Vahetere...orka?

Den här svenska fan-filmen om Michael Myers är något av det gräsligaste jag har sett på länge. Inte för att det är en fan-film eller för att den är från 87, utan för att skådespelarnas insatser är vedervärdiga, bild- och ljudkvalitén är ungefär som att hälla en burk salt i ögonen och få en stålborste i vardera öra och hela händelseförloppet är ganska osammanhängande.

Jag begrep inte riktigt storyn, men den är ungefär detta: en snubbe drar till jobbet för att piratkopiera en film i ett antal ex, efter att ha varit på bio och sett den första Halloween-filmen. Väl på jobbet slänger han en bunt affischer med titeln Alla Helgons Blodiga Natt (Halloween) och kort därpå får han oväntat besök av ett välbekant ansikte.

Sen flippar alltihop ur i en enda gröt av osammanhängande händelser. Speciellt kul är inte filmen heller (den är kategoriserad som skräck/komedi). Jag garvade till kanske två gånger under de 25 mintuer som filmen varade.. så speciellt imponerad är jag inte.

Jag läste för ett tag sen - någonstans - att filmen visades på lokal-tv någonstans i Sverige när den kom och var mer ett "kul-att-göra-projekt". 2004 släpptes emellertid den här filmen (och dess uppföljare från 89) ihop med en bunt andra svenska korta skräckfilmer i en dvdbox. Om bild- och ljudkvalitén var förbättrad på dvdreleasen har jag ingen aning om.

The Resurrection Of Michael Myers är en usel och oerhört gräslig film, men jag skulle tippa på att det nästan är ett måste för alla B-skräckfilmstittare i Sverige att ha den (och dess uppföljare) i samlingen.

http://www.imdb.com/title/tt0372494/

Den nyligen frånskilda medelåldersmannen Jason bestämmer sig för att börja plugga igen och återvänder till skolbänken för att plugga journalism. För att ha någonstans att ta vägen hyr han en gammal tågvagn som fungerat som en sovvagn. Väl nyinflyttad i vagnen börjar mystiska saker att inträffa och det börjar bli allt mer klart för Jason att han inte bor ensam i den gamla vagnen...

The Sleeping Car är en ganska typisk B-skräck/komedi från slutet av 80-talet. Humorn är helt ok och man skrattar till ett par gånger, men mycket mer än så är det inte. Skrämmande blir aldrig filmen och någon direkt atmosfär finns inte heller, utan filmen tuggar på ungefär som att den skiter fullständigt i om tittaren begriper något eller inte.

David Naughton (han som spelar Jason) släpper one-liners stup i ett (några av dem framkallar skratt, faktiskt) och är helt ok framför kameran. Judie Aronson (Friday The 13th: The Final Chapter) visar tuttarna och flinar upp sig lite mycket i ett par scener där hon är med. Kevin McCarthy (Piranha, Invasion Of The Body Snatchers (1956 & 1978)) spelar en halvsnurrig prälle/exorcist som spelar indisk cermonimusik.. typ. Skådespelarinsatserna är helt ok hur som helst (jag hade inte räknat med några storklassinsatser så..). Att vi skymtar förbi John Carl Buechler (som har varit inblandad i en jävla massa skräckfilm och står bland annat bakom sjunde delen i Friday The 13th serien) i en kort roll är småskoj - för oss faktakåta människor.

De få effekter vi får se är helt ok - utöver töntiga "el"-effekter, så klart. Något direkt gore får vi egentligen inte, om vi bortser ifrån en blodfontänscen mot slutet av filmen då. Makeupen Gary Brockett bär under de få scener vi får se honom är emellertid riktigt snygg.

Storyn har en del hål i sig och vissa saker förklaras inte ordentligt - eller inte alls överhuvudtaget. Fuck förklaringar - typ.

The Sleeping Car är verkligen inte en film för alla. Den skiter i att förklara vissa händelser i filmen och varför vissa personer gör vissa saker och skådespelarna ser stundtals inte speciellt engagerade ut i vad de gör. Att de har varit otroligt snåla med body counten gör ju inte saken bättre heller.

Så... The Sleeping Car är en ganska trög och seg film som inte har - och har troligtvis aldrig haft - något speciellt att erbjuda skräckfilmstittare. Titta på något annat istället, såvida du inte älskar halvgräsliga B-filmer.

http://www.imdb.com/title/tt0100637/

Det största problemet med remakes är troligtvis att det är en ny film uppbyggd på en gammal story - även om förändringar kan infinna sig i manuset. Är originalet bra, då är remakefilmerna oftast antingen usla eller halvdana. The Last House On The Left från 2009 är absolut inget undantag.

Mari och hennes föräldrar åker till deras sommarstuga, varpå Mari lånar bilen och drar till sin vän Paige - som jobbar i en kiosk. I samma veva som Mari hälsar på Paige stöter de på den underlige killen Justin som bjuder in dem till sitt hotelrum för att röka gräs. Väl på hotelrummet dyker Justins pappa Krug, hans flickvän Sadie och hans bror Francis upp.. varpå tjejerna blir kidnappade, torterade, våldtagna och förnedrade. Resten av filmen är som originalet - med några få förändringar.

Bara detta är ett stort problem med remaken. Förändringarna, alltså. Filmen från 72 var lagomt lång på ungefär 1½ timmes speltid, medans den här remaken ligger på nästan 2 timmars speltid. Istället för intensiva sekvenser får vi en massa tröga dialogsekvenser och karaktärutvecklande - vilket knappt fanns i 72an. Karaktärutvecklandet behövdes inte i 72an - vi introducerades till en bunt människor och sen fick vi följa dem genom filmen till sluttexten. Mycket effektivt, och bra.

Skådespelarna är helt ok med bland annat Monica Potter (Saw), Tony Goldwyn (The 6th Day), Garret Dillahunt (Terminator: The Sarah Connor Chronicles), Riki Lindhome (Million Dollar Baby), Aaron Paul (Mission: Impossible III), Sara Paxton (Superhero Movie), Martha MacIsaac (Superbad) och Spencer Treat Clark (Superheroes) i varsin viktig roll. Men de jobbar - som jag tror att jag redan gjort klart - mot ett halvtrögt manus som blir otroligt förutsägbart (även om man inte har sett 72ans årgång).

