Vahetere...orka?

Fyra år har gått sedan Regan MacNeil (Linda Blair) blev besatt av en ondskefull demon och fick genomgå en exorcism, med resultatet av tre döda. Med hjälp av Dr. Gene Tuskin (Louise Fletcher) försöker hon att återfå bortträngda minnen och med hjälp av en manick Dr. Tuskin tagit fram, som hypnotiserar två personer och kopplar samman deras medvetanden, upptäcker de att demonen som besatte Regan, kallad Pazuzu, fortfarande finns inom henne.

Samtidigt blir Fader Lamont (Richard Burton) tillfrågad att utreda Fader Merrin's (Max von Sydow) död, vilket leder honom till Regan. Tillsammans måste de försöka att övervinna Pazuzu.

Hur i hela fridens namn kunde de få släppa något sånt här skit? Att den första filmen var långdragen på sina håll var en sak, men när de gör en uppföljare där i princip inte ett skit inträffar igenom filmen utöver de sista tio minutrarna är rent av skamligt.

Manuset i filmen är rent av obegripligt och stundtals slår det mig att jag undrar vad filmen egentligen handlar om och vad som egentligen händer. Hela händelseförloppet är otroligt tråkigt, långdraget och helt befriat från intressanta saker fram till ungefär de sista 10 minutrarna av filmen då det faktiskt inträffar någonting som man kan kalla för intressant. Dialogerna var utomordentligt skittråkiga och dras ut något fruktansvärt igenom filmen, vilket gjorde mig mer sömnig än intresserad.

Skådespelarna är hyfsat ok, men engagerar inte för fem öre och gör filmen desto tråkigare. Effekterna imponerar inte heller, utan ser bara cheesiga och fåniga ut.

Trivia kring filmen då; när filmen äntligen var klar för förhandsvisning skrattade publiken sig fördärvad. Ett nytt slut spelades in och filmen klipptes om och ner. Det gjorde inte saken ett dugg bättre. Ytterligare ändringar gjordes utan John Boorman's medverkan. När de behöver dra in filmen två gånger för att redigera om den tack vare att publiken, istället för att bli skrämda, skrattar åt skiten säger en del om filmen i sig. Att folk dessutom slängde saker på bioskärmen under förhandsvisningen för att visa vad de tyckte om filmen påvisar ännu mer hur värdelös filmen i sig är.

En skräckfilm utan skräck är inte en bra skräckfilm - vilket inte Exorcist II: The Heretic är. Småbarnsprogram så som Teletubbies både engagerar och skrämmer mer än den här smörjan. Tyckte du att den första filmen var seg? Se upp med den här, den är tio resor värre.

http://www.imdb.com/title/tt0076009/

Skådespelerskan Chris MacNiel (Ellen Burstyn), som bor temporärt i Washington D.C. har en del problem. Manuset för filmen hon spelar in verkar innehålla brister, hennes ex - som är fadern till hennes dotter Regan (Linda Blair) - vägrar att ringa dottern på hennes födelsedag och vinden verkar vara härjad av råttor.

Samtidigt håller Fader Karras (Jason Miller), en präst och psykiatriker, på att förlora sin tro och måste ta hand om sin sjuka mor som behöver läkarvård, vilket han inte har pengar till. En annan präst, den gamle och sjuke Fader Merrin (Max von Sydow), har precis återvänt från Irak med föraningar om ondska.

De här tre personernas vägar korsas då Regan plötsligt förändras till både utseendet och beteendet, och verkar ha blivit besatt av en uråldrig demon.

De som har någon som helst koll på skräck-genren vet vad det här är för film och vad den handlar om. De som inte har någon större koll på skräck-genren vet säkerligen också vad det här är för film och vad den handlar om. Antar jag. The Exorcist är iaf en av de där filmerna som jag tror alla över iaf 15 år vet vad det är för film.

Originalet från 73 är en rätt utdragen och bitvis halvtråkig film som inte är speciellt chockerande i dagens läge. Visst kan jag tänka mig att de som såg filmen när den kom 73 sket ner sig, grinade och tyckte den var skitläskig - men i dagens läge är den rätt tam och den känns inte skrämmande någonstans (åtminstone inte för en fullt vuxen karl). Någon direkt spänning finns inte heller i filmen, utan jag personligen tycker att händelseförloppet är väldigt tamt och det blir inte "spännande" förrens runt de 30 sista minutrarna av filmen - även om snuttar med "spänning" och "skräck" inträffar då och då genom filmen.

Skådespelarna och effekterna (som är riktigt bra för att vara av årgång 73) lyfter dock filmen lite grann och gör den åtminstone uthärdlig. Manuset hade kunnat vara lite mer händelserikt och intressant än vad det är, vilket kanske hade kunnat tillföra lite mer spänning i filmen.

