Vahetere...orka?

Som jag utlovade i min recension av den första Nightmare filmen; här kommer Never Sleep Again: The Elm Street Legacy, dokumentären om Nightmare serien och Freddy Krueger - och vilken dokumentär.

Teamet bakom His Name Was Jason: 30 Years Of Friday The 13th återvänder med den här dokumentären och upplägget är hyfsat likt Friday dokumentären - man går igenom filmerna i kronologisk ordning och intervjuar skådespelare, regissörer, manusförfattare, specialeffektsteam osv. som berättar och pratar om filmerna i serien (samt Freddy vs. Jason) och TV-serien Freddy's Nightmares (vilket jag blev lite förvånad över) - men inte remaken. Det känns som att teamet har lyckats fånga upp de flesta bakom filmerna, men avsaknaden av Johnny Depp (Nightmare 1 och 6) och Frank Darabont (en av manusförfattarna av Nightmare 3) existerar där och det är lite snopet att dessa två herrar inte intervjuats.

En stor skillnad mellan Friday och Nightmare dokumentärerna är speltiden och hur ingående de är i Nightmare i jämförelse med Friday. Friday ligger på ca 90 minuter och går ganska grundligt in på Friday filmerna, medans Nightmare dokumentären ligger på närmare 240 minuter och djupdyker i filmserien och vi får en ganska bra inblick bakom kulisserna - vilket täcker det mesta - i en välstrukturerad och effektiv jargong (som i Friday dokumentären).

Exempelvis berättas det om att Nightmare 5 blev kraftigt redigerad innan dess biorelease (vilket jag berättade om i min recension) och vi får även se de oredigerade klippen snabbt under dokumentärens gång. Det berättas även att det förekom väldigt dålig stämning under inspelningarna tack vare bland annat brist på tid och ett färdigt manus, då man under flera av Nightmare produktionerna påbörjat filmningen innan ett fullständigt manus funnits till hands.

Hur som helst är Never Sleep Again: The Elm Street Legacy dokumentären en guldgruva för den nyinvigde Freddy-anhängaren och hardcore-fanet och speciellt besviken lär ingen bli som gillar Nightmare och Freddy Krueger.

Men vi är inte klara än! Precis som Friday dokumentären kommer även Nightmare dokumentären i en 2 disc edition och disc 2 är självfallet fullproppad med extramaterial.

Extramaterialet består av följande:
Förlängda intervjuer som inte fick plats i dokumentären. Här pratas det även kort om remaken. En förhandstitt på Heather Langenkamp's kommande dokumentär I Am Nancy. Vi ser även personer som tillverkar Freddyhandskar, Freddyfans och deras samlingar, en grovt redigerad version av Angry Video Game Nerd's recension av A Nightmare On Elm Street NES-spelet (och nyinspelade kommentarer av James Rolfe), Nightmare-konceptet som serietidningar och böcker, en kortare video med kommentarer ifrån kompositörerna och låtskrivarna i Nightmare filmerna en kort dokumentär om filmernas affischer, där deras skapare Matthew Joseph Peak berättar om sina skapelser och om hur originalmålningen till första filmen höll på att gå förlorad för alltid.

Utöver allt detta får vi även en teaser av själva dokumentären, ett tio minuter klipp där skådespelarna från Nightmare filmerna läser upp utvalda repliker och således agerar varje film under 10 minuter samt en kortare video med Horror's Hallowed Grounds där teamet åker till flera av de platser där de spelade in den första Nightmare.

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy lämnar inte mycket kvar att önska sig och det är en väldigt intressant dvd som täcker mer eller mindre allt som kan vara av intresse angående Nightmare filmerna och Freddy Krueger. Mycket bättre eller informativt än så här kan det nog faktiskt inte bli.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt1510985/

Säsong 5 av 7. Here we go.

Episod 1: Death Of Some Salesmen. Den hjärtlöse skojaren Judd Campbell (Ed Begley Jr.) har kommit på en bra idé för att blåsa folk på pengar. Poserande som en dörrförsäljare blåser han den ena efter den andra på deras pengar - fram tills det att han kommer till Brackett familjens ytterdörr. Till en början blir han inbjuden av Ma och Pa (båda spelade av Tim Curry) som verkar vara intresserade av vad han har att sälja. Judd upptäcker dock snabbt att familjen Brackett har helt andra intressen än att köpa något av honom...

Säsong 5 rivstartar med ytterligare en favorit som både är rolig men också rent av vedervärdig bitvis. Ett imponerande arbete av Tim Curry också som gör hela tre roller under 30 minuter. Ett mycket bra exempel på hur obskyrt Tales From The Crypt faktiskt kan vara. Ett riktigt guldkorn.

Episod 2: As Ye Sow. Den rika affärsmannen Leo Burns (Hector Elizondo) hyr in privatdetektiven G.G. Devoe (Sam Waterston) att spionera på hans vackra fru Bridget (Patsy Kensit). Leo får veta att Bridget är otrogen med den lokala prästen Fader John Sejac (John Shea). I ren ilska och svartsjuka bestämmer sig Leo för att få Sejac mördad. Men kan det vara så att han har dragit förhastade slutsatser?

Ingen serie är perfekt - och Tales From The Crypt är givetvis inte det heller. Det enda som lyfter avsnittet lite grann är slutet och Elizondo's insats som den svartsjuke Leo, i övrigt är resten bara långdraget och tråkigt - och ganska händelselöst med för den delen. Nej, bättre än så här finns definitivt i serien.

