Vahetere...orka?

Lenore Harker (Bijou Phillips) och Frank Davis (James Murray) väntar tillökning. Men under förlossningen händer någonting och hela förlossningsgruppen blir dödade. Inte långt efter att babyn - som får namnet Daniel - blivit född börjar Lenore att förändras och paret börjar hitta kvarlevor efter djur runtom huset. En mörk hemlighet lurar under ytan och det står snart klart att någonting är fruktansvärt fel med Daniel...

Filmen börjar rätt lovande med skådespelare som verkade helt ok. Det tog inte så lång tid innan det hände någonting heller, så det ökade förhoppningarna på att filmen skulle bli bra. Men... nä. Den är inte bra. Hela filmen känns som en enda stor och onödig förutsägbar klichée som aldrig borde ha fått sett dagsljuset.

Skådespelarna var som sagt helt ok, fram tills det att Bijou Phillips uppenbarligen trodde att hon var med i en film som skulle bli en storsäljare och allt eftersom spelade hon över mer och mer. Effekterna var också till en början helt ok, men när usla CGI-effekter helt plötsligt dök upp började suckningarna att dyka upp. Att de dessutom valt att animera Daniel (de få gånger man får se honom) är uselt och jag föredrar helt klart den animatroniska babyn i originalet från 74. Storyn är helt ok, men manuset faller på flera punkter..

Exempelvis är karaktärerna några av de mest dumma och korkade karaktärer jag någonsin har sett. T ex verkar varken Lenore eller Frank ens fundera över varför Daniel har huggtänder och klor. Det fanns hur mycket som helst som fick mig att klia mig själv i huvudet och fundera vad manusförfattarna (varav en av dem var Larry Cohen, som gjorde originalet och skrev manuset till dess första uppföljare) egentligen tänkte med när de skrev manuset, men för att slippa spoilers utesluter jag dem och låter er själva ta er en titt på filmen.. om ni nu är nyfikna av någon konstig anledning.

It's Alive remaken från 2008 är en helt onödig film och det enda jag kan tänka mig som faktiskt föll mig i smaken var en av soundtrack låtarna som naglat sig fast i huvudet på mig. Se hellre om originalet igen.. den var åtminstone lite originell jämfört med det här halvdana skräpet.

http://www.imdb.com/title/tt1172060/

Sex stycken nordstatsbor på resande fot blir lurade till den lilla staden Pleasant Valley där ett jubileum är i full gång. Vid deras ankomst blir de informerade om att de är stadens hedersgäster och att invånarna har sett fram emot att träffa dem. Det udda firandet får sin förklaring för var och en av besökarna då den mörka sanningen kommer fram i dagsljuset...

Så, äntligen har jag fått tag i Two Thousand Maniacs! - originalet från 64 som fick en remake 2005 i form av 2001 Maniacs (som får en uppföljare i år) och jag måste säga att jag inte är speciellt imponerad av den.

Det var en ok film, men det var en del grejer jag inte riktigt kunde släppa igenom. Exempelvis var ljudet något av det drygaste jag har hört i en film. Ena stunden det vara så pass högt att det bara tjöt i högtalarna, för att i nästa stund bli dovt och brummande. Emellanåt hörde jag knappt vad de sa i filmen heller, vilket blev rätt irriterande. Speciellt spännande eller äckligt var det aldrig heller, utan det kändes mest som att mordscenerna var rätt utdragna med mer snack än våld - även om scenerna troligtvis var otroligt stötande och provocerande vid sin release för snart 50 år sedan.

Skådespelarna och effekterna var dock helt ok för sin årgång och vissa grejer fick mig faktiskt att lyfta på ögonbrynet lite grann. Storyn var ok, men manuset kunde ha varit mer välskrivet. Att sitta och titta på en bunt bondläppar som skriker (vilket var en av anledningarna till skrapandet i högtalarna) i flera minuter är förbannat ointressant - helt ärligt.

Jag har läst lite här och var att fans av den här filmen tycker att den är hysteriskt kul och underhållande. Ehm.. antingen så måste jag blivit lobotomerad utan att själv känna till det, eller så är inte filmen kul - för jag skrattade inte. Filmen blir dock aldrig - tack och lov - speciellt seg. Det rör hela tiden på sig och visst finns väl de intressanta grejerna där, men varken gapskratt eller någon direkt spänning inbefinner sig (som jag redan skrivit) aldrig.

Jag vet inte riktigt om jag vill klassa den här filmen som splatter, men i och med att den inte är läskig (eller ens spännande) utan innehåller mest en del onödigt och oprovocerat våld så vill jag inte sätta den i skräckkategorin.

Hur som haver; jag föredrar för en gångs skull faktiskt remaken. Den är ungefär allt den här filmen inte är. Men som sagt, det är en ok film.. även om jag förväntade mig betydligt mycket mer än så här. Fast.. det kanske var jag som hade för höga förhoppningar på den?

http://www.imdb.com/title/tt0058694/

Night Of The Living Bread är givetvis en parodi på Night Of The Living Dead, som släpptes 1990 (samma år som den första remaken). Kortfilmen (som ligger på ca 8 minuter) har ungefär samma story som NOTLD, men parodiserar det hela och händelseförloppet går ungefär 30 gånger snabbare än originalfilmen (givetvis tack vare speltiden).

Filmen är rätt komisk och bara själva idéen om mördarbröd istället för zombies får mig att gapskratta av någon underlig anledning. Skådespelarnas agerande är ganska stelt och effekterna är inte speciellt nämnvärda, men klarar man av att se det komiska i det hela så är det 8 underhållande minuter och man får sig några goda skratt. Sen om man inte har sett NOTLD kan man nog ha lite svårigheter att se det komiska i det hela.. såvida man inte har riktigt dålig humor. Vad vet jag.

Istället för ett cover (som vad jag vet inte existerar) får ni istället en bunt bilder från själva filmen att kika på.



http://www.imdb.com/title/tt0133313/

Trailern som gick på TV när filmen hade premiär och Helt Perfekt's recension av filmen är det enda jag hade sett och läst om filmen innan jag såg den nu. Och ja, jag vet att jag är otroligt jävla seg och att alla redan har recenserat Zombieland och att den har blivit hyllad.. bla bla bla bla.. men jag tänkte iaf säga mitt om filmen. Men först storyn.

"Columbus" (Jesse Eisenberg) (folk tilltalas med staden de är på väg mot för att inte komma varandra för nära) har lyckats överleva epidemin som förvandlat större delen av jordens befolkning till zombies genom ett antal regler han har satt upp; t ex ha bra kondition, skjut alltid två gånger för att vara på den säkra sidan och spela aldrig hjälte. På sin resa möter han "Tallahassee" (Woody Harrelson), en halvgalen zombieslaktande cowboy som kan göra vad som helst för att komma över en Twinkie-kaka.

Utöver dessa två karaktärer (och en jävla massa zombies) dyker även två andra karaktärer upp också, gestaltade av Emma Stone och Abigail Breslin. Bill Murray dyker också upp snabbt som sig själv. Och så till mina åsikter om filmen.

Det är en bra film, helt klart. Men den lider också av problem, tyvärr. Den första och sista tredjedelen av filmen är riktigt underhållande och jag skrattade väldigt gott åt skämten, men mittenpartiet står nästintill stilla och det blir relativt glest mellan de riktigt roliga skämten. Speciellt oförutsägbar blir inte filmen heller och många grejer är ganska lätt uträknade bara man har sett film förr.

Effekterna (speciellt intro-sekvenserna) är välgjorda och riktigt snygga - finns inte så mycket att tillägga där. Storyn är en ren ursäkt för att klämma in en massa zombies, våld och skämt i en film. Filmen är också välspelad och jag kan inte låta bli att gapskratta åt Harrelson när han går berserk i slutet av filmen.

Jag vet inte om det bara är av en ren slump, men slutet av filmen får mig att tänka ganska mycket på en av kampanjerna i Left 4 Dead 2 (ni som har spelat det vet vilken jag menar). Vilket är lite småcoolt.

Hur som helst är Zombieland en underhållande och kul film med en del våld och action.. men som dessvärre lider av ett segt mittenparti. Om jag kommer se om filmen vet jag inte. Kan hända när uppföljaren kommer nästa år. Men vem vet?

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt1156398/

Julen, 1914 - Första Världskriget. Tyska, franska och skotska trupper håller förtvivlat ställningarna i ett blodigt skyttegravskrig på västfronten. Plötsligt lägger några soldater, på båda sidor om stridslinjen, ner sina vapen och möter varandra i ingenmanslandet. Fler följer efter och tillsammans firar de en fredlig julafton tillsammans och de kan glömma kriget för en tid. Men kriget har inte glömt dem...

Letar du efter en krigsfilm med bland annat stora strider, folk som dör och en massa explosioner? Leta vidare isåfall. Joyeux Noël (som betyder något i stil med God Jul) är ett hyfsat starkt drama som är baserat på verkliga händelser som inträffade just under julen, 1914.

Även om det aldrig blir så där "Wow"-intressant, så lyckades filmen ändå hålla mitt intresse vid liv ganska stabilt igenom filmen - vilket jag ärligt talat inte trodde att den skulle göra. Den hade sina stunder då det blev småsegt och rastlösheten kom smygande, men bröts av rätt kort därefter. Skådespelarna (däribland Diane Kruger, som senare var med i Inglourious Basterds) är suveräna och gör mycket bra insatser - vilket gör att man får ett visst medlidande, samt förstående, för karaktärerna i filmen.

Istället för att gagga på om filmen tycker jag att man gott kan se filmen om man vill se ett lite.. annorlunda drama. Jag personligen tycker filmen är bra och mycket sevärd, även om det kanske inte är det allra bästa dramat jag någonsin har sett.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0424205/

Tredje säsongen. You know the drill.

Episod 1: The Trap. Luigi "Lou" Paloma (Bruce McGill) och hans fru Irene (Teri Garr) lever med stora pengaproblem och räkningarna staplas på hög.. fram tills det att Lou får den briljanta idéen att de ska iscensätta hans död för att få ut hans livförsäkring. Lou pressar sin bror Billy (Bruno Kirby) till att hjälpa honom och tillsammans kokar de ihop en enkel men vattentät plan som kommer göra dem rika. Lou står emellertid inför en stor överaskning...

The Trap är en ganska svag start för säsong tre i Tales From The Crypt. Nästan inga ingredienser som ett Tales From The Crypt avsnitt ska ha finns där, om vi bortser från några av de komiska inslagen som inträffar. Skådespelarna är emellertid bra och kombinerar man de komiska inslagen med dem så duger avsnittet.. åtminstone rätt ok.

