Vahetere...orka?

Säsong 5 av 7. Here we go.

Episod 1: Death Of Some Salesmen. Den hjärtlöse skojaren Judd Campbell (Ed Begley Jr.) har kommit på en bra idé för att blåsa folk på pengar. Poserande som en dörrförsäljare blåser han den ena efter den andra på deras pengar - fram tills det att han kommer till Brackett familjens ytterdörr. Till en början blir han inbjuden av Ma och Pa (båda spelade av Tim Curry) som verkar vara intresserade av vad han har att sälja. Judd upptäcker dock snabbt att familjen Brackett har helt andra intressen än att köpa något av honom...

Säsong 5 rivstartar med ytterligare en favorit som både är rolig men också rent av vedervärdig bitvis. Ett imponerande arbete av Tim Curry också som gör hela tre roller under 30 minuter. Ett mycket bra exempel på hur obskyrt Tales From The Crypt faktiskt kan vara. Ett riktigt guldkorn.

Episod 2: As Ye Sow. Den rika affärsmannen Leo Burns (Hector Elizondo) hyr in privatdetektiven G.G. Devoe (Sam Waterston) att spionera på hans vackra fru Bridget (Patsy Kensit). Leo får veta att Bridget är otrogen med den lokala prästen Fader John Sejac (John Shea). I ren ilska och svartsjuka bestämmer sig Leo för att få Sejac mördad. Men kan det vara så att han har dragit förhastade slutsatser?

Ingen serie är perfekt - och Tales From The Crypt är givetvis inte det heller. Det enda som lyfter avsnittet lite grann är slutet och Elizondo's insats som den svartsjuke Leo, i övrigt är resten bara långdraget och tråkigt - och ganska händelselöst med för den delen. Nej, bättre än så här finns definitivt i serien.

Episod 3: Forever Ambergris. Dalton (Roger Daltrey) var tidigare utsedd som den bäste men är nu en "has been" och Ike (Steve Buscemi) är den uppkommande fotografen som alla vill ha en del av. Duon skickas iväg på ett uppdrag i Central Amerika och ombord på flygplanet får Dalton nys om en liten by i Central Amerika, som ligger under karantän då någonting fruktansvärt har inträffat där. Han känner direkt doften av en chans till att slå ihjäl två flugor i en smäll; dels bli av med konkurrensen och dels få toppfotografier. Dalton lyckas lura iväg Ike till den karantänbelagda byn för att ta fotografier, få den horribla sjukdomen och överlämna fotografierna till Dalton (som i sin tur ska lämna in dem för egen räkning). Allting går som planerat fram tills det att han är hemma igen och försöker förföra Ike's ex-flickvän Bobbi (Lysette Anthony) som fått någonting väldigt intressant på posten från Ike...

En stor favorit för min del i serien. Den är grisig, äcklig och avslutningen är en av de bästa i serien. Daltrey och Buscemi gör mycket bra insatser och makeupen på Buscemi är ganska makalöst äckligt och för tankarna till splatterfilmsgenren. Mycket bra avsnitt. En av de största guldklimparna i serien.

Episod 4: Food For Thought. Den store Zambini (Ernie Hudson) och hans assistent Connie (Joan Chen) utgör en akt där Zambini tar sig in i Connie's hjärna och skickar medelanden och tankar till henne. Den här akten är emellertid inte likvärdig då Zambini behandlar Connie som en slav, slår henne och använder rädslan hon har för honom för att hålla henne på plats. Johnny (John Laughlin), eldslukaren, ser dock hur Zambini behandlar henne och erbjuder henne en väg ut då han planerar att sticka från karnevalen. Connie tackar ja, men Zambini kan dessvärre läsa hennes tankar och upptäcker deras planer...

Det här är inget favoritavsnitt, men det är klart sevärt - mycket tack vare Hudson's insats som Zambini och det ganska skruvade slutet. Vi ser utöver nämda skådespelare även Phil Fondacaro som dök upp i Tales From The Crypt långfilmen Bordello Of Blood. Sevärt avsnitt, men ingen favorit.

Episod 5: People Who Live In Brass Hearses. Virgil (Brad Dourif), som är lite efter i utvecklingen, och hans kriminelle bror Billy (Bill Paxton) finslipar deras planer på att råna stället där Virgil jobbar och efter att ha spenderat två år på kåken planerar även Billy att råna sin gamla chef, Mr. Byrd (Michael Lerner), som satte dit honom. Virgil sullar till saker och ting och i ett desperat försök att få ut någonting av det hela får bröderna mer än vad de önskade sig...