Ett annat stort handikapp filmen har är att den inte känns lika psykotisk som 72an. Visserligen gör Garret Dillahunt en ganska bra insats som Krug, men han känns ganska tam, lugn, kontrollerad och städad i jämförelse med David Hess' gestaltning av Krug i 72an. Scenerna i skogen är ganska väl framförda, men den där upprörande och chockerande stämningen är som bortblåst och det hela känns mest som vilken annan modern skräckfilm som helst.

Avslutningsvis kan jag säga att jag inte är imponerad med den här filmen. Visserligen har den några grejer som jag lyfte på ögonbrynen åt, men för att två sekunder senare återigen börja sucka åt den. 09ans version är en helt onödig remake - som många andra sådana. Undvik och se 72ans årgång istället.

http://www.imdb.com/title/tt0844708/

Varför berättar jag det här? Anledningen är simpel: The Last House On The Left som kom 1972 - regisserad av Wes Craven (som senare gjorde A Nightmare On Elm Street och Scream) och producerad av Sean S. Cunningham (som senare gjorde Friday The 13th) - är en remake av Jungfrukällan.

Storyn är nästan den samma som i Jungfrukällan - fast givetvis omskriven för att passa in i ett 1970-tals samhälle. När Mari och hennes vän Phyllis ska iväg på rockkonsert på Mari's 17 årsdag försöker de att skaffa gräs (alá hippiestyle). I tron att de hittat en langare följer de med upp i en lägenhet, varpå de blir kidnappade av den nyligen rymda psykopaten Krug och hans gäng - varpå våldsamheter och kränkande händelser inträffar.

Vad som händer sen vet nog de flesta redan. De som inte vet får väl se filmen. Eller nåt. Jag vill också påpeka att kategoriseringen av filmen är grymt svår, då den blandar någon underlig mix av skräck, thriller och drama - så jag kör ner den i skräck, helt enkelt.

Jag såg hur som helst den här filmen för ett par år sedan och tog rätt illa vid mig när jag såg den då. Personligen tyckte jag att innehållet var overkill och rent av vidrigt - om man ska se till de mänskliga rättigheterna. Nu när jag har sett om den så har mina åsikter förändrats lite.

Att jag tycker att filmen är bra består, men styrkan i filmen fanns inte kvar. När den kom 72 kan jag förstå om det blev rabalder och folk spydde, svimmade och greps av panik när de såg filmen, men mot dagens standarder känns den ganska harmlös - även om vissa scener i filmen kan kännas ganska groteska än i dag.

Men även om The Last House On The Left kanske inte känns lika tung i dagens läge, så är det fortfarande en klassiker som består relativt bra - även om den är över 30 år gammal. Istället för att babbla på om filmen så avslutar jag med det här: har du inte sett den, se den. Det är ett stycke filmhistoria - även om den kanske känns harmlös, mesig och meningslös i dagens läge.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0068833/

Ny trilogi recension. Ny trilogi. Warlock trilogin.

Boston, 1691. En ondskefull magiker lyckas fly från sin dödsdom med hjälp av magi in i framtiden - med häxjägaren Giles Redferne efter sig - till år 1988. Efter sin ankomst till det nya århundradet börjar magikern att leta efter de tre delarna av Lucifer's Bibel - som innehåller Guds riktiga namn som kan användas till att oskapa världen. Redferne slår sig ihop med den unga kvinnan Kassandra - vars hus magikern landade i - för att leta reda på magikern och stoppa honom - och för att bryta förtrollningen han har laggt på Kassandra.

Vad jag har förståt det blev den här filmen klar sent under år 1988 och var en av de sista filmerna som blev klara av distrubutören New World Pictures innan de blev bankrupt. Filmens trailer visades innan tidiga biofilmer 1989. Istället för att släppas direkt till video blev Warlock uppköpt och släppt på biografer av Trimark Pictures 1991 - vilket ledde till stor framgång. Jag själv såg emellertid inte filmen för första gången förrens 1999, då den gick på TV - med den första uppföljaren någon dag efter.

Bakom filmen står bland annat regissören Steve Miner (som tidigare regisserade Friday The 13th Part II och III, House och senare Halloween H20: 20 Years Later och Lake Placid) och manusförfattaren David Twohy (som skrev Critters 2: The Main Course, The Arrival och Riddick-filmerna samt regisserade The Arrival, Pitch Black och The Chronicles Of Riddick). En av producenterna (för 1991 Trimark Pictures releasen) var ingen mindre än Brian Yuzna.

Mitt egna tycke om filmen är att den är bra. Det är bra skådespelare och en schysst story - för att handla om biblar, hallelujah och sånt tjafs (även om dessa element har en liten del i storyn). Effekterna stinker 80-tal med småtöntiga "flyg"-sekvenser, "el/åska"-sekvenser och "eld"-sekvenser - vilket now days ser ganska töntiga ut och känns ganska föråldrade. Speciellt mycket gore får vi inte heller, utan erbjuds mer en storydriven film.

Även om Warlock kan kännas förlegad, gammal och dammig så gillar jag den fortfarande. Det är en underhållande film som - även om den är gammal - håller sig ganska fint, då den är välgjord för att vara från slutet av 80-talet.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0098622/

Var 600de år inträffar en solförmörkelse och fem dagar efter är Gud kraftlös. Under den här korta tiden har Lucifer en chans att ta över världen om - men bara OM - hans son, en ondskefull magiker, lyckas hitta fem stycken magiska stenar och genomföra en satanisk ritual. De enda individerna som kan stoppa magikern från att frambringa Harmagedon är en grupp handplockade druider; personer som måste dö i deras människoform för att sedan bli återfödda som heliga krigare.

Det har nu gått 600 år och den slutgiltiga striden mellan magikern och de heliga krigarna annalkas.

