Vahetere...orka?

1969, Vietnam. Med sina sista krafter tömmer Luc Deveraux (Jean-Claude Van Damme) sitt magasin i bröstet på den man som precis har dödat honom, sergeant Andrew Scott (Dolph Lundgren).

1992, USA. Reportern Veronica Roberts (Ally Walker) får sparken efter att ha fumlat med jobbet och ser en chans att få tillbaka det genom att börja rota i den amerikanska arméns mest hemliga grupp - endast kända som Universal Soldier - som precis har klarat ut ytterligare ett omöjligt uppdrag. Men när hennes kameraman blivit ihjälskjuten flyr hon tillsammans med en av soldaterna som hastigt byter sida... soldaten är ingen mindre än Luc Deveraux och tillsammans försöker de undfly mörkläggningen av en mörk hemlighet.

Innan jag börjar skriva om själva filmen tänkte jag slänga ut lite info. Den här filmen kom 1992, 6 år senare - dvs 1998 - dök det upp två stycken fristående TV-filmer som utgavs som uppföljare till filmen. Varken Van Damme eller Lundgren var med i dem. Ett år senare - 1999 - dök det emellertid upp en riktig uppföljare till den här filmen. 10 år senare - dvs förra året (2009 för er som inte har en aning om vad det var för år) - kom det ytterligare en uppföljare till den här filmen. Samtliga filmer kommer att recenseras nu framöver.. så.. vi börjar väl med den första.

Universal Soldier har hängt med mig ända sen jag var runt 8, 9 år. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om den då, men jag har ju sett om den med jämna mellanrum och den fungerar faktiskt jäkligt bra än idag. Även om effekterna är rätt utgångna.. på sina håll.

Van Damme är i högform i den här filmen och får mig att gapskratta när han sparkar och slår skiten ur folk inne på en sylta, Walker är het och Lundgren snor större delen av showen som psycho.. vilket han faktiskt gör överaskande bra, med tanke på vilken B-skådis han är. Resten av skådespelarlistan är inte så där speciellt märkvärdig eller ens nämnvärd, men de gör bra ifrån sig. Typ. Och för regi stod Roland Emmerich - ni vet han som gjorde den amerikanska Godzilla remaken, Today After Tomorrow och 2012.

Manuset är bra, så när som på ett par B-klichéer som fick mig att utbrista "Hur gick det där till?". Detta blir emellertid inget problem för filmen, utan ökar nästan underhållningsvärdet ännu mer. Att de tryckt in ett par sekvenser som är rent av komiska och som framkallar gapskratt från mitt håll är även det ett plus.

Nog för att effekterna är utgångna på sina håll, att filmen innehåller B-filmsklichéer, B-skådisar och ett händelseförlopp som får en att lyfta på ögonbrynen fler än en gång.. men filmjäveln är otroligt underhållande. Har du inte sett den, check it out..

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0105698/

Året är 2017. Ett andra inbördeskrig rasar i USA och det som tidigare kallades för den amerikanska kongressen styrs nu med fascistiska metoder. När en forskare - känd som Cora D. (Victoria Rowell) i motståndsrörelsen - bytt sida och försöker att ta sig till Kanada med hjälp av sin man Axel (Temuera Morrison) - en medlem i motståndsrörelsen - skickas agenter ut för att leta reda på henne och hämta in henne. Cora D. och Axel beger sig till den sista fristaden - Steel Harbor - för att leta reda på Axel's gamla flamma, Barb Wire (Pamela Anderson) - ägare av nattklubben Hammerhead.. och prisjägare - för att försöka få hjälp.

B-action har alltid haft en viss charm i mina ögon. Såna där filmer som faktiskt kunde varit riktigt spektakulära, bara de haft en fetare budget - och Barb Wire är en sån film.. nästan.

Actionsekvenserna är rätt hyggligt gjorda och duger rätt gott för att vara en B-rulle och skådespelarna är rätt ok också med bland annat Udo Kier och Clint Howard i rollistan, utöver de redan nämnda. Men filmen lider även av en del problem och det största problemet är huvudrollsinnehaverskan: Pamela Anderson. Att de försökte lansera henne som actionhjältinna är nog någonting av det dummaste som gjorts under 90-talet. Att titta på henne när hon försöker spela hård och tuff framkallar mest fnissningar och gapskratt då hon verkligen inte kan agera som sådan. Fast å andra sidan kan man börja fundera om inte filmen är gjord mest för att visa Pamela's urringning (vilket förekommer väldigt mycket) - och emellanåt även hennes bara bröst.