Jag tycker inte The Exorcist är dålig, men samtidigt är den inte superb utan mer ok. Varför folk tycker att det är den läskigaste filmen som någonsin har gjorts förstår jag inte riktigt, vad exakt är det som är så läskigt med den? Hade jag sett den 73 hade jag säkerligen hållt med, men i dagens läge? Nä. No way. Filmen är hur som helst helt ok - men långdragen på sina håll.

http://www.imdb.com/title/tt0070047/

Det här är en kortfilm från 87 och inte den mer kända långfilmsversionen från 92 och ska tydligen vara mer trogen till Stephen King's novell än 92ans årgång (huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte själv då jag inte läst novellen). Historian är rätt enkel iaf och handlar om en man som hyr in en snubbe för att klippa hans gräsmatta, med oanade konsekvenser.

Filmen i sig är helt ok för att vara en lågbudget kortfilm från sent 80-tal, med stela skådisar och taskig bild- och ljudkvalité. De få effekter som är med i filmen får vi knappt se någonting av, men gräsklipparen som rör sig av sig själv imponerar dock.

Det är ingenting jag kan rekommendera, mer än till personer med en udda filmsmak.

http://www.imdb.com/title/tt0414215/

Pontypool, Ontario provinsen, Kanada. Radioprataren Grant Mazzy (Stephen McHattie) anländer till den isolerade radiostationen för att genomgå ytterligare en vanlig dag på jobbet tillsammans med sina kollegor Sydney (Lisa Houle) och Laurel-Ann (Georgina Reilly).. tror han. Den här morgonens nyhetsrapport får en underlig vändning då stationens helikopterkorrespondent rapporterar flera våldsamma händelser, däribland en folksamling kring en doktorsmottagning. Personerna i folksamlingen repeterar ord och fraser konstant och börjar degenerera till någonting mindre mänskligt...

Jag har rätt lite att säga om Pontypool. Det är en märklig liten film som har en större psykologisk touch över sig än en blodig och våldsam sådan. Spänningen i hela filmen ligger mestadels i radiomedelandena man får höra allt eftersom filmen fortskrider och visst, det låter inte speciellt spännande, men iaf jag satt rätt spänd under filmens gång. En annan nyckelingrediens filmen har är stämningen, som är bitvis rätt obehaglig och kuslig.

Jag gillar filmen starkt iaf och det ska bli intressant att se hur uppföljaren blir, som kommer ut senare i år (enligt IMDB).

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt1226681/

Ett ytterst smittsamt virus sprider ut sig över landet. Efter ett bett tar det bara några timmar innan offret förvandlas till en zombie och börjar jaga mänskligt kött. Morgan (Morgan Williams), Ash (Ashleigh Southam) och Johnny (Robert Faith) verkar vara de enda levande kvar, men de verkar inte heller bry sig speciellt mycket i det utan knallar runt i sina underkläder i övergivna villor de kommit över. Men när de snavar över Stef (Emily Paddon-Brown) som kan ha ett botemedel bestämmer sig de tre vännerna för att äntligen ta tag i saker och ting och försöka rädda världen - och tjejen.

Den här nyzeeländska skräck/komedin var inte riktigt vad iaf jag trodde att den skulle vara. Skrämmande? Nä. Rolig? Nä, inte speciellt. Spännande? Nä, inte det heller. Det är en rätt långdragen och rent av tråkig film som är waste of time, mer eller mindre.

Det var ytterst få grejer i filmen som fick mig och H att garva till, men det var långt mellan dem och skämten var inte riktigt av gapskrattkaliber heller. Jag personligen tycker det känns som att det här är en av de där zombierullarna som försöker gå i Shaun Of The Dead's fotspår, men som misslyckas ganska fatalt och resulterar i ytterligare en film som hamnar i skuggan av Shaun... även om den förtjänar det.

Inte speciellt kul och inte ett dugg skrämmande eller spännande. Det hade iofs räckt för att beskriva Last Of The Living. Se på Shaun Of The Dead igen istället.. eller varför inte en annan nyzeeländsk film? Ni vet vilken jag tänker på. Braindead - så klart.

http://www.imdb.com/title/tt1351177/

På banken där Christine (Alison Lohman) jobbar finns en ledig plats som chefsassistent och givetvis vill hon gärna ha den. Enda problemet som står i hennes väg är hennes arbetskamrat Stu, en skrupelfri fan som gör allt för att trycka till henne. För att få platsen måste Christine visa att hon kan ta hårda beslut och gör detta genom att neka den gamla tanten Sylvia Ganush (Lorna Raver) ett tredje lån på sitt hus - vilket visar sig vara ett stort misstag. Ganush visar sig vara en trollpacka och lägger en förbannelse över Christine, som nu har tre dagar av demonisk terror framför sig innan Lamia - Den Svarta Geten - kommer och tar hennes själ till helvetet...