Episod 3: Forever Ambergris. Dalton (Roger Daltrey) var tidigare utsedd som den bäste men är nu en "has been" och Ike (Steve Buscemi) är den uppkommande fotografen som alla vill ha en del av. Duon skickas iväg på ett uppdrag i Central Amerika och ombord på flygplanet får Dalton nys om en liten by i Central Amerika, som ligger under karantän då någonting fruktansvärt har inträffat där. Han känner direkt doften av en chans till att slå ihjäl två flugor i en smäll; dels bli av med konkurrensen och dels få toppfotografier. Dalton lyckas lura iväg Ike till den karantänbelagda byn för att ta fotografier, få den horribla sjukdomen och överlämna fotografierna till Dalton (som i sin tur ska lämna in dem för egen räkning). Allting går som planerat fram tills det att han är hemma igen och försöker förföra Ike's ex-flickvän Bobbi (Lysette Anthony) som fått någonting väldigt intressant på posten från Ike...

En stor favorit för min del i serien. Den är grisig, äcklig och avslutningen är en av de bästa i serien. Daltrey och Buscemi gör mycket bra insatser och makeupen på Buscemi är ganska makalöst äckligt och för tankarna till splatterfilmsgenren. Mycket bra avsnitt. En av de största guldklimparna i serien.

Episod 4: Food For Thought. Den store Zambini (Ernie Hudson) och hans assistent Connie (Joan Chen) utgör en akt där Zambini tar sig in i Connie's hjärna och skickar medelanden och tankar till henne. Den här akten är emellertid inte likvärdig då Zambini behandlar Connie som en slav, slår henne och använder rädslan hon har för honom för att hålla henne på plats. Johnny (John Laughlin), eldslukaren, ser dock hur Zambini behandlar henne och erbjuder henne en väg ut då han planerar att sticka från karnevalen. Connie tackar ja, men Zambini kan dessvärre läsa hennes tankar och upptäcker deras planer...

Det här är inget favoritavsnitt, men det är klart sevärt - mycket tack vare Hudson's insats som Zambini och det ganska skruvade slutet. Vi ser utöver nämda skådespelare även Phil Fondacaro som dök upp i Tales From The Crypt långfilmen Bordello Of Blood. Sevärt avsnitt, men ingen favorit.

Episod 5: People Who Live In Brass Hearses. Virgil (Brad Dourif), som är lite efter i utvecklingen, och hans kriminelle bror Billy (Bill Paxton) finslipar deras planer på att råna stället där Virgil jobbar och efter att ha spenderat två år på kåken planerar även Billy att råna sin gamla chef, Mr. Byrd (Michael Lerner), som satte dit honom. Virgil sullar till saker och ting och i ett desperat försök att få ut någonting av det hela får bröderna mer än vad de önskade sig...

Återigen ett gammalt favoritavsnitt i serien och det är lika bra som första gången jag såg det. Paxton och Dourif gör briljanta prestationer och avsnittet levererar ett och annat garv, våld och blod samt en av de bästa avslutningarna i serien. Det här är utan tvekan en av mina favoriter i serien. Nuff said.

Episod 6: Two For The Show. När Emma Conway (Traci Lords) berättar för sin man Andy (David Paymer) att hon varit otrogen mot honom och har bestämt sig för att lämna honom blir han rosenrasande, dödar henne och hackar upp henne i bitar som han sedan tänkt dumpa. Men Emma's skrik hörs av en granne som ringer polisen och även om polismannen Fine (Vincent Spano) inte hittar några bevis i hans lägenhet blir han väldigt intresserad av fallet och Andy's aktiviteter...

Det här avsnittet är lite av en nagelbitare stundtals, men går över till att bli långdraget titt som tätt. Paymer och Spano lyfter avsnittet med suveräna prestationer och även om avslutningen är ganska förutsägbar bara man lyssnar på vad karaktärerna säger avsnittet igenom så är det ändå ett ganska trevligt slut. Ett bra avsnitt, om än inte en favorit för mig.

Episod 7: House Of Horror. De tre college studenterna Arling (Wil Wheaton), Waters (Keith Coogan) och Henderson (Jason London) förberder sig på ett intagningsprov till en collegeförening involverande en uppgift som ska genomföras i ett förmodat hemsökt hus. Högsta hönset och svinet Wilton (Kevin Dillon) har riggat kåken, men dessvärre finns det något mer där inne än vad varken han eller de tre kandidaterna hade räknat med...

Ett till favoritavsnitt som avhandlar en gammal spökhistoria med en liten förändring i slutet som får en att lyfta på ögonbrynen högt när man ser avsnittet första gången. Största anledningen till att jag gillar avsnittet är slutet, men också hur de bygger upp allting inför just det. Avsnittet involverar inga direkt nämnvärda namn (utöver Kevin Dillon då kanske), men alla gör ett bra jobb - speciellt Dillon som avsnittets skitstövel. Ett mycket bra avsnitt, helt enkelt.

Episod 8: Well Cooked Hams. Den misslyckade magikern Miles Federman (Billy Zane) blir inbjuden av mästermagikern Kraygen (Martin Sheen) till att se hans spektakulära "Box Of Death" illusion. Efter att ha sett akten lyckas Miles övertala Kraygen till att berätta hemligheten bakom illusionen, för att sedan mörda honom för att styra upp sin egna misslyckade karriär. Miles' nya show är en hit, men saker i det förflutna kommer tillbaka för att hemsöka honom...

Det är synd att två så pass bra skådespelare så som Zane och Sheen ska behöva arbeta med ett så pass svagt manus som det här. Slutet är ganska förutsägbart och är ingen direkt överaskning för den som sett Tales From The Crypt förr. Sheen imponerar visserligen med tre rollsättningar under 30 minuter (varav en av dem inte alls ser ut som Sheen), men det räddar inte avsnittet. Det är inte spännande, läskigt, äckligt eller ens kul utan är till större delen bara långdraget. Bättre avsnitt finns det.

