt med honom. När Regina får reda på det blir hon rasande och beslutar sig för att förstöra för Cady, varpå hon raggar upp Aaron och blir tillsammans med honom igen. I en ren hämndaktion kokar Cady - tillsammans med Janis och Damian - ihop en plan för att köra Regina's status i botten. Men ju mer tid Cady umgås med Plastics, desto mer blir hon en av dem..

Det finns två typer av ungdomskomedier. Den ena koncentrerar sig på att skämta om sex, droger, alkohol, kiss och bajs osv. Den andra koncentrerar sig mer på realistisk humor. Mean Girls är av den andra typen, självklart.

Mitt personliga tycke om filmen är att den är rolig och underhållande, på ett ganska lättsamt sätt. Den tillför inga direkta hejdlösa gapskratt, men vi får ett par goda skratt och fnissningar iaf. Storyn har vi sett flera gånger innan, men tack vare bra skådespelare driver den på bra i ett lagomt tempo utan att bli seg. Det är en sån där film man antingen tittar på ensam eller med någon man tycker om, helt enkelt.

Mean Girls är hur som helst en bra film, även om det kanske inte är den där hysteriskt skitroliga komedin som man sitter och gapskrattar hejdlöst i två veckor åt.. men den underhåller iaf. En uppföljare är på gång också.

http://www.imdb.com/title/tt0377092/

Jag har försökt att hitta ett cover på den här filmen med dess originaltitel, men det verkar som det inte släppts någon sådan release av den. Hur som helst såg jag den här filmen hemma hos en polare över ett par öl när den gick på tv för inte allt för länge sen - under titeln Barely Legal. Jag kom emellertid inte in i filmen förrens efter ungefär halva, så jag bestämde mig för att se om hela filmen.

After School Special är inte speciellt märkvärdig egentligen. Det är en rätt typisk ungdomskomedi och det mesta i filmen har man sett förr. Skådespelarlistan var inte speciellt imponerande, utan de flesta namnen har man antingen aldrig sett eller bara sett någon enstaka gång i någon film man såg för 10 år sedan som man har glömt för 5. De enda personerna jag har sett - vad jag vet iaf - i andra filmer är Tom Arnold (True Lies, Shriek If You Know What I Did Last Friday The 13th), Horatio Sanz (Boat Trip, Tomcats) och Amy Smart (The Butterfly Effect) och de har små, men relativt viktiga roller i filmen.

David M. Evans - regissör, producent och biroll i filmen - har en föga imponerande lista med filmer som han har medverkat i produktionen. Filmer så som Beethoven's 3rd & 4th och Ace Ventura: Pet Detective Jr. står på hans kreditlista och imponeradmätaren slår ju inte direkt i taket.

After School Special är hur som helst en helt ok mainstream ungdomskomedi som framkallar några lätta skratt och fnissningar, men är inget märkvärdigt utan försvinner ganska lätt in i mängden av ungdomskomedier som har kommit efter 2000. Filmens handling cirkulerar kring de tre töntarna Deacon, Matt och Fred som gör i princip vad som helst för att få en glimt av sex och spenderar sina morgnar med att kopiera porrfilmer från Fred's efter-skolan-jobb i en videobutik. Men när Fred får sparken blir deras "källa" torr och våra hjältar kommer på en ny plan: de ska göra sin egna porrfilm.

Vad som händer sen är rätt lättlöst för den inbitne komeditittaren, så jag behöver nog inte säga så speciellt mycket mer än vad jag redan har gjort. Givetvis är storyn en ren ursäkt för att få visa fagra halvnakna damer framför kameran och en bunt halvroliga sexskämt i sann ungdomskomedi anda.

Jag tycker After School Special är en helt ok film som duger att slå ihjäl lite tid med, men filmens största problem är att den levererar ingenting nytt utan återger mest saker som vi har sett i 300 andra filmer tidigare. Synd nog.

Sevärd - även om det är en film i mängden.

http://www.imdb.com/title/tt0302297/

Efter att ha sett vissa filmer känner jag en viss ånger att jag inte har sett dem innan jag sett dem och White Chicks är en sådan film. De tre bröderna Keenen Ivory, Shawn och Marlon Wayans - som också medverkade i de två första Scary Movie filmerna - står för regi, producering, manus samt två av huvudrollerna. Och jag måste säga att de gjort ett bra jobb.

Shawn och Marlon spelar de två klantiga FBI agenterna och bröderna Kevin och Marcus Copeland som efter sitt senaste uppdrag sullat till det rejält för sig och ligger riktigt löst till hos chefen. Men när misstankar om att två välkända megarika hotellarvtagerskor - Brittany och Tiffany Wilson - kommer att kidnappas skickar Kevin och Marcus iväg för att hämta upp dem på flygplatsen för att sedan ta dem till Hampton, där de ska medverka i någon form av societets arrangemang.

Men på väg till Hampton kraschar de med bilen och Wilson systrarna vägrar att lämna hotellet efter att ha fått småsår i ansiktet. Istället för att förlora sina jobb måste nu Copeland bröderna genomföra det otänkbara: de måste förklä sig som Wilson systrarna och försöka luska ut vem som har planer på att kidnappa dem.