Cheese är bara förnamnet när det gäller den andra filmen i Warlock trilogin. Effekterna är många gånger inte speciellt trovärdiga och det känns lite som att FX-teamet har tagit vatten över huvudet. Skådespelarna (däribland Paula Marshall, som var med i Hellraiser III: Hell On Earth, Zach Galligan från Gremlins filmerna och George 'Buck' Flower) verkar inte riktigt orka bry sig i manuset och de flesta insatserna är inte speciellt trovärdiga.. om vi bortser ifrån Julian Sands som återigen axlar rollen som den ondskefulla magikern. Storyn är ganska grötig för att vara en B-film och man tappar hälften av vad filmen handlar om - om man inte har sett filmen ett antal gånger.

Men istället för att falla nästintill platt klarar sig filmen relativt ok, då den innehåller en ganska hög body count, några originella dödsscener och en hel del gore som jag tror många gorehounds där ute skulle kunna gotta sig i.

Men om vi bortser ifrån filmens titel och att Julian Sands är med (i ungefär samma roll som den första filmen) så har inte tvåan någonting med föregångaren att göra, utan känns mycket som en urmjölkning av konceptet. Tyvärr.

Bakom filmen står bland annat regissören Anthony Hickox (regissören till Hellraiser III: Hell On Earth och som debuterade med Waxwork, för att sedan göra dess uppföljare) och manusförfattaren Kevin Rock (som skrev manuset till Howling VI: The Freaks).

Warlock: The Armageddon är en halvdan cheesig B-skräckis som är halvduglig underhållning en seg söndagskväll - precis som jag mindes den.

http://www.imdb.com/title/tt0108517/

När collegestudenten Kris Miller får ett besked om att hon har ärvt en nergången gammal kåk sticker hon, hennes pojkvän och hennes vänner iväg till huset för att ta reda på släktklenoder innan huset blir jämnat med marken. Kort efter deras ankomst dyker den mystiska mannen Phillip Covington upp - som utger sig för att vara arkitekt, men som verkar vara mer intresserad av Kris' släkte än huset i sig..

Även om jag hade sett de två första filmerna såg jag aldrig den här direkt-till-video-filmen när den kom för 10 år sen. Nu när jag äntligen har sett den måste jag säga att den var precis vad jag trodde att den skulle vara: ett skämt.

Bruce Payne (Necronomicon, Howling VI: The Freaks) är emellertid bra i titelrollen, men känns ganska cheesig stundtals. Ashley Laurence (hon som spelade Kirsty i Hellraiser filmerna) är helt ok i huvudrollen. Rick Hearst (Brain Damage) är helt ok i en av birollerna. De övriga skådespelarna har jag - vad jag vet - aldrig sett eller hört talas om förr. Deras insatser är.. ok.

Effekterna får vi knappt se någonting av, iofs är väl det bara bra då de är uselt gjorda. Storyn är grötig och svårförstådd med en massa onödiga "hallucinationssekvenser" som de har tryckt in titt som tätt. Fast, vem bryr sig? Storyn är inte speciellt intressant heller utan luktar klichéer lång väg och är mest gräsligt tråkig.

Om de hade haft sämre skådespelare hade jag troligtvis stängt av filmen, då det enda som fick mig att orka se klart skiten var något så när goda aktörer. Det andra var skräp. De borde ha låtit Warlock filmerna sluta vid den andra filmen.

http://www.imdb.com/title/tt0157171/

Summeringen blir som så; två av de tre filmerna i Warlock trilogin är sevärda. Den tredje filmen rekommenderar jag att inte röra vid överhuvudtaget.

Om du inte har råd med bra effekter, ha då istället ett bra manus. Om du inte har ett bra manus, ha då istället bra skådespelare. Om du inte har bra skådespelare, då har du The Crypt.

Sex unga kriminella personer bryter sig in i en gömd krypta under deras hemstad för att försöka hitta och stjäla gamla smycken från "Den stora depressionen". Väl nere i de mörka gångarna märker de dock att hitta smyckena och få dem ut därifrån är deras minsta problem.

The Crypt är en riktigt märklig film. Redan i början av filmen börjar den haverera rejält. I en tidig scen i filmen får vi se tre tjejer och en.. snorunge.. som snor en bil, varpå ägaren kommer ut och skjuter med en pistol. Strax därpå får vi se snorisen skjuten i huvudet. Scenen efter detta verkar det som att det aldrig hände(?!). Vad hade saken med storyn att göra? Det hela kändes som att sekvensen bara var där för att... vara där. När gruppen ska gå ner i kryptan började jag fundera om de hade mossa i huvudet eller något, då hela gruppen går ner i überkorta shorts och linnen. En till sak som var riktigt underlig var att mot slutet av filmen hade två av tjejerna inga väskor på sig, för att i nästa sekvens ha det.. och sekvensen efter det hade de inga väskor på sig. Hur kommer det sig?

Karaktärerna är några av de mest dumma, korkade och idiotiskt skrivna karaktärer jag har sett på väldigt länge. Delaina Stevens' karaktär var helt blåst och ställde idiotiska frågor som varför det inte fanns någon mat i ryggsäckarna och konstaterade senare i filmen att de inte hade någon täckning på telefonerna nere i kryptan. De övriga "skådespelarna" (däribland Mike Ranallo, som tidigare var med i Paradise Hotel) var inte heller sevärda och deras karaktärer var inte speciellt mycket mer smarta än Stevens' karaktär.

Redigeringen av filmen var fruktansvärd. Mellan nästan varje scen blev det svart skärm, för att sedan byta till nästa scen. Detta medförde att man emellanåt satt och kliade sig i huvudet och funderade vart i helvete karaktärerna befann sig.

Läskighetsfaktorn existerar inte i filmen. Kommer ni ihåg Jaws 4? Precis innan varje gång hajen skulle attackera så fick tittaren se den. Så är det i den här filmen med. I nästan varje fall någonting läskigt ska hända får du se demonerna (eller vad det nu var) precis innan det ska inträffa något. Hur läskigt blir det då?

Effekterna och makeupen var.. rätt ok. De få gånger man fick se blod-effekter var de helt ok, demonerna såg helt ok ut - om vi bortser ifrån de gånger man såg lång väg att de laggt på dåliga CGI-effekter på personerna som spelar dem.