Episod 9: Creep Course. När den hjärndöde fotbollsspelaren Reggie Skulnick (Anthony Michael Hall) inser att utan hjälp kommer han att misslyckas med ett delprov i Egyptologi bestämmer han sig för att be plugghästen Stella Bishop (Nina Siemaszko) om hjälp att stjäla provets facit ifrån deras lärare Professor Finley's (Jeffrey Jones) hus. Stella beger sig till Finley's hus senare samma kväll med ursäkten att titta på hans personliga kollektion av egyptiska artefakter. Finley är mer än villig att stå till tjänst, men för betydligt mer lömska orsaker...

Avsnittets första halva är seg. Det händer inte speciellt mycket och det hela är faktiskt ganska ointressant. Strax efter halva avsnittet börjar det hela emellertid röra på sig och det hela blir ganska god underhållning. Det som håller avsnittet uppe är skådespelarnas insatser, även om de har ett trögt manus att arbeta med till en början. Sluttwisten är härlig och lämnar mig med ett leende på läpparna. Hyfsat avsnitt som klarar sig med nöd och näppe tack vare andra halvans uppsving.

Episod 10: Came The Dawn. När den rika affärsmannen Roger (Perry King) är på väg till sin lyxiga timmerstuga mitt ute i ingenstans en stormig natt får han syn på en ung attraktiv och genomblöt kvinna (Brooke Shields) vid vägkanten, vars pick-up har pajat. Som den vänliga mannen han är stannar Roger till och erbjuder kvinnan, som utger sig för att heta Norma, en sängplats för natten. Men Norma har dolda anledningar till att tacka ja än att bara ha en torr plats att sova på...

Det här avsnittet är så att säga awesomesauce. Storyn är enkel men effektiv och stämningen bygger upp sig fram till den avslutande twisten - som är en av de bästa i hela serien. Både Perry King och Brooke Shields är suveräna i sina rollsättningar och lyfter avsnittet ännu mer. Man kan ganska lugnt säga att det här är en av mina favoriter i serien och det tillhör ett av de där avsnitten som visar vad ett riktigt bra Tales From The Crypt avsnitt bör vara.

Episod 11: Oil's Well That Ends Well. I en amerikansk småstadshåla planerar älskarna Jerry (Lou Diamond Phillips) och Gina (Priscilla Presley) att genomföra en bluff och ett stort bedrägeri för att svindla 20 000 dollar från fyra lokalbor. Jerry och Gina utger sig för att jobba för ett oljeföretag och att de har hittat en oljakälla under den lokala kyrkogården men är villiga att vara tysta om det och utvinna oljan själva och dela på vinsten med de fyra lokalborna om de skjuter in pengar. De går med på det och bluffen fungerar utmärkt, men Gina blir ännu mer girig när chansen att fixa mer pengar dyker upp, men saker och ting är inte vad de verkar vara...

Det här är ett av mina hatobjekt i den här serien. Jag hatar det. Det hör inte hemma i den här serien, någonstans. Allt är skit. Skådespelarna är halvusla B-skådisar (bortse ifrån John Kassir - han som gör rösten till Crypt Keeper - dyker upp i egen hög person i en kort roll) som mestadels bara varit med i en massa B-produktioner och den som stör mig allra mest är Priscilla Presley som inte borde ha fått ställa sig överhuvudtaget framför kameran - överspelande jävla kärring. Det finns ingen stämning what so ever, ingen uppbyggnad, ingen spänning, uselt skådespeleri, tråkig story, inget intressant händelseförlopp.. inget, nada, nothing. Ett patetiskt avsnitt som inte borde ha fått släppas - iaf inte under Tales From The Crypt titeln.

Episod 12: Half-Way Horrible. Roger Lassen (Clancy Brown), ägaren av ett stort kemikalieföretag, identifierar kroppen av en av hans affärskollegor i Los Angeles bårhus, som blivit dödad av det revolutionerande konserveringsmedlet som Roger's företag snart ska släppa för allmän användning. En LAPD kriminalare (Martin Kove) frågar om Roger har några fiender, varpå Roger kommer ihåg att han sex år tidigare i Brasiliens regnskogar offrade en av sina kollegor i en voodoo ritual för att få hemligheten bakom konserveringsmedlet från en lokal stam. En ondskefull akt som han nu verkar bli straffad för av krafter från andra sidan graven...

Det finns inte så mycket att säga om det här avsnittet egentligen. Det innehar bra skådespelare som dessvärre får lov att jobba med ett svagt manus, som till större delen varken är spännande eller speciellt intressant - tills det att sluttwisten kommer, som fungerar alldeles utmärkt. Vi ser, utöver Brown och Kove, Cheech Marin i en snabb roll som doktor. Hur som helst; ett hyfsat avsnitt.

Episod 13: Till Death Do We Part. En limo kör in i en dunge och ut ur bilen kliver de två gangstrarna Frank (Robert Picardo) och Tony (Frank Stallone) tillsammans med den unga och attraktiva servitrisen Lucy (Kate Vernon). Tony plockar ut en död kropp ur skuffen medans Frank måste döda Lucy, men hur hamnade hon egentligen i den här besvärliga situationen och kommer hon överleva den?

Vilken jävla avslutning på en ganska blandad säsong. För det första är verkligen inte det här Tales From The Crypt material. Första halvan av avsnittet är sliskigt snack-drama utan några som helst intressanta element och andra halvan är mer action baserat, med en del slisk. Skådespelarna är äckligt sliskiga och är mer irriterande än trovärdiga, speciellt Kate Vernon som inte verkar veta vad ordet skådespela innebär. Ingenting är bra med det här avsnittet, slutet är ett stort jävla "meh!" och.. nä. Det här är ett av de mest ruttna avsnitt i hela serien och vad fan de tänkte med när de gjorde det förstår jag inte.