Påföljden blir givetvis att de två klantskallarna hamnar i situationer där de inte riktigt vet hur de ska ta sig till, vilket resulterar i många gapskratt och fnissningar - givetvis i en lagomt klichéfylld story. Speciellt många överaskningar eller snabba vändningar finns tyvärr inte i filmen, men jag tycker ändå att de har lyckats väldigt bra med den.

Mycket mer än så finns det inte att säga. Det är en ganska typisk mainstream komedi som levererar det den är menad att göra och gillar man bröderna Wayans tidigare verk gillar man säkert den här filmen också.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0381707/

Efter att ha sett den halvdyngiga sjunde filmen - som blev inspelad samtidigt som den åttonde filmen - var mina förhoppningar försvunna. Det enda jag ville var att få slut på plågan och bli klar med Hellraiser-filmerna. Men livet är fullt av överaskningar och likså var Hellraiser: Hellworld.

Den åttonde filmen i serien är inte ett mästerverk och den har många klichéer och är rent av förutsägbar många gånger, men den är underhållande på sitt egna lilla vis. Pinhead och cenobiterna har fått lite mer tid framför kameran, men det här är - precis som de tidigare efter-2000-uppföljarna - ingen riktig Hellraiser film.

Filmen handlar om en grupp ungdomar som två år tidigare förlorade en vän som begick självmord efter att ha blivit besatt av internetspelet Hellworld - som är baserat på Hellraiser-mytologin. När gruppen får varsin inbjudan till en Hellworld-fest i en isolerad kåk blir en i gruppen - Chelsea - tveksam, men bestämmer sig för att följa med ändå. Väl på festen blir de bemötta av ägaren av huset och arrangören av festen, som visar dem sin egna privata makabra samling. Inte långt efter börjar gruppen att inse att någonting inte stämmer och att myten om Pinhead och hans cenobiter kanske ändå stämmer överens med verkligheten.

Vad som följer är en hygglig B-film - som har en titel som inte överensstämmer med innehållet. Visst, Pinhead och cenobiterna syns till betydligt mer än i övriga efter-2000-uppföljarna, men den saknar många av Hellraiser-elementen som de första fyra filmerna hade. Dessutom påminner Hellworld lite mer om en slasherfilm än en Hellraiser-film.. bara det säger väl en del?

Skådespelarna är som de tidigare filmerna - fast här får vi även se Lance Henriksen i en viktig roll. Effekterna var bra, så när som på enstaka halvtaskiga CGI-effekter, givetvis.

Jag gillade faktiskt Hellraiser: Hellworld - för vad den var, inte för vad den försökte vara. Hade de ändrat titel och ändrat lite grann i storyn hade folk säkert gillat den mer, men varför ändra titeln då det går att mjölka på ett vinnande franchise namn?

Sevärd B-underhållning - för vad den är och inte för vad den försöker vara.

http://www.imdb.com/title/tt0354623/

Den femte filmen var ok. Den sjätte var horribel. Så, mina förhoppningar på att den sjunde filmen skulle vara av något värde överhuvudtaget var minimala.. dels för att mannen bakom den sjätte filmen - Rick Bota - även stått för den sjunde och åttonde filmen i serien.

Den sjunde filmen är hur som helst bättre än den sjätte filmen, men nästintill lika obegriplig och tråkig. Det inträffar ett par saker genom filmen som väckte intresset till liv, som strax därpå stendog då det började hagla obegripligheter och trista klichéer över filmen. Jag vill också påpeka att Bota har valt att återigen använda sig av den sjätte filmens stora problem (jag nämde aldrig det, av någon anledning): nästintill varje gång huvudkaraktären blir utsatt för någonting hemskt och det hela börjar bli intressant, då vaknar karaktären upp ur en dröm eller en hallucination. Detta medför ju givetvis att hela filmen/filmerna blir otroligt grötiga och sulliga att fatta sig på. Varför han gjort så begriper jag inte.

Vad filmen handlar om? Den handlar om journalisten Amy Klein (Kari Wuhrer) som blir erbjuden ett scoop efter att ha sett ett bisarrt videoband med sin chefsredaktör Charles Richmond (Simon Kunz). Bandet innehöll inspelningar från någon sorts ritual i en underjordisk grupp av ungdomar i Bukarest, Rumänien, som uppenbarligen blir någon form av zombies genom krafterna deras ledare - Winter (Paul Rhys) - besitter. Amy tackar givetvis ja och beger sig iväg till Rumänien, där hon hittar Marla (Georgina Rylance) (en av medlemmarna i gruppen, som också skickade bandet) död - med en pusselkub i hennes händer. Amy tar kuben tillbaka till hennes hotellrum och öppnar den.. vilket påbörjar hennes resa till helvetet.

