Vahetere...orka?

Jerry Blake (Terry O'Quinn) är en hyvens karl. Han jobbar som mäklare, är en gammaldags familjeman och han har en ny familj. Med sin nya fru Susan Maine (Shelley Hack) och hennes dotter Stephanie (Jill Schoelen) försöker han att bygga upp den perfekta amerikanska familjen, vilket inte är det lättaste då Stephanie inte tycker om sin styvfader och missköter sig i skolan. Men inte nog med att Jerry är en hyvens karl, han är även komplett galen och vet precis hur han ska få bukt på situationen...

The Stepfather är en spännande (om än smått utdragen på sina håll) rysare/thriller som håller måtten ganska bra fram till sluttexterna. Mycket av spänningen ligger i att sitta och titta på O'Quinn's karaktär och invänta hans nästa drag som bitvis är hyfsat oförutsägbara. Skådisarna är bra, men det är O'Quinn som snor hela showen som den komplett galne styvfadern. Storyn är intressant och är faktiskt löst baserad på John List fallet. New Jersey bon John List mördade hela sin familj 1971 och gifte senare om sig och levde ett helt vanligt liv fram till 1989 då hans profil dök upp på TV-showen "America's Most Wanted". En granne till List ringde till FBI och informerade om likheterna mellan profilen och hennes granne. Polisen åkte dit, plockade in List och kollade av hans fingeravtryck och konstaterade att det var han.

Hur som helst är filmen bra, spännande och intressant med goda skådisar. Jag gillar den. Nästa.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0094035/

Efter att psychot Jerry Blake (Terry O'Quinn) lyckats rymma ifrån mentalsjukhuset han suttit inspärrad på tar han sig till en ny stad och ändrar sin identitet till Dr. Gene Clifford och utger sig för att vara psykolog. Kort efter sin ankomst till den nya staden möter han den ensamstående mamman Carol Grayland (Meg Foster) och hennes son Todd (Jonathan Brandis), vilka han sätter siktet på. Men givetvis lägger folk runt omkring dem näsan i blöt och Jerry/Gene gör det han gör bäst...

Mja. Tvåan är en okej film, överlag. För att kunna göra tvåan fick de lov att fuska lite grann tack vare slutet på första filmen och det känns lite som ett "meh!". Men fusket fungerar, även om det känns ganska orealistiskt. Anyway..

Filmen i sig är som sagt okej. O'Quinn är fortfarande bra som styvfadern, även om han i den här filmen inte känns lika psykotisk och galen som i första. Foster gör en bra prestation som den blivande frugan och Brandis gör en okej insats som sonen till Foster. Vi ser även Caroline Williams i en viktig roll, som hon gör helt okej. För regi stod Jeff Burr - mannen som regisserat uppföljare så som Leatherface: Texas Chainsaw Massacre III, Pumpkinhead II: Blood Wings, Puppet Master 4 och Puppet Master 5: The Final Chapter.

Spänningen och stämningen finns till en viss del kvar från den första filmen, men samtidigt känns mycket av den andra filmen som en ren upprepning av dess föregångare och en ren urmjölkning av konceptet.

Hur som haver; helt okej film i långa led. Moving on.

http://www.imdb.com/title/tt0098385/

Efter att återigen ha lyckats fly från mentalsjukhuset låter sig Jerry (den här gången spelad av Robert Wightman) få sitt ansikte opererat av en kvacksalvare för att inte bli igenkänd. Han skaffar sig den nya identiteten Keith Grant och skaffar sig ett jobb hos en blomsterhandlare. Snart möter han Christine Davis (Priscilla Barnes) med sin funktionshindrade son Andy (David Tom) som sitter i rullstol och det dröjer inte länge förrens Jerry/Keith gifter sig med Christine och flyttar in hos dem. Dessvärre finns det en hake; Andy blir misstänksam mot Jerry/Keith och börjar att sakta men säkert att ta reda på vem hans styvfar egentligen är...

Den tredje och sista filmen i trilogin är en riktig kalkon. Wightman är helt fel man att spela styvfadern och hans agerande är bara cheesigt och blir väldigt tamt i jämförelse med O'Quinn's styvfader. Barnes är hyfsad i sin roll och Tom är enbart förbannat irriterande. En komisk detalj med Tom's karaktär är att det snackas om att han hackat sig in i den lokala polisens register tidigare, vilket bara låter rent absurt när man får se honom sitta och använda pekfingermetoden - dvs sitter och skriver med pekfingrarna. Christa Miller (Jordan i Scrubs) dyker upp i en liten biroll som styvmoder till Tom's karaktär.

Inte nog med att nästan alla skådespelare i filmen är antingen cheesiga eller irriterande, händelseförloppet och storyn är inte speciellt givande heller. Till att börja med fuskar de återigen med storyn, men man får ingen som helst förklaring vad som hänt och vem Wightman's karaktär är förrens senare i filmen - vilket nästan kräver att man har sett de två föregående filmerna. Händelseförloppet är riktigt ointressant och genom större delen av filmen existerar ingen som helst stämning eller spänning, utan man blåser på med en del blod och gore. Dessutom drar de ut på storyn lite mer då de plötsligt slänger in nya karaktärer som blir involverade i storyn. Jävla soppa. Det enda jag kan säga att jag faktiskt gillade var slutsekvenserna som garanterar tittaren att styvfadern en gång för alla är borta.

Den tredje filmen är ett skämt och det stinker urmjölkning lång väg. Undvik även om du sett de två första, den är inte värd tiden.

http://www.imdb.com/title/tt0105470/

Sammanfattningen. Trilogin börjar starkt med en riktigt bra och stämningsfull rysar-thriller och fortsätter med en hyfsad och ganska okej B-skräckis och avslutar sedan med en tuggummiseg för-TV-skräckis som är totalt onödig.