Vahetere...orka?

Ja. Nu är det bara några få timmar kvar av 2009 i skrivande stund och jag tänkte skriva något kort för att avsluta året (vilket jag inte gjorde förra året, av någon anledning) - alltså ingen recension eller sammanställning av filmerna från 2009, utan bara lite gagg, typ.

Under 2009 har jag inte glott lika mycket film som jag gjorde under 2008 (som måste ha varit det året jag glott mest film i hela mitt liv, skulle jag tro). Förhoppningsvis hittar jag tillbaka till mina filmtittarkrafter under 2010 och slänger upp fler och större recensioner.. eller nåt.

Förhoppningsvis kommer det även ut fler "Wow"-filmer under 2010 än vad det gjorde under 2009 (District 9, exempelvis).. och kanske nån enstaka ny serie som faktiskt kan vara värd att titta på.

Hur som helst. Det är ett nytt år, nya tag, nya filmer och troligtvis nya serier. Gott nytt år allihop. På återseende.

Under den internationella skönhetstävlingen "Miss Galaxy" klampar ett gäng terrorister in och tar över stället, apterar sprängladdningar runt hela byggnaden och kräver en lösensumma på 10 miljoner dollar i diamanter. Allt är planerat in i minsta detalj och ingenting har lämnats åt slumpen... tror de iaf. "Miss Galaxy"-värdinnan - Sharon Bell - råkar vara en kickboxnings skådespelerska och verkar vara gisslans enda hopp om att ta sig ut därifrån levande.

Jag hade inte räknat med att få ut speciellt mycket av den här filmen egentligen, även om Andrew "Dice" Clay var med i den. Hoppet om att få något ur den sjönk ännu mer som en sten när jag upptäckte till min fasa att bombnedslaget Shannon Tweed var med i den. Döm då av min förvåning när filmjäveln faktiskt var BRA. Helt sannslöst. Jag trodde det knappt själv. Filmen är inte så där "Wow"-bra, men det är en God B-Underhållning, helt klart.

Det märks en bit in i filmen att mycket av inspirationen kommer ifrån Die Hard och jag måste säga att jag blev förvånad över hur mycket action det faktiskt förekom i filmen. Även några komiska inslag smög sig in här och där igenom filmen - oftast framförda av Robert Davi.

Det som förvånade mig mest var faktiskt att Tweed kunde agera som en riktig skådespelerska i den här filmen och de övriga i rollistan var faktiskt hyggliga de med (även om Clay snodde större delen av showen som filmens skurk).

Men som den Goda B-Underhållningen den här filmen är så innehöll den givetvis en hel del klyschor och förutsägbara incidenter, vilket sänker betyget på filmen. Ska man titta på den här filmen får man stänga av större delen av hjärnan och bara låta sig bli Underhållen, så att säga.

Tre år efter att den här rullen kom dök även en uppföljare upp (där Tweed återigen spelar samma roll och Lance Henriksen spelar styggingen) - som blev regisserad av samma snubbe som gjorde den här filmen, Paul Lynch (som 1980 gjorde sunkslashern Prom Night). Jag har inga direkta planer på att se tvåan - åtminstone inom den kommande framtiden. Men får jag chansen till det vid ett senare tillfälle kan det hända att jag faktiskt ser den.

God B-Underhållning som funkar om man stänger av större delen av hjärnan.. och låter sig bli Underhållen.

http://www.imdb.com/title/tt0110675/

När skådespelaragenten Rick Hansen (Richard Grieco) besöker strippklubben Play Pen vars ägare - Frankie (Andrew "Dice" Clay) - är en vän till honom, stöter han på den snygga servitrisen Stephanie (Jennifer O'Dell) som han genast faller för. Enda problemet med Stephanie är att hon har en svartsjuk pojkvän - Blackie (John Enos III) - som ingår i ett MC-gäng kallat Satan's Slaves. Blackie i sin tur håller på att gå bakom ryggen på sina "bröder" i MC-gänget tillsammans med några andra, för att tjäna stora pengar.

Vettigare storybeskrivning orkar jag faktiskt inte skriva. Det finns ett par anledningar till det, och jag tänkte börja med följande text: "100% total action från första sekunden!". Det är vad som står på baksidan av dvd-fodralet. När det står så förs mina tankar rätt omgående till exempelvis Crank filmerna, då det verkligen är filmer där det inträffar action från första sekunden. Point Doom är givetvis inte så. Istället får den där meningen mig att nästan vika mig dubbelt av gapskratt. Speciellt mycket action inträffar det inte. Det är kanske.. 3, 4 scener där det faktiskt är något action av värde - och då menar jag inte att actionscenerna är snyggt gjorda eller bra heller.

Bortser vi ifrån Richard Grieco, Ice-T, Jennifer O'Dell (som troligtvis fick rollen tack vare sitt utseende) och ett par andra i rollistan så är det några få rätt ok (och en och annan bra) skådespelare som står framför kameran - och gör bra ifrån sig. Dessa är Andrew "Dice" Clay (Brain Smasher... A Love Story), Angie Everhart (Last Action Hero, Bordello Of Blood), John Enos III (Blade, Phone Booth) och Zach Galligan (Gremlins filmerna). Resten behövs inte nämnas.

Mycket av det som inträffar i filmen är rätt osannolikt med för den delen. Exempelvis exploderar en och samma bil två gånger genom att volta över en annan bil och Richard Grieco's karaktär (skådespelaragenten) får inga som helst telefonsamtal. Ehum.

Storyn är sulligt skriven och flera scener är rent av onödiga (som om filmen i sig är nödvändig överhuvudtaget..). Dialogerna är stundtals pinsamma - om det beror på skådespelarna eller bara manuset vet jag inte riktigt.. troligtvis både och.

Point Doom är en trög, tråkig och rätt utdragen action/thriller som är en rätt typisk film man kan hitta i en sån där låda eller filmställ där filmerna kostar 59 för en eller 99 för två. Speciellt bra eller actionfylld är den inte iaf. Se något annat istället.

http://www.imdb.com/title/tt0186454/

Okej gott folk. Jag ska vara ärliga med er. Jag hade varken läst, hört talas eller hade ens en aning om vad i helvete Avatar var för något förrens jag såg någon reklamruta på internet om Avatar-spelet. Givetvis gav jag fan i att kolla upp vad Avatar var och ryckte mest på axlarna och trallade vidare med mitt. Det var inte förrens jag läste Helt Perfekt's recension av filmen jag fick någon som helst information om vad Avatar var.. och jag kunde nog inte brytt mig mindre. Jag fick slutligen frågan av min kära mor här.. för.. typ 2 dagar sen, om vi inte skulle gå och se den här filmen på bio och mitt svar blev givetvis ett ryck på axlarna och "För mig spelar det ingen roll.". Det slutade hur som haver med att vi for iväg på biografen nu ikväll för att se filmen. Jag hade alltså bara ögnat igenom Helt Perfekt's recension av filmen och tjuvkikat hur lång speltiden var när jag satte mig till rätta i biofotöljen.

