Vahetere...orka?

Säsong 2 av Tales From The Crypt. Vi kör igång direkt.

Episod 1: Dead Right. Cathy (Demi Moore) vill ha ett förmöget och framgångsrikt liv, och det snabbt. Hon besöker spådamen Madame Vorma (Natalia Nogulich), som berättar att hon kommer att möta en man som kommer att ärva en stor förmögenhet och kort därefter dö en våldsam död. Kort därefter möter Cathy den grovt överviktige Charlie (Jeffrey Tambor) som berättar om hans rika släktingar - varpå de gifter sig bara några dagar senare. Det visar sig snart att spådamen alltid har rätt...

Dead Right's starka sidor är att den har en del komiska inslag och en riktigt skön twist i slutet som får mig att le brett. Enda problemet avsnittet får lov att dras med är att det egentligen inte händer speciellt mycket förrens i upplösningen, istället får vi lära känna karaktärerna (som är utmärkt framförda av Moore och Tambor) ordentligt - vilket känns småsegt. Inte ett av de bästa avsnitten i serien, men den håller en rätt ok standard.. mer eller mindre.

Episod 2: The Switch. Carlton Webster (William Hickey) är en gammal man med starka känslor för den unga och vackra Linda (Kelly Preston). Dessvärre vill hon inte gifta sig med honom då han är alldeles för gammal. Men Carlton tänker inte ge upp så lätt. Han bokar möte med en läkare (Roy Brocksmith) för att få en alldeles speciell plastikoperation, till ett mycket högt pris...

Säsong 2, episod 2. The Switch är verkligen inget skräckmaterial - inte heller är det speciellt spännande - men det är ändå ett riktigt bra avsnitt. Det som lyfter avsnittet mycket är skådespelarna och den lagomt skruvade upplösningen. För regin stod Arnold Schwarzenegger - som även dyker upp snabbt i Crypt Keeper-sekvensen i början av avsnittet. I mitt tycke är The Switch ett mycket bra avsnitt, även om det är väldigt simpelt.

Episod 3: Cutting Cards. Reno (Lance Henriksen) och Sam (Kevin Tighe) är två stycken inbitna lirare som inte spelar för skojs skull - och de hatar varandra mer än någonting annat. För att göra upp en gång för alla utmanar de varandra på olika spel, men slutresultatet kan bli dödligare än vad de egentligen bad om...

Det här är ett av de svagaste avsnitten i serien, tycker jag. Visst, det är en hel del komiska inslag som framkallar gapskratt, men det finns ingenting utöver det som faktiskt gör ett Tales From The Crypt avsnitt. Varken skräckmaterial, spänning eller atmosfär finns med i avsnittet, det enda vi får är Henriksen och Tighe som käftar med varandra - vilket de gör jävligt bra, dock. Hur som helst är det här avsnittet ett av de svagaste i hela serien, tycker jag.

Episod 4: 'Til Death. I samma veva som Logan (D.W. Moffett) får veta att marken han ska bygga på är ren sumpmark - och att han i princip är ruinerad - möter han den sexiga och rika änkan Margaret (Pamela Gien) som är på semester. Logan går till sin partner (Janet Hubert) - en voodooprästinna - och ber denna att fixa till en kärleksdryck, som han sedan lurar i Margaret.. som strax därpå blir förälskad i honom. Hur länge hon älskar honom, är frågan...

'Til Death är en klar förbättring från Cutting Cards och involverar både skräck, spänning, komik och våld. Enda klagomålet jag har på episoden är att när det väl börjar hända grejer känns det hela ganska snabbt överstökat. Jag gillar det här avsnittet dock och tycker att det är ett av de bättre i serien.

Episod 5: Three's A Crowd. Richard (Gavan O'Herlihy) och hans fru Della (Ruth de Sosa) firar sitt 10 årsjubileum och har blivit bortbjudna av sin high school vän Alan (Paul Lieber), till dennes semesterstuga. Men allting är annat än frid och fröjd. Richard har både stora problem med alkoholen och ångest.. och misstänker att Della och Alan har en affär bakom hans rygg.

Det är inte ett av de bästa avsnitten i serien, men det har definitivt ett av de bästa sluten i serien - utan tvekan. Men det är också avslutningen som räddar avsnittet mycket från att falla platt brevid de övriga avsnitten i serien. Stämningen i avsnittet är väldigt allvarlig och några komiska inslag existerar inte. Det här avsnittet landar någonstans mellan ok och bra.