Hennes resa till helvetet blir emellertid till en ren tortyr och plåga för tittaren då det händer... nästan ingenting. Visst, det är ett par scener som är menade att vara läskiga, men som inte är det och Bota envisas återigen med att använda dröm/hallucination-sekvenser i - i princip - varje jävla scen det blir (eller är menat att vara) spännande. Detta medför givetvis att man slutar bry sig i vad som händer i filmen efter ett tag.

Skådespelarna är helt ok och Kari Wuhrer visar tuttarna ett par gånger. Effekterna är helt ok - bortsett från de halvusla CGI-effekterna som dyker upp ett par gånger.

Hellraiser: Deader är inte bra. Men den är inte heller lika jävla usel som den sjätte filmen. Men den är inte bra. Pinhead är knappt med i den sjunde filmen heller, så Hellraiser-fans lär vilja skjuta Bota.

Undvik om du absolut inte måste se hela Hellraiser-serien - eller bara är masochist.

http://www.imdb.com/title/tt0337636/

När Trevor och hans hustru Kirsty är ute på en biltur tillsammans inträffar en olycka och deras bil åker ner i en flod. Trevor lyckas ta sig upp till ytan, men simmar ner till bilen igen för att försöka rädda Kirsty - men misslyckas...

Trevor får dagarna efter besök av polisen, som klargör för honom att Kirstys kropp är spårlöst försvunnen och att Trevor är den huvudmisstänkte då hans historia verkar mycket tveksam. I samma veva börjar Trevor att få kraftiga hallucinationer och frukstansvärda mardrömmar. Mardrömmar som går tillbaka till den dagen då han gav sin hustru en present. En vackert ornamenterad, orientalisk kub som av någon anledning visade sig vara obehagligt bekant för henne...

Den sjätte filmen i serien är inte bra - förrens typ de sista 20 minutrarna. Resten av filmen är bara tråkig, halvt obegriplig och sulligt framförd. Pinhead syns till i hela 4 scener och har faktiskt ganska många repliker i flera av dem, hurra! Skådespelarna var helt ok, men kämpar mot ett ytterst svagt och halvt obegripligt manus. Effekterna blir godkända.

Händelseförloppet däremot involverar knappt varken kuben eller Pinhead.. eller cenobiterna heller för den delen. Hela filmen känns bara onödig och det är inte förrens efter halva filmen de börjar involvera kuben och i slutet av filmen - när vi får veta hur alltihop hänger ihop - så får vi se en hel del av både kuben och Pinhead.. i typ 10 minuter eller nåt.

Hellraiser: Hellseeker är ungefär som Inferno - hade de slängt med vilka andra demoner som helst än cenobiterna och ändrat storyn lite grann hade det här kunnat vara vilken annan jävla direkt-till-dvd film som helst. Filmen är också en ren urmjölkning av franchisen. Det hela känns ganska mycket som "Ey! Vi gör en usel direkt-till-dvd film och slänger på Hellraiser-namnet så vi kan suga av fans deras surt förvärvade pengar på en halvt obegriplig film som i princip inte har ett skit med de tidigare filmerna att göra! JAAAAA!!". Suck.....

Hellraiser: Hellseeker är hittils den sämsta filmen i serien (av vad jag har sett iaf). Jag vet inte ens om jag vågar säga att Hellraiser-fans bör se den här filmen. Det enda som var bra med den var de sista 20 minutrarna då filmen börjar förklara sig själv och man börjar faktiskt se små Hellraiser-influenser i den..

http://www.imdb.com/title/tt0274546/

När den korrumperade och drogmissbrukande Los Angeles kriminalaren Joseph Thorne kallas till en brottsplats en kväll bemöts han av en man som han gick i samma klass som i high school. Mordet ser ut som något slags ritualmord och i ett stearinljus brevid offret finns ett avhugget barnfinger ingjutet. Och på samma plats hittar Joseph en mystisk orientalisk kub.

Dagen därpå får Joseph ett mystiskt telefonsamtal - som leder till det hotellrum han spenderade natten med en prostituerad kvinna.. och där han öppnade kuben han hittade på brottsplatsen tidigare på kvällen. Joseph dras ganska snart in i en surrealistisk mardrömsvärld där hans eget mörka förflutna hinner ikapp honom och tar kontrollen över honom.

Joseph's enda utväg verkar vara att få tag på ägaren till kuben, en man som går under namnet 'Ingenjören'. Men trots att de befinner sig i änglarnas stad verkar det som om Joseph för varje steg kommer allt närmare helvetet...

Jag citerar en bit ur en kommentar på IMDB: [...] sticking a puzzle box and Pinhead's pointy visage in a film does not automatically make this a HELLRAISER movie. If you had taken out the box and Pinhead, this could have been any other straight-to-video SE7EN-ish supernatural thriller.

Min personliga åsikt är ungefär det där om den här filmen. Filmen har bra skådespelare, bra effekter och en relativt intressant story med en hel del twistar - men hade de plockat bort Pinhead, cenobiterna och kuben ur filmen hade det här kunnat vara vilken annan direkt-till-vhs/dvd film som helst.