För er som inte har en aning om vad Avatar handlar om följer här en snabb resumé av storyn. När den förlamade marinkårssoldaten Jake Sully's (Sam Worthington) bror dör får han ett erbjudande om att ersätta hans bror på ett uppdrag till planeten Pandora. Uppdraget går ut på att infiltrera en människolik ras kallad Na'vi, genom att använda en avatar-skepnad, för att samla information om dem. Men saker och ting går inte riktigt som planerat och Jake måste snart välja sida...

Och sen händer det ungefär trehundra grejer före, under och efter ovannämda story. Och visst är det som inträffar i filmen delvis intressant, spännande och snyggt gjort... men det är långt ifrån en av James Cameron's bästa filmer.

Filmens skurk är manuset. Klichéerna regnar över filmen och förutsägbarheten dunkar i taket flera gånger om, för att slutligen slå rakt igenom det. Ungefär halvvägs igenom filmen satt jag och suckade högt och ljudligt och kollade titt som tätt på klockan för att se hur länge det var kvar av filmen. Om man sett film förr så bör det inte vara så svårt att räkna ut vad som komma skall i vissa scener.. helt enkelt.

Det som räddar filmen från total undergång är effekterna (som är några av de snyggaste jag har sett), de vackra miljöerna och den aktiva kameran som tack och lov inte är av typen jojjo (aka Shakycam). Effekterna är spektakulära och fick mig att lyfta på ögonbrynen mer än en gång. Miljöerna brukar jag oftast skita i när jag tittar på film, men de miljöer vi erbjuds i Avatar är otroliga. Att vi även är befriade från jojjo-kameran blev jag mycket nöjd över. Skådespelarna är ett litet plus också, men det räddar inte filmen från det klichéefyllda och otroooooligt förutsägbara skräpmanuset.

Jag citerar Helt Perfekt's ägare: "Hur kan man spendera så lång tid, så mycket pengar, nyttja så mycket människo- och maskin-kraft och inte komma på nåt bättre än det här att använda det på? Helt oförståeligt."

Det här är definitivt en film för den effektkåte och inte för oss andra som gärna vill ha något mer än effekter i en film. Missförstå mig inte, man bör se Avatar, men isåfall på bio - och då för effekterna och de vackra miljöerna, men glöm storyn.

http://www.imdb.com/title/tt0499549/

När Jack Stryker (Brian Schulz) återvänder ifrån Vietnam med två skottskador försöker han att leva ett lugnt och stilla liv i sin stuga tillsammans med sin hund Whiskey och fortsätter att dejta sin flickvän Sally (Cheryl Hansen). Men när en sekt dyker upp och börjar slakta lokalbefolkningen och kidnappar Sally drar Jack ihop sina gamla krigskamrater - som är på besök - för att rädda Sally och den lilla staden ifrån sekten.

Första gången jag fick nys om den här filmen var när jag såg en trailer på den på.. öh.. en vhs-release av någon äldre film, som jag inte minns vilken det är, då under titeln Thou Shalt Not Kill... Except. Nu när jag har sett den måste jag säga att filmen inte riktigt var så som jag trodde - och hoppades på - att den skulle vara. Den går ifrån krig till mer eller mindre drama till ren B-action. Just under drama-delen händer det inte så mycket och detta är filmens stora problem. Det händer inte så mycket. Och det hela känns och blir ganska gaggigt efter ett tag.. just för att det, typ, inte händer så mycket.

Skådespelarinsatserna är helt ok och största anledningen till att jag såg filmen var nog för att få se Sam Raimi som psykotisk sektledare. Utöver nämda skådisar så ser vi även Sam's bror Ted Raimi i en rätt vrickad roll, Robert Rickman, John Manfredi, Timothy Patrick Quill och Perry Mallette, samt Bruce Campbell (som även skrev storyn tillsammans med regissören Josh Becker och Sheldon Lettich) som tv-reporter och hans äldre bror Don Campbell i en kort roll som marinkårssoldat. Det är alltså flera stycken ifrån Evil Dead-filmerna som medverkar och står bakom den här filmen. Becker var även han inblandad i Evil Dead-filmerna, samt Mosquito.

Det är givetvis lågbudget och effekterna är inte så där jättemycket att hurra över med dagens standarder, men är faktiskt bättre än många andra lågbudgettitlar. Tack och lov.

Storyn är bra, men manusskriptet är otroligt långdraget bitvis och blir rent av tråkigt stundtals. Hade det hänt lite mer under just de tröga sekvenserna hade filmen var en höjdarrulle.. av lågbudget- och B-filmsklass, alltså.

Stryker's War är en helt ok film iaf. Det finns bättre lågbudgetfilmer (Evil Dead, exempelvis) men det finns defintivt sämre lågbudgetfilmer (Sabbath, exempelvis).

Sevärd, om man inte har något bättre att titta på.

http://www.imdb.com/title/tt0090093/

Kommer någon ihåg min recension av den överhypade tråk- och snarkfilmen Paranormal Activity? Well, gott folk. The Asylum har återigen gjort det. Paranormal Entity är alltså deras senaste rip-off rulle och enligt de själva är detta material från riktiga inspelningar av "Thomas Finley när han och hans familj blev utsatta för en poltergeist." Vilket också är typ hela handlingen.

Det The Asylum-grabbarna ska ha creds för är iaf att de verkligen går fullt ut med att filmen verkligen innehåller riktiga inspelningar och att materialet i filmen faktiskt har inträffat. På deras sida står det "n/a" på regissör, producent, manusförfattare etc. och vi får inte heller någon som helst titel innan filmen slås igång. Men att hönshjärnorna sedan slänger upp följande text någon minut efter filmens slut är nog det som fick mig att skratta mest: "All events, characters, and firms depicted in this photoplay are purely fictitious. Any resemblance to real persons, living or dead, is purely coincidental." Att filmens Amazon-sida listar Erin Marie Hogan som en av skådespelerskorna i filmen gör det hela ännu mer komiskt.

Hur är filmen i sig då? Med tanke på The Asylum's tidigare verk så som Snakes On A Train och 2012: Supernova hade jag inte speciellt höga förväntningar när jag faktiskt fick reda på att det var det gänget som stod bakom filmen. Och visst fick jag vad jag hade väntat mig; en halvsunkig rip-off film där de tagit mycket ifrån Paranormal Activity, gjort om det lite grann och sedan gjort en egen sunkigare film på det.

