Vahetere...orka?

Tredje säsongen. You know the drill.

Episod 1: The Trap. Luigi "Lou" Paloma (Bruce McGill) och hans fru Irene (Teri Garr) lever med stora pengaproblem och räkningarna staplas på hög.. fram tills det att Lou får den briljanta idéen att de ska iscensätta hans död för att få ut hans livförsäkring. Lou pressar sin bror Billy (Bruno Kirby) till att hjälpa honom och tillsammans kokar de ihop en enkel men vattentät plan som kommer göra dem rika. Lou står emellertid inför en stor överaskning...

The Trap är en ganska svag start för säsong tre i Tales From The Crypt. Nästan inga ingredienser som ett Tales From The Crypt avsnitt ska ha finns där, om vi bortser från några av de komiska inslagen som inträffar. Skådespelarna är emellertid bra och kombinerar man de komiska inslagen med dem så duger avsnittet.. åtminstone rätt ok.

Episod 2: Loved To Death. Manusförfattaren Edward Foster (Andrew McCarthy) - som ännu inte har fått någonting släppt - ser en dag sina drömmars kvinna - skådespelerskan Miranda Singer (Mariel Hemingway) - och försöker därefter få henne att gilla honom, men Miranda visar inget som helst intresse för honom. Han blir senare kontaktad av sin mystiske hyresvärd - Mr. Stronham (David Hemmings) - som ger honom en kärleksdryck som ska göra så att Miranda blir hopplöst förälskad i honom. Men allting har sitt pris...

Den tredje säsongen fortsätter att puttra på med ytterligare ett svagt avsnitt. Hade det inte varit för den riktigt trevliga twisten i slutet hade troligtvis det här avsnittet tillhört ett av de mest ruttna i serien. Insatserna från skådespelarna är rätt överdrivna och rent av cheesiga och egentligen händer det ingenting intressant förrens i slutsekvenserna. Hur som haver, ett väldigt svagt avsnitt.

Episod 3: Carrion Death. När den förrymde dödsdömde bankrånaren och mördaren Earl Raymond Digs (Kyle MacLachlan) är på väg till Mexico för att undgå lagen får han en motorcykelpolis (George DelHoyo) i hälarna. Men polismannen är inte det enda Digs har att oroa sig över, vilket han snart blir varse om...

Det här är ett av mina favoritavsnitt i serien - och jag tror många fans till serien instämmer. Det här är ett av de mer klassiska avsnitten ur serien och visar vad Tales From The Crypt verkligen står för; mörk humor, våld och skräck. Avslutningen är även den lika klassisk som episoden i sig.. även om det är riktigt simpelt och korkat, så kan man inte låta bli att sitta och flina elakt varje gång man ser det. Älskbart avsnitt.

Episod 4: Abra Cadaver. Dr. Martin Fairbanks (Beau Bridges) hade en framgångsrik karriär som kirurg framför sig, men efter ett skämt hans bror Carl (Tony Goldwyn) spelade honom - med utgången att Martin fick en hjärtinfarkt och ett bestående fysiskt handikapp - lades hans karriär i ruiner. Nu, ett antal år senare, jobbar Martin på Carl's framgångsrika forskningsföretag och hyser agg mot sin bror som han vill ha hämnd på, samtidigt som han vill bevisa sin framgång i sin forskning av den mänskliga hjärnan. Carl kommer ganska snart bli varse om båda Martin's avsikter...

Även det här avsnittet är riktigt bra och dess avslutning är en av de mest klockrena i hela serien - även om hela avsnittet är ganska osannolikt och flera saker som inträffar känns rätt mycket som rent bullshit. Men för helvete, det är Tales From The Crypt. Bridges är enastående som Martin och snor i princip hela showen. Ett bra avsnitt i serien, även om det brister i manuset.

Episod 5: Top Billing. När den misslyckade skådespelaren Barry Blye (Jon Lovitz) ser en annons om en uttagning till en Hamlet-uppsättning beger han sig dit för att försöka få rollen. Men hans f.d vän och rival Winton Robbins (Bruce Boxleitner) är också där för att försöka få rollen. Teaterregissören Nelson Halliwell (John Astin) väljer emellertid Winton före Barry, men Barry är fast besluten att få rollen och tänker göra vad som helst för att få den... vilket han inte borde ha gjort.

Även det här avsnittet är ett av mina favoritavsnitt i serien. Allting i avsnittet är riktigt bra och Astin (som spelade Gomez i Addams Family under 60-talet) är hysterisk som teaterregissören och får mig att både flina och garva. Avslutningen är riktigt minnesvärd och jag minns tydligt hur jag älskade avsnittet redan första gången jag såg det (som var för över 10 år sedan). Det är såna här avsnitt som påminner mig varför jag älskar Tales From The Crypt.

