Vahetere...orka?

Säsong 5 av 7. Here we go.

Episod 1: Death Of Some Salesmen. Den hjärtlöse skojaren Judd Campbell (Ed Begley Jr.) har kommit på en bra idé för att blåsa folk på pengar. Poserande som en dörrförsäljare blåser han den ena efter den andra på deras pengar - fram tills det att han kommer till Brackett familjens ytterdörr. Till en början blir han inbjuden av Ma och Pa (båda spelade av Tim Curry) som verkar vara intresserade av vad han har att sälja. Judd upptäcker dock snabbt att familjen Brackett har helt andra intressen än att köpa något av honom...

Säsong 5 rivstartar med ytterligare en favorit som både är rolig men också rent av vedervärdig bitvis. Ett imponerande arbete av Tim Curry också som gör hela tre roller under 30 minuter. Ett mycket bra exempel på hur obskyrt Tales From The Crypt faktiskt kan vara. Ett riktigt guldkorn.

Episod 2: As Ye Sow. Den rika affärsmannen Leo Burns (Hector Elizondo) hyr in privatdetektiven G.G. Devoe (Sam Waterston) att spionera på hans vackra fru Bridget (Patsy Kensit). Leo får veta att Bridget är otrogen med den lokala prästen Fader John Sejac (John Shea). I ren ilska och svartsjuka bestämmer sig Leo för att få Sejac mördad. Men kan det vara så att han har dragit förhastade slutsatser?

Ingen serie är perfekt - och Tales From The Crypt är givetvis inte det heller. Det enda som lyfter avsnittet lite grann är slutet och Elizondo's insats som den svartsjuke Leo, i övrigt är resten bara långdraget och tråkigt - och ganska händelselöst med för den delen. Nej, bättre än så här finns definitivt i serien.

Episod 3: Forever Ambergris. Dalton (Roger Daltrey) var tidigare utsedd som den bäste men är nu en "has been" och Ike (Steve Buscemi) är den uppkommande fotografen som alla vill ha en del av. Duon skickas iväg på ett uppdrag i Central Amerika och ombord på flygplanet får Dalton nys om en liten by i Central Amerika, som ligger under karantän då någonting fruktansvärt har inträffat där. Han känner direkt doften av en chans till att slå ihjäl två flugor i en smäll; dels bli av med konkurrensen och dels få toppfotografier. Dalton lyckas lura iväg Ike till den karantänbelagda byn för att ta fotografier, få den horribla sjukdomen och överlämna fotografierna till Dalton (som i sin tur ska lämna in dem för egen räkning). Allting går som planerat fram tills det att han är hemma igen och försöker förföra Ike's ex-flickvän Bobbi (Lysette Anthony) som fått någonting väldigt intressant på posten från Ike...

En stor favorit för min del i serien. Den är grisig, äcklig och avslutningen är en av de bästa i serien. Daltrey och Buscemi gör mycket bra insatser och makeupen på Buscemi är ganska makalöst äckligt och för tankarna till splatterfilmsgenren. Mycket bra avsnitt. En av de största guldklimparna i serien.

Episod 4: Food For Thought. Den store Zambini (Ernie Hudson) och hans assistent Connie (Joan Chen) utgör en akt där Zambini tar sig in i Connie's hjärna och skickar medelanden och tankar till henne. Den här akten är emellertid inte likvärdig då Zambini behandlar Connie som en slav, slår henne och använder rädslan hon har för honom för att hålla henne på plats. Johnny (John Laughlin), eldslukaren, ser dock hur Zambini behandlar henne och erbjuder henne en väg ut då han planerar att sticka från karnevalen. Connie tackar ja, men Zambini kan dessvärre läsa hennes tankar och upptäcker deras planer...

Det här är inget favoritavsnitt, men det är klart sevärt - mycket tack vare Hudson's insats som Zambini och det ganska skruvade slutet. Vi ser utöver nämda skådespelare även Phil Fondacaro som dök upp i Tales From The Crypt långfilmen Bordello Of Blood. Sevärt avsnitt, men ingen favorit.

Episod 5: People Who Live In Brass Hearses. Virgil (Brad Dourif), som är lite efter i utvecklingen, och hans kriminelle bror Billy (Bill Paxton) finslipar deras planer på att råna stället där Virgil jobbar och efter att ha spenderat två år på kåken planerar även Billy att råna sin gamla chef, Mr. Byrd (Michael Lerner), som satte dit honom. Virgil sullar till saker och ting och i ett desperat försök att få ut någonting av det hela får bröderna mer än vad de önskade sig...

Återigen ett gammalt favoritavsnitt i serien och det är lika bra som första gången jag såg det. Paxton och Dourif gör briljanta prestationer och avsnittet levererar ett och annat garv, våld och blod samt en av de bästa avslutningarna i serien. Det här är utan tvekan en av mina favoriter i serien. Nuff said.

Episod 6: Two For The Show. När Emma Conway (Traci Lords) berättar för sin man Andy (David Paymer) att hon varit otrogen mot honom och har bestämt sig för att lämna honom blir han rosenrasande, dödar henne och hackar upp henne i bitar som han sedan tänkt dumpa. Men Emma's skrik hörs av en granne som ringer polisen och även om polismannen Fine (Vincent Spano) inte hittar några bevis i hans lägenhet blir han väldigt intresserad av fallet och Andy's aktiviteter...

Det här avsnittet är lite av en nagelbitare stundtals, men går över till att bli långdraget titt som tätt. Paymer och Spano lyfter avsnittet med suveräna prestationer och även om avslutningen är ganska förutsägbar bara man lyssnar på vad karaktärerna säger avsnittet igenom så är det ändå ett ganska trevligt slut. Ett bra avsnitt, om än inte en favorit för mig.

Episod 7: House Of Horror. De tre college studenterna Arling (Wil Wheaton), Waters (Keith Coogan) och Henderson (Jason London) förberder sig på ett intagningsprov till en collegeförening involverande en uppgift som ska genomföras i ett förmodat hemsökt hus. Högsta hönset och svinet Wilton (Kevin Dillon) har riggat kåken, men dessvärre finns det något mer där inne än vad varken han eller de tre kandidaterna hade räknat med...

Ett till favoritavsnitt som avhandlar en gammal spökhistoria med en liten förändring i slutet som får en att lyfta på ögonbrynen högt när man ser avsnittet första gången. Största anledningen till att jag gillar avsnittet är slutet, men också hur de bygger upp allting inför just det. Avsnittet involverar inga direkt nämnvärda namn (utöver Kevin Dillon då kanske), men alla gör ett bra jobb - speciellt Dillon som avsnittets skitstövel. Ett mycket bra avsnitt, helt enkelt.

Episod 8: Well Cooked Hams. Den misslyckade magikern Miles Federman (Billy Zane) blir inbjuden av mästermagikern Kraygen (Martin Sheen) till att se hans spektakulära "Box Of Death" illusion. Efter att ha sett akten lyckas Miles övertala Kraygen till att berätta hemligheten bakom illusionen, för att sedan mörda honom för att styra upp sin egna misslyckade karriär. Miles' nya show är en hit, men saker i det förflutna kommer tillbaka för att hemsöka honom...

Det är synd att två så pass bra skådespelare så som Zane och Sheen ska behöva arbeta med ett så pass svagt manus som det här. Slutet är ganska förutsägbart och är ingen direkt överaskning för den som sett Tales From The Crypt förr. Sheen imponerar visserligen med tre rollsättningar under 30 minuter (varav en av dem inte alls ser ut som Sheen), men det räddar inte avsnittet. Det är inte spännande, läskigt, äckligt eller ens kul utan är till större delen bara långdraget. Bättre avsnitt finns det.

Episod 9: Creep Course. När den hjärndöde fotbollsspelaren Reggie Skulnick (Anthony Michael Hall) inser att utan hjälp kommer han att misslyckas med ett delprov i Egyptologi bestämmer han sig för att be plugghästen Stella Bishop (Nina Siemaszko) om hjälp att stjäla provets facit ifrån deras lärare Professor Finley's (Jeffrey Jones) hus. Stella beger sig till Finley's hus senare samma kväll med ursäkten att titta på hans personliga kollektion av egyptiska artefakter. Finley är mer än villig att stå till tjänst, men för betydligt mer lömska orsaker...

Avsnittets första halva är seg. Det händer inte speciellt mycket och det hela är faktiskt ganska ointressant. Strax efter halva avsnittet börjar det hela emellertid röra på sig och det hela blir ganska god underhållning. Det som håller avsnittet uppe är skådespelarnas insatser, även om de har ett trögt manus att arbeta med till en början. Sluttwisten är härlig och lämnar mig med ett leende på läpparna. Hyfsat avsnitt som klarar sig med nöd och näppe tack vare andra halvans uppsving.