Bitvis var filmen otroligt tråkig med. Exempelvis får vi en lååååång sekvens där snubben som spelar Thomas knallar runt med kameran mitt i natten och letar efter Hogan, som spelade Samantha, och den enda dialog vi får är han som ropar efter henne. Ingenting skrämmande inträffar under den här sekvensen heller, utan han knallar bara runt och hittar slutligen Samantha, som bara står där och gör absolut ingenting och sedan händer absolut inte ett skit, scenen slutar där.

Förutsägbarheten är rätt hög även i den här filmen. I Paranormal Activity blir vi alltid förvarnade att något "hemskt" ska hända tack vare att videon snabbspolas och stannar av precis innan det där "hemska" ska hända. I Paranormal Entity hör vi istället ett brummande ljud precis innan något "hemskt" händer.

Det finns en hel del mer att gnälla över med den här filmen, men jag varken orkar eller vill lägga ner speciellt mycket mer energi på den här filmen. Det är en sunkig rip-off av en överhypad och sunkig tråk- och snarkfilm, helt enkelt.

För er som är sugna på mer läsning om The Asylum produktioner kan klicka er in på Helt Perfekt's recensioner av Snakes On A Train och I Am Omega. En liknande åsikt på den här filmen finner ni här.

Undvik, helst.

Någon IMDB-länk finns inte heller, vad jag har hittat åtminstone. Ni får nöja er med följande länk.

http://www.theasylum.cc/product.php?id=168

Säsong 2 av Tales From The Crypt. Vi kör igång direkt.

Episod 1: Dead Right. Cathy (Demi Moore) vill ha ett förmöget och framgångsrikt liv, och det snabbt. Hon besöker spådamen Madame Vorma (Natalia Nogulich), som berättar att hon kommer att möta en man som kommer att ärva en stor förmögenhet och kort därefter dö en våldsam död. Kort därefter möter Cathy den grovt överviktige Charlie (Jeffrey Tambor) som berättar om hans rika släktingar - varpå de gifter sig bara några dagar senare. Det visar sig snart att spådamen alltid har rätt...

Dead Right's starka sidor är att den har en del komiska inslag och en riktigt skön twist i slutet som får mig att le brett. Enda problemet avsnittet får lov att dras med är att det egentligen inte händer speciellt mycket förrens i upplösningen, istället får vi lära känna karaktärerna (som är utmärkt framförda av Moore och Tambor) ordentligt - vilket känns småsegt. Inte ett av de bästa avsnitten i serien, men den håller en rätt ok standard.. mer eller mindre.

Episod 2: The Switch. Carlton Webster (William Hickey) är en gammal man med starka känslor för den unga och vackra Linda (Kelly Preston). Dessvärre vill hon inte gifta sig med honom då han är alldeles för gammal. Men Carlton tänker inte ge upp så lätt. Han bokar möte med en läkare (Roy Brocksmith) för att få en alldeles speciell plastikoperation, till ett mycket högt pris...

Säsong 2, episod 2. The Switch är verkligen inget skräckmaterial - inte heller är det speciellt spännande - men det är ändå ett riktigt bra avsnitt. Det som lyfter avsnittet mycket är skådespelarna och den lagomt skruvade upplösningen. För regin stod Arnold Schwarzenegger - som även dyker upp snabbt i Crypt Keeper-sekvensen i början av avsnittet. I mitt tycke är The Switch ett mycket bra avsnitt, även om det är väldigt simpelt.

Episod 3: Cutting Cards. Reno (Lance Henriksen) och Sam (Kevin Tighe) är två stycken inbitna lirare som inte spelar för skojs skull - och de hatar varandra mer än någonting annat. För att göra upp en gång för alla utmanar de varandra på olika spel, men slutresultatet kan bli dödligare än vad de egentligen bad om...

Det här är ett av de svagaste avsnitten i serien, tycker jag. Visst, det är en hel del komiska inslag som framkallar gapskratt, men det finns ingenting utöver det som faktiskt gör ett Tales From The Crypt avsnitt. Varken skräckmaterial, spänning eller atmosfär finns med i avsnittet, det enda vi får är Henriksen och Tighe som käftar med varandra - vilket de gör jävligt bra, dock. Hur som helst är det här avsnittet ett av de svagaste i hela serien, tycker jag.

Episod 4: 'Til Death. I samma veva som Logan (D.W. Moffett) får veta att marken han ska bygga på är ren sumpmark - och att han i princip är ruinerad - möter han den sexiga och rika änkan Margaret (Pamela Gien) som är på semester. Logan går till sin partner (Janet Hubert) - en voodooprästinna - och ber denna att fixa till en kärleksdryck, som han sedan lurar i Margaret.. som strax därpå blir förälskad i honom. Hur länge hon älskar honom, är frågan...

'Til Death är en klar förbättring från Cutting Cards och involverar både skräck, spänning, komik och våld. Enda klagomålet jag har på episoden är att när det väl börjar hända grejer känns det hela ganska snabbt överstökat. Jag gillar det här avsnittet dock och tycker att det är ett av de bättre i serien.

Episod 5: Three's A Crowd. Richard (Gavan O'Herlihy) och hans fru Della (Ruth de Sosa) firar sitt 10 årsjubileum och har blivit bortbjudna av sin high school vän Alan (Paul Lieber), till dennes semesterstuga. Men allting är annat än frid och fröjd. Richard har både stora problem med alkoholen och ångest.. och misstänker att Della och Alan har en affär bakom hans rygg.

Det är inte ett av de bästa avsnitten i serien, men det har definitivt ett av de bästa sluten i serien - utan tvekan. Men det är också avslutningen som räddar avsnittet mycket från att falla platt brevid de övriga avsnitten i serien. Stämningen i avsnittet är väldigt allvarlig och några komiska inslag existerar inte. Det här avsnittet landar någonstans mellan ok och bra.

Episod 6: The Thing From The Grave. Stacy (Teri Hatcher) är en ung och sexig modell med en våldsam agent/pojkvän - Mitch (Miguel Ferrer). När hennes fotograf och vän Cates (Kyle Secor) erbjuder henne skydd i hans hem från Mitch's terror, blir de förälskade i varandra varpå Cates ger Stacy ett halsband som en symbol för hans kärlek till henne och lovar också att han ska beskydda henne, oavsett vad som händer. När Mitch luskar ut detta blir han rosenrasande och frågan är, kommer Cates att hålla sitt löfte?