Episod 2: Loved To Death. Manusförfattaren Edward Foster (Andrew McCarthy) - som ännu inte har fått någonting släppt - ser en dag sina drömmars kvinna - skådespelerskan Miranda Singer (Mariel Hemingway) - och försöker därefter få henne att gilla honom, men Miranda visar inget som helst intresse för honom. Han blir senare kontaktad av sin mystiske hyresvärd - Mr. Stronham (David Hemmings) - som ger honom en kärleksdryck som ska göra så att Miranda blir hopplöst förälskad i honom. Men allting har sitt pris...

Den tredje säsongen fortsätter att puttra på med ytterligare ett svagt avsnitt. Hade det inte varit för den riktigt trevliga twisten i slutet hade troligtvis det här avsnittet tillhört ett av de mest ruttna i serien. Insatserna från skådespelarna är rätt överdrivna och rent av cheesiga och egentligen händer det ingenting intressant förrens i slutsekvenserna. Hur som haver, ett väldigt svagt avsnitt.

Episod 3: Carrion Death. När den förrymde dödsdömde bankrånaren och mördaren Earl Raymond Digs (Kyle MacLachlan) är på väg till Mexico för att undgå lagen får han en motorcykelpolis (George DelHoyo) i hälarna. Men polismannen är inte det enda Digs har att oroa sig över, vilket han snart blir varse om...

Det här är ett av mina favoritavsnitt i serien - och jag tror många fans till serien instämmer. Det här är ett av de mer klassiska avsnitten ur serien och visar vad Tales From The Crypt verkligen står för; mörk humor, våld och skräck. Avslutningen är även den lika klassisk som episoden i sig.. även om det är riktigt simpelt och korkat, så kan man inte låta bli att sitta och flina elakt varje gång man ser det. Älskbart avsnitt.

Episod 4: Abra Cadaver. Dr. Martin Fairbanks (Beau Bridges) hade en framgångsrik karriär som kirurg framför sig, men efter ett skämt hans bror Carl (Tony Goldwyn) spelade honom - med utgången att Martin fick en hjärtinfarkt och ett bestående fysiskt handikapp - lades hans karriär i ruiner. Nu, ett antal år senare, jobbar Martin på Carl's framgångsrika forskningsföretag och hyser agg mot sin bror som han vill ha hämnd på, samtidigt som han vill bevisa sin framgång i sin forskning av den mänskliga hjärnan. Carl kommer ganska snart bli varse om båda Martin's avsikter...

Även det här avsnittet är riktigt bra och dess avslutning är en av de mest klockrena i hela serien - även om hela avsnittet är ganska osannolikt och flera saker som inträffar känns rätt mycket som rent bullshit. Men för helvete, det är Tales From The Crypt. Bridges är enastående som Martin och snor i princip hela showen. Ett bra avsnitt i serien, även om det brister i manuset.

Episod 5: Top Billing. När den misslyckade skådespelaren Barry Blye (Jon Lovitz) ser en annons om en uttagning till en Hamlet-uppsättning beger han sig dit för att försöka få rollen. Men hans f.d vän och rival Winton Robbins (Bruce Boxleitner) är också där för att försöka få rollen. Teaterregissören Nelson Halliwell (John Astin) väljer emellertid Winton före Barry, men Barry är fast besluten att få rollen och tänker göra vad som helst för att få den... vilket han inte borde ha gjort.

Även det här avsnittet är ett av mina favoritavsnitt i serien. Allting i avsnittet är riktigt bra och Astin (som spelade Gomez i Addams Family under 60-talet) är hysterisk som teaterregissören och får mig att både flina och garva. Avslutningen är riktigt minnesvärd och jag minns tydligt hur jag älskade avsnittet redan första gången jag såg det (som var för över 10 år sedan). Det är såna här avsnitt som påminner mig varför jag älskar Tales From The Crypt.

Episod 6: Dead Wait. Red Buckley (James Remar) beger sig iväg till en karibisk ö för att hitta och stjäla en ovärderlig svart pärla från den rike plantageägaren Emil Duval (John Rhys-Davies). Väl på ön möter han Duval och får ett jobb av honom, för att kort därefter bli förälskad i Duval's fru Katherine (Vanity) - som också vill stjäla pärlan. När en strid mellan öns rebeller och öns armé bryter ut en kväll verkar detta vara det perfekta tillfället att stjäla pärlan och sedan rymma.. men ingenting är vad det verkar vara.

Det här avsnittet är regisserat av ingen mindre än Tobe Hooper (The Texas Chainsaw Massacre, Poltergeist), men episoden i sig är egentligen inte så där speciellt märkvärdig - bortsett från att den innehåller en del äckel och gore. Vi ser även Whoopi Goldberg i en viktig roll utöver ovannämda skådespelare. Inte en märkvärdig episod, men inte heller dålig - typ mitt emellan.

Episod 7: The Reluctant Vampire. Donald Longtooth (Malcolm McDowell) är en vampyr med ett samvete. Istället för att dricka blodet från oskyldiga människor får han tag på blod på ett annat sätt; genom att jobba som nattvakt på en blodbank. Men problem uppstår när hans elake chef, Mr. Crosswhite (George Wendt), informerar de anställda om att nedskärningar på budgeten måste genomföras tack vare att förådet av blod har sjunkit drastiskt. Tanken att de andra anställda ska få sparken tack vare Donald's blodslustar är för honom orimlig och han beger sig ut för att skaffa tillbaka det förlorade blodet.

Det här är verkligen ett bottenavsnitt i serien. Det innehåller ett par komiska inslag, men det är varken skrämmande eller så där gapskratt-roligt.. och skådespelarnas insatser är over-the-top-cheesiga. McDowell är givetvis usel som vanligt, Sandra Dickinson och George Wendt skriker cheese, Paul Gleason är hyfsat ok i sin roll och Michael Berryman (med sitt säregna utseende) är nog den enda sevärda i avsnittet. Nej, usch. Det här är verkligen inte ett av de bättre avsnitten i serien. Det räcker knappt fram till ett ok-betyg.

Episod 8: Easel Kill Ya. Målaren Jack Craig (Tim Roth) har inte sålt en tavla på över ett år och hans senaste verk blir nekade till att bli utställda. En kväll bevittnar han hur en av hans grannar är med om en olycka och dör, varpå Jack fotograferar kroppen och målar en abstrakt tavla baserad på fotografierna och säljer den till Malcolm Mayflower (William Atherthon), en samlare av morbida tavlor, till ett högt pris. Frestelsen att sälja fler tavlor till Malcolm är stor, men Jack behöver inspiration och idéer...

Det här avsnittet är inget favoritavsnitt, men det är långt ifrån dåligt. Det är inte skrämmande eller speciellt komiskt, utan mer mörkt och bisarrt - fram till den twistiga avslutningen. Skådespelarna är bra, men ingen är speciellt nämnvärd utöver Roth. Det är ett bra avsnitt, men som sagt inte en av mina favoriter.

Episod 9: Undertaking Palor. Fyra vänner (Scott Fults, Jason Marsden, Jonathan Ke Quan och Aron Eisenberg) bestämmer sig för att göra en egen skräckfilm och tycker att den lokala begravningsbyrån skulle vara den perfekta platsen för att göra det. De bryter sig in men blir störda när begravningsentreprenören (John Glover) dyker upp. Gänget gömmer sig och får kort därefter reda på hur begravningsentreprenören tänkt göra för att öka inkomsten...

Det här är återigen en favorit för mig, även om jag inte gillade den alls när jag var yngre. Avsnittet koncentrerar sig mer på en mycket mörk typ av humor och nagelbitande spänning, än skräck och våld. Att de dessutom använder sig av en tidig version av den handhållna filmkameran (alá [REC] style) är också en intressant grej. Som sagt, en favorit - även om den kanske inte platsar fullt ut i Tales From The Crypt biblioteket.

Episod 10: Mournin' Mess. Efter att den alkoholiserade journalisten Dale Sweeney (Steven Weber) fått sparken blir han uppsökt av en uteliggare - Robert (Vincent Schiavelli) - som blivit utpekad som mördaren av flera andra uteliggare. Robert vill att Dale ska skriva en artikel där den riktige mördaren blir avslöjad, men blir dödad innan han hinner berätta sanningen för Dale. Med bara någon enstaka ledtråd börjar Dale rota i det hela och upptäcker en chockerande hemlighet...

Ytterligare ett bra avsnitt med en del komiska inslag och lite gore här och där som avslutas med en riktigt, riktigt skön twist i slutet. Jag minns rätt väl att jag inte riktigt gillade det här avsnittet heller när jag var yngre, men jag uppskattar det mer nu - mycket tack vare den mörka humorn och slutet. Ett bra avsnitt - även om det inte riktigt når fram till "Favoriter" för min del.

Episod 11: Split Second. När uttråkade barservitrisen Liz (Michelle Johnson) möter Steve Dixon (Brion James), den rike ägaren av ett skogshuggnings företag, tror hon att hon har hittat sin guldko och gifter sig samma kväll med honom. Det visar sig dock att Steve är vansinnigt svartsjuk och förbjuder hans arbetare att ens titta på henne och han säger åt henne att hålla sig ifrån dem - och Liz' tristess återkommer.. fram tills det att den unge och snygge Ted (Billy Wirth) dyker upp och frågar om jobb. För att försöka undslippa sin tristess börjar Liz att förföra Ted, men det hela går inte riktigt som hon tänkt sig...

Ytterligare ett favoritavsnitt för mig - mycket tack vare det helt utomordentliga slutet (som är ett av mina favoritslut i serien). James är klockren i rollen som Dixon och står för flera av gapskratten i avsnittet, Johnson visar tuttarna och Wirth är en jävel på att hugga ved (tydligen). Avsnittet är mer inriktat på bisarr och mörk humor än spänning och skräck - våld får vi iaf i slutet. Hur som haver, jag gillar avsnittet och tycker att det är ett av de bästa i serien.. som sagt, mycket tack vare slutet.

Episod 12: Deadline. När den alkoholiserade f.d journalisten Charles McKenzie (Richard Jordon) stöter på den förföriska Vicki (Marg Helgenberger) på hans favoritbar klickar det ganska snabbt och de två avslutar kvällen tillsammans i sängen. Inspirerad av henne bestämmer sig Charles för att sluta supa, fixa till sitt liv och få tillbaka sitt gamla jobb på The Globe. Charles har allting planerat, men för att få tillbaka sitt gamla jobb måste han hitta en tillräckligt stor story, vilket han inte hittar någonstans.. åtminstone fram tills det att han träffar Vicki igen iaf.

