Vahetere...orka?

I stridernas hetta i Stilla Havet under andra världskriget försöker den amerikanska underrättelsetjänsten att desperat hitta en idiotsäker krypteringskod imun mot de japanska kodknäckarna. Svaret finner de i det uråldriga språket Navajo.

Joe Enders (Nicolas Cage) - en dekorerad marinkårssoldat som ådragit sig skador under krigets gång - och "Ox" Anderson (Christian Slater) - en betydligt grönare soldat - har fått samma uppgift: att försvara Navajo kodpratarna Ben Yahzee (Adam Beach) och Charles Whitehorse (Roger Willie) under intagningen av ön Saipan. Enda problemet är att både Enders och Anderson måste se till att fienden inte kan lägga sina vantar på varken Yahzee eller Whitehorse... iaf inte levande.

Det första jag tänker på när jag hör namnet John Woo är oftast hyfsat orealistisk action med mycket pang pang och många som blir skjutna på diverse olika vis. Det kombinerat med en krigsfilm resulterar givetvis i krigssekvenser där så många som möjligt ska bli skjutna, sprängda, grillade osv. under så kort tid som möjligt. Och speciellt realistiskt är det inte heller. Exempelvis kliver man troligtvis inte upp efter att en handgranat exploderat 5 meter ifrån en - man är nog ganska jävla död tack vare splittret.

Och om man kan sin andra världskriget fakta så vet man att exempelvis tog japanerna mycket skydd och grävde ner sig för att kunna försvara sig bättre mot de amerikanska styrkorna. I Windtalkers inträffar detta ytterst sällan och i många, många fall springer japanerna rakt fram utan att ta något som helst skydd och trycker inte på avtryckaren förrens de står 10 meter ifrån och de japaner som faktiskt tar skydd och skjuter verkar då och då inte kunna träffa en ladugårdsvägg inifrån - medans amerikanerna skjuter hej jävla vilt åt alla håll och verkar träffa vartenda skott de skjuter.

Men sen har vi också de goda aspekterna kring filmen. Krigssekvenserna är välgjorda och för den som vill se många och stora explosioner, rejäla regn av kulor och många soldater som faller på båda sidor har Windtalkers troligtvis någonting att ge personen ifråga, om denne mer eller mindre skiter i de realistiska aspekterna dvs. Skådespelarna är mycket bra och får mig som tittare att engagera mig i storyn, som i sin tur driver på ganska bra. Effekterna är bra så när som på några utdaterade CGI-effekter i form av bombplan och korta klipp som ser ut som arkivbilder där krigsfartyg bombar landtrupper.

Windtalkers är inte en dålig film utan känns som alldeles lagom underhållning, om man kan förbise det faktum att filmen skriker "America, fuck yeah!" och öser då och då på med orealistiska saker.

Sevärd, även om den innehar brister.

http://www.imdb.com/title/tt0245562/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dennis Hopper

17 Maj, 1936 - 29 Maj, 2010.

 

Må du vila i frid.

 

http://www.imdb.com/name/nm0000454/

 

Tom Cutler (Samuel L. Jackson) är en f.d snut som numer livnär sig på att sanera hem där dödsfall inträffat. En dag kallas han till en vacker förortsvilla där ett osedvanligt blodigt mord inträffat. Han lämnar huset skinande rent, men när han senare ska hämta pengarna säger frun i huset, Mrs. Norcut (Eva Mendes), att hon aldrig beställt rengöringen - och att hennes man för övrigt är spårlöst försvunnen...

Det var länge sen jag såg en "ny" film av Renny Harlin, så när jag nu fick chansen att lägga vantarna på Cleaner slog jag igång filmen med hyfsade förväntningar. Stora namn så som Samuel L. Jackson, Eva Mendes och Ed Harris i en film av Harlin kan ju inte slå fel.. eller?

Konceptet i Cleaner hade potential och till en början var filmen intressant och småspännande. Detta mynnade tyvärr ut under filmens gång och både klichéer och förutsägbarhet började storma över filmen - vilket blir dess stora fall. För att inte räkna ut vem som ligger bakom vad i filmen kräver troligtvis att man aldrig sett en thriller förut, då detta är ganska uppenbart runt halvtimmen in i filmen. Det som håller filmen ovanför vattenytan är personerna i rollistan (mestadels Jackson) som gör strålande jobb även om de har ett ganska tunt manus att arbeta med.