Nog finns det bättre avsnitt än det här i serien, men det finns definitivt sämre avsnitt också. Sluttwisten är rätt förutsägbar ungefär halvvägs igenom avsnittet, men det är en nice avslutning även om den är förutsägbar. Miguel Ferrer (som var med i två avsnitt till i serien) gör som vanligt bra ifrån sig och Teri Hatcher är het. Den här episoden landar runt bra-strecket.

Episod 7: The Sacrifice. När affärsmannen Sebastian Fleming (Don Hood) köper en ny livförsäkring av försäljaren James Reed (Kevin Kilner) stöter Reed på Fleming's vackra fru, Gloria (Kim Delaney). James och Gloria faller snabbt för varandra och för att röja Sebastian ur vägen kokar James ihop en plan för att döda honom och få det att se ut som en olycka...

Det här är absolut ett av de svagaste avsnitten i serien, i mina ögon. Det händer väldigt lite och det hela blir otroligt långtråkigt. Det enda som får mig att inte säga att episoden suger röv är att den innehåller en hel del twistar fram och tillbaka, och slutet får ögonbrynen att lyftas första gången man ser avsnittet. Skådespelarna (utöver nämnda, så är Michael Ironside även med) är visserligen också bra, men händelseförloppet är grymt tråkigt och jag är tacksam när avsnittet är slut. Ett av de svagaste avsnitten i serien. Definitivt.

Episod 8: For Cryin' Out Loud. Rockklubbsägaren Marty Slash (Lee Arenberg) har tänkt stjäla de pengar som har kommit in under en välgörenhetskonsert och sedan fly landet. Allt verkar till en början gå som det ska.. tills det att hans samvete (Sam Kinison) lägger sig i det hela.

Jag har lite blandade känslor kring det här avsnittet. Delvis tycker jag det är ett riktigt kul avsnitt som får mig att skratta rätt högt bitvis och delvis tycker jag att det inte händer speciellt mycket, vilket gör det hela.. lite småtråkigt. Utöver Arenberg (Kinison hör vi enbart) ser vi Katey Sagal (som senare gjorde rösten åt Leela i Futurama) och Iggy Pop himself on stage. Avsnittets betyg blir.. att det är ett bra avsnitt, även om det är lite trögt bitvis.

Episod 9: Four-Sided Triangle. Farmarna George (Chelcie Ross) och Luisa Yates (Susan Blommaert) behandlar deras piga - den unga och attraktiva Mary Jo (Patricia Arquette) - som skit; de slår henne, slänger glåpord över henne och George är tänd på henne. George vill ha sex med henne, men Mary Jo är inte intresserad och påpekar hela tiden att hon har en man som är villig att ge henne den kärlek hon behöver. En natt följer George efter Mary Jo när hon ska gå till sin man och upptäcker att hennes man är en fågelskrämma...

Strax innan upplösningen av avsnittet slår förutsägbarheten i taket, någon direkt atmosfär eller spänning existerar inte och avsnittet byggs upp rätt sakta. Det som räddar avsnittet från att falla handlöst i golvet är avslutningen (som emellertid lämnar tittaren med frågetecken) och skådespelarinsatserna. Anyway, det är ett helt ok avsnitt.. det finns sämre, finns bättre i serien.

Episod 10: The Ventriloquist's Dummy. Hela sitt liv har Billy (Bobcat Goldthwait) velat bli en buktalare precis som sin hjälte, Mr. Ingles (Don Rickles). För 15 år sedan såg Billy Mr. Ingles' sista show, som slutade i lågor och vanställde Mr. Ingles' hand. Nutid. Billy vill att Mr. Ingles ska lära honom att buktala och söker upp denne och ber honom att komma och se honom prestera på scen. Efter en usel show inträffar något och Billy får kort därefter klart för sig att Mr. Ingles bär på en mörk hemlighet...

Det här är faktiskt ett av mina favoritavsnitt i hela serien. Visst fan är det ett helt hysteriskt och rent av urbotat dumt avsnitt, men det är fan så underhållande. Att se Bobcat Goldthwait (ni vet han som spelar Zed i Police Academy rullarna?) i en seriös roll - som han dessutom gör utmärkt - är rätt oväntat. Don Rickles (han som gör rösten till Mr. Potato Head i Toy Story filmerna) gör även han en alldeles utmärkt insats. Slutligen; det här är Tales From The Crypt när det är som bäst.

Episod 11: Judy, You're Not Yourself Today. Judy (Carol Kane) har börjat få rynkor tack vare all stress hennes man Donald (Brian Kerwin) utsätter henne för. När en äldre kosmetika dörrförsäljare (Frances Bay) dyker upp på deras trappa en dag välkomnar Judy henne in i deras hus nästan omedelbart.. bara för att upptäcka att den gamla damen har helt andra avsikter än att sälja henne kosmetika.

Återigen ett av de svagare avsnitten i serien, även om det bjuder på en del komik och får mig att skratta rätt gott. Om jag inte minns helt fel var även det här det allra första avsnittet jag såg (för en sisådär 14 år sedan) i serien. Och jag gillade det inte överhuvudtaget då, nu tycker jag det är ok. Typ.

Episod 12: Fitting Punishment. Efter att båda hans föräldrar dött i en bilolycka skickas Bobby Thornberry (Jon Clair) till sin farbror, Ezra Thornberry (Moses Gunn). Ezra tar motvilligt emot Bobby men går med på att ge honom en säng, så länge han arbetar för den. Men när fel kista blir beställd får Bobby skulden och Ezra slår Bobby med en kofot, varpå han blir förlamad i benen och inte kan jobba. Ezra bestämmer sig för att den felbeställda kistan inte ska gå förlorad...

Det här är ett av de bättre avsnitten i säsong 2. Atmosfären byggs upp lite allt eftersom och avslutningen är halvruggig - men är riktigt nice.. även om det är en rätt typisk Tales From The Crypt avslutning. Avsnittet innehåller även ett par komiska inslag och samspelet mellan Clair och Gunn är inte enastående, men mycket bra. Fitting Punishment är ett bra avsnitt, om än kanske inte ett av de bästa i serien.. men ett av de bästa i säsong 2.

Episod 13: Korman's Kalamity. Jim Korman (Harry Anderson) är en serietecknare för den populära serietidningen "Tales From The Crypt" (!). Hans befallande och grymt elaka fru - Mildred (Colleen Camp) - är hela tiden på honom och besvärar honom på jobbet. När Jim börjat käka en experimentel fertilitetsmedicin börjar bieffekterna att synas.. bokstavligt talat. Runt om i staden börjar mystiska varelser att dyka upp... varelser Jim har ritat.

Det här är troligtvis seriens löjligaste och mest skrattretande episod. Effekterna är mestadels rätt cheesiga, men tillför en liten fin touch i kanten på avsnittet som får avsnittet att bli ännu mer oseriöst - vilket är detta avsnittets starkaste sida. Det är ett kul och bra avsnitt, men långt ifrån ett av de bästa.. även om det är grymt underhållande.