En annan sak som får mig att flina stort är effekterna. Dessa härliga B-effekter från 90-talet som ska föreställa framtidens utrustning blir mest töntiga och utgångna i dagens läge.

Anyway.. Barb Wire är en hyfsat ok och underhållande B-rulle, om man kan se mellan fingrarna när det gäller Pamela's agerande - vilket jag gjorde efter ungefär halva filmen, då jag förstod att det inte skulle bli så mycket bättre än vad det redan varit.

http://www.imdb.com/title/tt0115624/

Chan Fo Toh (Jackie Chan), en expert mekaniker som har återvänt till Hong Kong - där han driver en liten verkstad tillsammans med sin far och två systrar - efter att ha deltagit i en kurs hos Mitsubishi Motors i Japan. På hans fritid hjälper han polisen att kolla bilar som har blivit illegalt uppgraderade. En natt blåser den psykotiske racerföraren - och gangstern - Warner "Cougar" Krugerman (Thorsten Nickel) förbi Foh och polisen, varpå saker och ting går hand i hand vilket slutligen resulterar i att Foh måste återvända till Japan för att köra ett race mot Cougar för att frita sina systrar...

Givetvis händer det en hel del däremellan och det hela är hyfsat underhållande. Till en viss del åtminstone...

Det första problemet filmen har är att manuset känns rätt utdraget. Med det menar jag att det händer en massa, massa grejer innan själva racet i slutet, som egentligen inte har ett skit med racet i sig att göra.. vilket gör att filmens manus känns lite som en ursäkt för att visa Jackie Chan sparka och slå folk på käften. Det andra problemet filmen har är att under flera sekvenser där det händer något har det laggts på någon form av slow motion effekt (som bara segar ner filmen ytterst lite), som gör att bilden blir stundtals suddig.. vilket är helt jävla onödigt (om detta berodde på min release av filmen har jag ingen aning om, men jag tror inte det iaf). Visst går det undan när det väl är slagsmål, men för helvete.. håller man ögonen öppna så hinner man faktiskt se vad som inträffar. Vilket för oss till nästa grej..

Filmen innehåller även ett par repriser. Ja, mer eller mindre repriser. I flera scener där det inträffar någonting som går snabbt, då får vi se detta i nästa sekvens i en slow motion version. Visserligen får vi inte se samma klipp en gång till, men det är samma grej som inträffar ur en annan vinkel.

Actionmässigt är filmen hyfsat underhållande. Det vi får är någon enstaka skottstridsscen, ett par biljaktsscener och tre, fyra slagsmålsscener.. samt en sekvens där de river ett hus och garage, då Chan blir omkringslängd som en vante. Nagelbitarspännande blir det emellertid aldrig. Det man får är några goda skratt och en bunt hyfsat schyssta actionsekvenser. Typ.

Nej, nog har Jackie gjort bättre filmer än så här, men Pik lik feng - känd som Thunderbolt under sin internationella titel - har sina stunder antar jag. Annars hade jag nog inte suttit och garvat och känt mig hyfsat underhållen.

Godkänd, men långt ifrån en av Jackie's bästa.

http://www.imdb.com/title/tt0114126/

Året är 1945. Andra världskriget är på väg mot sitt slut, men för att underlätta krigets utgång mot japanerna har britterna och amerikanerna planer på att använda sig av de lokala öbefolkningarna. En av dessa öar är Borneo, där kapten Fairbourne (Nigel Havers) och sergeant Tenga (Frank McRae) fallskärmshoppar in för att organisera en av djungelstammarna där.

Väl på plats i byn upptäcker de att byn är ledd av en vit man vid namn Learoyd (Nick Nolte), som deserterade för tre år sedan och övergav kriget för att leva med djungelstammen - som han nu är kung över. Learoyd vill skydda sin stam undan civilisationens brutalitet och vill till en början inte hjälpa de två militärerna.. men efter ett flyganfall mot byn vänder hans tankegångar och byn börjar förbereda sig för krig.

John Milius - som skrev screenplay för Dirty Harry, Magnum Force, Conan The Barbarian (som han också regisserade) och Apocalypse Now, samt regisserade Flight Of The Intruder - stod för både regi och screenplay för den här hyfsat spännande och intressanta action/krigsfilmen - som är baserad på en bok av Pierre Schoendoerffer.