Återigen ett gammalt favoritavsnitt i serien och det är lika bra som första gången jag såg det. Paxton och Dourif gör briljanta prestationer och avsnittet levererar ett och annat garv, våld och blod samt en av de bästa avslutningarna i serien. Det här är utan tvekan en av mina favoriter i serien. Nuff said.

Episod 6: Two For The Show. När Emma Conway (Traci Lords) berättar för sin man Andy (David Paymer) att hon varit otrogen mot honom och har bestämt sig för att lämna honom blir han rosenrasande, dödar henne och hackar upp henne i bitar som han sedan tänkt dumpa. Men Emma's skrik hörs av en granne som ringer polisen och även om polismannen Fine (Vincent Spano) inte hittar några bevis i hans lägenhet blir han väldigt intresserad av fallet och Andy's aktiviteter...

Det här avsnittet är lite av en nagelbitare stundtals, men går över till att bli långdraget titt som tätt. Paymer och Spano lyfter avsnittet med suveräna prestationer och även om avslutningen är ganska förutsägbar bara man lyssnar på vad karaktärerna säger avsnittet igenom så är det ändå ett ganska trevligt slut. Ett bra avsnitt, om än inte en favorit för mig.

Episod 7: House Of Horror. De tre college studenterna Arling (Wil Wheaton), Waters (Keith Coogan) och Henderson (Jason London) förberder sig på ett intagningsprov till en collegeförening involverande en uppgift som ska genomföras i ett förmodat hemsökt hus. Högsta hönset och svinet Wilton (Kevin Dillon) har riggat kåken, men dessvärre finns det något mer där inne än vad varken han eller de tre kandidaterna hade räknat med...

Ett till favoritavsnitt som avhandlar en gammal spökhistoria med en liten förändring i slutet som får en att lyfta på ögonbrynen högt när man ser avsnittet första gången. Största anledningen till att jag gillar avsnittet är slutet, men också hur de bygger upp allting inför just det. Avsnittet involverar inga direkt nämnvärda namn (utöver Kevin Dillon då kanske), men alla gör ett bra jobb - speciellt Dillon som avsnittets skitstövel. Ett mycket bra avsnitt, helt enkelt.

Episod 8: Well Cooked Hams. Den misslyckade magikern Miles Federman (Billy Zane) blir inbjuden av mästermagikern Kraygen (Martin Sheen) till att se hans spektakulära "Box Of Death" illusion. Efter att ha sett akten lyckas Miles övertala Kraygen till att berätta hemligheten bakom illusionen, för att sedan mörda honom för att styra upp sin egna misslyckade karriär. Miles' nya show är en hit, men saker i det förflutna kommer tillbaka för att hemsöka honom...

Det är synd att två så pass bra skådespelare så som Zane och Sheen ska behöva arbeta med ett så pass svagt manus som det här. Slutet är ganska förutsägbart och är ingen direkt överaskning för den som sett Tales From The Crypt förr. Sheen imponerar visserligen med tre rollsättningar under 30 minuter (varav en av dem inte alls ser ut som Sheen), men det räddar inte avsnittet. Det är inte spännande, läskigt, äckligt eller ens kul utan är till större delen bara långdraget. Bättre avsnitt finns det.

Episod 9: Creep Course. När den hjärndöde fotbollsspelaren Reggie Skulnick (Anthony Michael Hall) inser att utan hjälp kommer han att misslyckas med ett delprov i Egyptologi bestämmer han sig för att be plugghästen Stella Bishop (Nina Siemaszko) om hjälp att stjäla provets facit ifrån deras lärare Professor Finley's (Jeffrey Jones) hus. Stella beger sig till Finley's hus senare samma kväll med ursäkten att titta på hans personliga kollektion av egyptiska artefakter. Finley är mer än villig att stå till tjänst, men för betydligt mer lömska orsaker...

Avsnittets första halva är seg. Det händer inte speciellt mycket och det hela är faktiskt ganska ointressant. Strax efter halva avsnittet börjar det hela emellertid röra på sig och det hela blir ganska god underhållning. Det som håller avsnittet uppe är skådespelarnas insatser, även om de har ett trögt manus att arbeta med till en början. Sluttwisten är härlig och lämnar mig med ett leende på läpparna. Hyfsat avsnitt som klarar sig med nöd och näppe tack vare andra halvans uppsving.

Episod 10: Came The Dawn. När den rika affärsmannen Roger (Perry King) är på väg till sin lyxiga timmerstuga mitt ute i ingenstans en stormig natt får han syn på en ung attraktiv och genomblöt kvinna (Brooke Shields) vid vägkanten, vars pick-up har pajat. Som den vänliga mannen han är stannar Roger till och erbjuder kvinnan, som utger sig för att heta Norma, en sängplats för natten. Men Norma har dolda anledningar till att tacka ja än att bara ha en torr plats att sova på...