Sam Raimi är på väg back on track, så att säga. Med Drag Me To Hell återvänder han till sitt ursprung; cheesigt komiska och halvdant gjorda skräckisar. Och visst är den underhållande, men personligen tycker jag inte den ligger i samma liga som Evil Dead filmerna - även om det inte är långt efter. Rolig, äcklig och hyfsat våldsam är nyckelord för filmen, men andra ord så som förutsägbar och stundtals billiga effekter dök även upp i huvudet på mig under tiden filmen rullade. Men tar man filmen för vad den är så är det faktiskt en underhållande rulle som förnöjer nog de flesta Evil Dead fansen - inklusive mig (även om jag störde mig lite grann på de förutsägbara händelserna i filmen).

Fans till Raimi's större filmer - Spider-Man filmerna - blir troligtvis missnöjda med den här filmen. Drag Me To Hell är ungefär det motsatta av vad Spider-Man är; en liten film där Raimi själv har fått härja runt bäst fan han velat, istället för att bli styrd av en studio - vilket syns ganska väl.

Bla bla bla. Sam Raimi är hur som helst på väg tillbaka och vi får hoppas att han fortsätter på samma stig. Och som H skrev i sin recension av filmen; "Om nu bara Peter Jackson kunde sluta göra sina mastodontrullar och återgå till det han egentligen vill göra så kan det snart bli balans i filmuniversum.".

http://www.imdb.com/title/tt1127180/

När Nick (Bobby Campo), hans flickvän Lori (Shantel VanSanten) och deras två vänner Hunt (Nick Zano) och Janet (Haley Webb) är på ett bilrace får Nick en syn där en olycka på racingbanan får en dödlig utgång för många av personerna närvarande på racet. Han får panik och tar sig ut från racingbanan med sina vänner och flera andra personer i hälarna. Och strax därpå inträffar det Nick såg.

Inte speciellt långt efter olyckan börjar de överlevande att dö och Nick försöker att rädda de andra..

De tre första filmerna är ok filmer, även om de två uppföljarna är rena urmjölkningar. Den fjärde filmen (som har en rent idiotisk titel) är enbart en usel och förutsägbar urmjölkning av konceptet. Det vi får är en bunt hyfsat ok skådespelare, ett manus som ligger på högsta växel och som aldrig låter sig själv utvecklas och uppenbara CGI-effekter - som säkert ser jättehäftiga ut med 3D-brillor (som jag skulle tippa på att filmen faktiskt är gjord för). Filmen är också otroligt förutsägbar, ospännande och inte ett dugg skrämmande på något som helst sätt. Osannolikheten i filmen är även den ganska slående och väldigt många av dödsfallen i filmen får mig att utbrista "Yeah, right." följt av ett skak på huvudet.

Allt som gjorde de tre första filmerna hyfsat sevärda och som faktiskt gav dem något som helst värde att se om existerar inte i The Final Destination. Speltiden är alldeles för kort för att utveckla karaktärerna och händelseförloppet känns rätt snabbt överstökat - och att de faktiskt försöker sig på flera twistar mot slutet av filmen blir bara tamt och tråkigt, då twistarna faktiskt är väldigt lättuträknade.

Visst, det är fjärde filmen i serien men bättre än så här kunde de faktiskt ha gjort den. David R. Ellis (regissör av tvåan) och gänget verkar ha varit rätt lata och ville troligtvis tjäna mer pengar än att faktiskt göra en bra skräckfilm. Om det nu kommer en femte del (vilket det säkert kommer att göra, om en sisådär 3 år.. med tanke på 3 års intervallen mellan varje Final Destination rulle) så hoppas jag att James Wong (ettan och treans regissör) återvänder och styr upp serien. Fortsätter det så här, då lär Final Destination bli en av de där filmserierna ingen bryr sig i till slut...

Slutligen; usel, onödig, förutsägbar och tråkig uppföljare med en idiotisk titel som inte behöver ses. Se om de tre första filmerna istället, även om de kanske inte är top-notch rullar...

http://www.imdb.com/title/tt1144884/

Studenten närmar sig och avgångsstudenterna på McKingley High är på ett nöjesfält för att roa sig. En av studenterna är Wendy Christensen (Mary Elizabeth Winstead) som strax innan berg-och-dalbanan ska dra igång får en syn där samtliga i tåget hon sitter i dör. Hon får panik och blir utslängd tillsammans med nästan alla de som satt i tåget.

Inte långt efter berättar pojkvännen till hennes bästa vän (som dog i olyckan) - Kevin Fischer (Ryan Merriman) - om explosionen ombord på Flight 180 sex år tidigare och han tror att det kan finnas liknelser mellan de två fallen. Wendy avfärdar hans teori som skitsnack, men när de överlevande börjar dö en efter en inser hon att Kevin kanske hade rätt...

Våld, blod och inte någon direkt jättespänning. Det är Final Destination 3, ungefär. Men jag personligen tycker att det är den bästa av de tre första filmerna då det faktiskt händer någonting nästan hela tiden i filmen.