Episod 6: The Thing From The Grave. Stacy (Teri Hatcher) är en ung och sexig modell med en våldsam agent/pojkvän - Mitch (Miguel Ferrer). När hennes fotograf och vän Cates (Kyle Secor) erbjuder henne skydd i hans hem från Mitch's terror, blir de förälskade i varandra varpå Cates ger Stacy ett halsband som en symbol för hans kärlek till henne och lovar också att han ska beskydda henne, oavsett vad som händer. När Mitch luskar ut detta blir han rosenrasande och frågan är, kommer Cates att hålla sitt löfte?

Nog finns det bättre avsnitt än det här i serien, men det finns definitivt sämre avsnitt också. Sluttwisten är rätt förutsägbar ungefär halvvägs igenom avsnittet, men det är en nice avslutning även om den är förutsägbar. Miguel Ferrer (som var med i två avsnitt till i serien) gör som vanligt bra ifrån sig och Teri Hatcher är het. Den här episoden landar runt bra-strecket.

Episod 7: The Sacrifice. När affärsmannen Sebastian Fleming (Don Hood) köper en ny livförsäkring av försäljaren James Reed (Kevin Kilner) stöter Reed på Fleming's vackra fru, Gloria (Kim Delaney). James och Gloria faller snabbt för varandra och för att röja Sebastian ur vägen kokar James ihop en plan för att döda honom och få det att se ut som en olycka...

Det här är absolut ett av de svagaste avsnitten i serien, i mina ögon. Det händer väldigt lite och det hela blir otroligt långtråkigt. Det enda som får mig att inte säga att episoden suger röv är att den innehåller en hel del twistar fram och tillbaka, och slutet får ögonbrynen att lyftas första gången man ser avsnittet. Skådespelarna (utöver nämnda, så är Michael Ironside även med) är visserligen också bra, men händelseförloppet är grymt tråkigt och jag är tacksam när avsnittet är slut. Ett av de svagaste avsnitten i serien. Definitivt.

Episod 8: For Cryin' Out Loud. Rockklubbsägaren Marty Slash (Lee Arenberg) har tänkt stjäla de pengar som har kommit in under en välgörenhetskonsert och sedan fly landet. Allt verkar till en början gå som det ska.. tills det att hans samvete (Sam Kinison) lägger sig i det hela.

Jag har lite blandade känslor kring det här avsnittet. Delvis tycker jag det är ett riktigt kul avsnitt som får mig att skratta rätt högt bitvis och delvis tycker jag att det inte händer speciellt mycket, vilket gör det hela.. lite småtråkigt. Utöver Arenberg (Kinison hör vi enbart) ser vi Katey Sagal (som senare gjorde rösten åt Leela i Futurama) och Iggy Pop himself on stage. Avsnittets betyg blir.. att det är ett bra avsnitt, även om det är lite trögt bitvis.

Episod 9: Four-Sided Triangle. Farmarna George (Chelcie Ross) och Luisa Yates (Susan Blommaert) behandlar deras piga - den unga och attraktiva Mary Jo (Patricia Arquette) - som skit; de slår henne, slänger glåpord över henne och George är tänd på henne. George vill ha sex med henne, men Mary Jo är inte intresserad och påpekar hela tiden att hon har en man som är villig att ge henne den kärlek hon behöver. En natt följer George efter Mary Jo när hon ska gå till sin man och upptäcker att hennes man är en fågelskrämma...

Strax innan upplösningen av avsnittet slår förutsägbarheten i taket, någon direkt atmosfär eller spänning existerar inte och avsnittet byggs upp rätt sakta. Det som räddar avsnittet från att falla handlöst i golvet är avslutningen (som emellertid lämnar tittaren med frågetecken) och skådespelarinsatserna. Anyway, det är ett helt ok avsnitt.. det finns sämre, finns bättre i serien.

Episod 10: The Ventriloquist's Dummy. Hela sitt liv har Billy (Bobcat Goldthwait) velat bli en buktalare precis som sin hjälte, Mr. Ingles (Don Rickles). För 15 år sedan såg Billy Mr. Ingles' sista show, som slutade i lågor och vanställde Mr. Ingles' hand. Nutid. Billy vill att Mr. Ingles ska lära honom att buktala och söker upp denne och ber honom att komma och se honom prestera på scen. Efter en usel show inträffar något och Billy får kort därefter klart för sig att Mr. Ingles bär på en mörk hemlighet...