Episod 10: Came The Dawn. När den rika affärsmannen Roger (Perry King) är på väg till sin lyxiga timmerstuga mitt ute i ingenstans en stormig natt får han syn på en ung attraktiv och genomblöt kvinna (Brooke Shields) vid vägkanten, vars pick-up har pajat. Som den vänliga mannen han är stannar Roger till och erbjuder kvinnan, som utger sig för att heta Norma, en sängplats för natten. Men Norma har dolda anledningar till att tacka ja än att bara ha en torr plats att sova på...

Det här avsnittet är så att säga awesomesauce. Storyn är enkel men effektiv och stämningen bygger upp sig fram till den avslutande twisten - som är en av de bästa i hela serien. Både Perry King och Brooke Shields är suveräna i sina rollsättningar och lyfter avsnittet ännu mer. Man kan ganska lugnt säga att det här är en av mina favoriter i serien och det tillhör ett av de där avsnitten som visar vad ett riktigt bra Tales From The Crypt avsnitt bör vara.

Episod 11: Oil's Well That Ends Well. I en amerikansk småstadshåla planerar älskarna Jerry (Lou Diamond Phillips) och Gina (Priscilla Presley) att genomföra en bluff och ett stort bedrägeri för att svindla 20 000 dollar från fyra lokalbor. Jerry och Gina utger sig för att jobba för ett oljeföretag och att de har hittat en oljakälla under den lokala kyrkogården men är villiga att vara tysta om det och utvinna oljan själva och dela på vinsten med de fyra lokalborna om de skjuter in pengar. De går med på det och bluffen fungerar utmärkt, men Gina blir ännu mer girig när chansen att fixa mer pengar dyker upp, men saker och ting är inte vad de verkar vara...

Det här är ett av mina hatobjekt i den här serien. Jag hatar det. Det hör inte hemma i den här serien, någonstans. Allt är skit. Skådespelarna är halvusla B-skådisar (bortse ifrån John Kassir - han som gör rösten till Crypt Keeper - dyker upp i egen hög person i en kort roll) som mestadels bara varit med i en massa B-produktioner och den som stör mig allra mest är Priscilla Presley som inte borde ha fått ställa sig överhuvudtaget framför kameran - överspelande jävla kärring. Det finns ingen stämning what so ever, ingen uppbyggnad, ingen spänning, uselt skådespeleri, tråkig story, inget intressant händelseförlopp.. inget, nada, nothing. Ett patetiskt avsnitt som inte borde ha fått släppas - iaf inte under Tales From The Crypt titeln.

Episod 12: Half-Way Horrible. Roger Lassen (Clancy Brown), ägaren av ett stort kemikalieföretag, identifierar kroppen av en av hans affärskollegor i Los Angeles bårhus, som blivit dödad av det revolutionerande konserveringsmedlet som Roger's företag snart ska släppa för allmän användning. En LAPD kriminalare (Martin Kove) frågar om Roger har några fiender, varpå Roger kommer ihåg att han sex år tidigare i Brasiliens regnskogar offrade en av sina kollegor i en voodoo ritual för att få hemligheten bakom konserveringsmedlet från en lokal stam. En ondskefull akt som han nu verkar bli straffad för av krafter från andra sidan graven...

Det finns inte så mycket att säga om det här avsnittet egentligen. Det innehar bra skådespelare som dessvärre får lov att jobba med ett svagt manus, som till större delen varken är spännande eller speciellt intressant - tills det att sluttwisten kommer, som fungerar alldeles utmärkt. Vi ser, utöver Brown och Kove, Cheech Marin i en snabb roll som doktor. Hur som helst; ett hyfsat avsnitt.

Episod 13: Till Death Do We Part. En limo kör in i en dunge och ut ur bilen kliver de två gangstrarna Frank (Robert Picardo) och Tony (Frank Stallone) tillsammans med den unga och attraktiva servitrisen Lucy (Kate Vernon). Tony plockar ut en död kropp ur skuffen medans Frank måste döda Lucy, men hur hamnade hon egentligen i den här besvärliga situationen och kommer hon överleva den?

Vilken jävla avslutning på en ganska blandad säsong. För det första är verkligen inte det här Tales From The Crypt material. Första halvan av avsnittet är sliskigt snack-drama utan några som helst intressanta element och andra halvan är mer action baserat, med en del slisk. Skådespelarna är äckligt sliskiga och är mer irriterande än trovärdiga, speciellt Kate Vernon som inte verkar veta vad ordet skådespela innebär. Ingenting är bra med det här avsnittet, slutet är ett stort jävla "meh!" och.. nä. Det här är ett av de mest ruttna avsnitt i hela serien och vad fan de tänkte med när de gjorde det förstår jag inte.

Den obligatoriska sammanfattningen: säsong 5 är en blandad kompott. Den har flera bra avsnitt men dessvärre också en bunt riktigt usla avsnitt (så som det sista). Det är en okej säsong, men samtidigt var det ungefär här serien började segla neröver och de där usla avsnitten blev fler och fler. Hur som haver; en okej säsong. Nästa.

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-5

Säsong fyra. Behöver nog inte säga så mycket mer.

Episod 1: None But The Lonely Heart. Den charmerande och snygge, men falske och mordiske, mannen Howard Prince (Treat Williams) går på begravningen av hans senaste rika äldre fru - den senaste i en rad kvinnor han fått på fall som han sedan dödat för att få alla deras pengar. Planen har dock börjat attrahera fel sorts uppmärksamhet, vilket gör att Howard och hans partner Morty (Clive Rosengren) bestämmer sig för att sticka från landet, men Howard är inte tillfredsställd med de 5 miljoner de redan lurat till sig och vill göra en sista stöt. Han bestämmer sig för att lura av den rika änkan Effie Gluckman (Frances Sternhagen), vilket kommer visa sig vara ett stort misstag...

Säsong 4 börjar starkt med ett gammal favoritavsnitt - mycket tack vare slutet som var ganska oväntat första gången man såg det. Avsnittet är ett av de mörkare avsnitten i serien och twisten i slutet är helt underbar. Tom Hanks stod för regi av avsnittet men dyker även upp i en snabb biroll. Hur som helst; en stark start på säsong 4.

Episod 2: This'll Kill Ya. Medicinforskarna Pack (Cleavon Little) och Sophie (Sonia Braga) hamnar i ett gräl med deras vän, chef och bidragsgivare George (Dylan McDermott) då han gått till pressen med falska resultat. George försvarar sig med att de får jobba hårdare för att nå de resultat de vill ha. Av misstag byts George insulin ut mot den experimentella medicinen de jobbar på och han blir injicerad med det. Pack och Sophie berättar för George att han bara har några få timmar kvar att leva och att det inte finns något botemedel, vilket visar sig ta en oväntad vändning...

Seriens alla element är som bortblåsta i det här avsnittet och kvar får vi ett avsnitt som är otroligt förutsägbart och inte ens avslutningen kan rädda avsnittet. Även om McDermott, Braga och Little gör bra insatser så tycker jag inte avsnittet är speciellt sevärt utan mer segt och utdraget.

Episod 3: On A Deadman's Chest. Rock gruppen Exorcist's sångare, Danny Darwin (Yul Vasquez), är övertygad om att bandets gitarrist Nick Bosch's (Paul Hipp) fru Scarlett (Tia Carrere) är fast besluten att splittra bandet, vilket leder till komplikationer och dispyter som hotar bandets framtid. En kväll möter Danny bruden Vendetta (Sherrie Rose) som visar honom en levande tatuering och om han ligger med henne kommer hon ta honom dit hon fick den. Efter att ha haft sex tar Vendetta Danny till Farouche (Heavy D) och låter hans magi flöda. Dessvärre faller inte slutresultatet i Danny's smak...

Tredje avsnittet är småsegt men faller mig hyfsat i smaken tack vare den ganska oväntade vändningen i slutet och skådespelarinsatserna som är mycket bra. Ingen favorit i serien, men klart sevärd och god underhållning.

Episod 4: Seance. Bedragaren Alison (Cathy Moriarty) och hennes partner Benjamin (Ben Cross) har satt upp en plan där de ska lura av den rike affärsmannen Chalmers (John Vernon) 3 miljoner dollar, men det hela skiter sig i sista minuten och som om inte det vore nog dör Chalmers strax därpå i en olycka. Alison vill inte sticka tomhänt och bestämmer sig för att prata med Chalmers' änka Dorothy Chalmers (Ellen Crawford) som berättar att hon ska prata med sin avlidne man vid en seans samma kväll. Alison känner en möjlighet och "fixar" seansen för att komma åt Chalmers' pengar, men saker och ting går inte riktigt som planerade...

Säsong 4 puttrar vidare med ytterligare ett småsegt avsnitt med en suverän avslutning. Vernon väger upp, Moriarty irriterar mest och Cross hamnar någonstans mitt emellan. Helt ok avsnitt om än småsegt - Vernon och avslutningen räddar.