Utöver Winstead (som var med i Live Free Or Die Hard) tror jag inte att jag har sett några av de andra skådisarna i någon annan film/serie.. vad jag kan komma på iaf. Vi ser hur som haver Winstead och Merriman i huvudrollerna, Amanda Crew som dryg fjortis och så hör vi Tony Todd som berg-och-dalbanans symbol (vilket är Djävulen), och Chelan Simmons och Crystal Lowe visar tuttarna. Effekterna är påkostade återigen, så när som på några halvusla CGI-effekter. Storyn håller sig bra och manuset är tack och lov händelserikt och filmen står inte still avsevärt långa perioder heller - vilket är ett plus.

Inledningen av filmen (när själva olyckan inträffar) är den snuskigaste av de tre första filmerna. Jag personligen tål inte berg-och-dalbanor och att sitta och titta på när helvetet brakar lös är - för mig - riktigt obehagligt. Filmens avslutning är också den bästa av de tre första filmernas avslutningar och lämnar mig som tittare med ett leende på läpparna.

Hur som helst, tredje filmen är bra och jag föredrar nog faktiskt den här före de två första filmerna - mycket tack vare att den faktiskt rör på sig nästintill hela tiden och att den har gott om gore. Det är emellertid inte en film jag vill rekommendera så där speciellt starkt, även om det är på gränsen.

http://www.imdb.com/title/tt0414982/

Ett år har gått sedan explosionen ombord på Flight 180 och Kimberly (A.J. Cook) är på väg bort med sina vänner för att festa. Men när de åker upp på motorvägen får hon en syn där en våldsam trafikolycka involverande ett antal fordon och blockerar därpå infarten till motorvägen. Olyckan inträffar men tack vare Kimberly sparas flera liv.. eller?

Kort efter olyckan börjar de som var menade att dö i den att gå sina öden till mötes och Kimberly börjar - tillsammans med de andra överlevande - att se ett mönster mellan trafikolyckan och Flight 180...

Tvåan är våldsammare, blodigare och känns inte lika utdragen efter att ha sett den ett tjugotal gånger, som den första filmen kändes. Enda biten i filmen jag tycker är lite utdragen är slutet som innehåller ett par twistar som mest drar ut på speltiden än att öka spänningen i filmen. Speciellt spännande är inte filmen heller i sin helhet, utan det känns rätt mycket som att teamet bakom tvåan koncentrerade sig på att visa så mycket gore och våld de bara kunde istället för att skapa en viss stämning i filmen.

Utöver Cook (som var med i den första The Ripper filmen) ser vi även Ali Larter och Tony Todd i sina roller från den första filmen. Effekterna är påkostade så när som på en usel CGI-effekt i slutet av filmen. Storyn och manuset håller sig rätt ok och jag har inte speciellt mycket att gnälla över, utöver slutet då.

Tvåan är typ som första, en ok film - även om det är en ren urmjölkning av konceptet som, jag personligen tycker, bara räckte för en film.

http://www.imdb.com/title/tt0309593/

Jag tror alla har sett de tre första Final Destination filmerna, men jag tänkte dra igenom dem tack vare att den fjärde filmen nyligen kommit ut på dvd. Så, varsegoda; de tre första filmerna i tre korta recensioner.

När Alex (Devon Sawa) och hans klass ska till Frankrike på en studieresa får han en syn; planet kommer explodera och döda alla som är ombord. Han får panik och blir utslängd från planet tillsammans med några av de andra ungdomarna. Strax därpå inträffar det som Alex alldeles nyss sett framför sig.

En månad senare börjar de överlevande att dö under mystiska omständigheter och Alex förstår snart att det finns en plan för oss alla. Frågan är bara vem som är härnäst...

Jag såg inte den här första filmen förrens den andra filmen släpptes och jag gillade den. Det var ett nyskapande koncept och tanken på att ha Döden som mördare var ganska intressant. Men sen är Final Destination en slasher mer eller mindre förklädd i ett nytt koncept, som sedan mjölkats ur med tre uppföljare - som följer ungefär samma grej.. vilket gör det hela rätt, onödigt rent utsagt.

Den första filmen då. Den är fortfarande rätt bra, men den har ändå inte den där "Wow"-känslan över sig som första gången man såg den. Den är ganska oförutsägbar första gången man ser den, men blir rätt trög och utdragen när man har sett den ett tjugotal gånger. Skådespelarna höjer dock sevärdheten och utöver Sawa ser vi även Ali Larter (som var med i den första uppföljaren också), Tony Todd (som var med i de två första uppföljarna också) och Seann William Scott (Roadtrip och American Pie 1 - 3). Effekterna är välgjorda och det märks att de haft budget till filmen.

Det finns rätt lite att säga om filmen som inte redan sagts, så jag avslutar med att säga att det är fortfarande en ok skräckfilm att se. Även om jag personligen inte tycker den är ett dugg skrämmande.

http://www.imdb.com/title/tt0195714/

Lenore Harker (Bijou Phillips) och Frank Davis (James Murray) väntar tillökning. Men under förlossningen händer någonting och hela förlossningsgruppen blir dödade. Inte långt efter att babyn - som får namnet Daniel - blivit född börjar Lenore att förändras och paret börjar hitta kvarlevor efter djur runtom huset. En mörk hemlighet lurar under ytan och det står snart klart att någonting är fruktansvärt fel med Daniel...