Det här avsnittet är ett av de tråkigaste i serien - och det har jag tyckt sen jag såg det när jag var yngre. Det händer i princip inte ett smack - varken spänning, skräck, humor eller gore - förrens i sluttwisten, som är rätt förutsägbar strax innan den inträffar. Tyvärr. Även om skådespelarna är bra så lyfter inte det avsnittet, utan det hela blir väldigt långtråkigt och jag kommer på mig själv flera gånger att jag sitter och sysslar med annat än att koncentrera mig på episoden. Nej, bättre avsnitt finns det - helt klart.

Episod 13: Spoiled. Den ensamma och såpopera beroende husfrun Janet (Faye Grant) bestämmer sig för att skaffa kabel-TV och faller för Abel (Anthony LaPaglia), kabel-TV killen, då hennes man Leon (Alan Rachins) spenderar all tid i deras källare för att forska fram ett nytt bedövningsmedel. Janet förför Abel och de genomgår en intensiv affär som medför oanade konsekvenser...

Ytterligare ett rätt tråkigt avsnitt med knappt några Tales From The Crypt ingredienser alls. Att avsnittet dessutom är äckligt cheesigt (man känner nästan smaken av det) gör inte saken mycket bättre heller. Det hela är riktigt överdrivet och jag kan inte riktigt ta någon av skådespelarna på allvar, då det känns mycket som att de gick in i deras roller för att göra det hela så oseriöst som möjligt. Tråkigt och cheesigt avsnitt, hur som helst.

Episod 14: Yellow. 1918, någonstans i Frankrike. Efter 49 dagars oavbruten strid beordrar löjtnant Martin Kalthrob (Eric Douglas) sina män till reträtt då hans män slåss en förlorande strid. Tillbaka på högkvarteret rapporterar sergeant Ripper (Lance Henriksen) till general Kalthrob (Kirk Douglas), som är löjtnantens far, och berättar att hans son är en harig fegis. Generalen konfronterar sin son som är rädd för att dö och berättar att han kan få honom förflyttad från fronten om han beger sig iväg på ett sista uppdrag för att bevisa att han inte är en fegis. Martin går med på erbjudandet, men uppdraget slutar i katastrof och han måste nu ta konsekvenserna...

Snark, snark och åter snark. Det här är det första avsnittet ifrån Two-Fisted Tales (som jag berättade om i säsong 1 av Tales From The Crypt) och det är också ett av de tråkigaste avsnitten i hela serien - även om det hela är grymt välspelat och välgjort. Det märks rätt väl att avsnittet inte var avsett för Tales From The Crypt, då faktiskt ingenting (utöver gore då kanske) som faktiskt gör serien till det den är existerar i avsnittet. Att det dessutom är strax under 40 minuter långt gör inte saken mycket bättre heller. Nej, jag har aldrig varit speciellt fäst vid det här avsnittet och jag lär aldrig bli det heller. En väldigt tråkig avslutning på en bra säsong..

Den obligatoriska sammanfattningen, as always: den tredje säsongen innehåller flera personliga favoriter, men också några riktiga stinkbomber som får mig att fundera vad de tänkte med egentligen när de gjorde de avsnitten. Anyway, i helhet är det en bra säsong och det märks att säsongerna bara blir bättre och bättre (fram till sista alltså).

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-3

November, 1939. Sovjetunionen går till anfall mot Finland och det så kallade "Vinerkriget" utbryter. Finnarna är dåligt utrustade, men lyckas hålla den aggressiva motståndaren på avstånd. Genom filmen får vi följa en pluton finska soldater - varav två av dem är bröder - som försöker att hålla tillbaka fienden från deras fosterland.

Talvisota (släppt under titeln Vinterkriget i Sverige) börjar otroligt långsamt och under den första timmen (av tre) satt jag och oroade mig över att filmen skulle fortsätta i samma stuk - vilket den lyckligtvis inte gjorde. De resterande två timmarna av filmen utspelar sig mer eller mindre under strider mellan finnarna och ryssarna. Och visst är det spännande, gripande och rätt starkt emellanåt också för den delen, men Talvisota är inte en av de starkaste - eller ens bästa - krigsfilmer jag har sett.

På fodralet pryder kommentarer så som "Bland de starkaste krigsscener jag sett" (Expressen) och "Så mycket närmare krigshelvetet kan man inte komma" (Arbetet) - men nä. Jag är inte lika imponerad som journalisterna på dessa blaskor uppenbarligen var.

Den första timmen var så tråkig, utdragen och långsam att jag började snegla till och från på klockan. De resterande två timmarna innehåller visserligen en hel del explosioner, skottlossning, folk som dör.. ja, rent utsagt; krig. Men på något sätt övertygar inte filmen mig fullt ut. Finnarna påminner till och från allt för mycket om amerikanerna när de kör med sitt macho bullshit och "America! Fuck yeah!" och det hela mynnar ut i ren patriotism. Det jag vill ha sagt är; finnarna är de goda, smarta och modiga medans ryssarna är de elaka, korkade och fega.. ungefär.

Ett annat fel filmen lider av är att handlingen och händelseförloppet i filmen slängs fram och tillbaka stundtals. Personer får permission, åker hem och i sekvensen efter är de tillbaka vid fronten. Det är inte så svårt att hänga med i det hela, men det är ett jävla hattande stundtals.

Hade de redigerat ner den första timmen till runt en halvtimme, kunnat låta bli att slänga runt handlingen och scenerna i filmen samt gjort karaktärerna lite mer realistiska och faktiskt försökt hålla sig ifrån Hollywood-klichéerna.. så hade jag nog rekommenderat filmen. Krigsscenerna är bra, snyggt gjorda och filmen i sig är välspelad, men nej. De goda sidorna väger inte upp de dåliga, tyvärr.

Sevärd - tack vare krigssekvenserna. Den första timmen kan man spola förbi.

http://www.imdb.com/title/tt0098437/

Efter att ha blivit avstängd i ett halvår och kort därpå fått ett nervöst sammanbrott anländer FBI agenten Thomas Mackelway (Aaron Eckhart) till Albuquerque. Kort efter hans ankomst hittas den döda kroppen av en försäljare och Mackelway sätts som ledare för utredningen. Hans chef ber om förstärkning och de får in Fran Kulok (Carrie-Anne Moss) - som har ett förflutet med Mackelway.

Spåren de finner leder dem till en viss Benjamin O'Ryan (Ben Kingsley) - en man som påstår sig ha jobbat på FBI tidigare och pekas ut som en mördare som plockar ut sina offer slumpvis. Mackelway å andra sidan tror att O'Ryan har en helt annan koppling till fallet...

Du sätter dig framför TVn mitt i natten, slår igång den, bläddrar igenom lite kanaler och hamnar slutligen framför en hyfsat spännande thriller. Det är vad Suspect Zero är, mer eller mindre. Den pendlar mellan att vara spännande och rent av seg - och bitvis är den rent av tråkig också. Speciellt märkvärdig är den inte heller, även om manusförfattaren försökt få till flera twister igenom filmen, så blir ändå slutresultatet att man knappt höjer på ögonbrynen.

Filmen i sig är helt ok och skådespelarna gör bra insatser, men det är just det där att bitvis händer det faktiskt knappt nånting och jag sitter bara och undrar vad de egentligen sysslar med. Ett exempel är att i flera sekvenser får vi sitta och titta på när Eckhart har en massa skumma syner - vilket åtminstone gjorde mig ganska rastlös. Om dessa syner skulle vara spännande så har de då iaf failat rejält och stort.

Det finns inte så mycket mer att tillägga om Suspect Zero faktiskt. Det är en ok film, helt enkelt. Det är nog ingenting jag kommer se om inom den närmaste framtiden.. men nån gång. Kanske..

http://www.imdb.com/title/tt0324127/

Den sjätte filmen i Saw serien är nu alltså sedd. Om ni har missat mina tidigare recensioner av filmerna finner ni dem här, här, här, här, och här. Recension av spelet finner ni här.

Specialagent Strahm (Scott Patterson) är död och kriminalaren Hoffman (Costas Mandylor) har trätt fram som den självklare efterträdaren till Jigsaw's (Tobin Bell) arv. Men när FBI börjar närma sig sanningen om Hoffman tvingas han köra igång ytterligare ett spel involverande en direktör för ett livförsäkringsbolag - William Easton (Peter Outerbridge) - som måste genomgå flera tester för att rädda sig själv och sin familj..

Den sjätte filmen i serien är en klar förbättring sen den halvsunkiga femte delen. Istället för att filmen består till större delen av flashbacks från de tidigare filmerna får vi faktiskt se någonting nytt - och vi behöver inte komma ihåg precis allting från de tidigare filmerna för att fatta filmen överhuvudtaget, lyckligtvis.

Personligen tycker jag att Saw VI är en bra film. Mer eller mindre. Filmen är lagomt lång på ca 90 minuter och besvarar en del av de frågor som inte blivit besvarade ännu. Händelseförloppet är spännande till och från, men bjuder inte på några direkta överaskningar eller vändningar förrens i slutet - som för övrigt är riktigt nice.

Jag har inte så mycket att skriva om Saw VI faktiskt. Det är en bra film för att vara den sjätte filmen i en filmserie, mer eller mindre. Någon direkt klassiker lär det inte bli, men det är (som H brukar skriva) God Underhållning. Gillar man de övriga filmerna i serien lär man också gilla den här - skulle jag tro.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt1233227/

Eric Wynn (Zachary Bennett) jobbar som en observatör över kubkomplexet och när han observerar den nyaste gruppen i kuben upptäcker han till sin fasa att en av personerna i gruppen - Cassandra Rains (Stephanie Moore) - är oskyldig.. och bestämmer sig för att försöka rädda henne.

För att förstå filmens story måste man se filmen, tyvärr. Den utspelar sig då alltså innan den första Cube och besvarar en del av de frågor man kan ha.. men samtidigt väcker den även nya. Min personliga åsikt är att den faktiskt är bättre än tvåan, då den återgår lite grann till det ursprungliga konceptet med Cube.

Hur är filmen då? Mja, det är en straight-to-dvd-rulle, så mitt svar blir att det faktiskt är en rätt påkostad sådan. Vissa effekter syns det lång väg att de inte riktigt hade budgeten till, men det mesta ser faktiskt riktigt bra ut (speciellt inledningssekvensen som får mig att dräggla). Skådespelarna är hyfsat bra och jag känner iaf inte av någon direkt irritation när jag tittar på filmen.