Cleaner är inte en dålig film, men det känns som att manusförfattaren tappade intresset ungefär halvvägs, vilket resulterade i en ganska sedvanlig thriller. Godkänd söndagsunderhållning.

http://www.imdb.com/title/tt0896798/

De tre killarna Kim (Nils Olsson), Kalle (Staffan Andersson) och Johan (Ola Roxendal) tar sig in i en gammal nedlaggd fabrik och gör iordning för kvällens upptåg; de har bjudit in de tre tjejerna Lisa (Estelle Lönnberg), Åsa (Nour El-Refai) och Stina (Anna Rydberg) för att spela anden i glaset och skrämma upp dem med historien om vaktmästaren som mördade sin fru för flera år sedan. Men när spelet satts igång frågar en av deltagarna den förbjudna frågan - vem är du? - varpå kvällen förvandlas till en mardröm...

Och det är inte bara en mardröm för karaktärerna i filmen, det är en mardröm för tittaren också då hela filmen är helt fantastiskt tråkig, utdragen, hyfsat osammanhängande och förutsägbar. Till att börja med blir karaktärerna introducerade för oss. Samtliga är ganska klichée och ingen står riktigt ut - att de dessutom är dumma i huvudet hela bunten gör självfallet inte saken mycket bättre. Detta pågår kring en halvtimme in i filmen. Tjugo minuter efter att de börjat spela börjar faktiskt filmen röra på sig och saker och ting börjar faktiskt hända - även om dessa inte är ett dugg läskiga eller spännande. De sista fyrtio minutrarna går ut på att fimpa av större delen av rollistan och sedan avsluta med ett klichéefyllt slut som är så pass överrågat av förutsägbarhet och klichéer att det bara blir töntigt. Detta är en hyfsat kort sammanfattning av händelseförloppet filmen igenom.

Det första felet de har gjort med filmen är att den är grisigt trög. Det händer ju för fan ingenting förrens strax före timmen in i filmen (av 90 minuter) och när det väl börjar röra på sig så blir det hela så ointressant att jag börjar fippla med någonting annat vid sidan av - vilket i sin tur gör så att jag hajar till och får lov att spola tillbaka och se vad som hände när det plötsligt börjar dåna i filmen. Det andra felet de har gjort med filmen är att de har hyrt in delvis hyfsade skådespelare som inte läser direkt ur manuset men som fortfarande är lite småstela och att de delvis har hyrt in totalt värdelösa "skådespelare" som lika gärna kunnat gå runt med manuset i hand och läst direkt ur det. Och visst finns det fler fel än så här.. men hade jag skrivit ner allting hade jag troligtvis fått sitta här till i övermorgon och bara skriva konstant.

Det enda jag kan påstå att jag tyckte var hyfsat bra var effekterna, som såg ganska övertygande ut för att vara en lågbudgetfilm. Nuff said about that.

Men samtidigt som Vem Är Du? är en jävla skitfilm som varken levererar någonting nytt eller ens bra så står den faktiskt ut från de flesta andra svenska produktioner now days (visserligen har filmen 5 år på nacken i skrivande stund, men vad fan..), vilket teamet bakom den borde ha lite creds för. Men i det stora hela; Vem Är Du? är inte en bra film. Å andra sidan är det inte ofta svenska produktioner är någonting att ha. Skippa.

http://www.imdb.com/title/tt0455226/

Dokumentären handlar givetvis om Eddie Meduza - eller Errol Norstedt som han egentligen hette - och kartlägger hans liv. Dokumentärens speltid på ca 74 minuter känns dock lite kort och någon direkt struktur existerar inte, utan man hoppar hela tiden mellan olika saker som inträffat i Errol's liv.

I början av 2009 sände Sveriges Radio en dokumentär kallad "Mera Brännvin" som även den tog upp Errol Norstedt's uppväxt, liv och musik och detaljerade hans karriär från lokala rock- och dansband genom hans seriösa projekt till den okrönte raggarkonungen Eddie Meduza - allt igenom intervjuer av släkt och vänner samt några av de sista privata inspelningar han gjort för sig själv.

Jämför man de två dokumentärerna märker man ganska snabbt att de gjort en lång historia kort (som Helt Perfekt's ägare skrivit i sin recension på dvdkritik.se) med dvd-dokumentären. Vi får visserligen ett bra och väldigt intressant porträtt av Errol, men saker så som de tidiga åren med musiken och hur han kämpade för att bli accepterad som seriös musiker känns saknade. Även kontroverserna han var inblandad i så som bråken med Bert Karlsson eller samröret med Ultima Thule nuddas bara utan några direkta fördjupningar. Och som HP's ägare skriver: "Absolut en oumbärlig dokumentär för ett Meduza-fan, men som en introduktion till Eddie för den oinvigde är det nästan oanvändbart. Detta är dock inte det kompletta porträtt av en mångfacetterad man som han förtjänar, fast kompletterar du med "Mera Brännvin"-dokumentären så får du förmodligen det närmaste du kommer att komma.".