Filmen börjar rätt lovande med skådespelare som verkade helt ok. Det tog inte så lång tid innan det hände någonting heller, så det ökade förhoppningarna på att filmen skulle bli bra. Men... nä. Den är inte bra. Hela filmen känns som en enda stor och onödig förutsägbar klichée som aldrig borde ha fått sett dagsljuset.

Skådespelarna var som sagt helt ok, fram tills det att Bijou Phillips uppenbarligen trodde att hon var med i en film som skulle bli en storsäljare och allt eftersom spelade hon över mer och mer. Effekterna var också till en början helt ok, men när usla CGI-effekter helt plötsligt dök upp började suckningarna att dyka upp. Att de dessutom valt att animera Daniel (de få gånger man får se honom) är uselt och jag föredrar helt klart den animatroniska babyn i originalet från 74. Storyn är helt ok, men manuset faller på flera punkter..

Exempelvis är karaktärerna några av de mest dumma och korkade karaktärer jag någonsin har sett. T ex verkar varken Lenore eller Frank ens fundera över varför Daniel har huggtänder och klor. Det fanns hur mycket som helst som fick mig att klia mig själv i huvudet och fundera vad manusförfattarna (varav en av dem var Larry Cohen, som gjorde originalet och skrev manuset till dess första uppföljare) egentligen tänkte med när de skrev manuset, men för att slippa spoilers utesluter jag dem och låter er själva ta er en titt på filmen.. om ni nu är nyfikna av någon konstig anledning.

It's Alive remaken från 2008 är en helt onödig film och det enda jag kan tänka mig som faktiskt föll mig i smaken var en av soundtrack låtarna som naglat sig fast i huvudet på mig. Se hellre om originalet igen.. den var åtminstone lite originell jämfört med det här halvdana skräpet.

http://www.imdb.com/title/tt1172060/

Den sjätte filmen i Saw serien är nu alltså sedd. Om ni har missat mina tidigare recensioner av filmerna finner ni dem här, här, här, här, och här. Recension av spelet finner ni här.

Specialagent Strahm (Scott Patterson) är död och kriminalaren Hoffman (Costas Mandylor) har trätt fram som den självklare efterträdaren till Jigsaw's (Tobin Bell) arv. Men när FBI börjar närma sig sanningen om Hoffman tvingas han köra igång ytterligare ett spel involverande en direktör för ett livförsäkringsbolag - William Easton (Peter Outerbridge) - som måste genomgå flera tester för att rädda sig själv och sin familj..

Den sjätte filmen i serien är en klar förbättring sen den halvsunkiga femte delen. Istället för att filmen består till större delen av flashbacks från de tidigare filmerna får vi faktiskt se någonting nytt - och vi behöver inte komma ihåg precis allting från de tidigare filmerna för att fatta filmen överhuvudtaget, lyckligtvis.

Personligen tycker jag att Saw VI är en bra film. Mer eller mindre. Filmen är lagomt lång på ca 90 minuter och besvarar en del av de frågor som inte blivit besvarade ännu. Händelseförloppet är spännande till och från, men bjuder inte på några direkta överaskningar eller vändningar förrens i slutet - som för övrigt är riktigt nice.

Jag har inte så mycket att skriva om Saw VI faktiskt. Det är en bra film för att vara den sjätte filmen i en filmserie, mer eller mindre. Någon direkt klassiker lär det inte bli, men det är (som H brukar skriva) God Underhållning. Gillar man de övriga filmerna i serien lär man också gilla den här - skulle jag tro.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt1233227/

Max (Josh Holloway) - som nyligen blivit släppt ur fängelset - behöver pengar för att tillsammans med sin flickvän Roxanne (Sarah Wayne Callies) rusta upp och starta en vägkrog, dessvärre vill ingen låna honom pengarna han behöver. Hans polare Sydney (Michael Rooker) dyker emellertid upp med ett erbjudande; ett simpelt jobb involverande en kidnappning av ett åtta årigt rikemansbarn.

Max ser ingen annan utväg utan tackar ja till jobbet och beger sig tillsammans med Roxanne, Sydney och deras vän Vince (Joel Edgerton) till ett stängt sommarläger i Vermonts snöklädda skogar, med den kidnappade åtta årige David (Blake Woodruff).. som snart visar sig bära på en mörk hemlighet.

Klichéefylld? Check. Förutsägbar? Check. Korkade karaktärer? Check. Och så vidare. Whisper börjar som en småkuslig rysare, men börjar dala ner mot Den Stora Högen Med Klichéer Och Förutsägbarheter allt eftersom filmen går, för att slutligen landa i den ovannämnda högen.