The Crypt är vedervärdigt dålig. Egentligen finns det ingenting som är bra med den, än att den tar slut.. och inte ens slutet är bra, utan bara utdraget, tråkigt och absurt. Råkar man vara en film-masochist som älskar usla skräpfilmer, då gillar man säkert det här.

http://www.imdb.com/title/tt1425252/

Efter att ha sett den halvdyngiga sjunde filmen - som blev inspelad samtidigt som den åttonde filmen - var mina förhoppningar försvunna. Det enda jag ville var att få slut på plågan och bli klar med Hellraiser-filmerna. Men livet är fullt av överaskningar och likså var Hellraiser: Hellworld.

Den åttonde filmen i serien är inte ett mästerverk och den har många klichéer och är rent av förutsägbar många gånger, men den är underhållande på sitt egna lilla vis. Pinhead och cenobiterna har fått lite mer tid framför kameran, men det här är - precis som de tidigare efter-2000-uppföljarna - ingen riktig Hellraiser film.

Filmen handlar om en grupp ungdomar som två år tidigare förlorade en vän som begick självmord efter att ha blivit besatt av internetspelet Hellworld - som är baserat på Hellraiser-mytologin. När gruppen får varsin inbjudan till en Hellworld-fest i en isolerad kåk blir en i gruppen - Chelsea - tveksam, men bestämmer sig för att följa med ändå. Väl på festen blir de bemötta av ägaren av huset och arrangören av festen, som visar dem sin egna privata makabra samling. Inte långt efter börjar gruppen att inse att någonting inte stämmer och att myten om Pinhead och hans cenobiter kanske ändå stämmer överens med verkligheten.

Vad som följer är en hygglig B-film - som har en titel som inte överensstämmer med innehållet. Visst, Pinhead och cenobiterna syns till betydligt mer än i övriga efter-2000-uppföljarna, men den saknar många av Hellraiser-elementen som de första fyra filmerna hade. Dessutom påminner Hellworld lite mer om en slasherfilm än en Hellraiser-film.. bara det säger väl en del?

Skådespelarna är som de tidigare filmerna - fast här får vi även se Lance Henriksen i en viktig roll. Effekterna var bra, så när som på enstaka halvtaskiga CGI-effekter, givetvis.

Jag gillade faktiskt Hellraiser: Hellworld - för vad den var, inte för vad den försökte vara. Hade de ändrat titel och ändrat lite grann i storyn hade folk säkert gillat den mer, men varför ändra titeln då det går att mjölka på ett vinnande franchise namn?

Sevärd B-underhållning - för vad den är och inte för vad den försöker vara.

http://www.imdb.com/title/tt0354623/

Den femte filmen var ok. Den sjätte var horribel. Så, mina förhoppningar på att den sjunde filmen skulle vara av något värde överhuvudtaget var minimala.. dels för att mannen bakom den sjätte filmen - Rick Bota - även stått för den sjunde och åttonde filmen i serien.

Den sjunde filmen är hur som helst bättre än den sjätte filmen, men nästintill lika obegriplig och tråkig. Det inträffar ett par saker genom filmen som väckte intresset till liv, som strax därpå stendog då det började hagla obegripligheter och trista klichéer över filmen. Jag vill också påpeka att Bota har valt att återigen använda sig av den sjätte filmens stora problem (jag nämde aldrig det, av någon anledning): nästintill varje gång huvudkaraktären blir utsatt för någonting hemskt och det hela börjar bli intressant, då vaknar karaktären upp ur en dröm eller en hallucination. Detta medför ju givetvis att hela filmen/filmerna blir otroligt grötiga och sulliga att fatta sig på. Varför han gjort så begriper jag inte.

Vad filmen handlar om? Den handlar om journalisten Amy Klein (Kari Wuhrer) som blir erbjuden ett scoop efter att ha sett ett bisarrt videoband med sin chefsredaktör Charles Richmond (Simon Kunz). Bandet innehöll inspelningar från någon sorts ritual i en underjordisk grupp av ungdomar i Bukarest, Rumänien, som uppenbarligen blir någon form av zombies genom krafterna deras ledare - Winter (Paul Rhys) - besitter. Amy tackar givetvis ja och beger sig iväg till Rumänien, där hon hittar Marla (Georgina Rylance) (en av medlemmarna i gruppen, som också skickade bandet) död - med en pusselkub i hennes händer. Amy tar kuben tillbaka till hennes hotellrum och öppnar den.. vilket påbörjar hennes resa till helvetet.

Hennes resa till helvetet blir emellertid till en ren tortyr och plåga för tittaren då det händer... nästan ingenting. Visst, det är ett par scener som är menade att vara läskiga, men som inte är det och Bota envisas återigen med att använda dröm/hallucination-sekvenser i - i princip - varje jävla scen det blir (eller är menat att vara) spännande. Detta medför givetvis att man slutar bry sig i vad som händer i filmen efter ett tag.

Skådespelarna är helt ok och Kari Wuhrer visar tuttarna ett par gånger. Effekterna är helt ok - bortsett från de halvusla CGI-effekterna som dyker upp ett par gånger.

Hellraiser: Deader är inte bra. Men den är inte heller lika jävla usel som den sjätte filmen. Men den är inte bra. Pinhead är knappt med i den sjunde filmen heller, så Hellraiser-fans lär vilja skjuta Bota.

Undvik om du absolut inte måste se hela Hellraiser-serien - eller bara är masochist.

http://www.imdb.com/title/tt0337636/

När Trevor och hans hustru Kirsty är ute på en biltur tillsammans inträffar en olycka och deras bil åker ner i en flod. Trevor lyckas ta sig upp till ytan, men simmar ner till bilen igen för att försöka rädda Kirsty - men misslyckas...

Trevor får dagarna efter besök av polisen, som klargör för honom att Kirstys kropp är spårlöst försvunnen och att Trevor är den huvudmisstänkte då hans historia verkar mycket tveksam. I samma veva börjar Trevor att få kraftiga hallucinationer och frukstansvärda mardrömmar. Mardrömmar som går tillbaka till den dagen då han gav sin hustru en present. En vackert ornamenterad, orientalisk kub som av någon anledning visade sig vara obehagligt bekant för henne...