Det här är faktiskt ett av mina favoritavsnitt i hela serien. Visst fan är det ett helt hysteriskt och rent av urbotat dumt avsnitt, men det är fan så underhållande. Att se Bobcat Goldthwait (ni vet han som spelar Zed i Police Academy rullarna?) i en seriös roll - som han dessutom gör utmärkt - är rätt oväntat. Don Rickles (han som gör rösten till Mr. Potato Head i Toy Story filmerna) gör även han en alldeles utmärkt insats. Slutligen; det här är Tales From The Crypt när det är som bäst.

Episod 11: Judy, You're Not Yourself Today. Judy (Carol Kane) har börjat få rynkor tack vare all stress hennes man Donald (Brian Kerwin) utsätter henne för. När en äldre kosmetika dörrförsäljare (Frances Bay) dyker upp på deras trappa en dag välkomnar Judy henne in i deras hus nästan omedelbart.. bara för att upptäcka att den gamla damen har helt andra avsikter än att sälja henne kosmetika.

Återigen ett av de svagare avsnitten i serien, även om det bjuder på en del komik och får mig att skratta rätt gott. Om jag inte minns helt fel var även det här det allra första avsnittet jag såg (för en sisådär 14 år sedan) i serien. Och jag gillade det inte överhuvudtaget då, nu tycker jag det är ok. Typ.

Episod 12: Fitting Punishment. Efter att båda hans föräldrar dött i en bilolycka skickas Bobby Thornberry (Jon Clair) till sin farbror, Ezra Thornberry (Moses Gunn). Ezra tar motvilligt emot Bobby men går med på att ge honom en säng, så länge han arbetar för den. Men när fel kista blir beställd får Bobby skulden och Ezra slår Bobby med en kofot, varpå han blir förlamad i benen och inte kan jobba. Ezra bestämmer sig för att den felbeställda kistan inte ska gå förlorad...

Det här är ett av de bättre avsnitten i säsong 2. Atmosfären byggs upp lite allt eftersom och avslutningen är halvruggig - men är riktigt nice.. även om det är en rätt typisk Tales From The Crypt avslutning. Avsnittet innehåller även ett par komiska inslag och samspelet mellan Clair och Gunn är inte enastående, men mycket bra. Fitting Punishment är ett bra avsnitt, om än kanske inte ett av de bästa i serien.. men ett av de bästa i säsong 2.

Episod 13: Korman's Kalamity. Jim Korman (Harry Anderson) är en serietecknare för den populära serietidningen "Tales From The Crypt" (!). Hans befallande och grymt elaka fru - Mildred (Colleen Camp) - är hela tiden på honom och besvärar honom på jobbet. När Jim börjat käka en experimentel fertilitetsmedicin börjar bieffekterna att synas.. bokstavligt talat. Runt om i staden börjar mystiska varelser att dyka upp... varelser Jim har ritat.

Det här är troligtvis seriens löjligaste och mest skrattretande episod. Effekterna är mestadels rätt cheesiga, men tillför en liten fin touch i kanten på avsnittet som får avsnittet att bli ännu mer oseriöst - vilket är detta avsnittets starkaste sida. Det är ett kul och bra avsnitt, men långt ifrån ett av de bästa.. även om det är grymt underhållande.

Episod 14: Lower Berth. Enoch (Jeff Yagher), den tvåansiktade mannen, är mot sin vilja - tack vare sin far Mr. Sickles (Stefan Gierasch) - stjärnan i en sidoshow på en karnival - som är ägd av Ernest Feeley (Lewis Arquette). En kväll blir Sickles kontakad av en viss Dr. Zachary Kling (Mark Rolston) som erbjuder Sickles ett föremål som han kan använda och tjäna pengar på; en uråldrig egyptisk mumie vid namn Myrna, som Kling vann när han spelade kort. Sickles ser detta som en chans att fortsätta tjäna pengar på sidoshowen - då Enoch är döende - och tackar ja till erbjudandet. Samtidigt blir Enoch förälskad i de förruttnade mumifierade kvarlevorna, men det lär inte leda till något... eller?