Filmens största problem är att den har nästan inga överaskningar att bjuda på, utan slänger klichée på klichée nästintill rakt igenom hela filmen och det är rätt lätt att räkna ut att någonting är fel med ungjäveln.. vilket karaktärerna i filmen verkade vara för korkade för att begripa, då de uppenbarligen inte gjorde det. Exempelvis var han aldrig rädd och såg mer ut som att han var på en tråkig skolresa än att han var gisslan. Hur kunde de undgå att upptäcka det? Ingen verkade speciellt förvånad över att han kunde rita som en professionell serietecknare eller att låsta dörrar inte hindrade honom heller för den delen.

Det finns rätt lite att skriva utöver vad jag redan gjort om Whisper. Det är en klichéefylld, otroligt förutsägbar och rent av korkad rysare som spelar på kort vi redan har sett många, många gånger innan. Det som började hyfsat intressant spårar ur strax innan halva filmen och resten är bara en enda stor klichée.

Visst duger väl Whisper att dötitta på (om man inte sätter sig för att titta på en läskig skräckfilm), men nog finns det bättre filmer med samma tema.. The Omen, t ex.

http://www.imdb.com/title/tt0435528/

Sex år har gått sedan Chucky (Brad Dourif) och Tiffany (Jennifer Tilly) gick berserk och en inspelning av en film baserad på just dessa händelser är under produktion. När Chucky's och Tiffany's son - Glen (Billy Boyd) - får reda på detta beger han sig iväg till Hollywood för att leta reda på sina föräldrar, för att äntligen få ett familjeliv. Vilket kommer bli lättare sagt än gjort...

Efter att Glen har återuppväckt sina föräldrar med hjälp av Dambalas Hjärta tar det inte lång tid innan ett nytt blodbad bryter ut i deras jakt på nya kroppar - vilket den här gången är Tiffany's favoritskådespelerska Jennifer Tilly (som sig själv) och hiphopartisten och regissören Redman (som sig själv).

I mitt tycke är den femte - och hittils sista (bortse från den kommande remaken) - filmen i serien den (hittils) svagaste. Mycket tack vare att koncentrationen på Chucky egentligen är rätt liten jämfört med de fyra första filmerna och det känns lite som han bara har en sidoroll i det hela. Filmen är emellertid inte dålig, utan levererar några rejäla gapskratt som får mig varje gång att skratta högt - vilket också räddar filmen en del. Skådespelarna, effekterna, storyn, manuset, bla bla bla, är bra och så vidare - iaf om man tänker på att det faktiskt är del fem i serien.

Jag orkar inte skriva speciellt mycket mer än så. Seed Of Chucky är den (hittils) svagaste filmen i serien, men det betyder inte heller att den är kass.. utan bara sämre än sina föregångare. Den duger gott att titta på för att bli hyfsat underhållen i runt 90 minuter. Helt klart. Om vi får återse Chucky i ytterligare en uppföljare återstår att se.. med tanke på att remaken står runt husknuten - såvida inte den blir skrotad, dvs...

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0387575/

Efter att Tiffany (Jennifer Tilly) lyckats komma åt resterna av Good Guy dockan Chucky (Brad Dourif) lappar hon ihop delarna och genomför en voodoo ritual.. vilket återupplivar Chucky. Kort därefter dödar Chucky Tiffany och återuppväcker henne i en bruddocka. Det omaka paret måste nu ta sig till New Jersey för att leta reda på Chucky's mänskliga kropp som ligger begravd där tillsammans med Dambalas Hjärta - en amulett som kan överföra deras själar till andra kroppar.

Ovetandes om hur saker och ting ligger till blir Tiffany's granne - Jesse (Nick Stabile) - övertalad till att köra dockorna till New Jersey mot en större summa pengar - varpå han tar med sig sin flickvän Jade (Katherine Heigl). Och det tar inte länge innan Chucky och Tiffany skrider till verket med vad de gör bäst...

Den fjärde (den här) och femte (nästa film) filmen är de svagaste filmerna i serien, helt klart. Det är cheese all the way och är mer riktat mot komedi-hållet än skräck med komiska inslag. Anledningen till att jag slänger ner den här (och nästa film) i Skräck/Rysare-facket är för att jag är åt helvete för lat för att länka och greja mellan filmerna. Hur som helst...

Brad Dourif snor showen, as always. Jennifer Tilly är het - när hon är kroppsligt med och inte bara gör rösten till Tiffany - och gör en rätt bra insats. Nick Stabile och Katherine Heigl gör inte några nämnvärda insatser, men Heigl fick ganska troligt rollen som Jade mest tack vare det som sitter strax ovanför naveln och strax nedanför halsen på henne. Effekterna är snygga - givetvis - och används rätt väl. Storyn är helt ok och funkar för att vara den fjärde filmen i serien, men den innehåller hål...

T ex, hur kunde det vara kvar någonting som helst av Chucky efter tredje filmens avslutning? Varför stack inte Chucky bara och hämtade amuletten redan i de tre första filmerna om den hade räckt för att föra över hans själ?