Cube Zero är en helt ok prequel för att vara en straight-to-dvd-film och jag blir då iaf underhållen av den. Visst har den brister här och där, men who gives a shit? Straight-to-dvd-filmer kan nog inte bli så fruktansvärt mycket bättre än så här.. tror jag.

http://www.imdb.com/title/tt0377713/

Åtta stycken främlingar vaknar upp i ett kubformat rum, utan något som helst minne av hur de kom dit. De begriper ganska snart att de befinner sig i en "hypercube", dvs en sorts fjärde dimension och de måste nu samarbeta för att försöka ta sig ut levande...

Cube 2 var för mig en stor besvikelse när den kom. Jag tyckte den inte alls var speciellt bra och viftade undan den rätt snabbt efter att jag hade sett den. Nu när jag tittat på den igen kvarstår min åsikt ganska fast vid att den inte alls är lika bra som den första, även om den hade en fetare budget och att de vräkte på med utdaterade (i dagens läge) effekter som fimpade av personerna i filmen. Slutet är ungefär lika underligt och man får inte direkt några frågor besvarade egentligen, utan tittaren lämnas för en andra gång som ett frågetecken.

Filmen i sig är inte direkt dålig, utan bara otroligt sullig, upprepande och rätt utdragen på sina håll.. samt att den kör på nästintill samma kort som den första filmen gjorde, vilket att det blir nästan som att se den första filmen en gång till, fast med fetare budget och utdaterade effekter. Tyvärr.

Strunta i tvåan och se om ettan istället.

http://www.imdb.com/title/tt0285492/

Sex stycken främlingar vaknar upp och upptäcker att de blivit inlåsta i ett märkligt rum som försetts med dörrar på samtliga sex sidor. Det visar sig emellertid att detta rum enbart är ett av många som sitter ihop i en gigantisk konstruktion. Varje dörr leder till ett nytt rum som är identiskt med det förra, så när som på dess färg.. och att många av rummen innehåller dödliga fällor. Främlingarna gör sitt yttersta för att försöka hitta ut ur konstruktionen, vilket är lättare sagt än gjort...

Jag har inte sett den här filmen på många, många år och bestämde mig alltså nu för att se om den igen - och dess uppföljare och prequel. Och filmen står sig fortfarande väldigt bra även om den har 13 år på nacken och att det luktar lågbudget om den lång väg.

Jag har varken något speciellt att klaga över på filmen eller speciellt mycket att ens skriva om filmen. Det är en bra film med ett väldigt underligt slut som egentligen inte förklarar någonting för tittaren - man lämnas som ett frågetecken, mer eller mindre. Filmen bjuder både på spänning, skådespelare som kan agera (även om jag inte sett någon av dem i någon annan film, vad jag vet iaf) och ett riktigt bisarrt manus, vilket förnöjer.

Cube kanske är överskattad - vad vet jag - men jag gillar den fortfarande. Och rätta mig om jag har fel, men idéen bakom Saw filmerna påminner lite grann om Cube's idé.. inte sant?

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0123755/

Efter sju år i isoleringscell släpps Jake Green (Jason Statham) från fängelset. Under de två kommande åren samlar han på sig en stor summa pengar genom diverse olika spel. Han är redo att utkräva hämnd på den man som skickade honom till kåken; den våldsbenägne casinoägaren Dorothy Macha (Ray Liotta). Han skämmer ut Macha inför sina män, kammar hem en storvinst och lämnar sedan bordet.. för att strax därpå falla samman.

Läkarna berättar för honom att han lider av en sällsynt blodsjukdom och kommer att dö inom tre dagar, samtidigt som Macha har satt ut ett pris på hans huvud. Lånehajarna Zach (Vincent Pastore) och Avi (André Benjamin) kräver Jake's pengar och all hans tillit för att ge honom beskydd. Jake går med på deras krav.. men frågan är, vem är hans värsta fiende?

Nog för att gillar två av de verk Guy Ritchie stått bakom tidigare (Lock, Stock And Two Smoking Barrels och Snatch) och många av filmerna Jason Statham har medverkat i tidigare.. men Revolver är någonting av det mest konstiga och virrigaste jag har sett i hela mitt liv, skulle jag tro.

Filmen hattar fram och tillbaka mellan karaktärerna och det blir egentligen aldrig någon direkt ordning på det hela. Och slutet fick mig att sitta som ett fån och stirra på skärmen och undra vad som egentligen hände - vilket får mig att fundera om inte Revolver är en rätt onödig film egentligen..

Ritchie's tidigare verk involverade både action och humor, med en nypa thriller.. i Revolver får vi mer eller mindre en skum och flängig thriller med ett par actionrelaterade sekvenser. Humorn är nästintill bortglömd och tappas bort runt halvvägs in i filmen.

Nej, nog har både Statham och Ritchie gjort bättre filmer än så här. Revolver är mer eller mindre ett stort mindfuck. Sen om det är jag som är för korkad för att begripa vad de vill säga med filmen, är ju en helt annan femma..

http://www.imdb.com/title/tt0365686/

Bagman, en mördare med en papperspåse på skallen, mördar alla som uttalar hans namn tre gånger. När ett gäng gangsters möter en tjej som precis flytt från mördaren uttalar de hans namn och en våldsam fight uppstår.

Vad som följer är ultralågbudget splatter med en stor portion humor som fick mig att nästan börja gråta och kikna av gapskratt. Filmen ligger på ca 19 minuter och de hinner avverka iaf ett tjugotal personer under den korta tiden, på de mest brutala och överdrivna sätten man skulle kunna tänka sig... på ett riktigt komiskt sätt. Vissa effekter ser bättre ut än andra och en del av dem ser rent förjävliga ut. Fast å andra sidan får man se mellan fingrarna när det gäller effekterna och dra på munnen lite grann istället.

Det här är definitivt något av det mest hysteriska jag har sett på väldigt, väldigt länge.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0853190/

När en terroristgrupp kidnappar barnen till en östeuropeisk premiärminister och belägrar de övergivna ruinerna av kärnkraftverket i Tjernobyl - med hjälp av en NGU (Next Generation UniSol) (Andrei Arlovski) - hotar de att detonera en sprängladdning i den radioaktiva zonen - vilket kommer att resultera i ett stort radioaktivt moln - om inte deras politiska krav uppfylls.

När otaliga räddningsförsök går åt skogen ser ledningen ingen annan utväg än att återinsätta Luc Deveraux (Jean-Claude Van Damme) för att försöka få rätsida på situationen.

Det märkligaste med Regeneration är nog att det är en hel del lösa trådar som aldrig kopplas ihop med den första filmen och den andra filmen verkar de skita fullständigt i att den ens har inträffat. Men med tanke på hur välsmäckad med härlig B-action den är, så är det ganska skit samma faktiskt. Jag blev grymt underhållen och är mycket nöjd med filmen, även om jag hade mina tvivel innan jag slog igång den.

Att få se Van Damme och Dolph Lundgren (som båda har börjat bli till åren kommen) återigen konfrontera varandra är också ett litet plus i kanten, men det är Arlovski som snor större delen av filmen och Van Damme och Lundgren får snällt stå vid sidan en stor del av filmen.

Sätter man sig för att titta på en storslagen storfilm lär man vilja slänga Regeneration rätt omgående. Sätter man sig emellertid för att titta på en rejäl B-action så lär man bli underhållen från första ruta till sista. Jag blev det. Och du lär också bli det om det är just en sån film du söker efter. Att ha sett föregångarna kan vara ett plus, men är nog inte ett nödvändigt ont.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt1288403/

Tack och lov var filmteamet bakom The Return så pass smarta att de gav fan i att sätta en fyra i titeln, vilket gör att filmen automatiskt räknar bort TV-filmerna.. och att det här blir den riktiga tvåan. Så, räkna bort TV-filmernas storys - de hände aldrig.

Luc Deveraux (återigen gestaltad av Jean-Claude Van Damme) har med hjälp av Dr. Dylan Cotner (Xander Berkeley) återhämtat sig ifrån sina upplevelser som en av Universal Soldier-soldaterna och jobbar nu på ett militärt projekt som går ut på att återuppta Universal Soldier-programmet och förbättra dem. Men när regeringen bestämmer sig för att stänga ner programmet går superdatorn som kontrollerar enheterna - S.E.T.H. (Michael Jai White) - emot sina skapare och förklarar krig mot mänskligheten.

Action, action och action. Det är ungefär vad man kan säga om Universal Soldier: The Return, för att förklara filmen kort och enkelt. Och visst är det en ganska förutsägbar film och många av klichéerna finns där med - men vem fan bryr sig? När jag sätter mig och tittar på den här rullen (vilket jag har gjort många, många gånger), då tittar jag inte på den för att titta på en smart och häpnandsväckande film - utan för att bli underhållen. Och underhållen blir man.

I rollistan - utöver de redan nämda - ser vi bland annat Heidi Schanz som den rätt irriterande reportern som Van Damme har hängandes i byxarslet den här gången och så ser vi även Bill Goldberg (som spelade Jultomten i Santa's Slay 6 år senare) som en av Universal Soldier-soldaterna - och är också en av anledningarna varför jag gillar filmen.

Soundtrack är inte något jag brukar tänka speciellt mycket på när jag glor på film. Musiken i The Return är emellertid ett undantag. Många av låtarna - exempelvis Static-X - Bled For Days - är grymt bra och passar alldeles utmärkt till just en sån här rulle.

Det finns inte så mycket mer än så att säga om The Return. Jag älskar den och har sett den otaliga gånger. Gillar man tung B-action - eller Jean-Claude Van Damme - så lär man älska den här fina uppföljaren till originalet från 92. Jag gör det.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0176269/

I ett försök att rentvå sig själv och avslöja Universal Soldier projektet hamnar Luc (Matt Battaglia) och Veronica (Chandra West) mitt i ett gisslandrama, där Veronica blir utpekad som en av terroristerna. Samtidigt håller ledaren för legosoldatgruppen (de i "tvåan") tillsammans med en av forskarna i teamet att framställa en klon som ska hjälpa dem med en uppkommande kupp... och för att förgöra Luc och Veronica en gång för alla.

Istället för att slösa bort halva filmen på en massa skittråkig och helt ointressant dialog får vi här istället ett antal kilo välsmakande B-action som är hyfsat väl framfört. De irriterande klippningarna, slow motion och uppspeedade sekvenserna är emellertid kvar och irriterar mig fortfarande lika mycket.

Flera av skådespelarna ifrån "tvåan" är även med i den här filmen och det funkar hyfsat ok. Manuset är hyfsat ok också och vi slipper en massa fel som i "tvåan".. så när som på några grejer.