Episod 5: Beauty Rest. Den misslyckade skådespelerskan och modellen Helen (Mimi Rogers) har återigen förlorat ett jobb till sin sambo Joyce (Kathy Ireland) som använder alternativa metoder för att få jobb. För att strö extra salt i såret berättar Joyce för Helen att hon legat med en snubbe som lovat att hon ska vinna en skönhetstävling som hans företag annordnar. I ren ilska råkar Helen döda Joyce av misstag och bestämmer sig för att ta hennes plats, vinna tävlingen och bli företagets representant. Det Helen inte vet är att det finns lömska motiv bakom tävlingen som hon inte räknat med...

Och så går vi vidare med ytterligare ett utdraget och nästan tråkigt avsnitt - som avslutas på ett utmärkt sätt. Även om det händer lite grejer avsnittet igenom så blir det aldrig intressant eller spännande, utan mer långdraget och nästan rent av tråkigt. Ett av de svagare avsnitten i serien skulle jag vilja påstå.

Episod 6: What's Cookin'. Fred (Christopher Reeve) & Erma's (Bess Armstrong) bläckfiskrestaurang har sett bättre dagar och har försatt dem i konkurs. Deras inhyrda hjälp och dagdrivare Gaston (Judd Nelson) föreslår att de ska förändra restaurangen och föreslår ett recept på grillkött. Till en början vägrar Fred att ta emot hjälpen, men då stekarna drar in betalande kunder har han inget val än att hänga på. Hur som helst så har Gaston en väldigt speciell ingrediens han behöver för stekarna...

Det här är ett av mina favoritavsnitt i serien. Det är bra skådespeleri kombinerat med lite gore och en suverän avslutning som lämnar en med ett leende på läpparna. Mer än så behövs inte sägas om avsnittet - det är ett av guldkornen i serien helt enkelt.

Episod 7: The New Arrival. Radioprataren och barnpsykologen Dr. Alan Gertz (David Warner) får veta att hans lyssnarantal har sjunkit och att hans tid kommer bli tagen av rock DJen Lothar (Robert Patrick). Men samma kväll får han ett samtal ifrån en kvinna vid namn Nora (Zelda Rubinstein) som ber honom om råd hur hon ska handskas med sin dotter Felicity (Laura Dash). Gertz bestämmer sig för att besöka Felicity för att få upp lyssnarsiffrorna för hans show och beger sig iväg med sin producent Bonni (Twiggy) och hans chef Rona (Joan Severance) för att träffa flickan. Väl på plats blir de inbjudna i ett stort och nedgånget hus av Nora och till deras fasa upptäcker de en hemsk hemlighet där inne...

Det här är ett av de där avsnitten som är landar någonstans mellan bra och dåligt. Det är halvsegt, men samtidigt så händer det saker nästan hela avsnittet igenom fram till slutet som inte är så där förbaskat överaskande (bara man hängt med under avsnittet). Det är ett okej avsnitt som fungerar.

Episod 8: Showdown. Texas Rangern Thomas McMurdo (David Morse) lyckas komma ifatt revolvermannen, tjuven och mördaren Billy Quintaine (Neil Giuntoli) och utmanar honom på en duell. Efter att ha dödat McMurdo i duellen knallar Quintaine in på saloonen där han möter spökena av hans gamla offer. Till en början vägrar Quintaine att tro det han ser, men måste snart möta sanningen, oavsett om han gillar det eller inte...

Andra avsnittet ifrån Two-Fisted Tales (som jag nämde om i recensionen av första säsongen) är bättre än det första avsnittet (Yellow), men samtidigt är det inte Tales From The Crypt material - till större delen iaf. Avsnittet får lite lyft av goda skådespelare (även om jag inte känner igen någon av dem) och twisten som ligger i mitten av avsnittet istället för i slutet. Ett okej avsnitt, även om det finns bättre.

Episod 9: King Of The Road. Den lokala sheriffen Garrett (Raymond J. Barry) i den lilla staden Middleton bär på ett mörkt förflutet som är på väg att hemsöka honom igen. När den unge dragrace föraren Billy (Brad Pitt) plötsligt dyker upp och vill köra ett race mot honom då Garrett var en obesegrad förare med smeknamnet "Iceman" för många år sedan. Till en början hyser Garrett undan Billy, men denne är ihärdig om något och kan använda sig av vilka medel som helst för att få Garrett att köra ett race mot honom... vilka medel som helst.

Det tredje och sista avsnittet - där Tom Holland stod för regin - från Two-Fisted Tales (som jag nämde i recensionen av säsong 1) hamnar mellan Yellow och Showdown. Det är inget skräckmaterial och allra minst Tales From The Crypt material - vilket syns lång väg. Avsnittet är hyfsat okej, så när som på att Brad Pitt's agerande som den illegala dragrace föraren blir överspelat och rent av löjligt bitvis (detta var innan Mr. Pitt hade slagit igenom på riktigt och började göra stora filmer med stora pengar, ni vet). Slutligen; ett hyfsat avsnitt, även om det verkligen inte är i sann Tales From The Crypt anda. Det är verkligen inget av mina favoritavsnitt iaf.

Episod 10: Maniac At Large. Den nya bibliotekarien Margaret (Blythe Danner) jobbar sent en kväll, vilket inte hade varit något som helst problem om det inte varit så att en seriemördare med redan sju offer på sitt samvete är på fri fot. Som om det inte vore nog med att Margaret blivit extremt nervös och rädd tack vare händelserna så blir hon lämnad ensam av hennes chef, Mrs. Pritchard (Salome Jens), som ska iväg och hämta smörgåsar - varpå Margaret tror att hon ser mördaren inne i biblioteket.. som är låst.

Efter tre halvdana avsnitt puttrar säsong 4 in i ett riktigt bra. Nog för att det inte händer något direkt skrämmande under avsnittet, men dialogerna är mycket väl utförda och en viss spänning ligger och kryper i bakgrunden hela tiden, för att inte tala om den superba twisten i slutet som fick mig att lyfta på ögonenbrynen första gången jag tittade på det här avsnittet. Även om inte avsnittet är koncentrerat på gore och humor, så är det ändå ett tänkvärt avsnitt. Jag gillar det.

Episod 11: Split Personality. Spelaren Vic (Joe Pesci) är med om en bilolycka och beger sig till närmsta hus för att låna telefonen för att ringa bärgaren. Väl inne i huset möter han de snuskigt rika och vackra tvillingarna April & June (Jacqueline Alexandra Citron & Kristen Amber Citron), och då hans lyckonummer råkar vara två känner han doften av en möjlighet. Efter lite lögner och en massa spring uppfinner Vic hans tvillingbror Jack så att han kan gifta sig med båda tvillingarna och kunna lägga vantarna på hela förmögenheten då de delar på allting, 50/50. Men saker och ting är inte så lätta som de verkar...

Vi går vidare med en gammal personlig favorit i Tales From The Crypt arkivet. Joe Pesci snor hela showen och är grymt bra som gamblern som tar vatten över huvud och tvillingarna Citron är hyfsat snygga, men har något fruktansvärt irriterande röster. Twisten i slutet är rätt förutsägbar, men payoffen efter den är grymt bra. Som sagt, en gammal personlig favorit för min del och en av de starkare avsnitten i serien.

Episod 12: Strung Along. Den gamla 50-tals barn-TV underhållaren Joseph Renfield (Donald O'Connor) får ett brev med frågan om han vill medverka i en 50-tals TV special. Då han inte har jobbat på flera år tar han chansen direkt även om hans unga fru Ellen (Patricia Charbonneau) inte gillar det. Joseph hyr in den unge David (Zach Galligan) för att hjälpa honom med hans del i showen, men Ellen gillar inte David då han misstänker att hon är otrogen mot Joseph. Ellen har varit otrogen mot Joseph men hon räknade inte med clownen Cocco, Joseph's mest värdefulla marionettedocka...

Strung Along är ett sånt där avsnitt som lyfts upp mycket tack vare skådespelarnas insatser då hela avsnittet egentligen är ganska förutsägbart, fram till de sista sekunderna av det vilket får en att rynka på pannan. Jag skulle inte påstå att jag älskar avsnittet, men att jag åtminstone kan se om det många gånger utan att tycka att det är skit.

Episod 13: Werewolf Concerto. Ett hotel belaggt i bergen får utstå en plötslig mordvåg, uppenbarligen genomförd av en varulv, där Mr. Bailey är det senaste offret. Vägen från hotellet och ut på stora vägen är igengeggad vilket resulterar i att ingen tar sig därifrån eller dit. Hotelägaren Antoine (Dennis Farina) berättar hur som helst att han har hyrt in någon som kan leta reda på och döda varulven - Lokai (Timothy Dalton), professionell varulvsjägare, som den här gången kanske har mött sin övermatch i en oväntad motståndare...