Jag avslutar med att säga att Errol Norstedt kanske är död, men han kommer för alltid att leva vidare i sin musik och det material som finns med honom. Må han vila i frid.

Rekommenderas (till fans av Errol "Eddie Meduza" Norstedt)!

http://www.imdb.com/title/tt1590020/

Efter att ha stängt igen butiken sätter sig fem personer för att spela poker i butikägarens lägenhet ovanför, samtidigt som en seriemördare är på fri fot. Gissa vem som tänkt göra sig ett besök i affären efter stängning..

I Cornered! staplas klichéerna på hög och förutsägbarheten slår tittaren i ansiktet stup i ett. Händelseförloppet är utdraget, tråkigt och inte ett dugg läskigt - vilket inte blir uppvägt av någorlunda skådespelare så som föredettingen Steve Guttenberg (Mahoney i Police Academy filmerna), James Duval eller Elizabeth Nicole (som både är snygg och bär rejäl urringning filmen igenom).

Mer tid än så här tänker jag inte lägga på den här filmen. Den är tråkig, förutsägbar och inte alls intressant. Se någonting annat istället.

http://www.imdb.com/title/tt1151911/

Dave Lizewski (Aaron Johnson) är en obemärkt högskolestudent och serietidningsfan med få vänner som lever ensam tillsammans med sin far. Hans liv är inte speciellt svårt och hans personliga utmaningar är inte något vidare överväldigande. Men så en dag bestämmer han sig för att bli en superhjälte, även om han inte besitter några superkrafter, träning eller ens en meningsfull anledning till att göra det.

Kick-Ass levererar ingenting nytt och är otroligt förutsägbar. Klichéerna staplas på hög så det blir löjligt och filmskaparna verkar ha haft detta i åtanke, då det går att förutsäga större delen av filmen i förväg bara man har sett en superhjälte-film förut. Men samtidigt så spelar inte klichéerna in speciellt mycket, utan Kick-Ass blir en sån där film man lutar sig tillbaka och tittar på för att bli underhållen av - något direkt tänk existerar inte. Men samtidigt är det inte en parodi heller (så som Superhero Movie), utan en komedi i en lite seriösare ton till och från (även om större delen av skämten är av idiotform) - vilket medför att flera scener blir onödiga och ren utfyllnad.

Första halvan av Kick-Ass är komedimaterial kombinerat med lite, lite drama. Andra halvan är.. the shit. Folk blir knivhuggna, spetsade, skjutna till höger och vänster, sönderslagna osv. - detta kombinerat med en handfull roliga och hyfsat överdrivna skämt. Vuxenunderhållning helt enkelt.

Skådespelarna är bra, med bland annat Nicolas Cage, Chloe Moretz, Mark Strong och Christopher Mintz-Plasse (som är irriterande tack vare sitt läspande) i viktiga roller, utöver Johnson som innehar titelrollen. Effekterna var sisådär. Exempelvis hajade jag till när jag såg eldeffekter i filmen som var ungefär lika uppenbara CGI-effekter som i vilken lågbudgetskräpis som helst. Hade de inte budget till att göra ordentliga effekter.. eller vad är det frågan om? I övrigt var effekterna godkända.

Eh, öh. Mer än så har jag nog inte att säga. Jag gillade Kick-Ass och fick skratta gott många gånger, även om det var gamla och förutsägbara skämt som återanvänts.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt1250777/

Ett gäng högeffektiva och iskalla rånare slår till mot en rad banker i Stockholm. Utredningsarbetet hamnar hos kriminalpolisen Klara (Sofia Helin) och piketbefälet Greger Krona (Stefan Sauk), som tillsammans leder rånarjakten. Allt eftersom de rotar i fallet börjar saker och ting bli mer komplicerade och det hela tar en ny vändning för Klara - som för henne i en riktning som hon aldrig kunnat föreställa sig.

Rånarna är en väldigt stereotypisk svensk thriller/"action"rulle som inte tillför den svenska filmindustrin ett dugg. Filmen är en enda kavalkad av klichéer och förutsägbarheten blir helt enkelt sanslös i slutändan. Mikael Persbrandt dyker som vanligt upp i en viktig roll och gör som vanligt bra ifrån sig, medans Sofia Helin uppenbarligen inte kan skådespela och är mestadels stel i sitt agerande. Stefan Sauk framför ett par gapskratt filmen igenom och är till större delen mycket bra i sin rollsättning.