Det mesta är faktiskt bra med filmen, om vi bortser ifrån att den bitvis blir rätt seg tack vare långdragna dialoger om stammens seder och troende. Action/krigsscenerna är snyggt gjorda för sin tid och är relativt spännande. Filmens största problem är speltiden på ca 110 minuter, vilket gör att filmen blir utdragen på sina håll och sänker intresset avsevärt. Det är inte speciellt intressant att se två personer stå och gagga om en stam i 20 minuter innan det händer något.. helt enkelt.

Farewell To The King - som heter Huvudjägarna i Sverige (det var åtminstone så kopian jag såg på hette) - duger att se åtminstone en gång. Visst är det en bra och tänkvärd film, men bitvis känns det hela mest gaggigt.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0097334/

Efter att hans bombfällare blivit dödad i strid börjar Jake Grafton (Brad Johnson) att ifrågasätta syftet med de meningslösa bombningarna Flottan gör. Han finner emellertid en allierad för sin cynism i Virgil Cole (Willem Dafoe), en bombfällare som är inne på sin tredje runda i Vietnam, och tillsammans gör de upp en plan för ett uppdrag de inte fått tillåtelse att göra mot ett vapenlager i Hanoi i Nordvietnam. Risken är krigsrätt i händerna på den krigsmärkte kommendörkaptenen Camparelli (Danny Glover)... om de lyckas återvänder levande.

Så där speciellt märkvärdig var inte filmen, men den var hyfsat bra. Filmens största problem är att det bara är en massa jävla gagg den första timmen innan någonting av intresse inträffar. Efter runt 60 minuter (av ca 110) börjar filmen röra på sig, för att sedan återgå till en bit utdraget gaggigt drama återigen för att sedan återgå till det intressanta - dvs krig och action.

Skådespelarna är bra och de - ganska få - actionsekvenser är hyfsat genomförda. I vissa av sekvenserna dyker det upp rätt uppenbara green screens, vilket bara ser rätt.. larvigt ut. Filmens avslutning är en enda klichée och blir töntigt förutsägbar.

Filmen är hyfsat bra, hade de inte gaggat så förbannat den första timmen och att det faktiskt hade hänt någonting intressant så hade nog filmen blivit bättre. Eller nåt.

http://www.imdb.com/title/tt0099587/

Under den internationella skönhetstävlingen "Miss Galaxy" klampar ett gäng terrorister in och tar över stället, apterar sprängladdningar runt hela byggnaden och kräver en lösensumma på 10 miljoner dollar i diamanter. Allt är planerat in i minsta detalj och ingenting har lämnats åt slumpen... tror de iaf. "Miss Galaxy"-värdinnan - Sharon Bell - råkar vara en kickboxnings skådespelerska och verkar vara gisslans enda hopp om att ta sig ut därifrån levande.

Jag hade inte räknat med att få ut speciellt mycket av den här filmen egentligen, även om Andrew "Dice" Clay var med i den. Hoppet om att få något ur den sjönk ännu mer som en sten när jag upptäckte till min fasa att bombnedslaget Shannon Tweed var med i den. Döm då av min förvåning när filmjäveln faktiskt var BRA. Helt sannslöst. Jag trodde det knappt själv. Filmen är inte så där "Wow"-bra, men det är en God B-Underhållning, helt klart.

Det märks en bit in i filmen att mycket av inspirationen kommer ifrån Die Hard och jag måste säga att jag blev förvånad över hur mycket action det faktiskt förekom i filmen. Även några komiska inslag smög sig in här och där igenom filmen - oftast framförda av Robert Davi.

Det som förvånade mig mest var faktiskt att Tweed kunde agera som en riktig skådespelerska i den här filmen och de övriga i rollistan var faktiskt hyggliga de med (även om Clay snodde större delen av showen som filmens skurk).

Men som den Goda B-Underhållningen den här filmen är så innehöll den givetvis en hel del klyschor och förutsägbara incidenter, vilket sänker betyget på filmen. Ska man titta på den här filmen får man stänga av större delen av hjärnan och bara låta sig bli Underhållen, så att säga.

Tre år efter att den här rullen kom dök även en uppföljare upp (där Tweed återigen spelar samma roll och Lance Henriksen spelar styggingen) - som blev regisserad av samma snubbe som gjorde den här filmen, Paul Lynch (som 1980 gjorde sunkslashern Prom Night). Jag har inga direkta planer på att se tvåan - åtminstone inom den kommande framtiden. Men får jag chansen till det vid ett senare tillfälle kan det hända att jag faktiskt ser den.