Episod 6: Dead Wait. Red Buckley (James Remar) beger sig iväg till en karibisk ö för att hitta och stjäla en ovärderlig svart pärla från den rike plantageägaren Emil Duval (John Rhys-Davies). Väl på ön möter han Duval och får ett jobb av honom, för att kort därefter bli förälskad i Duval's fru Katherine (Vanity) - som också vill stjäla pärlan. När en strid mellan öns rebeller och öns armé bryter ut en kväll verkar detta vara det perfekta tillfället att stjäla pärlan och sedan rymma.. men ingenting är vad det verkar vara.

Det här avsnittet är regisserat av ingen mindre än Tobe Hooper (The Texas Chainsaw Massacre, Poltergeist), men episoden i sig är egentligen inte så där speciellt märkvärdig - bortsett från att den innehåller en del äckel och gore. Vi ser även Whoopi Goldberg i en viktig roll utöver ovannämda skådespelare. Inte en märkvärdig episod, men inte heller dålig - typ mitt emellan.

Episod 7: The Reluctant Vampire. Donald Longtooth (Malcolm McDowell) är en vampyr med ett samvete. Istället för att dricka blodet från oskyldiga människor får han tag på blod på ett annat sätt; genom att jobba som nattvakt på en blodbank. Men problem uppstår när hans elake chef, Mr. Crosswhite (George Wendt), informerar de anställda om att nedskärningar på budgeten måste genomföras tack vare att förådet av blod har sjunkit drastiskt. Tanken att de andra anställda ska få sparken tack vare Donald's blodslustar är för honom orimlig och han beger sig ut för att skaffa tillbaka det förlorade blodet.

Det här är verkligen ett bottenavsnitt i serien. Det innehåller ett par komiska inslag, men det är varken skrämmande eller så där gapskratt-roligt.. och skådespelarnas insatser är over-the-top-cheesiga. McDowell är givetvis usel som vanligt, Sandra Dickinson och George Wendt skriker cheese, Paul Gleason är hyfsat ok i sin roll och Michael Berryman (med sitt säregna utseende) är nog den enda sevärda i avsnittet. Nej, usch. Det här är verkligen inte ett av de bättre avsnitten i serien. Det räcker knappt fram till ett ok-betyg.

Episod 8: Easel Kill Ya. Målaren Jack Craig (Tim Roth) har inte sålt en tavla på över ett år och hans senaste verk blir nekade till att bli utställda. En kväll bevittnar han hur en av hans grannar är med om en olycka och dör, varpå Jack fotograferar kroppen och målar en abstrakt tavla baserad på fotografierna och säljer den till Malcolm Mayflower (William Atherthon), en samlare av morbida tavlor, till ett högt pris. Frestelsen att sälja fler tavlor till Malcolm är stor, men Jack behöver inspiration och idéer...

Det här avsnittet är inget favoritavsnitt, men det är långt ifrån dåligt. Det är inte skrämmande eller speciellt komiskt, utan mer mörkt och bisarrt - fram till den twistiga avslutningen. Skådespelarna är bra, men ingen är speciellt nämnvärd utöver Roth. Det är ett bra avsnitt, men som sagt inte en av mina favoriter.

Episod 9: Undertaking Palor. Fyra vänner (Scott Fults, Jason Marsden, Jonathan Ke Quan och Aron Eisenberg) bestämmer sig för att göra en egen skräckfilm och tycker att den lokala begravningsbyrån skulle vara den perfekta platsen för att göra det. De bryter sig in men blir störda när begravningsentreprenören (John Glover) dyker upp. Gänget gömmer sig och får kort därefter reda på hur begravningsentreprenören tänkt göra för att öka inkomsten...

Det här är återigen en favorit för mig, även om jag inte gillade den alls när jag var yngre. Avsnittet koncentrerar sig mer på en mycket mörk typ av humor och nagelbitande spänning, än skräck och våld. Att de dessutom använder sig av en tidig version av den handhållna filmkameran (alá [REC] style) är också en intressant grej. Som sagt, en favorit - även om den kanske inte platsar fullt ut i Tales From The Crypt biblioteket.

Episod 10: Mournin' Mess. Efter att den alkoholiserade journalisten Dale Sweeney (Steven Weber) fått sparken blir han uppsökt av en uteliggare - Robert (Vincent Schiavelli) - som blivit utpekad som mördaren av flera andra uteliggare. Robert vill att Dale ska skriva en artikel där den riktige mördaren blir avslöjad, men blir dödad innan han hinner berätta sanningen för Dale. Med bara någon enstaka ledtråd börjar Dale rota i det hela och upptäcker en chockerande hemlighet...

Ytterligare ett bra avsnitt med en del komiska inslag och lite gore här och där som avslutas med en riktigt, riktigt skön twist i slutet. Jag minns rätt väl att jag inte riktigt gillade det här avsnittet heller när jag var yngre, men jag uppskattar det mer nu - mycket tack vare den mörka humorn och slutet. Ett bra avsnitt - även om det inte riktigt når fram till "Favoriter" för min del.