Den obligatoriska sammanfattningen: säsong 5 är en blandad kompott. Den har flera bra avsnitt men dessvärre också en bunt riktigt usla avsnitt (så som det sista). Det är en okej säsong, men samtidigt var det ungefär här serien började segla neröver och de där usla avsnitten blev fler och fler. Hur som haver; en okej säsong. Nästa.

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-5

Två dagar har gått sedan försvinnandet av de sex kvinnorna i den Appalachiska bergskedjan och den lokala polismyndigheten står handfallna.. fram tills det att Sarah (Shauna Macdonald) plötsligt dyker upp, nerblodad, skrämd till vanvett och utan minne av vad som har hänt. Sheriffen Vaines (Gavan O'Herlihy) misstänker att Sarah har mördat sina kamrater och bestämmer sig för att ta med sig henne, hans biträde Rios (Krysten Cummings) och en grupp grottexperter ner i grottorna där Sarah kom ifrån för att ta reda på vad som egentligen hände. Väl nere i grottorna inträffar något och ett ras stänger in gruppen, vilket lockar fram grottans invånare...

The Descent var en sån där film som egentligen inte hade behövt en uppföljare - slutet kändes lagomt och avslutade filmen på ett sånt sätt att man hade svårt att tro att någon uppföljare skulle komma. Givetvis lyckades de knåpa ihop ett manus för just en uppföljare som egentligen inte hade behövts, men som är seduglig ändå.

Filmens händelseförlopp är mer eller mindre en upprepning av den första filmens, men det hela utvecklar sig lite snabbare och istället för att dra ut på det hela någon avsevärt lång stund börjar det hela röra på sig hyfsat snabbt. Speciellt spännande eller läskigt blir det emellertid aldrig, utan man förlitar sig på de hederligt klichéefyllda chock-sekvenserna som den inbitne mest suckar trött åt. För den blodtörstige finns en okej halt av blod och gore involverad i filmen.. typ som den första filmen, kanske lite mer.

The Descent: Part 2 är en okej uppföljare som följer i sin företrädares fotspår till punkt och pricka, med några få förändringar. Kort sagt; har du sett den första filmen har du egentligen sett den andra med, även om den andra är snabbare i vändningarna. Och med tanke på slutet är det inte helt uteslutet att en tredje del dyker upp, men den som lever får se..

http://www.imdb.com/title/tt1073105/

Äventyrerskan Sarah (Shauna Macdonald) förlorar sin man Paul (Oliver Milburn) och dotter Jessica (Molly Kayll) i en tragisk bilolycka men överlever själv. Ett år senare beger sig hon och några vänner iväg till en grotta i den Appalachiska bergskedjan för att genomföra en expedition, men kort efter att de tagit sig in i den inträffar ett ras som stänger dem inne. I ett försök att hitta en annan utväg beger sig gruppen längre in i grottan och det dröjer inte länge förens de upptäcker att de inte är ensamma...

Neil Marshall bevisade med sin Dog Soldiers att han är en kapabel regissör och att han kan göra riktigt grymma filmer. Med Doomsday gick han två, tre steg tillbaka och bevisade att även han kan göra riktiga skitfilmer. The Descent kom mitt emellan Dog Soldiers och Doomsday och är en bra film, även om den brister på flera punkter.

Även om filmen är menad att vara väldigt mörk så blir vissa scener rätt extrema - du ser mer eller mindre inte ett piss vad som försigår i filmen. Och i flera av stridsscenerna får vi en shaky cam, vilket innebär ytterligare svårigheter i att se vad som egentligen händer. Händelseförloppet känns ganska utdraget på sina håll och en viss redigering av vissa sekvenser hade kunnat göras för att snabba på filmen lite grann. Filmens starkare sidor är skådespelarna, dess effekter och makeup och storyn (då menar jag inte händelseförloppet, utan vad filmen går ut på).

The Descent är sämre än Dog Soldiers, men betydligt mycket bättre än den sulliga Doomsday. Och någon uppföljare behövde den egentligen inte, men det fick den givetvis ändå förra året och det är vad som kommer härnäst...

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0435625/

Chon (Arak Amornsupasiri) lider av våldsamma mardrömmar och han försöker att låta bli att sova då han är livrädd för kvinnan han ser varje natt i sina drömmar. I drömmarna skriker kvinnan på hjälp strax före hon blir brutalt mördad. Ae (Ornjira Lamwilai), Chon's syster, är orolig över illusionerna Chon ser i sina drömmar och introducerar honom till en psykriatiker. Chon i sin tur försöker att bevisa att det han ser inte är illusioner och ju närmare han kommer sanningen desto mer fasansfull blir hans upptäckt...

Ytterligare en i raden av alla dessa asiatiska skräckfilmer där en långhårig brud springer runt och fimpar folk av en eller annan anledning. Den här gången ser iofs bruden mer ut som ett monster än i de flesta andra filmer av samma variant och filmen i sig är otrooooooligt låååååååååååååååångsaaaaaaaam. Speltiden som ligger strax över 2 timmar gör det hela otroligt utdraget och de hade lätt kunnat saxa ner speltiden med 40 minuter utan att det egentligen skulle försvårat för tittaren att förstå filmen. Klichéerna och de förutsägbara momenten smyger runt lite här och var i filmen och upplösningen är ganska lättuträknad för den som har sett ett par av dessa asiatiska skräckfilmer. Ett annat stort problem är att filmen inte är läskig eller ens spännande, även om det faktiskt händer saker lite då och då. En av orsakerna kan vara att effekterna inte är övertygande för fem öre, utan ser otroligt billiga ut och skriker uselt CGI-arbete.