Den sjätte filmen i serien är inte bra - förrens typ de sista 20 minutrarna. Resten av filmen är bara tråkig, halvt obegriplig och sulligt framförd. Pinhead syns till i hela 4 scener och har faktiskt ganska många repliker i flera av dem, hurra! Skådespelarna var helt ok, men kämpar mot ett ytterst svagt och halvt obegripligt manus. Effekterna blir godkända.

Händelseförloppet däremot involverar knappt varken kuben eller Pinhead.. eller cenobiterna heller för den delen. Hela filmen känns bara onödig och det är inte förrens efter halva filmen de börjar involvera kuben och i slutet av filmen - när vi får veta hur alltihop hänger ihop - så får vi se en hel del av både kuben och Pinhead.. i typ 10 minuter eller nåt.

Hellraiser: Hellseeker är ungefär som Inferno - hade de slängt med vilka andra demoner som helst än cenobiterna och ändrat storyn lite grann hade det här kunnat vara vilken annan jävla direkt-till-dvd film som helst. Filmen är också en ren urmjölkning av franchisen. Det hela känns ganska mycket som "Ey! Vi gör en usel direkt-till-dvd film och slänger på Hellraiser-namnet så vi kan suga av fans deras surt förvärvade pengar på en halvt obegriplig film som i princip inte har ett skit med de tidigare filmerna att göra! JAAAAA!!". Suck.....

Hellraiser: Hellseeker är hittils den sämsta filmen i serien (av vad jag har sett iaf). Jag vet inte ens om jag vågar säga att Hellraiser-fans bör se den här filmen. Det enda som var bra med den var de sista 20 minutrarna då filmen börjar förklara sig själv och man börjar faktiskt se små Hellraiser-influenser i den..

http://www.imdb.com/title/tt0274546/

När den korrumperade och drogmissbrukande Los Angeles kriminalaren Joseph Thorne kallas till en brottsplats en kväll bemöts han av en man som han gick i samma klass som i high school. Mordet ser ut som något slags ritualmord och i ett stearinljus brevid offret finns ett avhugget barnfinger ingjutet. Och på samma plats hittar Joseph en mystisk orientalisk kub.

Dagen därpå får Joseph ett mystiskt telefonsamtal - som leder till det hotellrum han spenderade natten med en prostituerad kvinna.. och där han öppnade kuben han hittade på brottsplatsen tidigare på kvällen. Joseph dras ganska snart in i en surrealistisk mardrömsvärld där hans eget mörka förflutna hinner ikapp honom och tar kontrollen över honom.

Joseph's enda utväg verkar vara att få tag på ägaren till kuben, en man som går under namnet 'Ingenjören'. Men trots att de befinner sig i änglarnas stad verkar det som om Joseph för varje steg kommer allt närmare helvetet...

Jag citerar en bit ur en kommentar på IMDB: [...] sticking a puzzle box and Pinhead's pointy visage in a film does not automatically make this a HELLRAISER movie. If you had taken out the box and Pinhead, this could have been any other straight-to-video SE7EN-ish supernatural thriller.

Min personliga åsikt är ungefär det där om den här filmen. Filmen har bra skådespelare, bra effekter och en relativt intressant story med en hel del twistar - men hade de plockat bort Pinhead, cenobiterna och kuben ur filmen hade det här kunnat vara vilken annan direkt-till-vhs/dvd film som helst.

Hade de ändrat på storyn lite grann och slängt in några andra demoner än cenobiterna hade jag kunnat överväga att rekommendera filmen, men den femte delen känns ganska mycket som en urmjölkning av franchisen - tyvärr. Filmen i sig är ok, men det är ingenting fans tittar på en Hellraiser film för. Det hela är lite som Halloween III: Season Of The Witch - fans till de övriga filmerna hatar filmen då huvudstyggingen (Pinhead i det här fallet) knappt är med alls - alternativt inte är med överhuvudtaget.

Så det sista jag har att säga är att den femte delen i serien är en ok film, även om det inte är en ren Hellraiser film.

http://www.imdb.com/title/tt0229440/

Filmen blev omredigerad av Dimension Films utan Kevin Yagher's, varpå Yagher krävde att de skulle använda Director's Guild pseudonymen 'Alan Smithee' (som använt sedan slutet av 60-talet av filmmakare som inte varit nöjda med de filmer de arbetat med när de blivit klara, varpå de inte velat ha sitt riktiga namn med i filmens credits). Dimension Films kallade då in Joe Chappelle (mannen bakom Halloween: The Curse Of Michael Myers) för att spela in stora delar av filmen på nytt med nytt material, vilket gjorde att många tittare tyckte att filmen var svår att hänga med i. Originalfilmen var mer storybaserad och Pinhead dök inte upp förrens runt halvvägs in i filmen.

Efter mycket bråk mellan producenterna och Yagher avgick Yagher som regissör från projektet varpå studion kallade in Rand Ravich (manusförfattare) och Joe Chappelle för att skriva nya scener och spela in mer material i ytterligare 2 veckor. Vid det här laget hade storyn ändrats mycket sen originalmanusskriptet.

Det är ungefär det jag har lyckats snoka reda på kring den här filmen. Storyn är ungefär den samma som bioversionen. Skillnaderna är att många scener är antingen ändrade eller helt borttagna ur filmen. Givetvis är många av effekterna som är med i bioversionen också borta och istället får vi en textruta där det står att någonting ska inträffa eller ordet FX i ena hörnet av skärmen.

Det största problemet med den här workprinten är att hade jag inte sett bioversionen av Hellraiser: Bloodline, då hade jag troligtvis inte begripit någonting av vad som händer i filmen. Händelseförloppet är otroligt ojämnt och hela storyn hoppar mellan årtalen utan någon direkt sammankoppling, utan det känns mest som att de bara byter scen utan att ge någon förklaring till vad som egentligen händer.

Bildkvalitéen är fruktansvärd, givetvis. Emellanåt är bilden så suddig och grumlig att det kan bli svårt att se vad som egentligen försigår i filmen.. så kvalitékåta människor hade troligtvis vridit sig ur skinnet om de försökt ta sig igenom den här versionen av filmen. Ljudet är lite underligt med, då det ändrar kvalité hela tiden - det hoppar från lagomt till högt till lågt till lagomt.. osv.