Hade de ändrat på storyn lite grann och slängt in några andra demoner än cenobiterna hade jag kunnat överväga att rekommendera filmen, men den femte delen känns ganska mycket som en urmjölkning av franchisen - tyvärr. Filmen i sig är ok, men det är ingenting fans tittar på en Hellraiser film för. Det hela är lite som Halloween III: Season Of The Witch - fans till de övriga filmerna hatar filmen då huvudstyggingen (Pinhead i det här fallet) knappt är med alls - alternativt inte är med överhuvudtaget.

Så det sista jag har att säga är att den femte delen i serien är en ok film, även om det inte är en ren Hellraiser film.

http://www.imdb.com/title/tt0229440/

Filmen blev omredigerad av Dimension Films utan Kevin Yagher's, varpå Yagher krävde att de skulle använda Director's Guild pseudonymen 'Alan Smithee' (som använt sedan slutet av 60-talet av filmmakare som inte varit nöjda med de filmer de arbetat med när de blivit klara, varpå de inte velat ha sitt riktiga namn med i filmens credits). Dimension Films kallade då in Joe Chappelle (mannen bakom Halloween: The Curse Of Michael Myers) för att spela in stora delar av filmen på nytt med nytt material, vilket gjorde att många tittare tyckte att filmen var svår att hänga med i. Originalfilmen var mer storybaserad och Pinhead dök inte upp förrens runt halvvägs in i filmen.

Efter mycket bråk mellan producenterna och Yagher avgick Yagher som regissör från projektet varpå studion kallade in Rand Ravich (manusförfattare) och Joe Chappelle för att skriva nya scener och spela in mer material i ytterligare 2 veckor. Vid det här laget hade storyn ändrats mycket sen originalmanusskriptet.

Det är ungefär det jag har lyckats snoka reda på kring den här filmen. Storyn är ungefär den samma som bioversionen. Skillnaderna är att många scener är antingen ändrade eller helt borttagna ur filmen. Givetvis är många av effekterna som är med i bioversionen också borta och istället får vi en textruta där det står att någonting ska inträffa eller ordet FX i ena hörnet av skärmen.

Det största problemet med den här workprinten är att hade jag inte sett bioversionen av Hellraiser: Bloodline, då hade jag troligtvis inte begripit någonting av vad som händer i filmen. Händelseförloppet är otroligt ojämnt och hela storyn hoppar mellan årtalen utan någon direkt sammankoppling, utan det känns mest som att de bara byter scen utan att ge någon förklaring till vad som egentligen händer.

Bildkvalitéen är fruktansvärd, givetvis. Emellanåt är bilden så suddig och grumlig att det kan bli svårt att se vad som egentligen försigår i filmen.. så kvalitékåta människor hade troligtvis vridit sig ur skinnet om de försökt ta sig igenom den här versionen av filmen. Ljudet är lite underligt med, då det ändrar kvalité hela tiden - det hoppar från lagomt till högt till lågt till lagomt.. osv.

Så. Ska man se Hellraiser: Bloodline tycker jag att man ska se bioversionen istället. Där hänger man iaf med lite mer än vad man gör i den här filmen.... om man inte har sett bioversionen innan, typ.

http://www.imdb.com/title/tt0116514/

Den fjärde filmen i serien har troligtvis den grötigaste storyn - när det kommer till att berätta den utan att spoila hälften. Storyn är väl hur som helst ungefär följande:

Året är 2127. På en rymdstation - driven av forskaren Dr. Merchant - strax utanför planeten Jorden håller den slutliga striden mellan gott och ont på att inträffa. Dr. Merchant's uppdrag är att stänga portarna till helvete för evigt, då hans förfader Phillip L'Merchant - en leksaksmakare som levde i 1700-talets Frankrike - byggde en pusselbox på uppdrag av den store magikern Duc de L'Isle - vars syfte var att framkalla demonen Angelique, Leviathans dotter, herren över Helvetets labyrint. Och genom generationerna har familjen försökt att stoppa den ondskefulla boxen.

Storyn berättas av Dr. Merchant och utspelar sig under 1700-talet, 1996 och 2127. Detta blir fruktansvärt rörigt om man inte sätter sig och koncentrerar sig på vad som händer i filmen. Men gör man detta, då blir det faktiskt en rätt underhållande film. Hellraiser: Bloodline kan även ses som den avslutande historian i Hellraiser sagan, men givetvis var inte detta den sista filmen i serien då det kommit fler filmer.. som är typ prequels till den här.

Lite mer information om filmen är att den färdiga bioversionen är inte den ursprungliga filmen som den var tänkt från början, utan.. den har tydligen ändrats väldigt mycket från originalmanuset. Mer om detta i min recension av workprinten av filmen.

När jag såg den här filmen för 10 år sedan tillsammans med de tre första filmerna så tyckte jag att det här var ren kattskit. Jag hängde troligtvis inte med i filmen överhuvudtaget utan tyckte mest den var bara tråkig och att det var alldeles för mycket prat och hattande mellan åren som filmen kretsar kring. Hur som helst så tycker jag filmen är betydligt bättre nu när jag har sett om den igen, men samtidigt så är den långt ifrån de två första filmerna.