Episod 14: Lower Berth. Enoch (Jeff Yagher), den tvåansiktade mannen, är mot sin vilja - tack vare sin far Mr. Sickles (Stefan Gierasch) - stjärnan i en sidoshow på en karnival - som är ägd av Ernest Feeley (Lewis Arquette). En kväll blir Sickles kontakad av en viss Dr. Zachary Kling (Mark Rolston) som erbjuder Sickles ett föremål som han kan använda och tjäna pengar på; en uråldrig egyptisk mumie vid namn Myrna, som Kling vann när han spelade kort. Sickles ser detta som en chans att fortsätta tjäna pengar på sidoshowen - då Enoch är döende - och tackar ja till erbjudandet. Samtidigt blir Enoch förälskad i de förruttnade mumifierade kvarlevorna, men det lär inte leda till något... eller?

Hade det inte varit för avslutningen hade jag troligtvis ogillat det här avsnittet mer än vad jag gör. Det är utdraget, segt, rätt händelselöst och det känns mest som att de bara snackar en massa meningslös goja. Det är avslutningen i episoden som räddar avsnittet från att landa platt, resten är rätt ointressant.

Episod 15: Mute Witness To Murder. När det lyckligt gifta paret Suzy (Patricia Clarkson) och Paul (Reed Birney) firar sitt bröllopsjubileum bevittnar Suzy hur deras granne - Dr. Trask (Richard Thomas) - i lägenhetshuset mitt emot mördar sin fru (Diane Peterson), vilket försätter henne i ett tillstånd där hon inte kan prata. Paul hittar henne och tror omedelbart att han måste få tag i en doktor, oturligt nog ber han Dr. Trask att komma över och hjälpa...

Det här avsnittet är varken skrämmande eller speciellt kul, men det har en mörk och spännande atmosfär. Det enda jag har att klaga lite på är Thomas' gestalning av Dr. Trask, som var rätt.. tam. Det är iaf ett schysst thriller-inriktat avsnitt.

Episod 16: Television Terror. För fem år sedan mördade ålderdomshemsföreståndaren Ada Ritter (Jeannie Epper) 12 äldre gäster för deras pensionspengar, för att sedan ta sitt liv - mitt i Los Angeles. Nutid. Programledaren Horton Rivers (Morton Downey Jr.) och hans kameraman Trip (Michael Harris) ska gå in i samma hus för att undersöka om ryktena och berättelserna om att stället ska vara hemsökt verkligen är sanna, i ett direktsänt program kallat "Horton Rivers Live!". Allt eftersom de undersöker huset börjar det stå klart för Horton och Trip att det kanske låg en del sanning i ryktena och berättelserna om huset...

Det här är ett av mina absoluta favoritavsnitt i serien - och det har det varit sen jag såg det när jag var yngre. Episoden kombinerar bra skådespelare med några komiska sekvenser, en mörk och ruggig atmosfär samt en klockren avslutning. Det här är definitivt ett av guldkornen i serien.

Episod 17: My Brother's Keeper. Den hänsynslöse Eddie (Jonathan Stark) och den korrekte Frank (Timothy Stack) är siamesiska bröder som är ihopkopplade vid deras midjor. Eddie vill att Frank ska skriva på ett papper för att de ska genomgå en operation som med 50% chans kan göra så att de skiljs åt, men Frank är rädd. När Frank möter Marie (Jessica Harper) på en bar blir han snabbt förälskad i henne och bestämmer sig för att ta risken. Men saker och ting är inte vad de verkar vara...

Ingen favorit, men fortfarande ett rätt underhållande avsnitt. Man får sig åtminstone några goda skratt och en härlig avslutning - som får mig att le brett varje gång jag ser det, of course. Samspelet mellan Stack och Stark är enastående och lyfter avsnittet en del. Det finns sämre avsnitt än det här, men helt klart betydligt bättre också.

Episod 18: The Secret. När fosterhemsbarnet Theodore (Mike Simmrin) blir adopterad av de förmögna Colbert's (Grace Zabriskie och William Frankfather) verkar han ha fått jackpott på fosterföräldrar, men när de väl anländer till Colbert's hus låser de in Theodore på hans rum - som är överfyllt med leksaker - så att han inte tar sig ut. Till en början bryr sig inte Theodore i det, men allt eftersom tiden går börjar han bli uttråkad och blir snart vän med butlern, Tobias (Larry Drake), som bara ger honom korta svar på hans frågor. Och snart börjar flera mörka hemligheter att komma ut i dagsljuset...

Den sista episoden i säsong två är ett bra avsnitt och att se Larry Drake (som spelade psychot i andra avsnittet i serien) i en väldigt allvarlig roll är rätt intressant. Avsnittet koncentrerar sig mycket på att bygga upp en atmosfär för att sedan avsluta sig med ett rätt förutsägbart och cheesigt slut - som dock funkar väldigt bra. Det var iaf ett värdigt slut på säsong 2.

Den obligatoriska sammanfattningen: säsong två av Tales From The Crypt har sina guldkorn, men även en del halvdassiga avsnitt.. tyvärr. Fast å andra sidan bör man också tänka på att det är en tidig säsong i serien och att många av de riktigt bra avsnitten faktiskt inte kom förrens senare i serien. Men som sagt, guldkornen finns där.. även om de är få.

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-2

Den första serien blir alltså Tales From The Crypt - och det finns en del att säga om den. För att fylla ut recensionen på den första säsongen (som bara ligger på 6 avsnitt) tänkte jag slänga med lite kul trivia och information kring serien.. och så. Men först, avsnitten.

Episod 1: The Man Who Was Death. När en delstat i USA avskaffar dödsstraffet tar bödeln Niles Talbot (William Sadler, som medverkade i flera avsnitt i serien - samt två av långfilmerna) lagen i egna händer och fortsätter med sitt arbete, även om han blivit uppsagd.

Det första avsnittet i serien är inte speciellt märkvärdigt i mitt tycke. Det händer inte så mycket, men det ger även tittaren en försmak av vad som komma skall.. och det hela avslutas med en twist (denna typ av slut användes sedan i väldigt många av de övriga avsnitten i serien). Avsnittet är inte dåligt, men det tillhör inte heller ett av de bästa i serien - tycker jag.

Episod 2: And All Through The House. På julaftonskvällen mördar en kvinna (Mary Ellen Trainor) sin man (Marshall Bell) för hans livförsäkring, men den perfekta planen hon hade får en ny vändning då ett psycho (Larry Drake) - utklädd till jultomten - rymt från ett närliggande mentalsjukhus...