Det enda jag kan påstå att jag faktiskt gillade var upplösningen och slutet - även om de var väldigt förutsägbara, som jag nämde här ovanför. Resten av filmen känns bara tuggummiseg och rent utsagt tråkig.

Sugen på asiatisk skräck? Se något annat.

http://www.imdb.com/title/tt1160315/

Under en road trip igenom Europa får de två amerikanska turistbrudarna Lindsay (Ashley C. Williams) och Jenny (Ashlynn Yennie) punktering någonstans i Tyskland. De beger sig iväg till fots för att leta reda på hjälp och hittar slutligen en isolerad villa, vars ägare är Tysklands främste kirurg, Dr. Heiter (Dieter Laser) - experten på att separera siamesiska tvillingar - som råkar ha ett nytt projekt. Dagen efter vaknar de upp, tillsammans med den japanska mannen Katsuro (Akihiro Kitamura) (vars namn man aldrig får reda på), i villans källare och Dr. Heiter tillkännager hans plan; han tänker bli den första personen som kopplar ihop flera personers gastriska system och sålunda skapa Den Mänskliga Tusenfotingen.

Vad förväntar man sig när man hör en sådan här story? Gore, äckel och blod, givetvis. Får vi det? Nä, inte direkt. The Human Centipede (First Sequence) är otroligt utdragen och det börjar inte röra på sig förrens runt 50 minuter in i filmen (av 90) - och det blir inte speciellt äckligt eller ens intressant då heller. Idéen är inte dum, men genomförandet är så jävla tråkigt att det blir nästintill olidligt att sitta och titta på filmen.

Skådespelarna är hyfsade. Laser gör en klockren prestation som kirurgen, medans Williams och Yennie irriterar mest. Kitamura ska bara hålla truten - gapande jävla japan.

Besvikelserna staplas på hög en efter en och den inbitne goretittaren har verkligen ingenting att hämta här. Att idéen är vidrig och helt sjuk är ett faktum, men utförandet är så pass tråkigt och tamt att om illamående ska uppstå hos tittaren lär denne vara ganska känslig för grafiskt äckel och våld.

Uppföljare kommer nästa år. Läs också Helt Perfekt's recension av filmen. Mer tid än så här tänker jag inte lägga ner på den här filmen iaf. Se något annat.

http://www.imdb.com/title/tt1467304/

Fyra år har gått sedan myndigheterna i Springwood genomförde en mörkläggning av Freddy Krueger (Robert Englund) i ett försök till att få slut på den rad av mord som inträffat i staden. Planen fungerade och lämnade Freddy kraftlös tack vare att ingen kom ihåg honom och kunde vara rädd för honom... tills nu.

I skepnad av hans mor beordrar Freddy Jason Voorhees (Ken Kirzinger) att bege sig till Elm Street för att ta hand om de "oansvariga ungdomarna" där, för att få människorna i staden att tro att det är Freddy som är i farten igen. Men ingenting går som planerat och Jason fortsätter att döda "hans barn". Det är nu upp till en grupp ungdomar att få tillbaka Jason till Camp Crystal Lake och Freddy ut ur drömvärlden, en gång för alla.

Redan 1993 kläcktes idéen om en film där Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle strida mot varandra i den nionde Friday The 13th filmen; Jason Goes To Hell: The Final Friday. Slutet på Jason Goes To Hell: The Final Friday var menat att vara en sorts föregångare till Freddy Vs. Jason, men då det tog för lång tid att knåpa ihop ett manus som höll producerades istället Jason X fram två år (2001) innan Freddy Vs. Jason släpptes (2003). Det tog dem alltså 10 år att framställa ett manusskript som var så pass starkt att det kunde bli en ca 90 minuter lång film. Och slutresultatet är bra, men har flera svagheter.

Skådespelarlistan är inte direkt överspäckad med stora och kända namn, men.. here we go. Robert Englund gör sin vanliga prestation som Freddy, medans Ken Kirzinger gestaltar Jason för första gången och tog över den rollen från Kane Hodder som hade spelat Jason i Friday 7 - 10 - vilket han gör alldeles utmärkt (en sak som bör tilläggas är att Kirzinger's Jason är troligtvis den största Jason till dags datum). Vi ser även Lochlyn Munro och Brendan Fletcher i varsin biroll och Zack Ward dyker även upp i ett snabbt klipp. Kelly Rowland (som inte kan skådespela överhuvudtaget, utan irriterar mest), Chris Marquette och Katharine Isabelle (som man kan skymta tuttarna på) innehar viktiga roller, medans Monica Keena (som troligtvis fick sin roll tack vare det gudarna gav henne strax under hakan och strax över naveln) och Jason Ritter innehar de viktigaste rollerna bland ungdomarna.

Skådespelarnas insatser är bra, överlag. Misstagena de gjorde när de skrev upp personer på listan över skådespelare för filmen var att skriva upp (till största delen) Kelly Rowland och (delvis) Monica Keena. Rowland kan verkligen inte agera och att titta på hennes beteende i filmen gör mig bara matt. Bara för att man ingår/ingått i en kommersiellt stor musikgrupp (Destiny's Child) så innebär det verkligen inte att man faktiskt kan agera. Och Monica Keena är till en början helt okej, men allt eftersom blir jag mer och mer irriterad på henne för att slutligen lägga av en rejäl suck i slutsekvenserna. Bara för att man har utseendet innebär det inte att man kan agera utan att spela över.

Effekterna är bra, men som de flesta Nightmare filmerna känns flera av dem utdaterade i dagens läge. Vissa effekter får mig att haja till av förvåning då jag inte mindes att de såg så pass datorgjorda ut som de faktiskt gör. Makeupen ser bra ut givetvis och vi får se en ny touch på Freddy makeupen i en snabb sekvens som får Freddy att se lite grymmare ut än sitt vanliga jag.