Hyfsat spännande, hyfsat mystiskt, massor med klichéer och förutsägbarheter. Twisten i slutet är hyfsat uppenbar och är inte en av de bättre i serien. Det här är ett av de avsnitt som hamnar mitt emellan.

Episod 14: Curiosity Killed. En sen kväll under en campingresa börjar det gamla paret Jack (Kevin McCarthy) och Cynthia (Margot Kidder) att tjafsa med varandra igen. Intill lyssnar Jack's vän Harry (J.A. Preston) och hans fru Lucile (Madge Sinclair), som har en överaskning för både Jack och Cynthia. Lucile vet ett sätt att återfå sin ungdom genom att göra och dricka en dryck genom att använda en speciell växt. De har planerat att använda växten själva och återfå deras ungdom men inte ge någonting till Cynthia för att kunna håna henne och återbetala allt gnäll och smärta hon har gett Jack de sista 45 åren. Men Cynthia vill ha drycken och lägger sig inte så pass lätt som Jack hade hoppats på...

Säsong 4 rivstartade med ett mycket bra avsnitt och avslutar med ett likadant. Även om det är ett ganska långsamt avsnitt så är avslutningen en av de bästa i serien och man myser riktigt rejält när den kommer. Ett suveränt avslut på säsong 4 hur som helst.

Obligatorisk sammanfattning: säsong 4 är ytterligare en bra säsong i serien och ger många guldkorn, ett par avsnitt som är okej och enbart något enstaka avsnitt som är rent av usla. Samtidigt märks det lite grann på säsong 4 att serien tagit en mörkare och allvarligare sväng än tidigare och några direkta gapskratt-avsnitt finns inte där. Hur som helst; en bra säsong. Nästa.

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-4

Tredje säsongen. You know the drill.

Episod 1: The Trap. Luigi "Lou" Paloma (Bruce McGill) och hans fru Irene (Teri Garr) lever med stora pengaproblem och räkningarna staplas på hög.. fram tills det att Lou får den briljanta idéen att de ska iscensätta hans död för att få ut hans livförsäkring. Lou pressar sin bror Billy (Bruno Kirby) till att hjälpa honom och tillsammans kokar de ihop en enkel men vattentät plan som kommer göra dem rika. Lou står emellertid inför en stor överaskning...

The Trap är en ganska svag start för säsong tre i Tales From The Crypt. Nästan inga ingredienser som ett Tales From The Crypt avsnitt ska ha finns där, om vi bortser från några av de komiska inslagen som inträffar. Skådespelarna är emellertid bra och kombinerar man de komiska inslagen med dem så duger avsnittet.. åtminstone rätt ok.

Episod 2: Loved To Death. Manusförfattaren Edward Foster (Andrew McCarthy) - som ännu inte har fått någonting släppt - ser en dag sina drömmars kvinna - skådespelerskan Miranda Singer (Mariel Hemingway) - och försöker därefter få henne att gilla honom, men Miranda visar inget som helst intresse för honom. Han blir senare kontaktad av sin mystiske hyresvärd - Mr. Stronham (David Hemmings) - som ger honom en kärleksdryck som ska göra så att Miranda blir hopplöst förälskad i honom. Men allting har sitt pris...

Den tredje säsongen fortsätter att puttra på med ytterligare ett svagt avsnitt. Hade det inte varit för den riktigt trevliga twisten i slutet hade troligtvis det här avsnittet tillhört ett av de mest ruttna i serien. Insatserna från skådespelarna är rätt överdrivna och rent av cheesiga och egentligen händer det ingenting intressant förrens i slutsekvenserna. Hur som haver, ett väldigt svagt avsnitt.

Episod 3: Carrion Death. När den förrymde dödsdömde bankrånaren och mördaren Earl Raymond Digs (Kyle MacLachlan) är på väg till Mexico för att undgå lagen får han en motorcykelpolis (George DelHoyo) i hälarna. Men polismannen är inte det enda Digs har att oroa sig över, vilket han snart blir varse om...

Det här är ett av mina favoritavsnitt i serien - och jag tror många fans till serien instämmer. Det här är ett av de mer klassiska avsnitten ur serien och visar vad Tales From The Crypt verkligen står för; mörk humor, våld och skräck. Avslutningen är även den lika klassisk som episoden i sig.. även om det är riktigt simpelt och korkat, så kan man inte låta bli att sitta och flina elakt varje gång man ser det. Älskbart avsnitt.

Episod 4: Abra Cadaver. Dr. Martin Fairbanks (Beau Bridges) hade en framgångsrik karriär som kirurg framför sig, men efter ett skämt hans bror Carl (Tony Goldwyn) spelade honom - med utgången att Martin fick en hjärtinfarkt och ett bestående fysiskt handikapp - lades hans karriär i ruiner. Nu, ett antal år senare, jobbar Martin på Carl's framgångsrika forskningsföretag och hyser agg mot sin bror som han vill ha hämnd på, samtidigt som han vill bevisa sin framgång i sin forskning av den mänskliga hjärnan. Carl kommer ganska snart bli varse om båda Martin's avsikter...

Även det här avsnittet är riktigt bra och dess avslutning är en av de mest klockrena i hela serien - även om hela avsnittet är ganska osannolikt och flera saker som inträffar känns rätt mycket som rent bullshit. Men för helvete, det är Tales From The Crypt. Bridges är enastående som Martin och snor i princip hela showen. Ett bra avsnitt i serien, även om det brister i manuset.

Episod 5: Top Billing. När den misslyckade skådespelaren Barry Blye (Jon Lovitz) ser en annons om en uttagning till en Hamlet-uppsättning beger han sig dit för att försöka få rollen. Men hans f.d vän och rival Winton Robbins (Bruce Boxleitner) är också där för att försöka få rollen. Teaterregissören Nelson Halliwell (John Astin) väljer emellertid Winton före Barry, men Barry är fast besluten att få rollen och tänker göra vad som helst för att få den... vilket han inte borde ha gjort.

Även det här avsnittet är ett av mina favoritavsnitt i serien. Allting i avsnittet är riktigt bra och Astin (som spelade Gomez i Addams Family under 60-talet) är hysterisk som teaterregissören och får mig att både flina och garva. Avslutningen är riktigt minnesvärd och jag minns tydligt hur jag älskade avsnittet redan första gången jag såg det (som var för över 10 år sedan). Det är såna här avsnitt som påminner mig varför jag älskar Tales From The Crypt.

Episod 6: Dead Wait. Red Buckley (James Remar) beger sig iväg till en karibisk ö för att hitta och stjäla en ovärderlig svart pärla från den rike plantageägaren Emil Duval (John Rhys-Davies). Väl på ön möter han Duval och får ett jobb av honom, för att kort därefter bli förälskad i Duval's fru Katherine (Vanity) - som också vill stjäla pärlan. När en strid mellan öns rebeller och öns armé bryter ut en kväll verkar detta vara det perfekta tillfället att stjäla pärlan och sedan rymma.. men ingenting är vad det verkar vara.

Det här avsnittet är regisserat av ingen mindre än Tobe Hooper (The Texas Chainsaw Massacre, Poltergeist), men episoden i sig är egentligen inte så där speciellt märkvärdig - bortsett från att den innehåller en del äckel och gore. Vi ser även Whoopi Goldberg i en viktig roll utöver ovannämda skådespelare. Inte en märkvärdig episod, men inte heller dålig - typ mitt emellan.

Episod 7: The Reluctant Vampire. Donald Longtooth (Malcolm McDowell) är en vampyr med ett samvete. Istället för att dricka blodet från oskyldiga människor får han tag på blod på ett annat sätt; genom att jobba som nattvakt på en blodbank. Men problem uppstår när hans elake chef, Mr. Crosswhite (George Wendt), informerar de anställda om att nedskärningar på budgeten måste genomföras tack vare att förådet av blod har sjunkit drastiskt. Tanken att de andra anställda ska få sparken tack vare Donald's blodslustar är för honom orimlig och han beger sig ut för att skaffa tillbaka det förlorade blodet.

Det här är verkligen ett bottenavsnitt i serien. Det innehåller ett par komiska inslag, men det är varken skrämmande eller så där gapskratt-roligt.. och skådespelarnas insatser är over-the-top-cheesiga. McDowell är givetvis usel som vanligt, Sandra Dickinson och George Wendt skriker cheese, Paul Gleason är hyfsat ok i sin roll och Michael Berryman (med sitt säregna utseende) är nog den enda sevärda i avsnittet. Nej, usch. Det här är verkligen inte ett av de bättre avsnitten i serien. Det räcker knappt fram till ett ok-betyg.