Det här är ett av mina favoritavsnitt i hela serien faktiskt. Kvalitén på avsnittet håller sig i slasherstandard och innehåller ett par riktigt bra skådespelare (speciellt Larry Drake som är klockren som psychot) och ett par stycken skrämmselsekvenser som funkar rätt bra. Avsnittet bjuder även på en del nagelbitande spänning. Att avsnittet är ett av mina favoriter i serien är nog mycket för att jag alltid varit lite knäsvag för skräckisar med jultema. Det här avsnittet blev även filmat i Tales From The Crypt från 1972 - en långfilm med 5 kortare berättelser baserade på samma serietidningar som den här tv-serien är baserad på (filmen har emellertid ingenting med den här tv-serien att göra). Avslutningsvis: naughty... or nice?

Episod 3: Dig That Cat... He's Real Gone. Luffaren Ulric (Joe Pantoliano) får ett erbjudande av Dr. Manfried (Gustav Vintas) som går ut på att Dr. Manfried får operera in en körtel från en katt in i Ulric's hjärna mot att Ulric får en stor summa pengar för det. Ulric går givetvis med på det och får inte bara en stor summa pengar, utan även egenskapen att kunna dö nio gånger. Ulric tar vara på sin nya egenskap snabbt och börjar dö inför publik. Men ingenting varar för evigt...

Det tredje avsnittet i serien är inget höjdaravsnitt i mina ögon, men den har sina ljusa stunder och slutet får mig att le brett varje gång. Joe Pantoliano (som senare var med i Bad Boys filmerna) gör utmärkt ifrån sig, Robert Wuhl är hysterisk som showpresentatör, Gustav Vintas är bra som forskaren och Kathleen York är bra i sin roll - även om hon är rätt dryg och irriterande. Jag tycker det här avsnittet är helt ok - inte dåligt, men inte heller superbra.

Episod 4: Only Sin Deep. Erbjuden en stor summa pengar för sin skönhet, säljer den prostituerade Sylvia (Lea Thompson) sin skönhet till en underlig pantbanksägare (Britt Leach). I tron om att han måste vara knäpp börjar hon omedelbart spendera pengarna för att få en snuskigt rik man (Brett Cullen) på fall, för att kunna leva ett liv i lycks.. men en stor överaskning väntar på henne.

Det här är inte heller ett speciellt märkvärdigt avsnitt i serien och ska jag vara ärlig så stör jag mig rätt mycket på Lea Thompson's karaktär. Jävla bitch. Egentligen händer det inte så mycket i avsnittet heller, förrens det är runt 10 minuter kvar - vilket gör att avsnittet blir rätt gaggigt och inte speciellt spännande. Den avslutande twisten är helt ok och höjer avsnittet lite från att landa platt. Godkänt, men ett av de svagare avsnitten i serien.

Episod 5: Lover Come Hack To Me. Peggy (Amanda Plummer) och Charles (Stephen Shellen) har precis gift sig. Paret beger sig iväg på sin smekmånad, men stöter på hinder på vägen och tar skydd i en gammal övergiven herrgård. Charles upptäcker dock snart en mörk hemlighet i Peggy's familj...

Avsnitt fem, säsong ett, är ett av de mer simpla avsnitten i serien men har också en rätt klockren twist i slutet som påvisar att alla har vi skelett i garderoben. Plummer och Shellen är bra i sina rollsättningar och avsnittet blev regisserat av ingen mindre än Tom Holland (mannen bakom Child's Play och Fright Night). Jag gillar det här avsnittet iaf och det tillhör ett av de bättre - men inte ett av de bästa.

Episod 6: Collection Completed. Jonas (M. Emmett Walsh) har precis blivit pensionerad och saknar sitt jobb. Inte nog med det, så har hans fru Anita (Audra Lindley) plockat in en massa hemlösa djur. Jonas tappar tålamodet allt eftersom dagarna går, men finner en möjlig lösning på sitt problem i en ny hobby...

Istället för att vara läskig och spännande bjuder det sjätte - och sista avsnittet - i säsong ett av Tales From The Crypt på en mer komisk sida. Walsh och Lindley är mycket bra som det äldre paret och Martin Garner gör en riktigt bra insats som den irriterande - men ändå smårolige - grannen. Det är ett helt ok avsnitt och en rätt bra avslutning på den första säsongen. Serien har haft betydligt sämre avsnitt, iaf.

Och nu över till trivia och information. Ni som läser min blogg flitigt kommer nog ihåg min recension på den första Tales From The Crypt filmen - Demon Knight - där jag skrev lite kort om konceptet med Tales From The Crypt. Jag tänkte emellertid skriva lite mer i den här recensionen.. så.. håll i hatten, nu kör vi.

Seriens titel är baserad på en EC Comics serietidning från 1950-talet med samma namn och gick mellan åren 1989 och 1996, och episoderna i serien är baserade delvis på den serietidningen men också på de fyra andra EC Comics serietidningarna som kom ut samtidigt (Haunt Of Fear, Vault Of Horror, Crime SuspenStories och Shock SuspenStories). Programmet var producerat av HBO tillsammans med The Geffen Film Company och Warner Bros. Television, som inte fick några creds för programmet (samtliga ingick i ett produktions konsortium officiellt kallat Tales From The Crypt Holdings). Tales From The Crypt serien var emellertid inte de första filmatiseringarna av EC Comics serietidningarna. Mellan 1965 och 1980 släppte Freddie Francis flera skräckfilmer med kortare berättelser i sig, och 1972 släppte han även en film med samma titel som den här serien. Denna och andra liknande serier - så som Tales From The Darkside - bör inte bli ihopkopplade (även om Francis' film har berättelser i sig ur samma serietidningar som den här serien).

Då serien visades på HBO (en premium kabeltv station) var det en av de få serier som var helt befriad från censurering enligt TV-nätverkets standarder och regler. TV-stationen tillät serien att innehålla våld och annat innehåll som inte tidigare uppkommit i de flesta TV-serier under den tiden.

Utöver detta ingick även många stora Hollywood-stjärnor i många av episoderna, antingen som manusförfattare, regissörer eller aktörer. På så sätt kunde många stora Hollywood stjärnor vara både på bio och på TVn, samtidigt. Ett urval av dessa stjärnor - som stod framför kameran i något av avsnitten - är: Steve Buscemi, Benicio Del Toro, Brad Dourif, Kirk Douglas, Eric Douglas, Whoopi Goldberg, Bobcat Goldthwait, Bob Hoskins, Bill Paxton, Joe Pesci, Brad Pitt, Tim Roth, Meat Loaf etc. Och så ett urval på de personer som stod bakom kameran i något av avsnitten: Michael J. Fox, Tom Hanks, Arnold Schwarzenegger, Robert Zemeckis (även en av programmets producenter), Tom Holland, Tobe Hooper och Freddie Francis (yes, samma man som stod bakom '72ans Tales From The Crypt). Vi får inte heller glömma bort John Kassir som alltid gjorde rösten till The Cryptkeeper - samt dök upp i egen hög person i ett avsnitt.