Så. Ska man se Hellraiser: Bloodline tycker jag att man ska se bioversionen istället. Där hänger man iaf med lite mer än vad man gör i den här filmen.... om man inte har sett bioversionen innan, typ.

http://www.imdb.com/title/tt0116514/

Den fjärde filmen i serien har troligtvis den grötigaste storyn - när det kommer till att berätta den utan att spoila hälften. Storyn är väl hur som helst ungefär följande:

Året är 2127. På en rymdstation - driven av forskaren Dr. Merchant - strax utanför planeten Jorden håller den slutliga striden mellan gott och ont på att inträffa. Dr. Merchant's uppdrag är att stänga portarna till helvete för evigt, då hans förfader Phillip L'Merchant - en leksaksmakare som levde i 1700-talets Frankrike - byggde en pusselbox på uppdrag av den store magikern Duc de L'Isle - vars syfte var att framkalla demonen Angelique, Leviathans dotter, herren över Helvetets labyrint. Och genom generationerna har familjen försökt att stoppa den ondskefulla boxen.

Storyn berättas av Dr. Merchant och utspelar sig under 1700-talet, 1996 och 2127. Detta blir fruktansvärt rörigt om man inte sätter sig och koncentrerar sig på vad som händer i filmen. Men gör man detta, då blir det faktiskt en rätt underhållande film. Hellraiser: Bloodline kan även ses som den avslutande historian i Hellraiser sagan, men givetvis var inte detta den sista filmen i serien då det kommit fler filmer.. som är typ prequels till den här.

Lite mer information om filmen är att den färdiga bioversionen är inte den ursprungliga filmen som den var tänkt från början, utan.. den har tydligen ändrats väldigt mycket från originalmanuset. Mer om detta i min recension av workprinten av filmen.

När jag såg den här filmen för 10 år sedan tillsammans med de tre första filmerna så tyckte jag att det här var ren kattskit. Jag hängde troligtvis inte med i filmen överhuvudtaget utan tyckte mest den var bara tråkig och att det var alldeles för mycket prat och hattande mellan åren som filmen kretsar kring. Hur som helst så tycker jag filmen är betydligt bättre nu när jag har sett om den igen, men samtidigt så är den långt ifrån de två första filmerna.

Att de återigen har slängt in någonting nytt för att fräscha upp Hellraiser konceptet är väl bra, men att filmen hattar så förbannat tror jag många stör sig på och tycker dessvärre att filmen är sämre än vad den egentligen är.

Jag har inte speciellt mycket att klaga på när det gäller den fjärde filmen - det är ju trots allt den fjärde delen i en serie - mer än att storyn är ganska hattig. Effekterna och skådespelarna är ungefär som i de tidigare filmerna. Jag märkte att det även fanns repliker i den här filmen - som i trean - som använts i hardcorelåtar. Fett nice.

Mycket sevärd - även om storyn är hattig och kräver koncentration.

http://www.imdb.com/title/tt0116514/

Efter att ha bevittnat hur en ung man blir dödad av kedjor som sitter fast i hans hud börjar reportern Joanne 'Joey' Summerskill att rota i det hela. Spåren leder till den populära rockklubben Boiler Room där hon finner den unga kvinnan Terri, som berättar det lilla hon vet.

Samtidigt råkar klubbens ägare - J.P. Monroe - skvätta blod på en staty som han nyligen införskaffat.. som också fängslar Pinhead's själ (efter den stora konfrontationen i Hellbound: Hellraiser II). Kort därpå visar sig Pinhead för J.P. och ger honom ett förslag han inte kan motstå: i utbyte mot att J.P. förser Pinhead med människooffer ska han skänkas köttslig njutning och enorm makt som inte är av denna värld.

Joey's verklighet blir till en mardröm allt eftersom hon närmar sig sanningen och Pinhead. Men hjälp från ett högst oväntat håll väntar...

Jag såg den här filmen precis som de två första (och den fjärde för den delen med) filmerna för 10 år sedan och tyckte den var ok, i jämförelse med den första filmen. Nu när jag har sett om den igen tycker jag att den är bra, men den når inte upp till de två första filmerna.

Att de har skrivit storyn så att den utspelar sig på ett lite annorlunda sätt mot de två första filmerna är helt ok, om än storyn är lite grötig att förklara utan att spoila halva filmen. Att de inte upprepat samma sak en gång till känns bra och att vi får se någonting nytt är också ganska nice.

Skådespelarna är helt ok och Doug Bradley gör som vanligt en bra insats som Pinhead. Vi får även se Ashley Laurence som Kirsty (ni vet, tjejen i de två första filmerna) i en snabb sekvens - vilket jag inte hade ett minne av.

Effekt- och makeupmässigt är filmen bra, precis som de tidigare filmerna. Men filmen lider - precis som de tidigare filmerna - av grejer som de antingen inte hade teknologin eller pengarna för att göra, vilket resulterar i att vissa effekter blir halvdassiga. Men i långa mått mätta så är de bra.

Jag märkte en bit in i filmen att det är en hel del repliker som använts i diverse olika hardcorelåtar också, vilket var lite smånice.

Hellraiser III: Hell On Earth är iaf en riktigt bra film i serien, även om den inte når upp till de två första filmerna. Men är man ett Hellraiser-fan har man garanterat den här i samlingen och har redan sett den 369 gånger.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0104409/

Efter att hennes familj blivit dödade av cenobiterna skickas Kirsty (dottern i första filmen) till psyket för att vila upp sig och få lite lugn och ro.

Den ende som tar Kirstys historia på allvar - till en början - är sjukhusets chef Dr. Channard, som länge har letat efter en dörr till en annan dimension. Channard lyckas få tag i den madrass som Kirstys styvmor - Julia - dog på och lyckas genom Kirstys beskrivningar att återuppväcka Julia med hjälp av sina egna patienter. Julia slår sig ihop med Channard för att släppa lös ondskans krafter, men de stöter på problem då en av Channards assistenter - Kyle McRae - och Kirsty slår sig ihop för att stoppa dem.