Att de återigen har slängt in någonting nytt för att fräscha upp Hellraiser konceptet är väl bra, men att filmen hattar så förbannat tror jag många stör sig på och tycker dessvärre att filmen är sämre än vad den egentligen är.

Jag har inte speciellt mycket att klaga på när det gäller den fjärde filmen - det är ju trots allt den fjärde delen i en serie - mer än att storyn är ganska hattig. Effekterna och skådespelarna är ungefär som i de tidigare filmerna. Jag märkte att det även fanns repliker i den här filmen - som i trean - som använts i hardcorelåtar. Fett nice.

Mycket sevärd - även om storyn är hattig och kräver koncentration.

http://www.imdb.com/title/tt0116514/

Efter att ha bevittnat hur en ung man blir dödad av kedjor som sitter fast i hans hud börjar reportern Joanne 'Joey' Summerskill att rota i det hela. Spåren leder till den populära rockklubben Boiler Room där hon finner den unga kvinnan Terri, som berättar det lilla hon vet.

Samtidigt råkar klubbens ägare - J.P. Monroe - skvätta blod på en staty som han nyligen införskaffat.. som också fängslar Pinhead's själ (efter den stora konfrontationen i Hellbound: Hellraiser II). Kort därpå visar sig Pinhead för J.P. och ger honom ett förslag han inte kan motstå: i utbyte mot att J.P. förser Pinhead med människooffer ska han skänkas köttslig njutning och enorm makt som inte är av denna värld.

Joey's verklighet blir till en mardröm allt eftersom hon närmar sig sanningen och Pinhead. Men hjälp från ett högst oväntat håll väntar...

Jag såg den här filmen precis som de två första (och den fjärde för den delen med) filmerna för 10 år sedan och tyckte den var ok, i jämförelse med den första filmen. Nu när jag har sett om den igen tycker jag att den är bra, men den når inte upp till de två första filmerna.

Att de har skrivit storyn så att den utspelar sig på ett lite annorlunda sätt mot de två första filmerna är helt ok, om än storyn är lite grötig att förklara utan att spoila halva filmen. Att de inte upprepat samma sak en gång till känns bra och att vi får se någonting nytt är också ganska nice.

Skådespelarna är helt ok och Doug Bradley gör som vanligt en bra insats som Pinhead. Vi får även se Ashley Laurence som Kirsty (ni vet, tjejen i de två första filmerna) i en snabb sekvens - vilket jag inte hade ett minne av.

Effekt- och makeupmässigt är filmen bra, precis som de tidigare filmerna. Men filmen lider - precis som de tidigare filmerna - av grejer som de antingen inte hade teknologin eller pengarna för att göra, vilket resulterar i att vissa effekter blir halvdassiga. Men i långa mått mätta så är de bra.

Jag märkte en bit in i filmen att det är en hel del repliker som använts i diverse olika hardcorelåtar också, vilket var lite smånice.

Hellraiser III: Hell On Earth är iaf en riktigt bra film i serien, även om den inte når upp till de två första filmerna. Men är man ett Hellraiser-fan har man garanterat den här i samlingen och har redan sett den 369 gånger.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0104409/

Efter att hennes familj blivit dödade av cenobiterna skickas Kirsty (dottern i första filmen) till psyket för att vila upp sig och få lite lugn och ro.

Den ende som tar Kirstys historia på allvar - till en början - är sjukhusets chef Dr. Channard, som länge har letat efter en dörr till en annan dimension. Channard lyckas få tag i den madrass som Kirstys styvmor - Julia - dog på och lyckas genom Kirstys beskrivningar att återuppväcka Julia med hjälp av sina egna patienter. Julia slår sig ihop med Channard för att släppa lös ondskans krafter, men de stöter på problem då en av Channards assistenter - Kyle McRae - och Kirsty slår sig ihop för att stoppa dem.

Som ettan såg jag den här för 10 år sedan. Dessvärre på en totalt sönderklippt vhs release med runt 12 minuter klipp i - vilket kan förklara varför jag inte gillade filmen då. Hela filmen blev ganska osammanhängande och man fattade inte speciellt mycket vad som egentligen inträffade i filmen.

Nu när jag har sett den oklippta versionen så måste jag säga att det är verkligen en värdig uppföljare till den första Hellraiser - om än det kändes som att filmteamet försökt göra saker i filmen som de inte hade kapacitet till tack vare årtalet filmen blev gjord. Men många av effekterna var riktigt snygga och makeupen var förträfflig.

Skådespelarna var fortfarande riktigt bra och flera av dem från den första filmen är också med i den här filmen, vilket känns rätt bra då de återanvänder flera av karaktärerna.

Slutligen; gillar man Hellraiser gillar man säkerligen Hellbound: Hellraiser II. Jag gjorde iaf det nu när jag sett om den i oklippt version. Och jag kommer säkerligen att se om den igen.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0095294/

Efter att Frank Cotton lyckats lösa en mystisk pusselbox öppnas porten till helvetet och Frank slängs in i en värld av sadistisk tortyr och njutning.