Förutsägbar och klichéefylld? Oh yes, klart den är. "Tvåan" med, vilket jag glömde att skriva i den recensionen. I "tvåan" var det en ren irritation, i "trean" är det inte lika irriterande, utan lite mer goofigt, vilket gör att man flinar åt det.

Universal Soldier III: Unfinished Business (vilket är en onödigt jävla lång titel) är en ok B-underhållning, mer eller mindre. Den är betydligt bättre än sin sunkiga föregångare, men är långt ifrån den första filmen och - den riktiga - tvåan.

http://www.imdb.com/title/tt0186655/

Efter händelserna med den första gruppen av Universal Soldier har budgeten för projektet stoppats. Projektet blir emellertid övertaget av en grupp legosoldater med syfte att göra svarta diamantaffärer. Luc Deveraux (nu spelad av Matt Battaglia - som är otroligt stel) blir indragen mot sin vilja i projektet igen och Veronica Roberts (nu spelad av Chandra West) följer efter för att försöka rädda Luc... men finner också en annan person; Luc's bror, Eric (Jeff Wincott).

Hur i helvete kunde de få släppa den här filmen? Ok. Visst. Det är en TV-film, ok. Men.. det tar strax över halva filmen (och jag varken överdriver eller skojar) innan det faktiskt inträffar någon form av action i filmen. De otroligt stela och tråkiga dialogerna samt att det inte är några nämnvärda namn i rollistan, mer än kanske Gary Busey, gör inte saken mycket bättre.

Att det även förkommer riktigt irriterande klippningar i filmen, vilket gör att filmen ser ut att hacka eller nåt, kombinerat med slow motion och uppspeedade sekvenser gör att jag får gråa hår av titta på skiten.

Manusförfattaren - Peter M. Lenkov (som otroligt nog var med och skrev storyn i Demolition Man) - borde ha fått sparken och blivit ersatt av någon som faktiskt hade koll på vad den första Universal Soldier filmen handlade om och vad som hände i den. Många, många saker som inträffar i den här filmen stämmer inte överens med den första filmens händelser, ungefär som att Lenkov gav fan i att ens ta sig tiden att kolla på den första filmen ordentligt och sedan skriva ett manus därefter...

Universal Soldier II: Brothers In Arms är ett skämt och jag kommer ALDRIG se den här som en riktig uppföljare till Van Damme/Lundgren rullen från 92. Hell no.

http://www.imdb.com/title/tt0186654/

1969, Vietnam. Med sina sista krafter tömmer Luc Deveraux (Jean-Claude Van Damme) sitt magasin i bröstet på den man som precis har dödat honom, sergeant Andrew Scott (Dolph Lundgren).

1992, USA. Reportern Veronica Roberts (Ally Walker) får sparken efter att ha fumlat med jobbet och ser en chans att få tillbaka det genom att börja rota i den amerikanska arméns mest hemliga grupp - endast kända som Universal Soldier - som precis har klarat ut ytterligare ett omöjligt uppdrag. Men när hennes kameraman blivit ihjälskjuten flyr hon tillsammans med en av soldaterna som hastigt byter sida... soldaten är ingen mindre än Luc Deveraux och tillsammans försöker de undfly mörkläggningen av en mörk hemlighet.

Innan jag börjar skriva om själva filmen tänkte jag slänga ut lite info. Den här filmen kom 1992, 6 år senare - dvs 1998 - dök det upp två stycken fristående TV-filmer som utgavs som uppföljare till filmen. Varken Van Damme eller Lundgren var med i dem. Ett år senare - 1999 - dök det emellertid upp en riktig uppföljare till den här filmen. 10 år senare - dvs förra året (2009 för er som inte har en aning om vad det var för år) - kom det ytterligare en uppföljare till den här filmen. Samtliga filmer kommer att recenseras nu framöver.. så.. vi börjar väl med den första.

Universal Soldier har hängt med mig ända sen jag var runt 8, 9 år. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om den då, men jag har ju sett om den med jämna mellanrum och den fungerar faktiskt jäkligt bra än idag. Även om effekterna är rätt utgångna.. på sina håll.

Van Damme är i högform i den här filmen och får mig att gapskratta när han sparkar och slår skiten ur folk inne på en sylta, Walker är het och Lundgren snor större delen av showen som psycho.. vilket han faktiskt gör överaskande bra, med tanke på vilken B-skådis han är. Resten av skådespelarlistan är inte så där speciellt märkvärdig eller ens nämnvärd, men de gör bra ifrån sig. Typ. Och för regi stod Roland Emmerich - ni vet han som gjorde den amerikanska Godzilla remaken, Today After Tomorrow och 2012.

Manuset är bra, så när som på ett par B-klichéer som fick mig att utbrista "Hur gick det där till?". Detta blir emellertid inget problem för filmen, utan ökar nästan underhållningsvärdet ännu mer. Att de tryckt in ett par sekvenser som är rent av komiska och som framkallar gapskratt från mitt håll är även det ett plus.

Nog för att effekterna är utgångna på sina håll, att filmen innehåller B-filmsklichéer, B-skådisar och ett händelseförlopp som får en att lyfta på ögonbrynen fler än en gång.. men filmjäveln är otroligt underhållande. Har du inte sett den, check it out..

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0105698/

Året är 2005 och det är juletider i den lilla staden Hell Township. Det här året kommer emellertid bli annorlunda mot de tidigare jularna, då den riktiga Jultomten (Bill Goldberg) dyker upp... och börjar fimpa av lokalbefolkningen, och de enda som verkar kunna stoppa honom är Nicolas (Douglas Smith), hans vän Mary (Emilie de Ravin) och Nicolas farfar (Robert Culp).

När det kommer till meningslös underhållning som är grymt kul, så ligger Santa's Slay väldigt högt upp. Hela filmen är rätt meningslös och innehåller en del hål i manuset och frågor som egentligen aldrig besvaras, men skiter man i det och bara låter sig bli underhållen av Bill Goldberg's.. ehr.. insats som den blodtörstige Jultomten så får man sig en hel hög med riktigt goda skratt. En av mina favoritrepliker i hela filmen är när Douglas Smith lyser Goldberg i ansiktet varpå Goldberg vräker ur sig: "I'm Santa Claus, not fucking Dracula!". Detta får mig att vråla av gapskratt varje gång jag ser det.

Ska man titta på Santa's Slay ska man verkligen inte titta på varken skådespelare eller effekter (som delvis är rätt billiga CGI-effekter) eller ens försöka täppa igen alla hål i manuset.. man ska bara luta sig tillbaka och bli underhållen av denna riktigt meningslösa, korkade och underhållande lilla komedi (som även innehåller en hel del våld).

Vad anbelangar storybeskrivningen så har jag varit rätt kortfattad om storyn, då jag hade behövt spoila en stor del av filmen annars. Vilket är.. helt onödigt.

Vem fan sa att Jultomten är en hygglig snubbe?

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0393685/

Ingen recension, utan bara lite gagg om Avatar.. och hur överskattad filmen egentligen är.

Helt Perfekt's ägare gav mig en länk till en artikel som berättar om hur folk som har sett Avatar-filmen fått bland annat stark ångest och rent av självmordstankar tack vare filmen. Det finns även de som menar på att filmen är rasistisk tack vare att filmen går ut på att den vita hjälten ska rädda infödingarna.. bla bla bla.

Frågeställning; är filmen så pass bra, stark och vacker att stark ångest och självmordstankar är nödvändiga? Nä. Det tycker jag inte. Avatar är en grymt överskattad effektfilm som är något av det mest förutsägbara och klichéefyllda på många år (recension av filmen finner ni här). De personer som lyckats få stark ångest eller rent av självmordstankar kan inte riktigt ha.. vahetere.. alla getter hemma, så att säga. Visst, filmen är vacker, otroligt vacker, men samtidigt; varför ska man ta livet av sig eller ens må dåligt över att ha sett en vacker film?

Frågeställning; är filmen rasistisk? Nä, det tycker jag inte heller. Bara för att filmen innehåller en vit huvudroll som ska rädda infödingarna innebär ju inte det automatiskt att det hela handlar om rasism. Att det dras såna referenser bevisar bara att folk måste ha förbannat lite att göra i sina liv..

En annan intressant grej som stod i artikeln var att någon idiot kommit med ett förslag om att skapa en egen Na'vi-stam - på riktigt. Eh.. ja.. hur denna personen tänkte vet jag inte riktigt, då det faktiskt finns RIKTIGA infödingstammar - som inte är 3 meter långa och blåa. Kort sagt; idiot.

Det här inlägget blev lite gaggigare och längre än vad jag själv tänkte från början, men det är skit samma. Jag avslutar med att säga att mina personliga åsikt är att Avatar är 2009 års mest överskattade rulle, som både dränks i klichéer och förutsägbarhet.. även om effekterna sparkar stjärt.

Till er som tycker jag varit oklar i mitt inlägg; läs artikeln jag länkat till, så borde alla pusselbitar ramla på plats. Förhoppningsvis.

Året är 2017. Ett andra inbördeskrig rasar i USA och det som tidigare kallades för den amerikanska kongressen styrs nu med fascistiska metoder. När en forskare - känd som Cora D. (Victoria Rowell) i motståndsrörelsen - bytt sida och försöker att ta sig till Kanada med hjälp av sin man Axel (Temuera Morrison) - en medlem i motståndsrörelsen - skickas agenter ut för att leta reda på henne och hämta in henne. Cora D. och Axel beger sig till den sista fristaden - Steel Harbor - för att leta reda på Axel's gamla flamma, Barb Wire (Pamela Anderson) - ägare av nattklubben Hammerhead.. och prisjägare - för att försöka få hjälp.

B-action har alltid haft en viss charm i mina ögon. Såna där filmer som faktiskt kunde varit riktigt spektakulära, bara de haft en fetare budget - och Barb Wire är en sån film.. nästan.

Actionsekvenserna är rätt hyggligt gjorda och duger rätt gott för att vara en B-rulle och skådespelarna är rätt ok också med bland annat Udo Kier och Clint Howard i rollistan, utöver de redan nämnda. Men filmen lider även av en del problem och det största problemet är huvudrollsinnehaverskan: Pamela Anderson. Att de försökte lansera henne som actionhjältinna är nog någonting av det dummaste som gjorts under 90-talet. Att titta på henne när hon försöker spela hård och tuff framkallar mest fnissningar och gapskratt då hon verkligen inte kan agera som sådan. Fast å andra sidan kan man börja fundera om inte filmen är gjord mest för att visa Pamela's urringning (vilket förekommer väldigt mycket) - och emellanåt även hennes bara bröst.