Storyn är bra och jag vettefan om de hade kunnat skriva den på så många andra sätt än vad de gjorde. Men samtidigt som storyn är bra och hyfsat välskriven så finns ändå klichéerna och de förutsägbara momenten där. T ex är slutet ganska förutsägbart och är man en inbiten slasherfantast så blir man inte förvånad över det. Och är man följeslagare till Freddy och/eller Jason så vet man också att den ena är starkare än den andra beroende på om de är i en drömvärld eller i verkligheten.

Även om den har sina svagheter är Freddy vs. Jason en bra film - åtminstone för oss die hard fans till Freddy och/eller Jason.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0329101/

10 års jubileumet börjar närma sig för A Nightmare On Elm Street och en av dess stjärnor, Heather Langenkamp, har en stalker efter sig - vars röst påminner starkt om Freddy Krueger. Som om inte det vore nog dör hennes man Chase (David Newsom) i en bilolycka efter att ha somnat bakom ratten, hennes son Dylan (Miko Hughes) vägrar att sova, New Line Cinema har erbjudit henne en roll i den "definitiva Nightmare-filmen" och personer i hennes omgivning börjar förändras. Det går snart upp för henne att Freddy Krueger kanske inte bara är en fiktiv karaktär...

Idéen bakom New Nightmare dök upp redan 1987 inför den tredje filmen i Nightmare serien, men idéen blev förkastad och det tog ytterligare 7 år innan Wes Craven fick använda sin idé. Och den slutliga produkten blev bra. Mer eller mindre. Medans Nightmare uppföljarna är blodigare och våldsammare än originalet bygger New Nightmare upp sig mer på stämning och obehag än våld och blod - även om det finns lite grann av det också - som originalet.

Utöver Langenkamp ser vi exempelvis också John Saxon, Wes Craven, Robert Shaye och Robert Englund (som även spelar Freddy) som sig själva. De som står framför kameran sköter sig bra och jag har inte direkt någonting att klaga över.. bortsett från Miko Hughes (som gjorde sin debut i Pet Sematary). Den dåvarande snorungen skriker, pratar med raspig röst (som inte är ett dugg skrämmande utan bara jävligt irriterande) i ett par sekvenser och.. äh. Ni fattar. Jag stör mig bara på honom.

Effekterna är snygga, men lider som vanligt av utdaterad CGI och vissa grejer ser ganska.. plastiga ut. Freddy makeupen har fått sig ett litet lyft och han ser mer ondskefull ut i New Nightmare än i någon av de tidigare filmerna, samtidigt som hans personlighet har återgått till originalets lite mer allvarliga och mindre cheesiga Freddy. Utöver makeupen har Freddy's handske blivit förändrad och den påminner lite grann om den i Nightmare 2.

New Nightmare är givetvis inte den bästa i serien, men den ligger åtminstone inte längst ner på listan. Det är en bra film med en ganska cool idé som utförs helt okej. Att den inte är speciellt läskig eller blodig är inte katastrofalt då det jämnar ut sig med spänningen. God söndagsunderhållning. Mer eller mindre.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0111686/

Freddy Krueger (Robert Englund) har slutligen lyckats döda alla ungdomar och barn i Springwood.. bortsett ifrån en kille, som har tappat minnet om vem han är. Efter att ha blivit indragen till en avdelning där ungdomar med problem behandlas av polisen beger sig han och en av de anställda på avdelningen, Maggie Burroughs (Lisa Zane), iväg till Springwood för att försöka luska ut hans bakgrund. Freddy har emellertid andra planer för dem...

Nightmare 6, som inte alls heter Nightmare 6, är en klar förbättring från den tråkigt utdragna och rent av usla femte Nightmare filmen - även om det är en förbättring i en mer komisk riktning. Nightmare 6 är mer en komedi än skräckfilm och till större delen sitter jag och gapskrattar åt Freddy som fular runt. Det är inte ett dugg läskigt, men riktigt underhållande på sitt egna lilla vis.

Skådespelarna är bra och Englund snor som vanligt hela showen. Vi ser även Tom Arnold, Roseanne och Johnny Depp i snabba biroller. Effekterna är bra, bortsett från de sedvanliga utdaterade CGI-effekterna. Storyn är utvecklande och vi får veta ganska mycket om Freddy's bakgrund - synd nog var även det här filmen det avslutande kapitlet i Nightmare-serien (New Nightmare är inte inkluderad i själva serien, utan är mer av en fristående film). Händelseförloppet är drivande och är, som jag skrev här ovanför, underhållande.

En sak som bör nämnas om Freddy's Dead är att slutsekvenserna (typ de sista 10 minutrarna) finns i två versioner; en 2D och en 3D version. Vid biopremiären delades 3D-glasögon ut just för dessa sekvenser, men när filmen senare släpptes till video togs 3D-effekterna bort ifrån de flesta av releaserna. Min personliga dvd-release av filmen har emellertid båda versionerna, men huruvida båda versionerna finns med på alla dvd-releaser av Freddy's Dead vet jag inte.

Nightmare 6 är inte ett dugg skrämmande, men underhåller gott och väl speltiden ut. Det enda jag kan gnälla över är nog slutet som känns som ett stort "Meh!", då det hela är väldigt snabbt överstökat. Jag gillar Freddy's Dead hur som haver och tycker att det är en underhållande film, helt enkelt.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0101917/

Livet har återgått till det normala för Alice (Lisa Wilcox) efter hennes seger mot Freddy Krueger (Robert Englund)... fram tills det att han återigen återuppstår. Alice förbereder sig på en ny strid mot Freddy, men någonting är inte som det ska; Freddy tar kål på hennes nära och kära även om hon själv är vaken. Freddy verkar ha hittat en ny väg och frågan är; vem använder sig Freddy av för att kunna fortsätta sin terror mot ungdomarna på Elm Street?