Senare flyttar hans bror Larry och hans fru Julia - som var Franks hemliga älskarinna - in i det gamla huset. I samma veva som de flyttar in råkar Larry ut för en smärre olycka och hans blod skvätter över vindsgolvet - vilket blir en öppning för Frank, som tar sig tillbaka till jorden från helvetet. Frank behöver emellertid människoblod för att bli mänsklig igen och begär av Julia - efter att hon har hittat honom - att hjälpa honom.

Det var 10 år sedan jag såg den här sist, då i en smått klippt vhs release av filmen. Nu när jag har sett den igen så tycker jag att det är lite synd att jag inte har sett om den här filmen förrens nu. Hellraiser förtjänar verkligen den kultstatus den har fått.

Det enda jag rynkar på näsan åt när det gäller den här filmen är de halvtorftiga och 80-talsstinkande "el"-effekterna som dyker upp titt som tätt genom filmen. Kunde de inte ha kommit på något lite mer.. kreativt? Allt annat är riktigt bra i filmen. Storyn är lagomt komplicerad, skådespelarna är riktigt bra, effekter och makeup är grymt snygga (bortse från "el"-effekterna) och det märks att det är Clive Barker som står bakom det här mästerverket.

Och som med många andra skräckfilmstitlar fick även Hellraiser en hel bunt uppföljare. 7 stycken uppföljare, för att vara närmare bestämd. Och en remake - som det dessvärre har skjutits på - av Barker himself är på gång också.

Har du inte sett Hellraiser och älskar skräckfilm, då tycker jag att du ska ställa dig i hörnet med dumstruten en stund och fundera över saken. Har du sett den, good for you. Se den igen. Jag kommer göra det.. så småningom.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0093177/

En utomjordisk farkost kraschlandar i ett träsk i en amerikansk park, den utomjordiska varelsen försöker att ta sig ut men dör. Kort därefter börjar myggor att samlas kring den döda kroppen och börjar suga blod från den...

När Megan (Rachel Loiselle) och hennes pojkvän Ray (Tim Lovelace) är på väg till Megans nya jobb som parkvaktare hamnar de i en olycka och bilen pajar för dem. De lyckas få lift med meteorologen Parks (Steve Dixon) - som letar efter en meteorit som ska ha kraschat någonstans i området nyligen. När trion anländer till parken blir de bemötta av döda kroppar som ligger utspridda överallt och kort därpå även orsaken till de döda kropparna - muterade jättemyggor som behöver nytt och fräscht människoblod för att överleva. Tillsammans måste gruppen överleva och ta reda på vad som egentligen har hänt med myggorna.

Mosquito är verkligen inte en film för de som vill ha realistiska filmer, bra och trovärdiga skådespelare eller bara är effektkåta. Mosquito är mer för de öppensinnade som kan tycka att B-film är bra.. eller bara underhållande att titta på. Jag själv såg den här filmen för ett par år sedan då jag hyrde den hos den lokala filmbutiken och tyckte det var en bra och underhållande B-skräckis. Nu när jag har sett om den igen tycker jag ungefär samma sak som då.

Effekterna är stundtals riktigt bra och imponerande snygga - med tanke på filmens budget - men skriker emellanåt cheese och man sitter bara och gapskrattar åt det hela för att det ser så löjligt ut. Skådespeleriet i filmen är typ i botten och är stundtals rent av bedrövligt. Skådespelarna ser inte speciellt engagerade ut i vad de gör och verkar inte ta filmen på speciellt stort allvar - men är ändå väldigt underhållande att titta på. Storyn påminner en hel del om skräckfilmer som kom ut på 50- och 60-talet där insekter muterats och blivit gigantiska monster och klichéerna haglar rätt fint över filmen - men jag tycker storyn funkar väldigt bra ändå, även om början av filmen känns småseg.

Gunnar Hansen - som också har en rätt viktig roll i filmen - refererar också ganska skämtsamt mot slutet av filmen till sin debutroll som Leatherface i den första The Texas Chainsaw Massacre - vilket är småkul.

Mosquito är alltså ingenting för er storfilmstittare, utan mer för de som vill se någonting underhållande i B-klassen. Sätter man sig för att titta på en B-film när man sätter igång Mosquito kan det hända att man blir nöjd, i alla andra fall behöver man inte ens sätta igång filmen. Men som den B-filmstittare jag är så tycker jag att den här filmen bör...

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0113858/

Requiem For A Dream berättar historien om fyra individer. Sara Goldfarb - en ensam, TV-besatt änka - får reda på att hon ska vara med i TV, varpå hon börjar använda sig av amfetaminbaserade dietpiller för att komma i sin röda gamla klänning. Hennes son - Harry Goldfarb - är istället en heroininjicerande ung man som tillsammans med sin kokainsnortande flickvän Marion och hans sen länge goda vän Tyrone - som också använder heroin - har kommit på en plan hur de ska se till att tjäna storkovan.