Som ettan såg jag den här för 10 år sedan. Dessvärre på en totalt sönderklippt vhs release med runt 12 minuter klipp i - vilket kan förklara varför jag inte gillade filmen då. Hela filmen blev ganska osammanhängande och man fattade inte speciellt mycket vad som egentligen inträffade i filmen.

Nu när jag har sett den oklippta versionen så måste jag säga att det är verkligen en värdig uppföljare till den första Hellraiser - om än det kändes som att filmteamet försökt göra saker i filmen som de inte hade kapacitet till tack vare årtalet filmen blev gjord. Men många av effekterna var riktigt snygga och makeupen var förträfflig.

Skådespelarna var fortfarande riktigt bra och flera av dem från den första filmen är också med i den här filmen, vilket känns rätt bra då de återanvänder flera av karaktärerna.

Slutligen; gillar man Hellraiser gillar man säkerligen Hellbound: Hellraiser II. Jag gjorde iaf det nu när jag sett om den i oklippt version. Och jag kommer säkerligen att se om den igen.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0095294/

Efter att Frank Cotton lyckats lösa en mystisk pusselbox öppnas porten till helvetet och Frank slängs in i en värld av sadistisk tortyr och njutning.

Senare flyttar hans bror Larry och hans fru Julia - som var Franks hemliga älskarinna - in i det gamla huset. I samma veva som de flyttar in råkar Larry ut för en smärre olycka och hans blod skvätter över vindsgolvet - vilket blir en öppning för Frank, som tar sig tillbaka till jorden från helvetet. Frank behöver emellertid människoblod för att bli mänsklig igen och begär av Julia - efter att hon har hittat honom - att hjälpa honom.

Det var 10 år sedan jag såg den här sist, då i en smått klippt vhs release av filmen. Nu när jag har sett den igen så tycker jag att det är lite synd att jag inte har sett om den här filmen förrens nu. Hellraiser förtjänar verkligen den kultstatus den har fått.

Det enda jag rynkar på näsan åt när det gäller den här filmen är de halvtorftiga och 80-talsstinkande "el"-effekterna som dyker upp titt som tätt genom filmen. Kunde de inte ha kommit på något lite mer.. kreativt? Allt annat är riktigt bra i filmen. Storyn är lagomt komplicerad, skådespelarna är riktigt bra, effekter och makeup är grymt snygga (bortse från "el"-effekterna) och det märks att det är Clive Barker som står bakom det här mästerverket.

Och som med många andra skräckfilmstitlar fick även Hellraiser en hel bunt uppföljare. 7 stycken uppföljare, för att vara närmare bestämd. Och en remake - som det dessvärre har skjutits på - av Barker himself är på gång också.

Har du inte sett Hellraiser och älskar skräckfilm, då tycker jag att du ska ställa dig i hörnet med dumstruten en stund och fundera över saken. Har du sett den, good for you. Se den igen. Jag kommer göra det.. så småningom.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0093177/

En utomjordisk farkost kraschlandar i ett träsk i en amerikansk park, den utomjordiska varelsen försöker att ta sig ut men dör. Kort därefter börjar myggor att samlas kring den döda kroppen och börjar suga blod från den...

När Megan (Rachel Loiselle) och hennes pojkvän Ray (Tim Lovelace) är på väg till Megans nya jobb som parkvaktare hamnar de i en olycka och bilen pajar för dem. De lyckas få lift med meteorologen Parks (Steve Dixon) - som letar efter en meteorit som ska ha kraschat någonstans i området nyligen. När trion anländer till parken blir de bemötta av döda kroppar som ligger utspridda överallt och kort därpå även orsaken till de döda kropparna - muterade jättemyggor som behöver nytt och fräscht människoblod för att överleva. Tillsammans måste gruppen överleva och ta reda på vad som egentligen har hänt med myggorna.

Mosquito är verkligen inte en film för de som vill ha realistiska filmer, bra och trovärdiga skådespelare eller bara är effektkåta. Mosquito är mer för de öppensinnade som kan tycka att B-film är bra.. eller bara underhållande att titta på. Jag själv såg den här filmen för ett par år sedan då jag hyrde den hos den lokala filmbutiken och tyckte det var en bra och underhållande B-skräckis. Nu när jag har sett om den igen tycker jag ungefär samma sak som då.

Effekterna är stundtals riktigt bra och imponerande snygga - med tanke på filmens budget - men skriker emellanåt cheese och man sitter bara och gapskrattar åt det hela för att det ser så löjligt ut. Skådespeleriet i filmen är typ i botten och är stundtals rent av bedrövligt. Skådespelarna ser inte speciellt engagerade ut i vad de gör och verkar inte ta filmen på speciellt stort allvar - men är ändå väldigt underhållande att titta på. Storyn påminner en hel del om skräckfilmer som kom ut på 50- och 60-talet där insekter muterats och blivit gigantiska monster och klichéerna haglar rätt fint över filmen - men jag tycker storyn funkar väldigt bra ändå, även om början av filmen känns småseg.

Gunnar Hansen - som också har en rätt viktig roll i filmen - refererar också ganska skämtsamt mot slutet av filmen till sin debutroll som Leatherface i den första The Texas Chainsaw Massacre - vilket är småkul.

Mosquito är alltså ingenting för er storfilmstittare, utan mer för de som vill se någonting underhållande i B-klassen. Sätter man sig för att titta på en B-film när man sätter igång Mosquito kan det hända att man blir nöjd, i alla andra fall behöver man inte ens sätta igång filmen. Men som den B-filmstittare jag är så tycker jag att den här filmen bör...

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0113858/

Desertören Elmer Winslow och den lokala cowboyen Luke Budd är på flykt efter att ha rånat den elake sheriffen Claypool. Efter att ha stulit hans pengar och flytt från stan får de en arg mobb efter sig - ledda av Claypool. På deras resa mot Colorado stöter de på den unga Apache krigaren Sue - som har planer att utkräva hämnd på den amerikanska armén efter allt de har gjort mot hennes folk. Hon tar emot Elmers erbjudande om att bli visad vart den närmsta amerikanska utposten ligger, som han känner till.