1991 sände Fox TV-nätverket ett pilotavsnitt av Two-Fisted Tales, en spin-off baserad på 1950-talets EC action serietidningar. Men Fox beslöt sig för att lägga ner idéen och Crypt Keeper sekvenser lades till innan och efter varje story (Yellow, Showdown och King Of The Road) och HBO släppte dem som Tales From The Crypt avsnitt. Jag tycker detta är lite komiskt då jag faktiskt har Two-Fisted Tales TV-filmen (som släpptes 92) inspelad på en gammal vhs-kasett, någonstans.

1993 släpptes ett söndagsmorgon barnprogram (i USA, så klart) kallat Tales From The Cryptkeeper, baserad på TV-serien men utan våldet och det ifrågasättande innehållet från originalserien. John Kassir fortsatte emellertid att låna ut sin röst till The Crypt Keeper. 3 år senare, 1996, drogs en spelshow kallad Secrets Of The Cryptkeeper's Haunted House igång där The Crypt Keeper var programledaren (återigen var det Kassir som lånade ut sin röst).

Det var väl ungefär all den trivia jag hade att berätta för hela serien, faktiskt. Jag kommer koncentrera mig mer på själva säsongerna i de resterande recensionerna. Men nu, den obligatoriska sammanfattningen: seriens första säsong lägger helt klart grunden för resten av serien och bjuder på några guldkorn, men också tyvärr ett och annat avsnitt som är sisådär (detta förekommer emellertid igenom hela serien). Den första säsongen är långt ifrån min favoritsäsong i serien, men det betyder inte automatiskt att jag tycker den är dålig - tvärtom.

Läs gärna mina recensioner på de tre långfilmerna också: Demon Knight, Bordello Of Blood och Ritual.

Angående rekommendationer kring serien, så vill jag faktiskt rekommendera hela serien (även om den sista säsongen är.. väldigt sisådär).

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-1

Efter många funderingar fram och tillbaka har jag äntligen bestämt mig för att skapa en ny kategori här på bloggen. Den nya kategorin kommer bli Serier och den första serien kommer att få en bunt specialrecensioner - delvis för att den ligger nära mig i hjärtat och delvis för att det är den första serien jag tar mig orken till att recensera.

Det var väl allt, för nu. På återseende.

När en transdimensionel portal öppnas under en strid med Shredder i Technodromen slängs de fyra sköldpaddorna från '88 in i en separat dimension, där de stöter på sköldpaddorna från '03.. dessvärre följde även Shredder, Krang och fotsoldaterna med in i den separata dimensionen och lyckas återuppväcka '03ans Shredder (som egentligen heter Ch'rell), som kort därefter tar kontrollen över Technodromen varpå kaos väntar...

Storyn i filmen är skitsvår att förklara utan att behöva berätta större delen av filmen, så.. det där får väl duga. Antar jag. Jag är iaf riktigt nöjd med filmen. Jag älskade tv-serien som kom 87 när jag var yngre, men ville minnas att den var mer.. allvarlig än vad karaktärerna blev presenterade som i den här filmen. Tydligen svek minnet mig rätt rejält då Turtles från den här serien var otroligt jävla cheesiga, medans paddorna från 03 var betydligt mer allvarliga och griniga. 03ans serie tycker jag är helt ok, det är ingenting jag har fastnat för men den funkar helt ok iaf.

Det märks ganska mycket att filmen är dedikerad till seriernas fans och vad jag har förståt det så är det här ett avsked till de Turtles vi känner från de senaste 25 åren, då en ny generation kommer att dyka upp någon gång efter 2010. Enligt IMDB kommer det en ny Turtles-film 2012 och jag har även läst att det kommer komma en ny serie med sköldpaddorna.

Animationerna känner vi igen ifrån serierna och röstskådespelarna är bra. Storyn är riktigt bra när man väl sitter och tittar på filmen, men är som sagt svår att berätta utan att spoila eller röra ihop det för läsaren/lyssnaren. Sen om en 7 åring begriper storyn är en annan femma.

Jag gillade filmen hur som haver och jag tror de flesta fans av serierna - både de som gillar både och eller bara en av dem - kommer gilla den här filmen.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt1543920/

Kriminalaren Eric Matthews är spårlöst borta. Likaså är Jigsaw. Lynn, en duktig kirurg med äktenskapsproblem, blir emellertid kidnappad av Jigsaw's lärling - Amanda. Anledningen är att Jigsaw ligger inför döden med en tumör i huvudet och Lynn måste hålla honom vid liv tills ytterligare ett av hans dödliga och sjuka spel är över: en man vid namn Jeff konfronteras med de personer som bär ansvaret till hans sons död. Kan han lära sig att förlåta?

Den tredje filmen i serien utvecklar storylinen ytterligare och ger svar på en del frågetecken de två föregångarna lämnade efter sig, samtidigt som fler frågtecken dyker upp - varpå det nu har kommit 3 uppföljare till efter den här. Men det vet ju alla.

Saw III är sämre än sina föregångare, men det betyder inte att den är dålig. Tvärtom. Det är en bra film, men stundtals blir filmen ganska gaggig då det inte händer speciellt mycket mer än att de bara pratar (och fyller igen alla frågetecken). Filmen har spänning, men inte alls av den nagelbitande varianten.

Storyn twistas återigen lite grann och första gången man ser filmen lyfter man lite på ögonbrynet och tycker det hela är ganska smart upplaggt.

Mer än så har jag inte att säga. Jag tycker Saw III är en bra film, men de två föregångarna (speciellt den första) är bättre. Den är hur som haver godkänd.

Nu när de tre första Saw-filmerna är överstökade kan ni också läsa mina recensioner (som är lite längre) på fyran och femman i serien.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0489270/

Efter att ha hittat en tjallare död i en av Jigsaw's spel finner polisen Eric Matthews' kollega - Kerry - spår som leder han och hans team till Jigsaw. Men vid konfrontationen med Jigsaw upptäcker Eric att hans son och sju personer till är insyltade i en av Jigsaw's sjuka lekar.

Det finns nog inte så mycket att säga om den andra filmen i Saw serien heller, egentligen. Visst är tvåan en bra film, men efter att ha sett den första gången var jag lite besviken då den tar en helt annan väg än vad dess föregångare gjorde. Min åsikt kvarstår i ungefär samma läge än idag.