En annan sak som får mig att flina stort är effekterna. Dessa härliga B-effekter från 90-talet som ska föreställa framtidens utrustning blir mest töntiga och utgångna i dagens läge.

Anyway.. Barb Wire är en hyfsat ok och underhållande B-rulle, om man kan se mellan fingrarna när det gäller Pamela's agerande - vilket jag gjorde efter ungefär halva filmen, då jag förstod att det inte skulle bli så mycket bättre än vad det redan varit.

http://www.imdb.com/title/tt0115624/

Max (Josh Holloway) - som nyligen blivit släppt ur fängelset - behöver pengar för att tillsammans med sin flickvän Roxanne (Sarah Wayne Callies) rusta upp och starta en vägkrog, dessvärre vill ingen låna honom pengarna han behöver. Hans polare Sydney (Michael Rooker) dyker emellertid upp med ett erbjudande; ett simpelt jobb involverande en kidnappning av ett åtta årigt rikemansbarn.

Max ser ingen annan utväg utan tackar ja till jobbet och beger sig tillsammans med Roxanne, Sydney och deras vän Vince (Joel Edgerton) till ett stängt sommarläger i Vermonts snöklädda skogar, med den kidnappade åtta årige David (Blake Woodruff).. som snart visar sig bära på en mörk hemlighet.

Klichéefylld? Check. Förutsägbar? Check. Korkade karaktärer? Check. Och så vidare. Whisper börjar som en småkuslig rysare, men börjar dala ner mot Den Stora Högen Med Klichéer Och Förutsägbarheter allt eftersom filmen går, för att slutligen landa i den ovannämnda högen.

Filmens största problem är att den har nästan inga överaskningar att bjuda på, utan slänger klichée på klichée nästintill rakt igenom hela filmen och det är rätt lätt att räkna ut att någonting är fel med ungjäveln.. vilket karaktärerna i filmen verkade vara för korkade för att begripa, då de uppenbarligen inte gjorde det. Exempelvis var han aldrig rädd och såg mer ut som att han var på en tråkig skolresa än att han var gisslan. Hur kunde de undgå att upptäcka det? Ingen verkade speciellt förvånad över att han kunde rita som en professionell serietecknare eller att låsta dörrar inte hindrade honom heller för den delen.

Det finns rätt lite att skriva utöver vad jag redan gjort om Whisper. Det är en klichéefylld, otroligt förutsägbar och rent av korkad rysare som spelar på kort vi redan har sett många, många gånger innan. Det som började hyfsat intressant spårar ur strax innan halva filmen och resten är bara en enda stor klichée.

Visst duger väl Whisper att dötitta på (om man inte sätter sig för att titta på en läskig skräckfilm), men nog finns det bättre filmer med samma tema.. The Omen, t ex.

http://www.imdb.com/title/tt0435528/

Den poetiske gitarristen Eric Draven (Brandon Lee) och hans flickvän Shelly Webster (Sofia Shinas) blir brutalt mördade under Djävulsnatten - den 30de Oktober, då en grupp med kriminella bränner byggnader och utför våldsbrott i ren tradition. Ett år senare kommer Eric tillbaka från de döda.. för att utkräva hämnd.

Jag tror inte The Crow behöver någon närmare presentation egentligen. Vi vet ju alla att Brandon Lee dog under inspelningen av den här filmen, bla bla bla.. och det var ju jäkligt synd. För han kunde ju skådespela. Andra personer vi ser i filmen är bland annat Ernie Hudson, Rochelle Davis (som inte varit med i någon mer film än den här), Tony Todd och Michael Wincott som största styggingen i filmen.

Effekterna är givetvis utgångna, men funkar relativt hyggligt för sin årgång. Men effekterna är inte heller den viktigaste delen i filmen. Manuset och storyn är grymt bra - om än smått förutsägbara på sina håll. Men det vet ju alla redan.

Det mest intressanta med filmen är nog att det har kommit tre uppföljare (The Crow: City Of Angels, The Crow: Salvation och The Crow: Wicked Prayer), en tv-serie (The Crow: Stairway To Heaven) samt en remake som kom 2000 (under titeln Wings Of The Crow).. och nästa år (enligt IMDB) kommer det ytterligare en remake under den rätt enkla titeln The Crow. Detta är ett rätt fint praktexempel på hur en riktigt bra film får sunkiga - alternativt halvbra - uppföljare, samt en tv-serie och en sunkig remake på sin hals.. som ingen jävel vill titta på, aka urmjölkning av konceptet.

Och nä, jag har inga som helst planer att se varken uppföljarna, den första remaken eller tv-serien - åtminstone inom den närmsta framtiden.

Anyway.. The Crow är en bra film som är rätt svår att kategorisera med bara en kategori (men jag trycker ner den i Thriller-facket ändå), som håller sig rätt bra än idag.. även om den har en sisådär 16 år på nacken.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0109506/

Chan Fo Toh (Jackie Chan), en expert mekaniker som har återvänt till Hong Kong - där han driver en liten verkstad tillsammans med sin far och två systrar - efter att ha deltagit i en kurs hos Mitsubishi Motors i Japan. På hans fritid hjälper han polisen att kolla bilar som har blivit illegalt uppgraderade. En natt blåser den psykotiske racerföraren - och gangstern - Warner "Cougar" Krugerman (Thorsten Nickel) förbi Foh och polisen, varpå saker och ting går hand i hand vilket slutligen resulterar i att Foh måste återvända till Japan för att köra ett race mot Cougar för att frita sina systrar...

Givetvis händer det en hel del däremellan och det hela är hyfsat underhållande. Till en viss del åtminstone...

Det första problemet filmen har är att manuset känns rätt utdraget. Med det menar jag att det händer en massa, massa grejer innan själva racet i slutet, som egentligen inte har ett skit med racet i sig att göra.. vilket gör att filmens manus känns lite som en ursäkt för att visa Jackie Chan sparka och slå folk på käften. Det andra problemet filmen har är att under flera sekvenser där det händer något har det laggts på någon form av slow motion effekt (som bara segar ner filmen ytterst lite), som gör att bilden blir stundtals suddig.. vilket är helt jävla onödigt (om detta berodde på min release av filmen har jag ingen aning om, men jag tror inte det iaf). Visst går det undan när det väl är slagsmål, men för helvete.. håller man ögonen öppna så hinner man faktiskt se vad som inträffar. Vilket för oss till nästa grej..

Filmen innehåller även ett par repriser. Ja, mer eller mindre repriser. I flera scener där det inträffar någonting som går snabbt, då får vi se detta i nästa sekvens i en slow motion version. Visserligen får vi inte se samma klipp en gång till, men det är samma grej som inträffar ur en annan vinkel.

Actionmässigt är filmen hyfsat underhållande. Det vi får är någon enstaka skottstridsscen, ett par biljaktsscener och tre, fyra slagsmålsscener.. samt en sekvens där de river ett hus och garage, då Chan blir omkringslängd som en vante. Nagelbitarspännande blir det emellertid aldrig. Det man får är några goda skratt och en bunt hyfsat schyssta actionsekvenser. Typ.

Nej, nog har Jackie gjort bättre filmer än så här, men Pik lik feng - känd som Thunderbolt under sin internationella titel - har sina stunder antar jag. Annars hade jag nog inte suttit och garvat och känt mig hyfsat underhållen.

Godkänd, men långt ifrån en av Jackie's bästa.

http://www.imdb.com/title/tt0114126/

Det är påsk i staden Seville, Spanien, och gatorna är fulla av folk, fest, dans och musik. Samtidigt anländer kommisarien Maria Delgado (Mira Sorvino) och blir placerad att jobba tillsammans med kommisarierna Quemada (Olivier Martinez) och Torillo (Féodor Atkine) på ett bisarrt dubbelmord, utfört med flera tjurfäktnings knivar.

Maria intervjuar den gamla damen Donã Catalina (Alida Valli), som fann kropparna, och upptäcker snart att det förflutna kan ha kopplingar till det som inträffat...

Filmen inleds med ett par hyfsat intressanta händelser och dalar sedan neröver för resten av filmen. Under filmens gång haglar det in en hel del klichéer och förutsägbara händelser som - även om de är menade att vara spännande - inte är ett dugg spännande. Mot slutet av filmen blir det hela jävligt sulligt att hålla reda på vem som är vem och vem som har något med saken att göra.. iofs, vem fan bryr sig?

Semana Santa är en grymt utdragen, tråkig och förutsägbar film som inte intresserade mig det minsta - utöver inledningen. Skådespelarna gör visserligen sitt jobb och gör det faktiskt bra, men de arbetar mot ett manusskript som borde ha bränts innan det blev filmat.

Undvik.

http://www.imdb.com/title/tt0216196/

Sex år har gått sedan Chucky (Brad Dourif) och Tiffany (Jennifer Tilly) gick berserk och en inspelning av en film baserad på just dessa händelser är under produktion. När Chucky's och Tiffany's son - Glen (Billy Boyd) - får reda på detta beger han sig iväg till Hollywood för att leta reda på sina föräldrar, för att äntligen få ett familjeliv. Vilket kommer bli lättare sagt än gjort...

Efter att Glen har återuppväckt sina föräldrar med hjälp av Dambalas Hjärta tar det inte lång tid innan ett nytt blodbad bryter ut i deras jakt på nya kroppar - vilket den här gången är Tiffany's favoritskådespelerska Jennifer Tilly (som sig själv) och hiphopartisten och regissören Redman (som sig själv).

I mitt tycke är den femte - och hittils sista (bortse från den kommande remaken) - filmen i serien den (hittils) svagaste. Mycket tack vare att koncentrationen på Chucky egentligen är rätt liten jämfört med de fyra första filmerna och det känns lite som han bara har en sidoroll i det hela. Filmen är emellertid inte dålig, utan levererar några rejäla gapskratt som får mig varje gång att skratta högt - vilket också räddar filmen en del. Skådespelarna, effekterna, storyn, manuset, bla bla bla, är bra och så vidare - iaf om man tänker på att det faktiskt är del fem i serien.

Jag orkar inte skriva speciellt mycket mer än så. Seed Of Chucky är den (hittils) svagaste filmen i serien, men det betyder inte heller att den är kass.. utan bara sämre än sina föregångare. Den duger gott att titta på för att bli hyfsat underhållen i runt 90 minuter. Helt klart. Om vi får återse Chucky i ytterligare en uppföljare återstår att se.. med tanke på att remaken står runt husknuten - såvida inte den blir skrotad, dvs...