Deras planer blir emellertid komplicerade då de upptäcker att alla människor i de omkringliggande områdena har förvandlats till zombies, som ett resultat efter att den stora Apachen Geronimo laggt en förbannelse på den vita mannen.

Som vi alla vet så kom det en våg med zombiekomedier efter succéen Shaun Of The Dead - Undead Or Alive är inget undantag. Men till skillnad från Shaun så är Undead Or Alive inte speciellt rolig, även om de försökt göra den komisk. Den har några enstaka scener som fick mig att flabba till, men humorn känns ganska tråkig och dammig.

Effekterna var hyfsat dugliga men såg förjävliga ut stundtals med halvtaskiga datoranimerade effekter. Makeupen var hyfsat bra och man såg iaf vilka som var zombies och vilka som var levande. Skådespelarna - däribland Chris Kattan (Undercover Brother) och James Denton (Face Off och en jävla massa TV-serier) - var bra och visste vad de sysslade med. Att vi även får se Navi Rawat - som medverkade i den första Feast filmen - som en viktig karaktär i filmen är lite småskoj.. även om jag störde mig en hel del på hennes karaktär.

För er gorehounds där ute, Undead Or Alive är inte en blodfest - utan håller sig på en måttlig nivå med våldet och blodet.. vilket jag tycker är lite synd.

Jag blev iaf inte så pass uttråkad av filmen att jag ville stänga av den, så jag skulle kalla Undead Or Alive för en hyfsat hygglig underhållningsfilm. Även om den brister i flera kanter.

http://www.imdb.com/title/tt0795505/

I början av 70-talet stängdes ett avlägset mentalsjukhus intill den ryska gränsen ner av den finska polisen, efter att en viss Dr. Anderson genomförde en serie snuff movies där han använde sina patienter som offer. Doktorn filmade allting med en 8mm kamera och började kalla sig själv för "The Auteur". Trettio år senare anländer ett delvis amerikanskt och delvis finskt filmteam till det nedgångna mentalsjukhuset för att spela in skräckfilmen Silent Creek - som baseras på massakern på det gamla sjukhuset.

Men efter att teamet hittat ett dolt rum i sjukhusets källare innehållandes filmerna som spelades in under 70-talet börjar teamets regissör - Steven - att förändras och snart står det klart för teamet att de själva är med i en snuff movie och att The Auteur återvänt för att spela in en ny film.

Den här finska skräckfilmen som går i ungefär samma fotspår som Saw och Hostel var till en början förvånansvärt usel. Skådespelarna hade rejäl finsk brytning på sin engelska, var allmänt störande större delen av tiden och var inte speciellt övertygande. Inledningsvis hände det inte så mycket mer än att en brud blir jagad genom sjukhuset och vi tittare får vänta runt 40 minuter in i filmen innan någonting börjar faktiskt hända.

Men när det väl brakar loss gott folk så gör det det med besked. Runt 50 minuter in i filmen börjar crewn bakom filmen att ösa på med våld, gore, blod och hela filmen tvärvänder och blir faktiskt riktigt bra - om vi bortser en bunt halvtråkiga scener där det inte händer något utan "filmteamet" knallar runt och letar efter.. någon.

Jag vet inte om skådespelarna blir helt plötsligt bättre efter halva filmen eller om jag bara blev van vid deras usla agerande, hur som helst störde jag mig inte på dem lika mycket efter ungefär halva filmen. Och jag måste säga att Steve Porter var ganska intressant att se i den troligtvis viktigaste rollen i hela filmen.

Effektmässigt så godkänner jag filmen. Det mesta såg realistiskt ut och väldigt påkostat för att vara en lågbudget film.

Storyn var bra, men led dessvärre av en hagelstorm av klichéer och den blev aldrig läskig.. om vi bortser ifrån att jag fick rejält med gåshud i en scen ungefär halvvägs in i filmen.

Hade det inte varit för den tröga och halvuselt framförda första delen av filmen hade jag troligtvis rekommenderat filmen. Andra delen av filmen är faktiskt jäkligt sevärd och jag gillade det jag fick.

Sevärd - även om den första delen av filmen inte var något vidare.

http://www.imdb.com/title/tt1297945/

Under en stormig Halloween natt bevittnar den femårige Michael Hawthorne hur hans far mördar hans mor med en yxa och senare tar sitt eget liv. 20 år senare sticker Michael, hans flickvän Peg och hans bästa vänner iväg till Michael's farföräldrar under Halloween för att fixa en fest. Michael ber sina vänner att bära kostymer som representerar deras värsta rädslor och tillsammans med sin indianvän Crow ska de genomföra en uråldrig indiansk cermoni där de ska använda dockan Morty till att eliminera deras rädslor för evigt. Michael's värsta rädsla är att bli en seriemördare som sin far, men någonting går fel och personerna i huset börjar ganska snart att minska i antalet.

Som jag utlovade i min recension av den första filmen har jag nu - äntligen - fått tag i uppföljaren. Och den var fan inte så bra som jag mindes den utan mer dum, hjärndöd, full i luckor och halvusel.

Storyn är väl halvok, men det är i princip en upprepning av den första filmen. Skådespelarna var halvok - utöver Betsy Palmer (Friday The 13th) i rollen som farmor. Större delen av karaktärerna var hjärndöda och gjorde emellanåt saker som - för mig - var obegripliga. Effekterna var inte speciellt bra och det luktade lågbudget ganska lång väg. Designen på Morty var emellertid riktigt schysst.

Filmen innehåller också en hel del luckor i händelseförloppet som fick mig att fundera om manusförfattaren ens brytt sig i hur han skrivit manuset. Många gånger satt jag och frågade mig själv "Varför gjorde han/hon så?" och "Hur kunde det hända?" osv.

Det här är verkligen inte en film man ska se om man inte är ett die hard fan av halvusla slasherfilmer, i annat fall lär man bli grymt besviken. Filmen är som sagt dum, innehåller luckor och är egentligen en ganska onödig film att ha i filmhyllan. Filmen har säkert fler brister än vad jag har tagit upp, men det här får duga. Är du inte ett die hard fan av slashers, låt filmen ligga.

http://www.imdb.com/title/tt0184463/