Inte för att vara så där skitpetig, men filmen innehåller även en hel del osannolika grejer (bortse givetvis från Chucky och Tiffany) som inträffar, så som när en karaktär i filmen blir påkörd av en lastbil och det blir i princip enbart köttfärs kvar av honom.. att detta dessutom inträffar en sekund precis INNAN lastbilen kör på honom gör ju saken inte bättre.

Och så avslutningsvis kan jag säga att även om jag kan Bride Of Chucky innan och utan så föredrar jag dess tre föregångare vilken dag som helst, men samtidigt tycker jag att den här filmen ändå är sevärd.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0144120/

Åtta år har gått sedan Andy Barclay (nu spelad av Justin Whalin) konfronterades av den galna seriemördaren Charles "Chucky" Lee Ray (Brad Dourif) och är nu 16 år och blivit antagen till en militärskola. Leksaksföretaget - Play Pals Toy - har beslutat att återigen börja producera Good Guy dockor, då den dåliga publiciteten bör ha dött ut efter all den här tiden.

Men när de återanvänder gammalt material återuppväcker de återigen Chucky till liv. I hans sökande efter Andy hamnar han i en yngre pojkes händer och han inser snabbt att det är lättare att överföra sin själ till denna aningslösa pojke.

Första gången jag såg den här tredje filmen i serien för en jävla massa år sedan såg jag den med en tysk dubbning, då en dåvarande polare hade spelat in den på en sån där kabeltv kanal - och älskade den. Givetvis har jag sett den många, många gånger efter det och jag gillar den faktiskt starkt fortfarande.. även om den är ännu cheesigare än de två första. Skämten är fler än i föregångarna och många klassiska (iaf för mig) repliker ingår i filmen, så som "Don't fuck with the Chuck." och "Juuust like the good old days.".

Dourif snor återigen showen som Chucky och resten av skådespelarlistan är faktiskt rätt ointressant. De gör vad de ska göra, mer än så är det inte. Visst är filmen förutsägbar och klichéefylld, och speciellt läskigt blir det inte heller.. men vem ser på en Chucky-film för att bli rädd, egentligen?

Tack vare treans avslutning antog man givetvis att vi aldrig mer skulle få återse Chucky... vilket vi fick igen 7 år senare då Bride Of Chucky släpptes. Vilket är nästa film i ledet.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0103956/

Efter de traumatiska händelserna i den första filmen har Andy Barclay (Alex Vincent) blivit placerad i ett fosterhem, då hans mor blivit omhändertagen för psykisk utredning. Samtidigt försöker företaget som tog fram Good Guy dockorna att rädda sitt rykte genom att återkonstruera Chucky-dockan, för att bevisa för allmänheten att det inte var något fel med den från första början. Med det gjort återuppväcker de Chucky (Brad Dourif), som beger sig efter Andy återigen.

Det finns inte så mycket att säga om tvåan egentligen. Den är lika bra som den första filmen i mina ögon, även om den är lite cheesigare. Den första filmen innehöll ett par stycken grejer man kunde flina eller fnissa till åt, tvåan innehåller fler såna tillfällen och jag skulle tro att det faktiskt var redan här Chucky's karriär som en komisk - men våldsam - karaktär började.

Tvåan brakar på lite snabbare än den första filmen och det känns lite som att de skitit i att bygga upp samma stämning som fanns i den första filmen. Jag ser inget fel med det, då det hade nog blivit rätt knepigt att köra på samma kort som i den första filmen - dvs låta tittaren vänta med att få se Chucky komma till liv.

Det mesta är faktiskt bra i filmen och jag har nog ingenting jag vill gnälla över. Det är en cheesig uppföljare till en kultklassiker helt enkelt. Jag gillar den nästan lika mycket som den första filmen, faktiskt.

Avslutningsvis: Look out Jack! Chucky's back!

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0099253/

Andy Barclay (Alex Vincent) vilket inget hellre än att ha en Good Guy docka på sin födelsedag. Hans mor - Karen Barclay (Catherine Hicks) - har emellertid inte råd med en sån docka då hon både är ensamstående mamma och änka. Men när en hemlös man av en ren slump dyker upp utanför hennes jobb med just en Good Guy docka i sin kundvagn verkar det för bra för att vara sant och Karen köper den omgående av honom.

Efter att Andy fått dockan börjar dock flera mystiska dödsfall att inträffa med kopplingar till just Andy, som påstår att det är hans docka - Chucky - som bär ansvaret för dem. Givetvis tror ingen honom.. vilket de borde ha gjort.

Med remaken på ingång senare under året (enligt IMDB) - alternativt i början av nästa år - tänkte jag att vi skulle ta oss en titt på de fem "originalfilmerna" med Chucky. Alla skräckfilmstittare med någon som helst koll vet exakt vem Chucky är och jag tror faktiskt inte jag behöver göra någon större presentation av honom.

Den första Child's Play är återigen en gammal barndomsfavorit för mig (jag hade en lite udda uppväxt med filmer, jag vet). Den står sig väldigt bra för att ha 22 år på nacken och jag blir fortfarande småfascinerad över hur välgjord Chucky-dockan är, även om hans rörelser är lite småstela jämfört med de senare filmerna.