Episod 8: Easel Kill Ya. Målaren Jack Craig (Tim Roth) har inte sålt en tavla på över ett år och hans senaste verk blir nekade till att bli utställda. En kväll bevittnar han hur en av hans grannar är med om en olycka och dör, varpå Jack fotograferar kroppen och målar en abstrakt tavla baserad på fotografierna och säljer den till Malcolm Mayflower (William Atherthon), en samlare av morbida tavlor, till ett högt pris. Frestelsen att sälja fler tavlor till Malcolm är stor, men Jack behöver inspiration och idéer...

Det här avsnittet är inget favoritavsnitt, men det är långt ifrån dåligt. Det är inte skrämmande eller speciellt komiskt, utan mer mörkt och bisarrt - fram till den twistiga avslutningen. Skådespelarna är bra, men ingen är speciellt nämnvärd utöver Roth. Det är ett bra avsnitt, men som sagt inte en av mina favoriter.

Episod 9: Undertaking Palor. Fyra vänner (Scott Fults, Jason Marsden, Jonathan Ke Quan och Aron Eisenberg) bestämmer sig för att göra en egen skräckfilm och tycker att den lokala begravningsbyrån skulle vara den perfekta platsen för att göra det. De bryter sig in men blir störda när begravningsentreprenören (John Glover) dyker upp. Gänget gömmer sig och får kort därefter reda på hur begravningsentreprenören tänkt göra för att öka inkomsten...

Det här är återigen en favorit för mig, även om jag inte gillade den alls när jag var yngre. Avsnittet koncentrerar sig mer på en mycket mörk typ av humor och nagelbitande spänning, än skräck och våld. Att de dessutom använder sig av en tidig version av den handhållna filmkameran (alá [REC] style) är också en intressant grej. Som sagt, en favorit - även om den kanske inte platsar fullt ut i Tales From The Crypt biblioteket.

Episod 10: Mournin' Mess. Efter att den alkoholiserade journalisten Dale Sweeney (Steven Weber) fått sparken blir han uppsökt av en uteliggare - Robert (Vincent Schiavelli) - som blivit utpekad som mördaren av flera andra uteliggare. Robert vill att Dale ska skriva en artikel där den riktige mördaren blir avslöjad, men blir dödad innan han hinner berätta sanningen för Dale. Med bara någon enstaka ledtråd börjar Dale rota i det hela och upptäcker en chockerande hemlighet...

Ytterligare ett bra avsnitt med en del komiska inslag och lite gore här och där som avslutas med en riktigt, riktigt skön twist i slutet. Jag minns rätt väl att jag inte riktigt gillade det här avsnittet heller när jag var yngre, men jag uppskattar det mer nu - mycket tack vare den mörka humorn och slutet. Ett bra avsnitt - även om det inte riktigt når fram till "Favoriter" för min del.

Episod 11: Split Second. När uttråkade barservitrisen Liz (Michelle Johnson) möter Steve Dixon (Brion James), den rike ägaren av ett skogshuggnings företag, tror hon att hon har hittat sin guldko och gifter sig samma kväll med honom. Det visar sig dock att Steve är vansinnigt svartsjuk och förbjuder hans arbetare att ens titta på henne och han säger åt henne att hålla sig ifrån dem - och Liz' tristess återkommer.. fram tills det att den unge och snygge Ted (Billy Wirth) dyker upp och frågar om jobb. För att försöka undslippa sin tristess börjar Liz att förföra Ted, men det hela går inte riktigt som hon tänkt sig...

Ytterligare ett favoritavsnitt för mig - mycket tack vare det helt utomordentliga slutet (som är ett av mina favoritslut i serien). James är klockren i rollen som Dixon och står för flera av gapskratten i avsnittet, Johnson visar tuttarna och Wirth är en jävel på att hugga ved (tydligen). Avsnittet är mer inriktat på bisarr och mörk humor än spänning och skräck - våld får vi iaf i slutet. Hur som haver, jag gillar avsnittet och tycker att det är ett av de bästa i serien.. som sagt, mycket tack vare slutet.

Episod 12: Deadline. När den alkoholiserade f.d journalisten Charles McKenzie (Richard Jordon) stöter på den förföriska Vicki (Marg Helgenberger) på hans favoritbar klickar det ganska snabbt och de två avslutar kvällen tillsammans i sängen. Inspirerad av henne bestämmer sig Charles för att sluta supa, fixa till sitt liv och få tillbaka sitt gamla jobb på The Globe. Charles har allting planerat, men för att få tillbaka sitt gamla jobb måste han hitta en tillräckligt stor story, vilket han inte hittar någonstans.. åtminstone fram tills det att han träffar Vicki igen iaf.

Det här avsnittet är ett av de tråkigaste i serien - och det har jag tyckt sen jag såg det när jag var yngre. Det händer i princip inte ett smack - varken spänning, skräck, humor eller gore - förrens i sluttwisten, som är rätt förutsägbar strax innan den inträffar. Tyvärr. Även om skådespelarna är bra så lyfter inte det avsnittet, utan det hela blir väldigt långtråkigt och jag kommer på mig själv flera gånger att jag sitter och sysslar med annat än att koncentrera mig på episoden. Nej, bättre avsnitt finns det - helt klart.

Episod 13: Spoiled. Den ensamma och såpopera beroende husfrun Janet (Faye Grant) bestämmer sig för att skaffa kabel-TV och faller för Abel (Anthony LaPaglia), kabel-TV killen, då hennes man Leon (Alan Rachins) spenderar all tid i deras källare för att forska fram ett nytt bedövningsmedel. Janet förför Abel och de genomgår en intensiv affär som medför oanade konsekvenser...

Ytterligare ett rätt tråkigt avsnitt med knappt några Tales From The Crypt ingredienser alls. Att avsnittet dessutom är äckligt cheesigt (man känner nästan smaken av det) gör inte saken mycket bättre heller. Det hela är riktigt överdrivet och jag kan inte riktigt ta någon av skådespelarna på allvar, då det känns mycket som att de gick in i deras roller för att göra det hela så oseriöst som möjligt. Tråkigt och cheesigt avsnitt, hur som helst.

Episod 14: Yellow. 1918, någonstans i Frankrike. Efter 49 dagars oavbruten strid beordrar löjtnant Martin Kalthrob (Eric Douglas) sina män till reträtt då hans män slåss en förlorande strid. Tillbaka på högkvarteret rapporterar sergeant Ripper (Lance Henriksen) till general Kalthrob (Kirk Douglas), som är löjtnantens far, och berättar att hans son är en harig fegis. Generalen konfronterar sin son som är rädd för att dö och berättar att han kan få honom förflyttad från fronten om han beger sig iväg på ett sista uppdrag för att bevisa att han inte är en fegis. Martin går med på erbjudandet, men uppdraget slutar i katastrof och han måste nu ta konsekvenserna...

Snark, snark och åter snark. Det här är det första avsnittet ifrån Two-Fisted Tales (som jag berättade om i säsong 1 av Tales From The Crypt) och det är också ett av de tråkigaste avsnitten i hela serien - även om det hela är grymt välspelat och välgjort. Det märks rätt väl att avsnittet inte var avsett för Tales From The Crypt, då faktiskt ingenting (utöver gore då kanske) som faktiskt gör serien till det den är existerar i avsnittet. Att det dessutom är strax under 40 minuter långt gör inte saken mycket bättre heller. Nej, jag har aldrig varit speciellt fäst vid det här avsnittet och jag lär aldrig bli det heller. En väldigt tråkig avslutning på en bra säsong..

Den obligatoriska sammanfattningen, as always: den tredje säsongen innehåller flera personliga favoriter, men också några riktiga stinkbomber som får mig att fundera vad de tänkte med egentligen när de gjorde de avsnitten. Anyway, i helhet är det en bra säsong och det märks att säsongerna bara blir bättre och bättre (fram till sista alltså).

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-3

Säsong 2 av Tales From The Crypt. Vi kör igång direkt.

Episod 1: Dead Right. Cathy (Demi Moore) vill ha ett förmöget och framgångsrikt liv, och det snabbt. Hon besöker spådamen Madame Vorma (Natalia Nogulich), som berättar att hon kommer att möta en man som kommer att ärva en stor förmögenhet och kort därefter dö en våldsam död. Kort därefter möter Cathy den grovt överviktige Charlie (Jeffrey Tambor) som berättar om hans rika släktingar - varpå de gifter sig bara några dagar senare. Det visar sig snart att spådamen alltid har rätt...

Dead Right's starka sidor är att den har en del komiska inslag och en riktigt skön twist i slutet som får mig att le brett. Enda problemet avsnittet får lov att dras med är att det egentligen inte händer speciellt mycket förrens i upplösningen, istället får vi lära känna karaktärerna (som är utmärkt framförda av Moore och Tambor) ordentligt - vilket känns småsegt. Inte ett av de bästa avsnitten i serien, men den håller en rätt ok standard.. mer eller mindre.