Hade det inte varit för avslutningen hade jag troligtvis ogillat det här avsnittet mer än vad jag gör. Det är utdraget, segt, rätt händelselöst och det känns mest som att de bara snackar en massa meningslös goja. Det är avslutningen i episoden som räddar avsnittet från att landa platt, resten är rätt ointressant.

Episod 15: Mute Witness To Murder. När det lyckligt gifta paret Suzy (Patricia Clarkson) och Paul (Reed Birney) firar sitt bröllopsjubileum bevittnar Suzy hur deras granne - Dr. Trask (Richard Thomas) - i lägenhetshuset mitt emot mördar sin fru (Diane Peterson), vilket försätter henne i ett tillstånd där hon inte kan prata. Paul hittar henne och tror omedelbart att han måste få tag i en doktor, oturligt nog ber han Dr. Trask att komma över och hjälpa...

Det här avsnittet är varken skrämmande eller speciellt kul, men det har en mörk och spännande atmosfär. Det enda jag har att klaga lite på är Thomas' gestalning av Dr. Trask, som var rätt.. tam. Det är iaf ett schysst thriller-inriktat avsnitt.

Episod 16: Television Terror. För fem år sedan mördade ålderdomshemsföreståndaren Ada Ritter (Jeannie Epper) 12 äldre gäster för deras pensionspengar, för att sedan ta sitt liv - mitt i Los Angeles. Nutid. Programledaren Horton Rivers (Morton Downey Jr.) och hans kameraman Trip (Michael Harris) ska gå in i samma hus för att undersöka om ryktena och berättelserna om att stället ska vara hemsökt verkligen är sanna, i ett direktsänt program kallat "Horton Rivers Live!". Allt eftersom de undersöker huset börjar det stå klart för Horton och Trip att det kanske låg en del sanning i ryktena och berättelserna om huset...

Det här är ett av mina absoluta favoritavsnitt i serien - och det har det varit sen jag såg det när jag var yngre. Episoden kombinerar bra skådespelare med några komiska sekvenser, en mörk och ruggig atmosfär samt en klockren avslutning. Det här är definitivt ett av guldkornen i serien.

Episod 17: My Brother's Keeper. Den hänsynslöse Eddie (Jonathan Stark) och den korrekte Frank (Timothy Stack) är siamesiska bröder som är ihopkopplade vid deras midjor. Eddie vill att Frank ska skriva på ett papper för att de ska genomgå en operation som med 50% chans kan göra så att de skiljs åt, men Frank är rädd. När Frank möter Marie (Jessica Harper) på en bar blir han snabbt förälskad i henne och bestämmer sig för att ta risken. Men saker och ting är inte vad de verkar vara...

Ingen favorit, men fortfarande ett rätt underhållande avsnitt. Man får sig åtminstone några goda skratt och en härlig avslutning - som får mig att le brett varje gång jag ser det, of course. Samspelet mellan Stack och Stark är enastående och lyfter avsnittet en del. Det finns sämre avsnitt än det här, men helt klart betydligt bättre också.

Episod 18: The Secret. När fosterhemsbarnet Theodore (Mike Simmrin) blir adopterad av de förmögna Colbert's (Grace Zabriskie och William Frankfather) verkar han ha fått jackpott på fosterföräldrar, men när de väl anländer till Colbert's hus låser de in Theodore på hans rum - som är överfyllt med leksaker - så att han inte tar sig ut. Till en början bryr sig inte Theodore i det, men allt eftersom tiden går börjar han bli uttråkad och blir snart vän med butlern, Tobias (Larry Drake), som bara ger honom korta svar på hans frågor. Och snart börjar flera mörka hemligheter att komma ut i dagsljuset...

Den sista episoden i säsong två är ett bra avsnitt och att se Larry Drake (som spelade psychot i andra avsnittet i serien) i en väldigt allvarlig roll är rätt intressant. Avsnittet koncentrerar sig mycket på att bygga upp en atmosfär för att sedan avsluta sig med ett rätt förutsägbart och cheesigt slut - som dock funkar väldigt bra. Det var iaf ett värdigt slut på säsong 2.

Den obligatoriska sammanfattningen: säsong två av Tales From The Crypt har sina guldkorn, men även en del halvdassiga avsnitt.. tyvärr. Fast å andra sidan bör man också tänka på att det är en tidig säsong i serien och att många av de riktigt bra avsnitten faktiskt inte kom förrens senare i serien. Men som sagt, guldkornen finns där.. även om de är få.

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-2