De effekter som är med i filmen (mestadels Chucky-dockan) är mycket imponerande för att vara slutet-av-80-talet-effekter. Skådespelarna är bra, men Brad Dourif snor hela showen som Chucky. Konceptet med en ondskefull docka var knappast någonting nytt när filmen kom, men den gav troligtvis andra filmskapare idéer till andra dockfilmer (The Fear och Pinocchio's Revenge, exempelvis).

Hur som helst, jag ser fram emot remaken - som ska både bli regisserad och skriven av Don Mancini, mannen som skrev den här filmens manus (och samtliga av dess uppföljare) - och hoppas på att Dourif återigen rösten till Chucky, då Dourif alltid och kommer alltid vara Chucky.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0094862/

Den sen länge nedstängda textilfabriken i den lilla småstaden Gates Fall öppnas på nytt, men tack vare att fabriken har stått öde och tom länge har den börjat förfalla och har blivit hem till hundratals råttor. Efter att fabriken gått igång igen sätts ett team ihop för att städa ur fabrikens källare under 4de Juli firandet.. och det står snart klart för dem varför råttorna har gjort fabriken till sitt hem.

Tycka vad man vill om den här rätt cheesiga, klichéefyllda och förutsägbara skräckisen från 90, baserad på en novell av Stephen King - jag älskar den. Och det har jag alltid gjort sen jag såg den för en sisådär 14 - 15 år sedan. Effekterna är imponerande för att vara tidigt 90-tal och skådespelarna (däribland Brad Dourif, Stephen Macht och David Andrews) är kul att titta på - även om deras insatser är relativt cheesiga. Filmens stämning och atmosfär är nog filmens starkaste sidor, som är väldigt mörka och som ger en den där känslan av att någonting är fruktansvärt fel.

Jag struntar i om filmen är förutsägbar och klichéefylld. Den är underhållande, rätt blodig och avslutningen lämnar alltid mig med ett leende på läpparna. Och jag är alltid lika nöjd med filmen varje gång sluttexten rullar upp på skärmen.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0099697/

Den följande recensionen kommer innehålla spoilers, då filmens story är helt omöjlig att beskriva utan att spoila. Tyvärr. De som inte vill ha spoilers - och av någon skum anledning vill se den här filmen - kan hoppa över storybeskrivningen och fortsätta läsa resten.

Den andra filmen tar vid någon gång efter den första filmens slut. Molly Keller (bruden från första filmen, nu gestaltad av den heta - men usla - Erin Karpluk) - som suttit inspärrad på ett mentalsjukhus, tack vare vad hon gjorde mot sina kamrater i den första filmen - får ett erbjudande att medverka i ett okonventionellt medicinskt experiment i Prag, på Wiesser Institute. Hon tackar ja och reser till kliniken, där Dr. Samuel Wiesser (gestaltad av Richard Bremmer, som gör en så pass usel gestaltning att det blir komiskt) har framställt en ny sorts behandling, där en virtuell värld används som behandlingsredskap - och Molly och de andra ungdomarna är testobjekt för just denna behandling. Men någonting går snett med experimentet och när patienterna dör i den virtuella världen... dör de även i verkligheten.

Det enda som är bra med tvåan är slutet - delvis tack vare att filmen är slut och delvis för den hyfsat klockrena twisten. Annars är allt annat rätt skräp med den här filmen. Skådespelarinsatserna, effekterna (CGI-delen) och storyn är samtliga rena skämt. Storyn är sulligt framförd och stundtals sitter man och undrar vad fan som egentligen händer. Dialogerna är utdragna och tråkiga (precis som ettan) och det tar en bra stund innan någonting händer. Och precis som i den första filmen blir det inte speciellt intressant här heller, utan mest utdraget och tråkigt.

En specifik scen är när filmens pervo är in på någon klubb (där de mot slutet av sekvensen spelar Watching The World Die, som var med i klubbscenen i första filmen) och tafsar på ca 49 brudar - och blir dissad av samtliga.. om vi bortser ifrån två fnask han plockade med sig in på klubben. Varför nöjde han sig inte med dem direkt för? Varför drog de ut på scenen? Vi snackar liksom inte 2, 3 minuter, utan upp mot 10 minuter där vi bara får sitta och titta på den här nollan ränna runt och tafsa på halvnakna brudar (visserligen inget fel med det, men för fan..). Hela sekvensen tillför inte filmen ett skit egentligen. Suck.

Ripper 2: Letter From Within är en helt onödig uppföljare till en rätt onödig film. Jag skulle nog faktiskt hellre se om den första än att se den här igen.. mycket tack vare att tvåan är mer idiotisk, osammanhängande, osannolik och tråkig än den första filmen. Att den dessutom snor idéen om en sorts "drömvärld" från A Nightmare On Elm Street gör ju inte saken bättre.

Direkt-till-dvd-trash som bör undvikas. Se hellre på den första filmen istället, även om den också inte är speciellt sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0350061/