Episod 2: The Switch. Carlton Webster (William Hickey) är en gammal man med starka känslor för den unga och vackra Linda (Kelly Preston). Dessvärre vill hon inte gifta sig med honom då han är alldeles för gammal. Men Carlton tänker inte ge upp så lätt. Han bokar möte med en läkare (Roy Brocksmith) för att få en alldeles speciell plastikoperation, till ett mycket högt pris...

Säsong 2, episod 2. The Switch är verkligen inget skräckmaterial - inte heller är det speciellt spännande - men det är ändå ett riktigt bra avsnitt. Det som lyfter avsnittet mycket är skådespelarna och den lagomt skruvade upplösningen. För regin stod Arnold Schwarzenegger - som även dyker upp snabbt i Crypt Keeper-sekvensen i början av avsnittet. I mitt tycke är The Switch ett mycket bra avsnitt, även om det är väldigt simpelt.

Episod 3: Cutting Cards. Reno (Lance Henriksen) och Sam (Kevin Tighe) är två stycken inbitna lirare som inte spelar för skojs skull - och de hatar varandra mer än någonting annat. För att göra upp en gång för alla utmanar de varandra på olika spel, men slutresultatet kan bli dödligare än vad de egentligen bad om...

Det här är ett av de svagaste avsnitten i serien, tycker jag. Visst, det är en hel del komiska inslag som framkallar gapskratt, men det finns ingenting utöver det som faktiskt gör ett Tales From The Crypt avsnitt. Varken skräckmaterial, spänning eller atmosfär finns med i avsnittet, det enda vi får är Henriksen och Tighe som käftar med varandra - vilket de gör jävligt bra, dock. Hur som helst är det här avsnittet ett av de svagaste i hela serien, tycker jag.

Episod 4: 'Til Death. I samma veva som Logan (D.W. Moffett) får veta att marken han ska bygga på är ren sumpmark - och att han i princip är ruinerad - möter han den sexiga och rika änkan Margaret (Pamela Gien) som är på semester. Logan går till sin partner (Janet Hubert) - en voodooprästinna - och ber denna att fixa till en kärleksdryck, som han sedan lurar i Margaret.. som strax därpå blir förälskad i honom. Hur länge hon älskar honom, är frågan...

'Til Death är en klar förbättring från Cutting Cards och involverar både skräck, spänning, komik och våld. Enda klagomålet jag har på episoden är att när det väl börjar hända grejer känns det hela ganska snabbt överstökat. Jag gillar det här avsnittet dock och tycker att det är ett av de bättre i serien.

Episod 5: Three's A Crowd. Richard (Gavan O'Herlihy) och hans fru Della (Ruth de Sosa) firar sitt 10 årsjubileum och har blivit bortbjudna av sin high school vän Alan (Paul Lieber), till dennes semesterstuga. Men allting är annat än frid och fröjd. Richard har både stora problem med alkoholen och ångest.. och misstänker att Della och Alan har en affär bakom hans rygg.

Det är inte ett av de bästa avsnitten i serien, men det har definitivt ett av de bästa sluten i serien - utan tvekan. Men det är också avslutningen som räddar avsnittet mycket från att falla platt brevid de övriga avsnitten i serien. Stämningen i avsnittet är väldigt allvarlig och några komiska inslag existerar inte. Det här avsnittet landar någonstans mellan ok och bra.

Episod 6: The Thing From The Grave. Stacy (Teri Hatcher) är en ung och sexig modell med en våldsam agent/pojkvän - Mitch (Miguel Ferrer). När hennes fotograf och vän Cates (Kyle Secor) erbjuder henne skydd i hans hem från Mitch's terror, blir de förälskade i varandra varpå Cates ger Stacy ett halsband som en symbol för hans kärlek till henne och lovar också att han ska beskydda henne, oavsett vad som händer. När Mitch luskar ut detta blir han rosenrasande och frågan är, kommer Cates att hålla sitt löfte?

Nog finns det bättre avsnitt än det här i serien, men det finns definitivt sämre avsnitt också. Sluttwisten är rätt förutsägbar ungefär halvvägs igenom avsnittet, men det är en nice avslutning även om den är förutsägbar. Miguel Ferrer (som var med i två avsnitt till i serien) gör som vanligt bra ifrån sig och Teri Hatcher är het. Den här episoden landar runt bra-strecket.

Episod 7: The Sacrifice. När affärsmannen Sebastian Fleming (Don Hood) köper en ny livförsäkring av försäljaren James Reed (Kevin Kilner) stöter Reed på Fleming's vackra fru, Gloria (Kim Delaney). James och Gloria faller snabbt för varandra och för att röja Sebastian ur vägen kokar James ihop en plan för att döda honom och få det att se ut som en olycka...

Det här är absolut ett av de svagaste avsnitten i serien, i mina ögon. Det händer väldigt lite och det hela blir otroligt långtråkigt. Det enda som får mig att inte säga att episoden suger röv är att den innehåller en hel del twistar fram och tillbaka, och slutet får ögonbrynen att lyftas första gången man ser avsnittet. Skådespelarna (utöver nämnda, så är Michael Ironside även med) är visserligen också bra, men händelseförloppet är grymt tråkigt och jag är tacksam när avsnittet är slut. Ett av de svagaste avsnitten i serien. Definitivt.

Episod 8: For Cryin' Out Loud. Rockklubbsägaren Marty Slash (Lee Arenberg) har tänkt stjäla de pengar som har kommit in under en välgörenhetskonsert och sedan fly landet. Allt verkar till en början gå som det ska.. tills det att hans samvete (Sam Kinison) lägger sig i det hela.

Jag har lite blandade känslor kring det här avsnittet. Delvis tycker jag det är ett riktigt kul avsnitt som får mig att skratta rätt högt bitvis och delvis tycker jag att det inte händer speciellt mycket, vilket gör det hela.. lite småtråkigt. Utöver Arenberg (Kinison hör vi enbart) ser vi Katey Sagal (som senare gjorde rösten åt Leela i Futurama) och Iggy Pop himself on stage. Avsnittets betyg blir.. att det är ett bra avsnitt, även om det är lite trögt bitvis.

Episod 9: Four-Sided Triangle. Farmarna George (Chelcie Ross) och Luisa Yates (Susan Blommaert) behandlar deras piga - den unga och attraktiva Mary Jo (Patricia Arquette) - som skit; de slår henne, slänger glåpord över henne och George är tänd på henne. George vill ha sex med henne, men Mary Jo är inte intresserad och påpekar hela tiden att hon har en man som är villig att ge henne den kärlek hon behöver. En natt följer George efter Mary Jo när hon ska gå till sin man och upptäcker att hennes man är en fågelskrämma...

Strax innan upplösningen av avsnittet slår förutsägbarheten i taket, någon direkt atmosfär eller spänning existerar inte och avsnittet byggs upp rätt sakta. Det som räddar avsnittet från att falla handlöst i golvet är avslutningen (som emellertid lämnar tittaren med frågetecken) och skådespelarinsatserna. Anyway, det är ett helt ok avsnitt.. det finns sämre, finns bättre i serien.

Episod 10: The Ventriloquist's Dummy. Hela sitt liv har Billy (Bobcat Goldthwait) velat bli en buktalare precis som sin hjälte, Mr. Ingles (Don Rickles). För 15 år sedan såg Billy Mr. Ingles' sista show, som slutade i lågor och vanställde Mr. Ingles' hand. Nutid. Billy vill att Mr. Ingles ska lära honom att buktala och söker upp denne och ber honom att komma och se honom prestera på scen. Efter en usel show inträffar något och Billy får kort därefter klart för sig att Mr. Ingles bär på en mörk hemlighet...

Det här är faktiskt ett av mina favoritavsnitt i hela serien. Visst fan är det ett helt hysteriskt och rent av urbotat dumt avsnitt, men det är fan så underhållande. Att se Bobcat Goldthwait (ni vet han som spelar Zed i Police Academy rullarna?) i en seriös roll - som han dessutom gör utmärkt - är rätt oväntat. Don Rickles (han som gör rösten till Mr. Potato Head i Toy Story filmerna) gör även han en alldeles utmärkt insats. Slutligen; det här är Tales From The Crypt när det är som bäst.

Episod 11: Judy, You're Not Yourself Today. Judy (Carol Kane) har börjat få rynkor tack vare all stress hennes man Donald (Brian Kerwin) utsätter henne för. När en äldre kosmetika dörrförsäljare (Frances Bay) dyker upp på deras trappa en dag välkomnar Judy henne in i deras hus nästan omedelbart.. bara för att upptäcka att den gamla damen har helt andra avsikter än att sälja henne kosmetika.