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0387575/

Efter att Tiffany (Jennifer Tilly) lyckats komma åt resterna av Good Guy dockan Chucky (Brad Dourif) lappar hon ihop delarna och genomför en voodoo ritual.. vilket återupplivar Chucky. Kort därefter dödar Chucky Tiffany och återuppväcker henne i en bruddocka. Det omaka paret måste nu ta sig till New Jersey för att leta reda på Chucky's mänskliga kropp som ligger begravd där tillsammans med Dambalas Hjärta - en amulett som kan överföra deras själar till andra kroppar.

Ovetandes om hur saker och ting ligger till blir Tiffany's granne - Jesse (Nick Stabile) - övertalad till att köra dockorna till New Jersey mot en större summa pengar - varpå han tar med sig sin flickvän Jade (Katherine Heigl). Och det tar inte länge innan Chucky och Tiffany skrider till verket med vad de gör bäst...

Den fjärde (den här) och femte (nästa film) filmen är de svagaste filmerna i serien, helt klart. Det är cheese all the way och är mer riktat mot komedi-hållet än skräck med komiska inslag. Anledningen till att jag slänger ner den här (och nästa film) i Skräck/Rysare-facket är för att jag är åt helvete för lat för att länka och greja mellan filmerna. Hur som helst...

Brad Dourif snor showen, as always. Jennifer Tilly är het - när hon är kroppsligt med och inte bara gör rösten till Tiffany - och gör en rätt bra insats. Nick Stabile och Katherine Heigl gör inte några nämnvärda insatser, men Heigl fick ganska troligt rollen som Jade mest tack vare det som sitter strax ovanför naveln och strax nedanför halsen på henne. Effekterna är snygga - givetvis - och används rätt väl. Storyn är helt ok och funkar för att vara den fjärde filmen i serien, men den innehåller hål...

T ex, hur kunde det vara kvar någonting som helst av Chucky efter tredje filmens avslutning? Varför stack inte Chucky bara och hämtade amuletten redan i de tre första filmerna om den hade räckt för att föra över hans själ?

Inte för att vara så där skitpetig, men filmen innehåller även en hel del osannolika grejer (bortse givetvis från Chucky och Tiffany) som inträffar, så som när en karaktär i filmen blir påkörd av en lastbil och det blir i princip enbart köttfärs kvar av honom.. att detta dessutom inträffar en sekund precis INNAN lastbilen kör på honom gör ju saken inte bättre.

Och så avslutningsvis kan jag säga att även om jag kan Bride Of Chucky innan och utan så föredrar jag dess tre föregångare vilken dag som helst, men samtidigt tycker jag att den här filmen ändå är sevärd.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0144120/

Åtta år har gått sedan Andy Barclay (nu spelad av Justin Whalin) konfronterades av den galna seriemördaren Charles "Chucky" Lee Ray (Brad Dourif) och är nu 16 år och blivit antagen till en militärskola. Leksaksföretaget - Play Pals Toy - har beslutat att återigen börja producera Good Guy dockor, då den dåliga publiciteten bör ha dött ut efter all den här tiden.

Men när de återanvänder gammalt material återuppväcker de återigen Chucky till liv. I hans sökande efter Andy hamnar han i en yngre pojkes händer och han inser snabbt att det är lättare att överföra sin själ till denna aningslösa pojke.

Första gången jag såg den här tredje filmen i serien för en jävla massa år sedan såg jag den med en tysk dubbning, då en dåvarande polare hade spelat in den på en sån där kabeltv kanal - och älskade den. Givetvis har jag sett den många, många gånger efter det och jag gillar den faktiskt starkt fortfarande.. även om den är ännu cheesigare än de två första. Skämten är fler än i föregångarna och många klassiska (iaf för mig) repliker ingår i filmen, så som "Don't fuck with the Chuck." och "Juuust like the good old days.".

Dourif snor återigen showen som Chucky och resten av skådespelarlistan är faktiskt rätt ointressant. De gör vad de ska göra, mer än så är det inte. Visst är filmen förutsägbar och klichéefylld, och speciellt läskigt blir det inte heller.. men vem ser på en Chucky-film för att bli rädd, egentligen?

Tack vare treans avslutning antog man givetvis att vi aldrig mer skulle få återse Chucky... vilket vi fick igen 7 år senare då Bride Of Chucky släpptes. Vilket är nästa film i ledet.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0103956/

Efter de traumatiska händelserna i den första filmen har Andy Barclay (Alex Vincent) blivit placerad i ett fosterhem, då hans mor blivit omhändertagen för psykisk utredning. Samtidigt försöker företaget som tog fram Good Guy dockorna att rädda sitt rykte genom att återkonstruera Chucky-dockan, för att bevisa för allmänheten att det inte var något fel med den från första början. Med det gjort återuppväcker de Chucky (Brad Dourif), som beger sig efter Andy återigen.

Det finns inte så mycket att säga om tvåan egentligen. Den är lika bra som den första filmen i mina ögon, även om den är lite cheesigare. Den första filmen innehöll ett par stycken grejer man kunde flina eller fnissa till åt, tvåan innehåller fler såna tillfällen och jag skulle tro att det faktiskt var redan här Chucky's karriär som en komisk - men våldsam - karaktär började.

Tvåan brakar på lite snabbare än den första filmen och det känns lite som att de skitit i att bygga upp samma stämning som fanns i den första filmen. Jag ser inget fel med det, då det hade nog blivit rätt knepigt att köra på samma kort som i den första filmen - dvs låta tittaren vänta med att få se Chucky komma till liv.

Det mesta är faktiskt bra i filmen och jag har nog ingenting jag vill gnälla över. Det är en cheesig uppföljare till en kultklassiker helt enkelt. Jag gillar den nästan lika mycket som den första filmen, faktiskt.

Avslutningsvis: Look out Jack! Chucky's back!

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0099253/

Andy Barclay (Alex Vincent) vilket inget hellre än att ha en Good Guy docka på sin födelsedag. Hans mor - Karen Barclay (Catherine Hicks) - har emellertid inte råd med en sån docka då hon både är ensamstående mamma och änka. Men när en hemlös man av en ren slump dyker upp utanför hennes jobb med just en Good Guy docka i sin kundvagn verkar det för bra för att vara sant och Karen köper den omgående av honom.

Efter att Andy fått dockan börjar dock flera mystiska dödsfall att inträffa med kopplingar till just Andy, som påstår att det är hans docka - Chucky - som bär ansvaret för dem. Givetvis tror ingen honom.. vilket de borde ha gjort.

Med remaken på ingång senare under året (enligt IMDB) - alternativt i början av nästa år - tänkte jag att vi skulle ta oss en titt på de fem "originalfilmerna" med Chucky. Alla skräckfilmstittare med någon som helst koll vet exakt vem Chucky är och jag tror faktiskt inte jag behöver göra någon större presentation av honom.

Den första Child's Play är återigen en gammal barndomsfavorit för mig (jag hade en lite udda uppväxt med filmer, jag vet). Den står sig väldigt bra för att ha 22 år på nacken och jag blir fortfarande småfascinerad över hur välgjord Chucky-dockan är, även om hans rörelser är lite småstela jämfört med de senare filmerna.

De effekter som är med i filmen (mestadels Chucky-dockan) är mycket imponerande för att vara slutet-av-80-talet-effekter. Skådespelarna är bra, men Brad Dourif snor hela showen som Chucky. Konceptet med en ondskefull docka var knappast någonting nytt när filmen kom, men den gav troligtvis andra filmskapare idéer till andra dockfilmer (The Fear och Pinocchio's Revenge, exempelvis).

Hur som helst, jag ser fram emot remaken - som ska både bli regisserad och skriven av Don Mancini, mannen som skrev den här filmens manus (och samtliga av dess uppföljare) - och hoppas på att Dourif återigen rösten till Chucky, då Dourif alltid och kommer alltid vara Chucky.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0094862/

Den sen länge nedstängda textilfabriken i den lilla småstaden Gates Fall öppnas på nytt, men tack vare att fabriken har stått öde och tom länge har den börjat förfalla och har blivit hem till hundratals råttor. Efter att fabriken gått igång igen sätts ett team ihop för att städa ur fabrikens källare under 4de Juli firandet.. och det står snart klart för dem varför råttorna har gjort fabriken till sitt hem.

Tycka vad man vill om den här rätt cheesiga, klichéefyllda och förutsägbara skräckisen från 90, baserad på en novell av Stephen King - jag älskar den. Och det har jag alltid gjort sen jag såg den för en sisådär 14 - 15 år sedan. Effekterna är imponerande för att vara tidigt 90-tal och skådespelarna (däribland Brad Dourif, Stephen Macht och David Andrews) är kul att titta på - även om deras insatser är relativt cheesiga. Filmens stämning och atmosfär är nog filmens starkaste sidor, som är väldigt mörka och som ger en den där känslan av att någonting är fruktansvärt fel.

Jag struntar i om filmen är förutsägbar och klichéefylld. Den är underhållande, rätt blodig och avslutningen lämnar alltid mig med ett leende på läpparna. Och jag är alltid lika nöjd med filmen varje gång sluttexten rullar upp på skärmen.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0099697/

Tänk dig att du lever i en värld där ingen kan ljuga, där alla enbart kan säga den absoluta sanningen oavsett hur smärtsam den är för ens medmänniskor. I en sådan värld lever Mark Bellison (Ricky Gervais) - en misslyckad manusförfattare som fått sparken, är olyckligt kär och som precis blivit vräkt. När han går till banken för att ta ut sina sista pengar han har i sina ägor händer något: han genomför världens första lögn. Han inser snart att han kan förändra sitt liv genom att använda sin nya egenskap, men någonting litet blir snart stort och allting spårar ur...

The Invention Of Lying är en rätt medelmåttig och hyfsat kul komedi. Första delen av filmen är rätt hysterisk och inledningen fick mig och min polare att gapskratta högt. Mot ungefär halva filmen blir det smått utdraget och den andra halvan av filmen består mycket av klichéeaktiga och hyfsat roliga skämt. Slutprodukten blir att filmen börjar på topp men seglar sakta men säkert neröver och slutar som en medelmåttig romantisk komedi. Ungefär.

Skådespelarna är bra och det slår mig då och då under filmens gång hur jävla korkade karaktärer de spelar egentligen - och hur jobbigt det egentligen måste vara att alltid, alltid berätta den precisa sanningen. Vilket är lite tankvärt.. eller nåt.

En annan grej som slog mig var att filmen driver rätt hejdlöst med den kristna tron och bibeln. Många referenser finns där, så som de tio budorden och att Mark låter skägg och hår växa ut, vilket resulterar i att han liknar Jesus. Finns fler referenser också.. men orka.