"Action"scenerna är hyfsat ospännande och ligger mest i bakgrunden för att kunna ge storyn om Helin's karaktär; en kvinna som får kämpa i ett mansdominerat yrke. Det hela är väldigt utdraget och flera scener känns rent av onödiga och utfyllnadsmässiga. Flertalet gånger igenom filmen hajade jag till när jag kollade hur långt det var kvar på speltiden då den visade att det var över en timmes speltid kvar, även om det kändes som att jag suttit och tittat på filmen i närmare en timme.

Rånarna är inte en bra film, men inte heller en direkt usel film. Även om den hade potential så mynnade det hela ut i ytterligare en svensk kriminalare som använde sig av mer eller mindre varenda klichée som finns i boken. De som älskar Persbrandt eller tröga svenska kriminalare har nog något att sätta tänderna i när det kommer till den här filmen. Jag själv kommer troligtvis inte att se om den.

http://www.imdb.com/title/tt0353962/

Jack Wade (Quentin Jones) tar med sig sin fru Frankie (Kathrine Bates), som ligger i koma, till en nedgången stuga intill Desert Wells, Nevada, då alla deras pengar är slut. Jack måste ta hand om Frankie själv då hennes släktingar stoppat upp hennes tillgångar vilket lämnat honom luspank. Inte långt efter deras ankomst till stugan börjar Jack få hallucinationer och se underliga vanföreställningar.

Dead And Gone är en typisk film man råkar missta för att vara en hygglig B-skräckis när man står i videobutiken för att man ska hyra sig en rulle en tråkig söndagskväll. Men istället för en hygglig rulle får man istället skräp utan dess like och en söndagskväll blir helt bortkastad på ingenting.

Filmens första problem är dess story och händelseförlopp. Vi har sett det tusentals gånger innan och att påstå att filmen är någonting annat än förutsägbar och klichéespäckad vore ren lögn. Filmens andra problem är att den är totalt oläskig. Inte ett uns av läskighet existerar filmen igenom och den är desto mindre spännande och jag känner hur en gäspning ligger på lur ungefär halvvägs igenom. Filmens tredje problem är effekterna och makeupen. Nog för att jag kan se genom fingrarna när det kommer till den här typen av filmer, men för tusan - kunde de verkligen inte gjort någonting bättre? En avhuggen arm och hand har nog aldrig sett mer plastiga ut förr och en eldslåga som slår upp i ansiktet på en snubbe skriker usla CGI. Vem/vilka som än har haft hand om effekterna borde ta och skola om sig...

Fler problem finns, men vem fan bryr sig? Ingen vill väl ändå se det här skräpet. Undvik.

http://www.imdb.com/title/tt0489019/

Efter att hans farbror dött åker Robert (Philipp Danne) till hans villa tillsammans med två kompisar för att fixa iordning alla papper. Samtidigt har ett virus, som Robert's farbror arbetat på, spridit sig bland traktens fåglar som tar kål på dem en efter en - som sedan sprider sig vidare till traktens befolkning, som i sin tur förvandlas snabbt till zombies. Robert, hans två vänner, en gammal flickvän till honom och hennes bästa vän måste nu slå sig samman för att överleva attackerna mot zombiehorderna och ta sig till säkerhet.

Virus Undead är ett uselt försök till att göra en spännande skräckfilm. Storyn är grymt osammanhängande och händelseförloppet är desto mer osammanhängande än vad storyn är. Titt som tätt inträffar saker som inte får någon förklaring till varför de händer (exempelvis inledningen). Karaktärerna i filmen är idioter och skådespelarna kan nog inte bli mer träiga än vad de redan är. Effekter och makeup ser förjävliga ut och CGI-effekterna är inte övertygande. Det enda jag skulle vilja påstå var sevärt i filmen var Anna Breuer och då inte för hennes insatser som skådespelare utan mer för vad hon har strax under hakan och strax ovanför naveln.

Nej. Virus Undead är ren tysk skräpfilm som inte håller någonstans. Se något annat, för guds skull.

http://www.imdb.com/title/tt0938347/

Säsong fyra. Behöver nog inte säga så mycket mer.

Episod 1: None But The Lonely Heart. Den charmerande och snygge, men falske och mordiske, mannen Howard Prince (Treat Williams) går på begravningen av hans senaste rika äldre fru - den senaste i en rad kvinnor han fått på fall som han sedan dödat för att få alla deras pengar. Planen har dock börjat attrahera fel sorts uppmärksamhet, vilket gör att Howard och hans partner Morty (Clive Rosengren) bestämmer sig för att sticka från landet, men Howard är inte tillfredsställd med de 5 miljoner de redan lurat till sig och vill göra en sista stöt. Han bestämmer sig för att lura av den rika änkan Effie Gluckman (Frances Sternhagen), vilket kommer visa sig vara ett stort misstag...