Det här avsnittet är så att säga awesomesauce. Storyn är enkel men effektiv och stämningen bygger upp sig fram till den avslutande twisten - som är en av de bästa i hela serien. Både Perry King och Brooke Shields är suveräna i sina rollsättningar och lyfter avsnittet ännu mer. Man kan ganska lugnt säga att det här är en av mina favoriter i serien och det tillhör ett av de där avsnitten som visar vad ett riktigt bra Tales From The Crypt avsnitt bör vara.

Episod 11: Oil's Well That Ends Well. I en amerikansk småstadshåla planerar älskarna Jerry (Lou Diamond Phillips) och Gina (Priscilla Presley) att genomföra en bluff och ett stort bedrägeri för att svindla 20 000 dollar från fyra lokalbor. Jerry och Gina utger sig för att jobba för ett oljeföretag och att de har hittat en oljakälla under den lokala kyrkogården men är villiga att vara tysta om det och utvinna oljan själva och dela på vinsten med de fyra lokalborna om de skjuter in pengar. De går med på det och bluffen fungerar utmärkt, men Gina blir ännu mer girig när chansen att fixa mer pengar dyker upp, men saker och ting är inte vad de verkar vara...

Det här är ett av mina hatobjekt i den här serien. Jag hatar det. Det hör inte hemma i den här serien, någonstans. Allt är skit. Skådespelarna är halvusla B-skådisar (bortse ifrån John Kassir - han som gör rösten till Crypt Keeper - dyker upp i egen hög person i en kort roll) som mestadels bara varit med i en massa B-produktioner och den som stör mig allra mest är Priscilla Presley som inte borde ha fått ställa sig överhuvudtaget framför kameran - överspelande jävla kärring. Det finns ingen stämning what so ever, ingen uppbyggnad, ingen spänning, uselt skådespeleri, tråkig story, inget intressant händelseförlopp.. inget, nada, nothing. Ett patetiskt avsnitt som inte borde ha fått släppas - iaf inte under Tales From The Crypt titeln.

Episod 12: Half-Way Horrible. Roger Lassen (Clancy Brown), ägaren av ett stort kemikalieföretag, identifierar kroppen av en av hans affärskollegor i Los Angeles bårhus, som blivit dödad av det revolutionerande konserveringsmedlet som Roger's företag snart ska släppa för allmän användning. En LAPD kriminalare (Martin Kove) frågar om Roger har några fiender, varpå Roger kommer ihåg att han sex år tidigare i Brasiliens regnskogar offrade en av sina kollegor i en voodoo ritual för att få hemligheten bakom konserveringsmedlet från en lokal stam. En ondskefull akt som han nu verkar bli straffad för av krafter från andra sidan graven...

Det finns inte så mycket att säga om det här avsnittet egentligen. Det innehar bra skådespelare som dessvärre får lov att jobba med ett svagt manus, som till större delen varken är spännande eller speciellt intressant - tills det att sluttwisten kommer, som fungerar alldeles utmärkt. Vi ser, utöver Brown och Kove, Cheech Marin i en snabb roll som doktor. Hur som helst; ett hyfsat avsnitt.

Episod 13: Till Death Do We Part. En limo kör in i en dunge och ut ur bilen kliver de två gangstrarna Frank (Robert Picardo) och Tony (Frank Stallone) tillsammans med den unga och attraktiva servitrisen Lucy (Kate Vernon). Tony plockar ut en död kropp ur skuffen medans Frank måste döda Lucy, men hur hamnade hon egentligen i den här besvärliga situationen och kommer hon överleva den?

Vilken jävla avslutning på en ganska blandad säsong. För det första är verkligen inte det här Tales From The Crypt material. Första halvan av avsnittet är sliskigt snack-drama utan några som helst intressanta element och andra halvan är mer action baserat, med en del slisk. Skådespelarna är äckligt sliskiga och är mer irriterande än trovärdiga, speciellt Kate Vernon som inte verkar veta vad ordet skådespela innebär. Ingenting är bra med det här avsnittet, slutet är ett stort jävla "meh!" och.. nä. Det här är ett av de mest ruttna avsnitt i hela serien och vad fan de tänkte med när de gjorde det förstår jag inte.

Den obligatoriska sammanfattningen: säsong 5 är en blandad kompott. Den har flera bra avsnitt men dessvärre också en bunt riktigt usla avsnitt (så som det sista). Det är en okej säsong, men samtidigt var det ungefär här serien började segla neröver och de där usla avsnitten blev fler och fler. Hur som haver; en okej säsong. Nästa.

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-5