The Invention Of Lying är ingenting märkvärdigt, men starten på den är grymt kul och fick mig att skratta högt.. andra halvan är medelmåttig och klichéefylld (då menar jag både skämt och händelseförlopp). Duger att titta på åtminstone en gång.

http://www.imdb.com/title/tt1058017/

Året är 1945. Andra världskriget är på väg mot sitt slut, men för att underlätta krigets utgång mot japanerna har britterna och amerikanerna planer på att använda sig av de lokala öbefolkningarna. En av dessa öar är Borneo, där kapten Fairbourne (Nigel Havers) och sergeant Tenga (Frank McRae) fallskärmshoppar in för att organisera en av djungelstammarna där.

Väl på plats i byn upptäcker de att byn är ledd av en vit man vid namn Learoyd (Nick Nolte), som deserterade för tre år sedan och övergav kriget för att leva med djungelstammen - som han nu är kung över. Learoyd vill skydda sin stam undan civilisationens brutalitet och vill till en början inte hjälpa de två militärerna.. men efter ett flyganfall mot byn vänder hans tankegångar och byn börjar förbereda sig för krig.

John Milius - som skrev screenplay för Dirty Harry, Magnum Force, Conan The Barbarian (som han också regisserade) och Apocalypse Now, samt regisserade Flight Of The Intruder - stod för både regi och screenplay för den här hyfsat spännande och intressanta action/krigsfilmen - som är baserad på en bok av Pierre Schoendoerffer.

Det mesta är faktiskt bra med filmen, om vi bortser ifrån att den bitvis blir rätt seg tack vare långdragna dialoger om stammens seder och troende. Action/krigsscenerna är snyggt gjorda för sin tid och är relativt spännande. Filmens största problem är speltiden på ca 110 minuter, vilket gör att filmen blir utdragen på sina håll och sänker intresset avsevärt. Det är inte speciellt intressant att se två personer stå och gagga om en stam i 20 minuter innan det händer något.. helt enkelt.

Farewell To The King - som heter Huvudjägarna i Sverige (det var åtminstone så kopian jag såg på hette) - duger att se åtminstone en gång. Visst är det en bra och tänkvärd film, men bitvis känns det hela mest gaggigt.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0097334/

Den följande recensionen kommer innehålla spoilers, då filmens story är helt omöjlig att beskriva utan att spoila. Tyvärr. De som inte vill ha spoilers - och av någon skum anledning vill se den här filmen - kan hoppa över storybeskrivningen och fortsätta läsa resten.

Den andra filmen tar vid någon gång efter den första filmens slut. Molly Keller (bruden från första filmen, nu gestaltad av den heta - men usla - Erin Karpluk) - som suttit inspärrad på ett mentalsjukhus, tack vare vad hon gjorde mot sina kamrater i den första filmen - får ett erbjudande att medverka i ett okonventionellt medicinskt experiment i Prag, på Wiesser Institute. Hon tackar ja och reser till kliniken, där Dr. Samuel Wiesser (gestaltad av Richard Bremmer, som gör en så pass usel gestaltning att det blir komiskt) har framställt en ny sorts behandling, där en virtuell värld används som behandlingsredskap - och Molly och de andra ungdomarna är testobjekt för just denna behandling. Men någonting går snett med experimentet och när patienterna dör i den virtuella världen... dör de även i verkligheten.

Det enda som är bra med tvåan är slutet - delvis tack vare att filmen är slut och delvis för den hyfsat klockrena twisten. Annars är allt annat rätt skräp med den här filmen. Skådespelarinsatserna, effekterna (CGI-delen) och storyn är samtliga rena skämt. Storyn är sulligt framförd och stundtals sitter man och undrar vad fan som egentligen händer. Dialogerna är utdragna och tråkiga (precis som ettan) och det tar en bra stund innan någonting händer. Och precis som i den första filmen blir det inte speciellt intressant här heller, utan mest utdraget och tråkigt.

En specifik scen är när filmens pervo är in på någon klubb (där de mot slutet av sekvensen spelar Watching The World Die, som var med i klubbscenen i första filmen) och tafsar på ca 49 brudar - och blir dissad av samtliga.. om vi bortser ifrån två fnask han plockade med sig in på klubben. Varför nöjde han sig inte med dem direkt för? Varför drog de ut på scenen? Vi snackar liksom inte 2, 3 minuter, utan upp mot 10 minuter där vi bara får sitta och titta på den här nollan ränna runt och tafsa på halvnakna brudar (visserligen inget fel med det, men för fan..). Hela sekvensen tillför inte filmen ett skit egentligen. Suck.

Ripper 2: Letter From Within är en helt onödig uppföljare till en rätt onödig film. Jag skulle nog faktiskt hellre se om den första än att se den här igen.. mycket tack vare att tvåan är mer idiotisk, osammanhängande, osannolik och tråkig än den första filmen. Att den dessutom snor idéen om en sorts "drömvärld" från A Nightmare On Elm Street gör ju inte saken bättre.

Direkt-till-dvd-trash som bör undvikas. Se hellre på den första filmen istället, även om den också inte är speciellt sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0350061/

Molly Keller var den enda överlevande efter en massaker för fem år sedan och har nu mer eller mindre återhämtat sig och studerar på Berkeley, där hon studerar seriemördare under den berömde experten Marshall Kane. När en mystisk mördare plötsligt dyker upp och börjar mörda hennes klasskamrater i samma stil som Jack The Ripper börjar hon och hennes studiegrupp att försöka identifiera galningen.

Det kanske låter som en klichéefylld och förutsägbar film och anledningen till detta är just för att filmen faktiskt är det. Inte nog med det, den är även grymt seg. Till och med mordscenerna är utdragna och blir mest tråkiga. Rent utsagt: när det ska vara spännande blir det snarare motsatt effekt och filmen blir rätt trist.

Skådespelarlistan är inte heller den speciellt märkvärdig. Vi har A.J. Cook (Final Destination 2), Bruce Payne (Warlock III: The End Of Innocence) och Emmanuelle Vaugier (House Of The Dead 2, Saw II, Two And A Half Men) framför kameran - bland annat. Listan innehåller bara B-skådisar, hur som helst. De gör bra ifrån sig, men det är inte direkt några "Wow"-insatser.

Jag har inte speciellt mycket mer att säga om Ripper (som hette Ripper: Letter From Hell i Sverige), mer än att avslutningen är en riktig usel sådan. Man får knappt någon förklaring varför det som hände i filmen hände och det allra sista som händer i filmen får mig bara lyfta på ögonbrynet och mitt ansiktsuttryck att vända sig till ett frågetecken. Hur jag kunde tycka den här filmen var bra när jag såg den för en sisådär 9 år sedan begriper jag inte själv.

Även om Ripper är en seg, ospännande och hyfsat ointressant film så gillar jag konceptet med ett psycho som fimpar folk efter Jack The Ripper's stil. Det mesta andra är rätt.. tråkigt. Det finns definitivt bättre och mer händelserika slashers än den här iaf. Vi får väl se hur uppföljaren är...

http://www.imdb.com/title/tt0268579/

När Clarence (Christian Slater) möter callgirl-tjejen Alabama (Patricia Arquette) blir de förälskade snabbt i varandra, varpå Clarence dödar Alabama's hallick och tar med en väska han tror innehåller hennes tillhörigheter... men som i själva verket innehåller kokain för en halv miljon dollar. De beslutar sig för att bege sig iväg till Hollywood för att sälja iväg grejerna, vilket inte kommer bli det lättaste då de har de rättmätiga ägarna i hälarna - ett gäng sicillianska gangsters.

För regi stod Tony Scott (som tidigare gjorde Top Gun och senare Enemy Of The State) och för manus stod ingen mindre än Quentin Tarantino - som inte behöver någon direkt närmare presentation skulle jag tro. True Romance var - enligt IMDB iaf - det tredje manuset Tarantino fick filmatiserat och kom året efter sin succéfilm Reservoir Dogs (De Hänsynslösa) men året före sin Oscarsvinnande rulle Pulp Fiction.

I rollistan i True Romance ser vi en hel del stora namn, så som - de redan nämda - Christian Slater och Patricia Arquette, samt Dennis Hopper, Christopher Walken, Brad Pitt, Val Kilmer, Gary Oldman och Samuel L. Jackson - men flera av dessa namn skymtar enbart förbi snabbt i filmen. Att dessutom få se Conchata Ferrell (ni vet Berta i Two And A Half Men?) i en seriös - men ytterst kort - roll var rätt ovant.

Är filmen bra då? Jo då, sevärd åtminstone. Det är inget av Tarantino's bästa verk, men det är en klart sevärd och underhållande film - även om jag tycker att stilen på dialogerna inte riktigt är av Tarantino-typ. Slutet var till en början ett stort "Vad fan?", men mynnade ut i en rätt stor klichée. Och den obligatoriska Tarantino-humorn finns givetvis också med, men känns betydligt mindre än i många av de andra filmerna han har varit inblandad i.

True Romance är iaf en God Underhållning (som Helt Perfekt's ägare brukar skriva) som underhåller från början till slut.. men en film som går till historien är det inte.

Sevärd med öl- och chips-polarna.

http://www.imdb.com/title/tt0108399/

Efter att hans bombfällare blivit dödad i strid börjar Jake Grafton (Brad Johnson) att ifrågasätta syftet med de meningslösa bombningarna Flottan gör. Han finner emellertid en allierad för sin cynism i Virgil Cole (Willem Dafoe), en bombfällare som är inne på sin tredje runda i Vietnam, och tillsammans gör de upp en plan för ett uppdrag de inte fått tillåtelse att göra mot ett vapenlager i Hanoi i Nordvietnam. Risken är krigsrätt i händerna på den krigsmärkte kommendörkaptenen Camparelli (Danny Glover)... om de lyckas återvänder levande.

Så där speciellt märkvärdig var inte filmen, men den var hyfsat bra. Filmens största problem är att det bara är en massa jävla gagg den första timmen innan någonting av intresse inträffar. Efter runt 60 minuter (av ca 110) börjar filmen röra på sig, för att sedan återgå till en bit utdraget gaggigt drama återigen för att sedan återgå till det intressanta - dvs krig och action.

Skådespelarna är bra och de - ganska få - actionsekvenser är hyfsat genomförda. I vissa av sekvenserna dyker det upp rätt uppenbara green screens, vilket bara ser rätt.. larvigt ut. Filmens avslutning är en enda klichée och blir töntigt förutsägbar.

Filmen är hyfsat bra, hade de inte gaggat så förbannat den första timmen och att det faktiskt hade hänt någonting intressant så hade nog filmen blivit bättre. Eller nåt.

http://www.imdb.com/title/tt0099587/