Säsong 4 börjar starkt med ett gammal favoritavsnitt - mycket tack vare slutet som var ganska oväntat första gången man såg det. Avsnittet är ett av de mörkare avsnitten i serien och twisten i slutet är helt underbar. Tom Hanks stod för regi av avsnittet men dyker även upp i en snabb biroll. Hur som helst; en stark start på säsong 4.

Episod 2: This'll Kill Ya. Medicinforskarna Pack (Cleavon Little) och Sophie (Sonia Braga) hamnar i ett gräl med deras vän, chef och bidragsgivare George (Dylan McDermott) då han gått till pressen med falska resultat. George försvarar sig med att de får jobba hårdare för att nå de resultat de vill ha. Av misstag byts George insulin ut mot den experimentella medicinen de jobbar på och han blir injicerad med det. Pack och Sophie berättar för George att han bara har några få timmar kvar att leva och att det inte finns något botemedel, vilket visar sig ta en oväntad vändning...

Seriens alla element är som bortblåsta i det här avsnittet och kvar får vi ett avsnitt som är otroligt förutsägbart och inte ens avslutningen kan rädda avsnittet. Även om McDermott, Braga och Little gör bra insatser så tycker jag inte avsnittet är speciellt sevärt utan mer segt och utdraget.

Episod 3: On A Deadman's Chest. Rock gruppen Exorcist's sångare, Danny Darwin (Yul Vasquez), är övertygad om att bandets gitarrist Nick Bosch's (Paul Hipp) fru Scarlett (Tia Carrere) är fast besluten att splittra bandet, vilket leder till komplikationer och dispyter som hotar bandets framtid. En kväll möter Danny bruden Vendetta (Sherrie Rose) som visar honom en levande tatuering och om han ligger med henne kommer hon ta honom dit hon fick den. Efter att ha haft sex tar Vendetta Danny till Farouche (Heavy D) och låter hans magi flöda. Dessvärre faller inte slutresultatet i Danny's smak...

Tredje avsnittet är småsegt men faller mig hyfsat i smaken tack vare den ganska oväntade vändningen i slutet och skådespelarinsatserna som är mycket bra. Ingen favorit i serien, men klart sevärd och god underhållning.

Episod 4: Seance. Bedragaren Alison (Cathy Moriarty) och hennes partner Benjamin (Ben Cross) har satt upp en plan där de ska lura av den rike affärsmannen Chalmers (John Vernon) 3 miljoner dollar, men det hela skiter sig i sista minuten och som om inte det vore nog dör Chalmers strax därpå i en olycka. Alison vill inte sticka tomhänt och bestämmer sig för att prata med Chalmers' änka Dorothy Chalmers (Ellen Crawford) som berättar att hon ska prata med sin avlidne man vid en seans samma kväll. Alison känner en möjlighet och "fixar" seansen för att komma åt Chalmers' pengar, men saker och ting går inte riktigt som planerade...

Säsong 4 puttrar vidare med ytterligare ett småsegt avsnitt med en suverän avslutning. Vernon väger upp, Moriarty irriterar mest och Cross hamnar någonstans mitt emellan. Helt ok avsnitt om än småsegt - Vernon och avslutningen räddar.

Episod 5: Beauty Rest. Den misslyckade skådespelerskan och modellen Helen (Mimi Rogers) har återigen förlorat ett jobb till sin sambo Joyce (Kathy Ireland) som använder alternativa metoder för att få jobb. För att strö extra salt i såret berättar Joyce för Helen att hon legat med en snubbe som lovat att hon ska vinna en skönhetstävling som hans företag annordnar. I ren ilska råkar Helen döda Joyce av misstag och bestämmer sig för att ta hennes plats, vinna tävlingen och bli företagets representant. Det Helen inte vet är att det finns lömska motiv bakom tävlingen som hon inte räknat med...

Och så går vi vidare med ytterligare ett utdraget och nästan tråkigt avsnitt - som avslutas på ett utmärkt sätt. Även om det händer lite grejer avsnittet igenom så blir det aldrig intressant eller spännande, utan mer långdraget och nästan rent av tråkigt. Ett av de svagare avsnitten i serien skulle jag vilja påstå.

Episod 6: What's Cookin'. Fred (Christopher Reeve) & Erma's (Bess Armstrong) bläckfiskrestaurang har sett bättre dagar och har försatt dem i konkurs. Deras inhyrda hjälp och dagdrivare Gaston (Judd Nelson) föreslår att de ska förändra restaurangen och föreslår ett recept på grillkött. Till en början vägrar Fred att ta emot hjälpen, men då stekarna drar in betalande kunder har han inget val än att hänga på. Hur som helst så har Gaston en väldigt speciell ingrediens han behöver för stekarna...