Episod 11: Split Second. När uttråkade barservitrisen Liz (Michelle Johnson) möter Steve Dixon (Brion James), den rike ägaren av ett skogshuggnings företag, tror hon att hon har hittat sin guldko och gifter sig samma kväll med honom. Det visar sig dock att Steve är vansinnigt svartsjuk och förbjuder hans arbetare att ens titta på henne och han säger åt henne att hålla sig ifrån dem - och Liz' tristess återkommer.. fram tills det att den unge och snygge Ted (Billy Wirth) dyker upp och frågar om jobb. För att försöka undslippa sin tristess börjar Liz att förföra Ted, men det hela går inte riktigt som hon tänkt sig...

Ytterligare ett favoritavsnitt för mig - mycket tack vare det helt utomordentliga slutet (som är ett av mina favoritslut i serien). James är klockren i rollen som Dixon och står för flera av gapskratten i avsnittet, Johnson visar tuttarna och Wirth är en jävel på att hugga ved (tydligen). Avsnittet är mer inriktat på bisarr och mörk humor än spänning och skräck - våld får vi iaf i slutet. Hur som haver, jag gillar avsnittet och tycker att det är ett av de bästa i serien.. som sagt, mycket tack vare slutet.

Episod 12: Deadline. När den alkoholiserade f.d journalisten Charles McKenzie (Richard Jordon) stöter på den förföriska Vicki (Marg Helgenberger) på hans favoritbar klickar det ganska snabbt och de två avslutar kvällen tillsammans i sängen. Inspirerad av henne bestämmer sig Charles för att sluta supa, fixa till sitt liv och få tillbaka sitt gamla jobb på The Globe. Charles har allting planerat, men för att få tillbaka sitt gamla jobb måste han hitta en tillräckligt stor story, vilket han inte hittar någonstans.. åtminstone fram tills det att han träffar Vicki igen iaf.

Det här avsnittet är ett av de tråkigaste i serien - och det har jag tyckt sen jag såg det när jag var yngre. Det händer i princip inte ett smack - varken spänning, skräck, humor eller gore - förrens i sluttwisten, som är rätt förutsägbar strax innan den inträffar. Tyvärr. Även om skådespelarna är bra så lyfter inte det avsnittet, utan det hela blir väldigt långtråkigt och jag kommer på mig själv flera gånger att jag sitter och sysslar med annat än att koncentrera mig på episoden. Nej, bättre avsnitt finns det - helt klart.

Episod 13: Spoiled. Den ensamma och såpopera beroende husfrun Janet (Faye Grant) bestämmer sig för att skaffa kabel-TV och faller för Abel (Anthony LaPaglia), kabel-TV killen, då hennes man Leon (Alan Rachins) spenderar all tid i deras källare för att forska fram ett nytt bedövningsmedel. Janet förför Abel och de genomgår en intensiv affär som medför oanade konsekvenser...

Ytterligare ett rätt tråkigt avsnitt med knappt några Tales From The Crypt ingredienser alls. Att avsnittet dessutom är äckligt cheesigt (man känner nästan smaken av det) gör inte saken mycket bättre heller. Det hela är riktigt överdrivet och jag kan inte riktigt ta någon av skådespelarna på allvar, då det känns mycket som att de gick in i deras roller för att göra det hela så oseriöst som möjligt. Tråkigt och cheesigt avsnitt, hur som helst.

Episod 14: Yellow. 1918, någonstans i Frankrike. Efter 49 dagars oavbruten strid beordrar löjtnant Martin Kalthrob (Eric Douglas) sina män till reträtt då hans män slåss en förlorande strid. Tillbaka på högkvarteret rapporterar sergeant Ripper (Lance Henriksen) till general Kalthrob (Kirk Douglas), som är löjtnantens far, och berättar att hans son är en harig fegis. Generalen konfronterar sin son som är rädd för att dö och berättar att han kan få honom förflyttad från fronten om han beger sig iväg på ett sista uppdrag för att bevisa att han inte är en fegis. Martin går med på erbjudandet, men uppdraget slutar i katastrof och han måste nu ta konsekvenserna...

Snark, snark och åter snark. Det här är det första avsnittet ifrån Two-Fisted Tales (som jag berättade om i säsong 1 av Tales From The Crypt) och det är också ett av de tråkigaste avsnitten i hela serien - även om det hela är grymt välspelat och välgjort. Det märks rätt väl att avsnittet inte var avsett för Tales From The Crypt, då faktiskt ingenting (utöver gore då kanske) som faktiskt gör serien till det den är existerar i avsnittet. Att det dessutom är strax under 40 minuter långt gör inte saken mycket bättre heller. Nej, jag har aldrig varit speciellt fäst vid det här avsnittet och jag lär aldrig bli det heller. En väldigt tråkig avslutning på en bra säsong..

Den obligatoriska sammanfattningen, as always: den tredje säsongen innehåller flera personliga favoriter, men också några riktiga stinkbomber som får mig att fundera vad de tänkte med egentligen när de gjorde de avsnitten. Anyway, i helhet är det en bra säsong och det märks att säsongerna bara blir bättre och bättre (fram till sista alltså).

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-3