Återigen ett av de svagare avsnitten i serien, även om det bjuder på en del komik och får mig att skratta rätt gott. Om jag inte minns helt fel var även det här det allra första avsnittet jag såg (för en sisådär 14 år sedan) i serien. Och jag gillade det inte överhuvudtaget då, nu tycker jag det är ok. Typ.

Episod 12: Fitting Punishment. Efter att båda hans föräldrar dött i en bilolycka skickas Bobby Thornberry (Jon Clair) till sin farbror, Ezra Thornberry (Moses Gunn). Ezra tar motvilligt emot Bobby men går med på att ge honom en säng, så länge han arbetar för den. Men när fel kista blir beställd får Bobby skulden och Ezra slår Bobby med en kofot, varpå han blir förlamad i benen och inte kan jobba. Ezra bestämmer sig för att den felbeställda kistan inte ska gå förlorad...

Det här är ett av de bättre avsnitten i säsong 2. Atmosfären byggs upp lite allt eftersom och avslutningen är halvruggig - men är riktigt nice.. även om det är en rätt typisk Tales From The Crypt avslutning. Avsnittet innehåller även ett par komiska inslag och samspelet mellan Clair och Gunn är inte enastående, men mycket bra. Fitting Punishment är ett bra avsnitt, om än kanske inte ett av de bästa i serien.. men ett av de bästa i säsong 2.

Episod 13: Korman's Kalamity. Jim Korman (Harry Anderson) är en serietecknare för den populära serietidningen "Tales From The Crypt" (!). Hans befallande och grymt elaka fru - Mildred (Colleen Camp) - är hela tiden på honom och besvärar honom på jobbet. När Jim börjat käka en experimentel fertilitetsmedicin börjar bieffekterna att synas.. bokstavligt talat. Runt om i staden börjar mystiska varelser att dyka upp... varelser Jim har ritat.

Det här är troligtvis seriens löjligaste och mest skrattretande episod. Effekterna är mestadels rätt cheesiga, men tillför en liten fin touch i kanten på avsnittet som får avsnittet att bli ännu mer oseriöst - vilket är detta avsnittets starkaste sida. Det är ett kul och bra avsnitt, men långt ifrån ett av de bästa.. även om det är grymt underhållande.

Episod 14: Lower Berth. Enoch (Jeff Yagher), den tvåansiktade mannen, är mot sin vilja - tack vare sin far Mr. Sickles (Stefan Gierasch) - stjärnan i en sidoshow på en karnival - som är ägd av Ernest Feeley (Lewis Arquette). En kväll blir Sickles kontakad av en viss Dr. Zachary Kling (Mark Rolston) som erbjuder Sickles ett föremål som han kan använda och tjäna pengar på; en uråldrig egyptisk mumie vid namn Myrna, som Kling vann när han spelade kort. Sickles ser detta som en chans att fortsätta tjäna pengar på sidoshowen - då Enoch är döende - och tackar ja till erbjudandet. Samtidigt blir Enoch förälskad i de förruttnade mumifierade kvarlevorna, men det lär inte leda till något... eller?

Hade det inte varit för avslutningen hade jag troligtvis ogillat det här avsnittet mer än vad jag gör. Det är utdraget, segt, rätt händelselöst och det känns mest som att de bara snackar en massa meningslös goja. Det är avslutningen i episoden som räddar avsnittet från att landa platt, resten är rätt ointressant.

Episod 15: Mute Witness To Murder. När det lyckligt gifta paret Suzy (Patricia Clarkson) och Paul (Reed Birney) firar sitt bröllopsjubileum bevittnar Suzy hur deras granne - Dr. Trask (Richard Thomas) - i lägenhetshuset mitt emot mördar sin fru (Diane Peterson), vilket försätter henne i ett tillstånd där hon inte kan prata. Paul hittar henne och tror omedelbart att han måste få tag i en doktor, oturligt nog ber han Dr. Trask att komma över och hjälpa...

Det här avsnittet är varken skrämmande eller speciellt kul, men det har en mörk och spännande atmosfär. Det enda jag har att klaga lite på är Thomas' gestalning av Dr. Trask, som var rätt.. tam. Det är iaf ett schysst thriller-inriktat avsnitt.

Episod 16: Television Terror. För fem år sedan mördade ålderdomshemsföreståndaren Ada Ritter (Jeannie Epper) 12 äldre gäster för deras pensionspengar, för att sedan ta sitt liv - mitt i Los Angeles. Nutid. Programledaren Horton Rivers (Morton Downey Jr.) och hans kameraman Trip (Michael Harris) ska gå in i samma hus för att undersöka om ryktena och berättelserna om att stället ska vara hemsökt verkligen är sanna, i ett direktsänt program kallat "Horton Rivers Live!". Allt eftersom de undersöker huset börjar det stå klart för Horton och Trip att det kanske låg en del sanning i ryktena och berättelserna om huset...

Det här är ett av mina absoluta favoritavsnitt i serien - och det har det varit sen jag såg det när jag var yngre. Episoden kombinerar bra skådespelare med några komiska sekvenser, en mörk och ruggig atmosfär samt en klockren avslutning. Det här är definitivt ett av guldkornen i serien.

Episod 17: My Brother's Keeper. Den hänsynslöse Eddie (Jonathan Stark) och den korrekte Frank (Timothy Stack) är siamesiska bröder som är ihopkopplade vid deras midjor. Eddie vill att Frank ska skriva på ett papper för att de ska genomgå en operation som med 50% chans kan göra så att de skiljs åt, men Frank är rädd. När Frank möter Marie (Jessica Harper) på en bar blir han snabbt förälskad i henne och bestämmer sig för att ta risken. Men saker och ting är inte vad de verkar vara...

Ingen favorit, men fortfarande ett rätt underhållande avsnitt. Man får sig åtminstone några goda skratt och en härlig avslutning - som får mig att le brett varje gång jag ser det, of course. Samspelet mellan Stack och Stark är enastående och lyfter avsnittet en del. Det finns sämre avsnitt än det här, men helt klart betydligt bättre också.

Episod 18: The Secret. När fosterhemsbarnet Theodore (Mike Simmrin) blir adopterad av de förmögna Colbert's (Grace Zabriskie och William Frankfather) verkar han ha fått jackpott på fosterföräldrar, men när de väl anländer till Colbert's hus låser de in Theodore på hans rum - som är överfyllt med leksaker - så att han inte tar sig ut. Till en början bryr sig inte Theodore i det, men allt eftersom tiden går börjar han bli uttråkad och blir snart vän med butlern, Tobias (Larry Drake), som bara ger honom korta svar på hans frågor. Och snart börjar flera mörka hemligheter att komma ut i dagsljuset...

Den sista episoden i säsong två är ett bra avsnitt och att se Larry Drake (som spelade psychot i andra avsnittet i serien) i en väldigt allvarlig roll är rätt intressant. Avsnittet koncentrerar sig mycket på att bygga upp en atmosfär för att sedan avsluta sig med ett rätt förutsägbart och cheesigt slut - som dock funkar väldigt bra. Det var iaf ett värdigt slut på säsong 2.

Den obligatoriska sammanfattningen: säsong två av Tales From The Crypt har sina guldkorn, men även en del halvdassiga avsnitt.. tyvärr. Fast å andra sidan bör man också tänka på att det är en tidig säsong i serien och att många av de riktigt bra avsnitten faktiskt inte kom förrens senare i serien. Men som sagt, guldkornen finns där.. även om de är få.

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-2

Den första serien blir alltså Tales From The Crypt - och det finns en del att säga om den. För att fylla ut recensionen på den första säsongen (som bara ligger på 6 avsnitt) tänkte jag slänga med lite kul trivia och information kring serien.. och så. Men först, avsnitten.

Episod 1: The Man Who Was Death. När en delstat i USA avskaffar dödsstraffet tar bödeln Niles Talbot (William Sadler, som medverkade i flera avsnitt i serien - samt två av långfilmerna) lagen i egna händer och fortsätter med sitt arbete, även om han blivit uppsagd.

Det första avsnittet i serien är inte speciellt märkvärdigt i mitt tycke. Det händer inte så mycket, men det ger även tittaren en försmak av vad som komma skall.. och det hela avslutas med en twist (denna typ av slut användes sedan i väldigt många av de övriga avsnitten i serien). Avsnittet är inte dåligt, men det tillhör inte heller ett av de bästa i serien - tycker jag.

Episod 2: And All Through The House. På julaftonskvällen mördar en kvinna (Mary Ellen Trainor) sin man (Marshall Bell) för hans livförsäkring, men den perfekta planen hon hade får en ny vändning då ett psycho (Larry Drake) - utklädd till jultomten - rymt från ett närliggande mentalsjukhus...