Det här är ett av mina favoritavsnitt i serien. Det är bra skådespeleri kombinerat med lite gore och en suverän avslutning som lämnar en med ett leende på läpparna. Mer än så behövs inte sägas om avsnittet - det är ett av guldkornen i serien helt enkelt.

Episod 7: The New Arrival. Radioprataren och barnpsykologen Dr. Alan Gertz (David Warner) får veta att hans lyssnarantal har sjunkit och att hans tid kommer bli tagen av rock DJen Lothar (Robert Patrick). Men samma kväll får han ett samtal ifrån en kvinna vid namn Nora (Zelda Rubinstein) som ber honom om råd hur hon ska handskas med sin dotter Felicity (Laura Dash). Gertz bestämmer sig för att besöka Felicity för att få upp lyssnarsiffrorna för hans show och beger sig iväg med sin producent Bonni (Twiggy) och hans chef Rona (Joan Severance) för att träffa flickan. Väl på plats blir de inbjudna i ett stort och nedgånget hus av Nora och till deras fasa upptäcker de en hemsk hemlighet där inne...

Det här är ett av de där avsnitten som är landar någonstans mellan bra och dåligt. Det är halvsegt, men samtidigt så händer det saker nästan hela avsnittet igenom fram till slutet som inte är så där förbaskat överaskande (bara man hängt med under avsnittet). Det är ett okej avsnitt som fungerar.

Episod 8: Showdown. Texas Rangern Thomas McMurdo (David Morse) lyckas komma ifatt revolvermannen, tjuven och mördaren Billy Quintaine (Neil Giuntoli) och utmanar honom på en duell. Efter att ha dödat McMurdo i duellen knallar Quintaine in på saloonen där han möter spökena av hans gamla offer. Till en början vägrar Quintaine att tro det han ser, men måste snart möta sanningen, oavsett om han gillar det eller inte...

Andra avsnittet ifrån Two-Fisted Tales (som jag nämde om i recensionen av första säsongen) är bättre än det första avsnittet (Yellow), men samtidigt är det inte Tales From The Crypt material - till större delen iaf. Avsnittet får lite lyft av goda skådespelare (även om jag inte känner igen någon av dem) och twisten som ligger i mitten av avsnittet istället för i slutet. Ett okej avsnitt, även om det finns bättre.

Episod 9: King Of The Road. Den lokala sheriffen Garrett (Raymond J. Barry) i den lilla staden Middleton bär på ett mörkt förflutet som är på väg att hemsöka honom igen. När den unge dragrace föraren Billy (Brad Pitt) plötsligt dyker upp och vill köra ett race mot honom då Garrett var en obesegrad förare med smeknamnet "Iceman" för många år sedan. Till en början hyser Garrett undan Billy, men denne är ihärdig om något och kan använda sig av vilka medel som helst för att få Garrett att köra ett race mot honom... vilka medel som helst.

Det tredje och sista avsnittet - där Tom Holland stod för regin - från Two-Fisted Tales (som jag nämde i recensionen av säsong 1) hamnar mellan Yellow och Showdown. Det är inget skräckmaterial och allra minst Tales From The Crypt material - vilket syns lång väg. Avsnittet är hyfsat okej, så när som på att Brad Pitt's agerande som den illegala dragrace föraren blir överspelat och rent av löjligt bitvis (detta var innan Mr. Pitt hade slagit igenom på riktigt och började göra stora filmer med stora pengar, ni vet). Slutligen; ett hyfsat avsnitt, även om det verkligen inte är i sann Tales From The Crypt anda. Det är verkligen inget av mina favoritavsnitt iaf.

Episod 10: Maniac At Large. Den nya bibliotekarien Margaret (Blythe Danner) jobbar sent en kväll, vilket inte hade varit något som helst problem om det inte varit så att en seriemördare med redan sju offer på sitt samvete är på fri fot. Som om det inte vore nog med att Margaret blivit extremt nervös och rädd tack vare händelserna så blir hon lämnad ensam av hennes chef, Mrs. Pritchard (Salome Jens), som ska iväg och hämta smörgåsar - varpå Margaret tror att hon ser mördaren inne i biblioteket.. som är låst.

Efter tre halvdana avsnitt puttrar säsong 4 in i ett riktigt bra. Nog för att det inte händer något direkt skrämmande under avsnittet, men dialogerna är mycket väl utförda och en viss spänning ligger och kryper i bakgrunden hela tiden, för att inte tala om den superba twisten i slutet som fick mig att lyfta på ögonenbrynen första gången jag tittade på det här avsnittet. Även om inte avsnittet är koncentrerat på gore och humor, så är det ändå ett tänkvärt avsnitt. Jag gillar det.