Genom filmen får vi följa dessa fyra människor, deras drömmar och de katastrofala konsekvenserna som uppkommer av deras missbruk.

Jag såg den här filmen för första gången för ett par år sedan efter att en dåvarande polare rekommenderat den och nu har jag sett den så pass många gånger att jag tappat räkningen. Men även om jag har sett filmen många, många gånger så tycker jag att vissa sekvenser och händelser i filmen borde ha ändrats eller rent av tagits bort då de är absurda, ologiska och emellanåt är rent av överdrivna.

När det kommer till storyn så, sure.. den är förutsägbar, men samtidigt är den gripande. Skådespelarna gör ett riktigt bra jobb och att se Marlon Wayans (Scary Movie 1 och 2) i en seriös roll - som han faktiskt gör bra - är rätt imponerande (mestadels för att jag bara har sett honom i Scary Movie filmerna, utöver den här).

Egentligen vill jag inte skriva så mycket mer om filmen, då jag tycker att man bör se den - även om den är förutsägbar och har ett par brister - och bilda en egen uppfattning om den.

Det sista jag har att säga är: den påvisar att alla har vi drömmar, men att de drömmarna kan bli krossade av våra val här i livet...

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0180093/

Desertören Elmer Winslow och den lokala cowboyen Luke Budd är på flykt efter att ha rånat den elake sheriffen Claypool. Efter att ha stulit hans pengar och flytt från stan får de en arg mobb efter sig - ledda av Claypool. På deras resa mot Colorado stöter de på den unga Apache krigaren Sue - som har planer att utkräva hämnd på den amerikanska armén efter allt de har gjort mot hennes folk. Hon tar emot Elmers erbjudande om att bli visad vart den närmsta amerikanska utposten ligger, som han känner till.

Deras planer blir emellertid komplicerade då de upptäcker att alla människor i de omkringliggande områdena har förvandlats till zombies, som ett resultat efter att den stora Apachen Geronimo laggt en förbannelse på den vita mannen.

Som vi alla vet så kom det en våg med zombiekomedier efter succéen Shaun Of The Dead - Undead Or Alive är inget undantag. Men till skillnad från Shaun så är Undead Or Alive inte speciellt rolig, även om de försökt göra den komisk. Den har några enstaka scener som fick mig att flabba till, men humorn känns ganska tråkig och dammig.

Effekterna var hyfsat dugliga men såg förjävliga ut stundtals med halvtaskiga datoranimerade effekter. Makeupen var hyfsat bra och man såg iaf vilka som var zombies och vilka som var levande. Skådespelarna - däribland Chris Kattan (Undercover Brother) och James Denton (Face Off och en jävla massa TV-serier) - var bra och visste vad de sysslade med. Att vi även får se Navi Rawat - som medverkade i den första Feast filmen - som en viktig karaktär i filmen är lite småskoj.. även om jag störde mig en hel del på hennes karaktär.

För er gorehounds där ute, Undead Or Alive är inte en blodfest - utan håller sig på en måttlig nivå med våldet och blodet.. vilket jag tycker är lite synd.

Jag blev iaf inte så pass uttråkad av filmen att jag ville stänga av den, så jag skulle kalla Undead Or Alive för en hyfsat hygglig underhållningsfilm. Även om den brister i flera kanter.

http://www.imdb.com/title/tt0795505/

I början av 70-talet stängdes ett avlägset mentalsjukhus intill den ryska gränsen ner av den finska polisen, efter att en viss Dr. Anderson genomförde en serie snuff movies där han använde sina patienter som offer. Doktorn filmade allting med en 8mm kamera och började kalla sig själv för "The Auteur". Trettio år senare anländer ett delvis amerikanskt och delvis finskt filmteam till det nedgångna mentalsjukhuset för att spela in skräckfilmen Silent Creek - som baseras på massakern på det gamla sjukhuset.

Men efter att teamet hittat ett dolt rum i sjukhusets källare innehållandes filmerna som spelades in under 70-talet börjar teamets regissör - Steven - att förändras och snart står det klart för teamet att de själva är med i en snuff movie och att The Auteur återvänt för att spela in en ny film.

Den här finska skräckfilmen som går i ungefär samma fotspår som Saw och Hostel var till en början förvånansvärt usel. Skådespelarna hade rejäl finsk brytning på sin engelska, var allmänt störande större delen av tiden och var inte speciellt övertygande. Inledningsvis hände det inte så mycket mer än att en brud blir jagad genom sjukhuset och vi tittare får vänta runt 40 minuter in i filmen innan någonting börjar faktiskt hända.

Men när det väl brakar loss gott folk så gör det det med besked. Runt 50 minuter in i filmen börjar crewn bakom filmen att ösa på med våld, gore, blod och hela filmen tvärvänder och blir faktiskt riktigt bra - om vi bortser en bunt halvtråkiga scener där det inte händer något utan "filmteamet" knallar runt och letar efter.. någon.