Det här är ett av mina favoritavsnitt i hela serien faktiskt. Kvalitén på avsnittet håller sig i slasherstandard och innehåller ett par riktigt bra skådespelare (speciellt Larry Drake som är klockren som psychot) och ett par stycken skrämmselsekvenser som funkar rätt bra. Avsnittet bjuder även på en del nagelbitande spänning. Att avsnittet är ett av mina favoriter i serien är nog mycket för att jag alltid varit lite knäsvag för skräckisar med jultema. Det här avsnittet blev även filmat i Tales From The Crypt från 1972 - en långfilm med 5 kortare berättelser baserade på samma serietidningar som den här tv-serien är baserad på (filmen har emellertid ingenting med den här tv-serien att göra). Avslutningsvis: naughty... or nice?

Episod 3: Dig That Cat... He's Real Gone. Luffaren Ulric (Joe Pantoliano) får ett erbjudande av Dr. Manfried (Gustav Vintas) som går ut på att Dr. Manfried får operera in en körtel från en katt in i Ulric's hjärna mot att Ulric får en stor summa pengar för det. Ulric går givetvis med på det och får inte bara en stor summa pengar, utan även egenskapen att kunna dö nio gånger. Ulric tar vara på sin nya egenskap snabbt och börjar dö inför publik. Men ingenting varar för evigt...

Det tredje avsnittet i serien är inget höjdaravsnitt i mina ögon, men den har sina ljusa stunder och slutet får mig att le brett varje gång. Joe Pantoliano (som senare var med i Bad Boys filmerna) gör utmärkt ifrån sig, Robert Wuhl är hysterisk som showpresentatör, Gustav Vintas är bra som forskaren och Kathleen York är bra i sin roll - även om hon är rätt dryg och irriterande. Jag tycker det här avsnittet är helt ok - inte dåligt, men inte heller superbra.

Episod 4: Only Sin Deep. Erbjuden en stor summa pengar för sin skönhet, säljer den prostituerade Sylvia (Lea Thompson) sin skönhet till en underlig pantbanksägare (Britt Leach). I tron om att han måste vara knäpp börjar hon omedelbart spendera pengarna för att få en snuskigt rik man (Brett Cullen) på fall, för att kunna leva ett liv i lycks.. men en stor överaskning väntar på henne.

Det här är inte heller ett speciellt märkvärdigt avsnitt i serien och ska jag vara ärlig så stör jag mig rätt mycket på Lea Thompson's karaktär. Jävla bitch. Egentligen händer det inte så mycket i avsnittet heller, förrens det är runt 10 minuter kvar - vilket gör att avsnittet blir rätt gaggigt och inte speciellt spännande. Den avslutande twisten är helt ok och höjer avsnittet lite från att landa platt. Godkänt, men ett av de svagare avsnitten i serien.

Episod 5: Lover Come Hack To Me. Peggy (Amanda Plummer) och Charles (Stephen Shellen) har precis gift sig. Paret beger sig iväg på sin smekmånad, men stöter på hinder på vägen och tar skydd i en gammal övergiven herrgård. Charles upptäcker dock snart en mörk hemlighet i Peggy's familj...

Avsnitt fem, säsong ett, är ett av de mer simpla avsnitten i serien men har också en rätt klockren twist i slutet som påvisar att alla har vi skelett i garderoben. Plummer och Shellen är bra i sina rollsättningar och avsnittet blev regisserat av ingen mindre än Tom Holland (mannen bakom Child's Play och Fright Night). Jag gillar det här avsnittet iaf och det tillhör ett av de bättre - men inte ett av de bästa.

Episod 6: Collection Completed. Jonas (M. Emmett Walsh) har precis blivit pensionerad och saknar sitt jobb. Inte nog med det, så har hans fru Anita (Audra Lindley) plockat in en massa hemlösa djur. Jonas tappar tålamodet allt eftersom dagarna går, men finner en möjlig lösning på sitt problem i en ny hobby...

Istället för att vara läskig och spännande bjuder det sjätte - och sista avsnittet - i säsong ett av Tales From The Crypt på en mer komisk sida. Walsh och Lindley är mycket bra som det äldre paret och Martin Garner gör en riktigt bra insats som den irriterande - men ändå smårolige - grannen. Det är ett helt ok avsnitt och en rätt bra avslutning på den första säsongen. Serien har haft betydligt sämre avsnitt, iaf.

Och nu över till trivia och information. Ni som läser min blogg flitigt kommer nog ihåg min recension på den första Tales From The Crypt filmen - Demon Knight - där jag skrev lite kort om konceptet med Tales From The Crypt. Jag tänkte emellertid skriva lite mer i den här recensionen.. så.. håll i hatten, nu kör vi.

Seriens titel är baserad på en EC Comics serietidning från 1950-talet med samma namn och gick mellan åren 1989 och 1996, och episoderna i serien är baserade delvis på den serietidningen men också på de fyra andra EC Comics serietidningarna som kom ut samtidigt (Haunt Of Fear, Vault Of Horror, Crime SuspenStories och Shock SuspenStories). Programmet var producerat av HBO tillsammans med The Geffen Film Company och Warner Bros. Television, som inte fick några creds för programmet (samtliga ingick i ett produktions konsortium officiellt kallat Tales From The Crypt Holdings). Tales From The Crypt serien var emellertid inte de första filmatiseringarna av EC Comics serietidningarna. Mellan 1965 och 1980 släppte Freddie Francis flera skräckfilmer med kortare berättelser i sig, och 1972 släppte han även en film med samma titel som den här serien. Denna och andra liknande serier - så som Tales From The Darkside - bör inte bli ihopkopplade (även om Francis' film har berättelser i sig ur samma serietidningar som den här serien).

Då serien visades på HBO (en premium kabeltv station) var det en av de få serier som var helt befriad från censurering enligt TV-nätverkets standarder och regler. TV-stationen tillät serien att innehålla våld och annat innehåll som inte tidigare uppkommit i de flesta TV-serier under den tiden.

Utöver detta ingick även många stora Hollywood-stjärnor i många av episoderna, antingen som manusförfattare, regissörer eller aktörer. På så sätt kunde många stora Hollywood stjärnor vara både på bio och på TVn, samtidigt. Ett urval av dessa stjärnor - som stod framför kameran i något av avsnitten - är: Steve Buscemi, Benicio Del Toro, Brad Dourif, Kirk Douglas, Eric Douglas, Whoopi Goldberg, Bobcat Goldthwait, Bob Hoskins, Bill Paxton, Joe Pesci, Brad Pitt, Tim Roth, Meat Loaf etc. Och så ett urval på de personer som stod bakom kameran i något av avsnitten: Michael J. Fox, Tom Hanks, Arnold Schwarzenegger, Robert Zemeckis (även en av programmets producenter), Tom Holland, Tobe Hooper och Freddie Francis (yes, samma man som stod bakom '72ans Tales From The Crypt). Vi får inte heller glömma bort John Kassir som alltid gjorde rösten till The Cryptkeeper - samt dök upp i egen hög person i ett avsnitt.

1991 sände Fox TV-nätverket ett pilotavsnitt av Two-Fisted Tales, en spin-off baserad på 1950-talets EC action serietidningar. Men Fox beslöt sig för att lägga ner idéen och Crypt Keeper sekvenser lades till innan och efter varje story (Yellow, Showdown och King Of The Road) och HBO släppte dem som Tales From The Crypt avsnitt. Jag tycker detta är lite komiskt då jag faktiskt har Two-Fisted Tales TV-filmen (som släpptes 92) inspelad på en gammal vhs-kasett, någonstans.

1993 släpptes ett söndagsmorgon barnprogram (i USA, så klart) kallat Tales From The Cryptkeeper, baserad på TV-serien men utan våldet och det ifrågasättande innehållet från originalserien. John Kassir fortsatte emellertid att låna ut sin röst till The Crypt Keeper. 3 år senare, 1996, drogs en spelshow kallad Secrets Of The Cryptkeeper's Haunted House igång där The Crypt Keeper var programledaren (återigen var det Kassir som lånade ut sin röst).

Det var väl ungefär all den trivia jag hade att berätta för hela serien, faktiskt. Jag kommer koncentrera mig mer på själva säsongerna i de resterande recensionerna. Men nu, den obligatoriska sammanfattningen: seriens första säsong lägger helt klart grunden för resten av serien och bjuder på några guldkorn, men också tyvärr ett och annat avsnitt som är sisådär (detta förekommer emellertid igenom hela serien). Den första säsongen är långt ifrån min favoritsäsong i serien, men det betyder inte automatiskt att jag tycker den är dålig - tvärtom.

Läs gärna mina recensioner på de tre långfilmerna också: Demon Knight, Bordello Of Blood och Ritual.

Angående rekommendationer kring serien, så vill jag faktiskt rekommendera hela serien (även om den sista säsongen är.. väldigt sisådär).

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-1