Episod 11: Split Personality. Spelaren Vic (Joe Pesci) är med om en bilolycka och beger sig till närmsta hus för att låna telefonen för att ringa bärgaren. Väl inne i huset möter han de snuskigt rika och vackra tvillingarna April & June (Jacqueline Alexandra Citron & Kristen Amber Citron), och då hans lyckonummer råkar vara två känner han doften av en möjlighet. Efter lite lögner och en massa spring uppfinner Vic hans tvillingbror Jack så att han kan gifta sig med båda tvillingarna och kunna lägga vantarna på hela förmögenheten då de delar på allting, 50/50. Men saker och ting är inte så lätta som de verkar...

Vi går vidare med en gammal personlig favorit i Tales From The Crypt arkivet. Joe Pesci snor hela showen och är grymt bra som gamblern som tar vatten över huvud och tvillingarna Citron är hyfsat snygga, men har något fruktansvärt irriterande röster. Twisten i slutet är rätt förutsägbar, men payoffen efter den är grymt bra. Som sagt, en gammal personlig favorit för min del och en av de starkare avsnitten i serien.

Episod 12: Strung Along. Den gamla 50-tals barn-TV underhållaren Joseph Renfield (Donald O'Connor) får ett brev med frågan om han vill medverka i en 50-tals TV special. Då han inte har jobbat på flera år tar han chansen direkt även om hans unga fru Ellen (Patricia Charbonneau) inte gillar det. Joseph hyr in den unge David (Zach Galligan) för att hjälpa honom med hans del i showen, men Ellen gillar inte David då han misstänker att hon är otrogen mot Joseph. Ellen har varit otrogen mot Joseph men hon räknade inte med clownen Cocco, Joseph's mest värdefulla marionettedocka...

Strung Along är ett sånt där avsnitt som lyfts upp mycket tack vare skådespelarnas insatser då hela avsnittet egentligen är ganska förutsägbart, fram till de sista sekunderna av det vilket får en att rynka på pannan. Jag skulle inte påstå att jag älskar avsnittet, men att jag åtminstone kan se om det många gånger utan att tycka att det är skit.

Episod 13: Werewolf Concerto. Ett hotel belaggt i bergen får utstå en plötslig mordvåg, uppenbarligen genomförd av en varulv, där Mr. Bailey är det senaste offret. Vägen från hotellet och ut på stora vägen är igengeggad vilket resulterar i att ingen tar sig därifrån eller dit. Hotelägaren Antoine (Dennis Farina) berättar hur som helst att han har hyrt in någon som kan leta reda på och döda varulven - Lokai (Timothy Dalton), professionell varulvsjägare, som den här gången kanske har mött sin övermatch i en oväntad motståndare...

Hyfsat spännande, hyfsat mystiskt, massor med klichéer och förutsägbarheter. Twisten i slutet är hyfsat uppenbar och är inte en av de bättre i serien. Det här är ett av de avsnitt som hamnar mitt emellan.

Episod 14: Curiosity Killed. En sen kväll under en campingresa börjar det gamla paret Jack (Kevin McCarthy) och Cynthia (Margot Kidder) att tjafsa med varandra igen. Intill lyssnar Jack's vän Harry (J.A. Preston) och hans fru Lucile (Madge Sinclair), som har en överaskning för både Jack och Cynthia. Lucile vet ett sätt att återfå sin ungdom genom att göra och dricka en dryck genom att använda en speciell växt. De har planerat att använda växten själva och återfå deras ungdom men inte ge någonting till Cynthia för att kunna håna henne och återbetala allt gnäll och smärta hon har gett Jack de sista 45 åren. Men Cynthia vill ha drycken och lägger sig inte så pass lätt som Jack hade hoppats på...

Säsong 4 rivstartade med ett mycket bra avsnitt och avslutar med ett likadant. Även om det är ett ganska långsamt avsnitt så är avslutningen en av de bästa i serien och man myser riktigt rejält när den kommer. Ett suveränt avslut på säsong 4 hur som helst.

Obligatorisk sammanfattning: säsong 4 är ytterligare en bra säsong i serien och ger många guldkorn, ett par avsnitt som är okej och enbart något enstaka avsnitt som är rent av usla. Samtidigt märks det lite grann på säsong 4 att serien tagit en mörkare och allvarligare sväng än tidigare och några direkta gapskratt-avsnitt finns inte där. Hur som helst; en bra säsong. Nästa.