Nightmare 5 tar vid kort efter Nightmare 4 och för att begripa den lär man ha sett 4an och.. äh. Skitfilm, kort och gott. Effekterna är bitvis hyfsade, men allt som oftast får vi stop motion effekter och usla och utdaterade greenscreen-effekter som får en att sucka mer än att höja på ögonbrynen. Händelseförloppet är skittråkigt och detta blir filmens stora fall. Emellanåt sitter man bara och väntar på att någonting spännande ska hända.. men det händer aldrig. Och inte nog med det, Nightmare 5 har ytterst få kills, vilket visserligen inte hade varit något problem om det faktiskt hänt någonting spännande mellan killsen. Skådespelarna är hyfsat bra, men det är bara Wilcox och Englund som är sevärda. Danny Hassel och Nicholas Mele återvänder, precis som Wilcox och Englund, från Nightmare 4.

Lite rolig trivia; med risk att bli betygsatt med X (dvs det värsta en film kan få i USA och som är lika med döden för en film då bland annat större affärskedjor inte säljer sådana filmer) fick teamet bakom filmen lov att klippa ner och förändra alla dödsscener och av att dömma på informationen som står på IMDB så var originalscenerna betydligt våldsammare och äckligare än vad de är i bioversionen av filmen. Scenerna ska finnas med på den icke betygsatta original VHSen.

Mer rolig trivia; Robert Englund spelar inte bara Freddy i den här filmen, utan dyker även upp som en av galningarna (utan Freddy-sminket) på mentalsjukhuset de befinner sig i, i början av filmen.

Hur som helst; Nightmare 5 stinker. Det är en utdragen, tråkig och inte alls speciellt bra film och är också den svagaste delen i serien. Bara för att de fyller ut den med ett par hyfsat slaskiga scener betyder inte det att det lyfter filmen... iaf inte mycket. Femman är enbart för die hard fansen av serien - alla andra borde fundera på att se någonting annat istället.

http://www.imdb.com/title/tt0097981/

Observera; det kommer finnas spår av spoilers i den här recensionen då storyn är mer eller mindre omöjlig att förklara utan att spoila. Läs vidare på egen risk.

Freddy Krueger (Robert England) är död och begraven... eller? Efter att ha lyckats besegra honom försöker Kristen (nu spelad av Tuesday Knight), Joey (Rodney Eastman) och Kincaid (Ken Sagoes) att gå vidare med sina liv som att ingenting har hänt, men när Freddy plötsligt återuppstår letar han reda på de tre ungdomarna och dödar dem. Innan Kristen dör överför hon sin kraft (som låter henne dra in personer i hennes egna drömmar) till sin vän och pojkväns syster Alice (Lisa Wilcox)...

Och vad som följer är våld och snygga (till en viss del) 80-tals effekter som titt som tätt är hyfsat äckliga och de med svagmage borde kanske se någonting annat. Anyway; jag gillar Renny Harlin's del i Nightmare serien (som bevisar att Harlin en gång i tiden kunde regissera bra filmer).

Våld, slasksekvenser, Englund i toppform och en söt Wilcox. Är något fel med Nightmare 4? Tyvärr, ja. Felet heter Tuesday Knight som tog över Kristen rollen från Patricia Arquette, som gjorde en betydligt bättre insats än Knight. Knight ser ut som en vandrande död, läspar, agerar tungstyrt och klumpigt och för att inte tala om att jag mest irriterar mig på henne. Tack och lov är hon inte med så där avsevärt länge i filmen och vi får istället vila våra ögon på den söta Wilcox. Thumbs up. Även om det inte är något större problem så tycker jag att slutet är lite snålt och snabbt överstökat jämfört med de tidigare delarna i serien.

Nightmare 4 kommer trea på listan över favoriterna i Nightmare serien för min del, utan tvekan.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0095742/

När en plötslig våg av självmord och självmordsförsök bryter ut i Springwood blir de överlevande ungdomarna intagna på den lokala psykriatrin där Neil Gordon (Craig Wasson) försöker att hjälpa de drabbade. Samtidigt får Nancy Thompson (Heather Langenkamp) jobb på samma avdelning och det dröjer inte länge förrens det står klart för henne att hennes nemesis Freddy Krueger (Robert Englund) är tillbaka. Tillsammans med de överlevande ungdomarna och Neil försöker hon att sätta stopp för Krueger en gång för alla och svaret de söker verkar ligga i Kristen (Patricia Arquette)...

Personligen så anser jag att Nightmare 3 är en klar jävla förbättring från den hyfsade andra filmen i serien. Och inte bara det, jag tycker också att den tredje filmen är även den andra bästa i serien utöver originalet. Skådespelarna är nästan lika bra som i den första filmen och att få återse Langenkamp som Nancy är trevligt. Vi återser givetvis även Englund som Freddy, som i vanlig ordning för en strålande insats, och John Saxon som Nancy's farsa. Vi ser även Laurence Fishburne i en mindre roll som mentalskötare och Arquette i hennes första roll. För regi stod Chuck Russell - mannen bakom exempelvis The Blob (1988), Eraser och The Mask. Storyn återgår till originalkonceptet och precis som med originalfilmen kan jag se den här hur många gånger som helst utan att tröttna. Effekterna är bra och ser som oftast snygga ut, men är titt som tätt utdaterade med bland annat stop motion och ganska töntiga "el"-effekter.