Jag vet inte om skådespelarna blir helt plötsligt bättre efter halva filmen eller om jag bara blev van vid deras usla agerande, hur som helst störde jag mig inte på dem lika mycket efter ungefär halva filmen. Och jag måste säga att Steve Porter var ganska intressant att se i den troligtvis viktigaste rollen i hela filmen.

Effektmässigt så godkänner jag filmen. Det mesta såg realistiskt ut och väldigt påkostat för att vara en lågbudget film.

Storyn var bra, men led dessvärre av en hagelstorm av klichéer och den blev aldrig läskig.. om vi bortser ifrån att jag fick rejält med gåshud i en scen ungefär halvvägs in i filmen.

Hade det inte varit för den tröga och halvuselt framförda första delen av filmen hade jag troligtvis rekommenderat filmen. Andra delen av filmen är faktiskt jäkligt sevärd och jag gillade det jag fick.

Sevärd - även om den första delen av filmen inte var något vidare.

http://www.imdb.com/title/tt1297945/

Vi tar det hela från första början. Innan jag såg trailern för att Watchmen skulle ha biopremiär hade jag ingen som helst aning om vad Watchmen var. Ett par dagar efter premiären fick jag - av en ren slump faktiskt - tag i Watchmen: The End Is Nigh - ett prequelspel till filmen och tydligen serietidningen också. Jag blev inte speciellt imponerad av spelet och i samband med detta hörde jag runt med några som sett filmen och hörde hur den var. Reaktionerna på filmen var inte speciellt goda vilket ledde till att mina förväntningar på filmen inte var speciellt stora - och mina tankar på att se filmen var väldigt, väldigt långt borta. Men efter att ha läst Helt Perfekt's recension av filmen växte nyfikenheten och jag införskaffade filmen ganska direkt efter. Nu - för bara några dagar sedan - råkade jag få syn på att det kommit en uppföljare till prequelspelet med den mycket originella titeln Watchmen: The End Is Nigh Part 2. Efter att ha lirat igenom det andra spelet var mina förväntningar på filmen lagomt ljumna.

Hur som helst har jag nu alltså sett filmen. Men tack vare ett råd av Helt Perfekt's ägare H införskaffade jag Director's Cut versionen istället för bioversionen, då den är ca 24 minuter längre och innehåller givetvis fler händelser. Om jag kommer anstränga mig och se bioversionen eller inte vet jag inte i dagsläget.. den som lever får se. Watchmen utspelar sig hur som haver i ett alternativt 1985. Maskerade superhjältar är förbjudna enligt lag, efter att de ett par år tidigare började spåra ur och ställde till med diverse olika saker. Mutanten Dr. Manhattan - som fick sina superkrafter efter en olycka - jobbar nu mer på att framställa en alternativ energikälla och endast två av den gamla superhjältegruppen Watchmen har offentliggjort sig utan mask. När en av dem - The Comedian - blir brutalt mördad börjar den mystiske Rorschach att nysta i fallet.

Nu när jag äntligen har sett filmen så måste jag säga att jag är jävligt nöjd med vad jag fick av den. Och precis som H så begriper jag inte vad de kan ha tagit bort 24 minuter ifrån de 3 timmar och 6 minuter som filmen varar. Men samtidigt så tror jag att många ser detta som ett problem - den är för lång, för många. Storyn är djup och emellanåt lite komplicerad att begripa, men sitter man och håller käft och koncentrerar sig på filmen så är det här mycket god underhållning.

Förväntar man sig blytung action och stenhårt våld lär man bli jävligt besviken när man sätter sig för att titta på Watchmen. Visst, actionscener dyker upp lite här och där igenom filmen och i flera scener förekommer det även övervåld, men att kalla Watchmen för en regelrätt och straight actionfilm vore fel.

En annan sak jag har hört/läst klagomål på om filmen är att den hoppar väldigt mycket mellan då- och nutid och att detta medför att man inte begriper någonting eller att det kan bli svårt att begripa. Mitt svar på det är att då lär man väl koncentrera sig på vad som händer, istället för att sitta och hålla på med annat under filmens gång.

Filmens effekter är otroligt snygga också och jag har väl egentligen inte speciellt mycket att klaga på, även om man kunde störa sig lite på hur uttryckslös Dr. Manhattan-karaktären var. För helvete, jag vet inte om han ens ändrade ansiktsuttryck någon gång under filmen. Jag märkte iaf inte av det isåfall.

Citerat ur H's recension: En del klagar över hur många sekvenser lider av “sakta ner-snabba upp”-klipp [...]. Jag har inte läst speciellt många recensioner om filmen, utan tog den mest som den kom. Men om det nu skulle vara som så att detta stämmer - hur kan man egentligen störa sig på detta? Hade det varit bättre om de hade haft en jojjo-kamera under actionsekvenserna så att man - istället för hinna se allting som händer - inte sett ett skit vad som händer? Jag personligen tycker att dessa sekvenser var riktigt schyssta och snyggt upplaggda.

Jag är riktigt nöjd med vad Watchmen gav mig och jag ser den som en riktigt bra film - bara man koncentrerar sig på storyn och följer filmen från början till slut.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0409459/