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-4

När tempelriddaren Dante (Graham McTavish) kommit hem efter det heliga kriget upptäcker han till sin fasa att hela hans familj blivit utplånad och att hans käresta, Beatrice (Vanessa Branch), ligger inför döden. När Beatrice's själ lösgör sig ifrån hennes kropp dyker Lucifer (Steve Blum) upp och tar henne ner till helvetet. Dante beger sig efter och måste nu ta sig igenom helvetets nio cirklar - Limbo, Lust, Frosseri, Girighet, Ilska, Kätteri, Våld, Bedrägeri och Förräderi - för att rädda Beatrice.

Ni vet Dante's Inferno spelet som släpptes till PS3an och 360 för inte så där jävla länge sen (i skrivande stund så klart)? Den här filmen är baserad på det spelet, som i sin tur är baserad på en berättelse av Dante Alighieri, som levde från 1265 till 1321. Hur som helst. Filmen är sisådär. Helt ärligt tycker jag att det känns som att teamet bakom filmen hade behövt utvidga speltiden med en timme, då mer eller mindre alla strider (utöver sista) är överstökade på ca 10 sekunder för att sedan avlösas med dialoger. Cirklarna blir avlösta av varandra på löpande band och Dante verkar inte ha några direkta svårigheter att ta sig igenom dem, vilket är lite underligt.

Storyn blir aldrig så pass utvecklad som den förtjänar att bli, utan hela händelseförloppet känns så snabbt överstökat att jag sitter ofta och funderar på vad som egentligen försigår. Ett av de största frågetecknena (för mig) var varför Dante titt som tätt helt plötsligt ser annorlunda ut än i den förra cirkeln. Varför gör han det? Jag fattar det inte. Storyn involverar också en hel del religion och troende på Gud och Lucifer, vilket blir otroligt långdraget i mina öron.

Teckningarna är ganska amerikanska och ser så där halvstela ut som de flesta amerikanska animerade produktionerna brukar göra. Till och från ser det osynkat ut med ljudet och rörelserna på karaktärernas munnar, för att i nästa sekvens inte vara det. Ehrm..

Det är en okej animerad film, även om den hade behövt mer speltid.

http://www.imdb.com/title/tt1401113/

2015: Den första permanenta kolonin på Månen. 2032: Kommersiell gruvdrift på Mars inleds. 2040: Forskningsskeppet Event Horizon utforskar solsystemets gränser. Skeppet försvinner spårlöst bakom den åttonde planeten, Neptunus. Det är historiens värsta rymdkatastrof.

Året är nu 2047. Event Horizon har plötsligt dykt upp igen och skickat nödsignaler. U.S.A.C. skeppet Lewis & Clark skickas iväg för att hitta skeppet, rädda besättningen och bärga hem det. Men väl ombord börjar Lewis & Clark's besättning sakta men säkert att upptäcka orsaken till skeppets försvinnande.. och någonting mycket värre.

Till en början inbillade jag mig att Event Horizon skulle vara en Alien rip off/kopia, vilket var helt felaktigt. Istället för en regelrätt monsterfilm fick jag en.. mer oförklarlig skräckis. Laurence Fishburne och Sam Neill gör bra prestationer och Neill är speciellt sevärd som professorn som snickrat ihop idéen kring Event Horizon. De övriga är mer ströskådisar som jag (vad jag vet iaf) aldrig sett i någon annan film - och bryr mig inte speciellt mycket heller. För regi stod Paul W.S. Anderson - som varit inblandad i titlar så som Mortal Kombat, Resident Evil filmerna, AVP: Aliens vs. Predator och Pandorum.

Effekterna är utdaterade tack vare filmens ålder (13 år, i skrivande stund) och står sig hyfsat. De var säkerligen imponerande back in the days, men får en att flina mer än att lyfta på ögonbrynen tack vare att man är imponerad. Makeupen var däremot ganska bra och står sig gott än idag.

Event Horizon är inte ett dugg läskig heller. Klichéerna staplas på hög från början till slut och de hoppa-till-sekvenser som inträffar är så pass förutsägbara att den inbitne vet när de kommer inträffa. Alla andra.. ptja.. hoppar väl till. Tror jag.

Är filmen dålig då? Nä. Kan jag inte direkt påstå. Även om den har utdaterade effekter och inte är läskig så är den fortfarande underhållande och filmen går undan. Det inträffar nästintill hela tiden någonting intressant i filmen och det hela avslutas med ett "Meh!"-slut - och den härliga dunka dunka låten Prodigy - Funky Shit i avslutningstexterna, vilket fick mig att jubla lite inombords.

Event Horizon. Bra film, även om den lider av åldern och brister på den skrämmande fronten. Jag gillar den och skulle rekommendera den till de som vill ha en bra film en lördagskväll tillsammans med en påse chips och en flaska läsk.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0119081/