Men för att ha 23 år på nacken (i skrivande stund) och vara den tredje filmen i en serie är den förbannat bra och underhållande.. mycket tack vare Englund's agerande som Freddy som utvecklats lite sen de två första filmerna.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0093629/

Fem år har gått sedan de ohyggliga morden inträffade i den lilla staden Springwood och Jesse Walsh (Mark Patton) och hans familj har nu flyttat in i Nancy Thompson's gamla hus på Elm Street. Det dröjer dock inte länge förrens Jesse börjar få våldsamma mardrömmar om samma sönderbrända man, med knivar på höger hand, som Nancy och hennes vänner drömde om - Freddy Krueger (Robert Englund), som i sin tur börjar att sakta men säkert ta över Jesse's kropp för att kunna komma åt "sina barn".. oavsett om de sover eller är vakna.

Jag minns rätt väl hur besviken jag blev på den andra filmen om Freddy Krueger när jag såg den i klippt hyrversion för över 10 år sedan för första gången. Jag avskydde den som pesten och det tog många, många år innan jag faktiskt satte mig och tittade på den för andra gången - och visst, den är sämre än första filmen men den är inte helt värdelös.

Det största problemet med Nightmare 2 är att Freddy är knappt med. Under de ca 87 minutrarna filmen rullar på dyker allas våran Freddy upp i ca 13 av dem (källa; Trivia på IMDB), vilket gör att filmen bitvis känns rätt seg, utdragen och cheesig även om det inträffar saker filmen igenom som är menade att skapa spänning eller rent av skrämmas.

Skådespelarna är hyfsade (bortse givetvis från Englund som återigen gör en klockren insats som Freddy), men känns inte alls som personerna framför kameran i den första filmen. Effekterna höjer dock betyget lite grann och vissa av dem är en fröjd att titta på, medans andra är snarare åt det andra hållet. Storyn och idéen bakom den styr Nightmare-konceptet åt ett annat håll än den första filmen och i slutändan känns filmen hyfsad - det är helt enkelt inte Freddy's stil.

Nightmare 2 är en okej uppföljare, även om den brister i många avseenden och är så långt ifrån originalet den mer eller mindre kan komma. Personligen klassar jag den som en av de svagaste delarna i Nightmare-serien, även om det inte är den sämsta av dem.

http://www.imdb.com/title/tt0089686/

Med både en remake och en 4 timmar lång dokumentär om hela serien (med titeln Never Sleep Again: The Elm Street Legacy) släppta (som jag kommer recensera lite längre fram) tänkte jag gå igenom samtliga Nightmare filmer i originalserien, plus Freddy Vs. Jason. Vi sparkar igång med filmen som startade alltihop 1984...

Nancy (Heather Langenkamp) och hennes vänner har våldsamma mardrömmar som alla innehåller ett gemensamt element; en kraftigt sönderbränd man med en handske med knivar på sin högra hand. När en i gruppen blir mördad i sömnen inser Nancy att hon måste hålla sig vaken och försöka att luska ut sanningen kring mannen i drömmarna.

Första Nightmare är en odödlig klassiker för mig. Jag har sen länge tappat räkningen på hur många gånger jag har sett den och den förblir så bra som den var första gången jag såg den. Skådespelarna är grymt bra och det är lite småkul att se Johnny Depp i sin första roll (som senare dök upp i en biroll i Freddy's Dead). Heather Langenkamp (som även dök upp i den tredje filmen och den sista i serien) är bra i rollen som Freddy's första motståndare och Robert Englund var, är och förblir Freddy Krueger - ingen kan ersätta honom som Freddy i mina ögon. Storyn är ganska simpel och fungerar alldeles utmärkt, även om vissa hål förblir öppna efter filmens slut. Effekterna är mycket imponerande även om filmen är från mitten av 80-talet och att produktionen är av lågbudget varianten.

Inte nog med att filmen fick sex uppföljare (varav en är en lite mer fristående film) och en fristående film, den fick även en egen TV-serie (kallad Freddy's Nightmares) där Robert Englund återigen trädde i kläderna av Freddy Krueger, som programledare. Serien hann sändas i två säsonger mellan 1988 och 1990 och är av en liknande variant så som Tales From The Crypt och Tales From The Darkside. Det finns mycket mer trivia kring filmen än bara det om serien, och ni finner det här.

A Nightmare On Elm Street är ett bevis på att Wes Craven har varit en bra regissör en gång i tiden, som numer trycker ur sig en massa överskattade slasherrullar (Scream filmerna, exempelvis) och billiga produktioner som går direkt till dvd. A Nightmare On Elm Street är, även om slashergenren redan var uppbyggd, en milstolpe i skräckfilmens historia.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0087800/

Vince (Stephen Graham) tar sin skiljsmässa hårt. Han är deprimerad och har gått i bitar. Hans polare har emellertid inte tappat hoppet om honom och tar med honom på en supa-hårt-med-grabbarna-helg ute på landet. När de anländer till den lilla staden Moodley, mitt ute i ingenstans och där kvinnorna är tredubbla till antalet än män, upptäcker de till sin fasa att allting inte står rätt till; kvinnorna har blivit påverkade av ett virus som förvandlar dem till blodtörstiga manshatande vildar.

Brittisk humor kombinerat med zombieslask har jag som filmtittare erfarat är en bra kombination efter att ha manglat igenom Shaun Of The Dead otaliga gånger. Doghouse går smått i fotstegen på Shaun, även om det inte är lika kul så trycker Doghouse på med mer blod och gore än Shaun - vilket förnöjde alldeles lagomt i slutändan.

Det enda jag kan tänka mig att klaga på när det gäller Doghouse är troligtvis slutet som kändes lite som ett "meh!". Det hela slutar ganska tvärt och öppnar visserligen, kanske, dörrarna för en uppföljare, men kom igen.. bättre kunde de väl ha gjort det?

Utöver det billiga slutet gillade jag filmen rakt igenom och även om den kanske inte når upp till Shaun's höjder (vilken film gör det?) så är det mycket god underhållning för oss zombieälskare.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt1023500/