Tvåan bjuder återigen på ett smart manus med en rejäl twist i slutet, bra skådespelare (däribland Tobin Bell och Shawnee Smith från första Saw, samt Donnie Wahlberg, Emmanuelle Vaugier och Dina Meyer), en del snygga effekter och lite gore på det. Att de utvecklar storylinen lite grann är även det ett plus (även om detta förkommer i samtliga uppföljare, typ).

Filmen är bra, men den nådde aldrig fram till den första filmen - och kommer aldrig att göra det, tyvärr.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0432348/

Nu när den sjätte filmen i Saw serien - och ett spel - har släppts tänkte jag göra en återblick på de tre första filmerna. Vi börjar givetvis med filmen som startade allting. Någon djupare storybeskrivning behövs nog inte, skulle jag tro.

Två män vaknar upp i ett gammalt skitigt badrum, fastkedjade i fötterna i varsitt hörn av rummet. De har ingen aning om hur de kom dit eller varför de är där, men de begriper snart att de är med i ett spel upplaggt av en seriemördare endast känd som Jigsaw...

Jag har rätt lite att säga om den första Saw filmen, som inte redan har sagts. Så jag tänkte bara skriva kort om vad jag tycker om den.

Saw är.. en jävligt bra film, och är definitivt den bästa i serien - även om man har sett sönder den 20 gånger och kan hela filmen innan och utan. Det är en bunt bra skådespelare framför kameran, snygga effekter och ett otroligt smart manus som delar ut twist efter twist.. men allt detta vet ju alla redan, inte sant?

Det som fick mig att se den första filmen för runt 5 år sedan var tack vare att en polare som nyligen hade sett den rekommenderade den. Jag såg den. Och jag älskade den. Även om jag har sett sönder filmjäveln så tycker jag fortfarande den är lika smart och snyggt upplaggd som den dagen jag såg den för första gången.

Jag har inte speciellt mycket mer att tillägga om filmen än så. Det är en jävligt bra och smart film, helt enkelt - och Tobin Bell är sjukt bra som Jigsaw (som han även fortsatte vara i uppföljarna). Länge leve Jigsaw!

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0387564/

När Patrick och hans föräldrar åker till deras sommarstuga på Smaragdön, vid kusten av South Carolina, blir hans föräldrar attackerade och dödade av någonting varpå han hamnar i ett bestående chocktillstånd.

Patrick's mormor hittar Victoria Juno - en ung psykolog - som ska hjälpa Patrick att få utlopp för sin sorg, för att han ska kunna återgå till ett normalt liv. I ett försök att hjälpa Patrick bestämmer hon sig för att resa tillbaka med honom till Smaragdön för att försöka finna svaret på gåtan. Men det som attackerade och dödade Patrick's föräldrar finns fortfarande kvar på ön.. och de väntar på dem.

Jag har inte sett den här filmen på 10 år och har inte haft en tanke på att se om den då jag inte tyckte den var så där hiskeligt bra.. för 10 år sedan alltså. När jag helt plötsligt av en ren slump snavade över den så bestämde jag mig för att glo om den och jag är faktiskt rätt nöjd med det beslutet.

Filmen är givetvis av B-variant och allting är självfallet inte hundra rakt igenom, men jag gillar den. Vi ser bland annat Jill Hennessy (Wild Hogs), Billy Burke (som är aktuell i Twilight-filmerna), Kevin Zegers (som 5 år senare var med i remaken av Dawn Of The Dead) och Paul Gleeson (The Thin Red Line) i viktiga roller. Och personligen tycker jag att de gör ett bra jobb. Effekterna är godkända, även om jag funderar på om det verkligen är animatroniska ödlor de använt sig av i filmen.. de påminner lite om CGI. Hm.

Storyn är helt ok, även om det inbefinner sig lite hål här och där. Händelseförloppet är däremot riktigt schysst och det tar inte så lång stund innan filmen faktiskt börjar röra på sig. Finns inte så mycket mer att säga om det.

Jag tycker faktiskt att de har lyckats väldigt bra med Komodo, även om det är en B-film - vilket man faktiskt får ha lite överseende med. Många filmer av samma typ är tyvärr rent skräp (t ex Komodo Vs. Cobra), men sen har vi guldkornen (t ex den här).. även om det är B-film. Jajemen. Hur som helst så kommer jag nog slå mig ner för att se filmen igen vid ett senare tillfälle. Förhoppningsvis kommer inte detta tillfälle att vara om 10 år.. igen.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0172669/

Det är julafton, men varken snö eller kyla har kommit. Istället får invånarna i Los Angeles stå ut med hetta och solsken.. samt mystiska korta jordbävningar och underliga strömavbrott som inträffar lite då och då. Under natten slås elen ut permanent och de inneboende i hyreshuset The Ravenwood förstår snart att de inte är ensamma i huset...

Coverarten till den här filmen är en ren rip-off av coverarten till Feast.. som var typ det första jag tänkte på när jag såg det. Men likheterna mellan Feast och The Blackout slutar vid coverarten. Feast är en snyggt gjord splatterfilm som man sitter och skrattar sig harmynt till, The Blackout är ungefär det motsatta. Effekterna är urusla och platsar definitivt i en Sci Fi Channel film och skådespelarna är visserligen trovärdiga, men manuset och deras dialoger är rätt urkorkade och blåsta. Karaktärerna är för övrigt några riktiga dumskallar som verkar tycka det är mer intressant att riskera sitt arsle än att se till att överleva.

Vi gorehounds kan dock förlåta det hela lite, lite grann då filmen faktiskt är ganska våldsam och blodig - även om de uppenbara CGI-effekterna är uselt gjorda och ser mest larviga ut.

Det sista jag har att skriva om är själva storyn i filmen. Storyn har vi sett förr, men hade de haft en fetare budget (eller ett mer kompetent effektteam) hade faktiskt filmen kunnat bli en rätt intressant sci-fi/skräckis. Istället får vi en trög och tråkig inledning, ett uselt händelseförlopp mellan inledningen och slutsekvenserna och en halvdan avslutning som lämnar tittaren i en sorts cliffhanger.. ungefär som att teamet bakom filmen redan bestämt sig för att göra en uppföljare. Gud bevare oss väl om detta skulle inträffa.

The Blackout kunde ha blivit en trevlig liten sci-fi/skräckis, men slutade som många andra filmer i samma kategori som en uselt framförd film som får tittaren att gäspa mer än att skrika. Se något annat om du vill bli skrämd, se den om du vill antingen bli uttråkad eller skratta hysteriskt av de usla effekterna.

http://www.imdb.com/title/tt1489946/