God B-Underhållning som funkar om man stänger av större delen av hjärnan.. och låter sig bli Underhållen.

http://www.imdb.com/title/tt0110675/

När skådespelaragenten Rick Hansen (Richard Grieco) besöker strippklubben Play Pen vars ägare - Frankie (Andrew "Dice" Clay) - är en vän till honom, stöter han på den snygga servitrisen Stephanie (Jennifer O'Dell) som han genast faller för. Enda problemet med Stephanie är att hon har en svartsjuk pojkvän - Blackie (John Enos III) - som ingår i ett MC-gäng kallat Satan's Slaves. Blackie i sin tur håller på att gå bakom ryggen på sina "bröder" i MC-gänget tillsammans med några andra, för att tjäna stora pengar.

Vettigare storybeskrivning orkar jag faktiskt inte skriva. Det finns ett par anledningar till det, och jag tänkte börja med följande text: "100% total action från första sekunden!". Det är vad som står på baksidan av dvd-fodralet. När det står så förs mina tankar rätt omgående till exempelvis Crank filmerna, då det verkligen är filmer där det inträffar action från första sekunden. Point Doom är givetvis inte så. Istället får den där meningen mig att nästan vika mig dubbelt av gapskratt. Speciellt mycket action inträffar det inte. Det är kanske.. 3, 4 scener där det faktiskt är något action av värde - och då menar jag inte att actionscenerna är snyggt gjorda eller bra heller.

Bortser vi ifrån Richard Grieco, Ice-T, Jennifer O'Dell (som troligtvis fick rollen tack vare sitt utseende) och ett par andra i rollistan så är det några få rätt ok (och en och annan bra) skådespelare som står framför kameran - och gör bra ifrån sig. Dessa är Andrew "Dice" Clay (Brain Smasher... A Love Story), Angie Everhart (Last Action Hero, Bordello Of Blood), John Enos III (Blade, Phone Booth) och Zach Galligan (Gremlins filmerna). Resten behövs inte nämnas.

Mycket av det som inträffar i filmen är rätt osannolikt med för den delen. Exempelvis exploderar en och samma bil två gånger genom att volta över en annan bil och Richard Grieco's karaktär (skådespelaragenten) får inga som helst telefonsamtal. Ehum.

Storyn är sulligt skriven och flera scener är rent av onödiga (som om filmen i sig är nödvändig överhuvudtaget..). Dialogerna är stundtals pinsamma - om det beror på skådespelarna eller bara manuset vet jag inte riktigt.. troligtvis både och.

Point Doom är en trög, tråkig och rätt utdragen action/thriller som är en rätt typisk film man kan hitta i en sån där låda eller filmställ där filmerna kostar 59 för en eller 99 för två. Speciellt bra eller actionfylld är den inte iaf. Se något annat istället.

http://www.imdb.com/title/tt0186454/

Okej gott folk. Jag ska vara ärliga med er. Jag hade varken läst, hört talas eller hade ens en aning om vad i helvete Avatar var för något förrens jag såg någon reklamruta på internet om Avatar-spelet. Givetvis gav jag fan i att kolla upp vad Avatar var och ryckte mest på axlarna och trallade vidare med mitt. Det var inte förrens jag läste Helt Perfekt's recension av filmen jag fick någon som helst information om vad Avatar var.. och jag kunde nog inte brytt mig mindre. Jag fick slutligen frågan av min kära mor här.. för.. typ 2 dagar sen, om vi inte skulle gå och se den här filmen på bio och mitt svar blev givetvis ett ryck på axlarna och "För mig spelar det ingen roll.". Det slutade hur som haver med att vi for iväg på biografen nu ikväll för att se filmen. Jag hade alltså bara ögnat igenom Helt Perfekt's recension av filmen och tjuvkikat hur lång speltiden var när jag satte mig till rätta i biofotöljen.

För er som inte har en aning om vad Avatar handlar om följer här en snabb resumé av storyn. När den förlamade marinkårssoldaten Jake Sully's (Sam Worthington) bror dör får han ett erbjudande om att ersätta hans bror på ett uppdrag till planeten Pandora. Uppdraget går ut på att infiltrera en människolik ras kallad Na'vi, genom att använda en avatar-skepnad, för att samla information om dem. Men saker och ting går inte riktigt som planerat och Jake måste snart välja sida...

Och sen händer det ungefär trehundra grejer före, under och efter ovannämda story. Och visst är det som inträffar i filmen delvis intressant, spännande och snyggt gjort... men det är långt ifrån en av James Cameron's bästa filmer.

Filmens skurk är manuset. Klichéerna regnar över filmen och förutsägbarheten dunkar i taket flera gånger om, för att slutligen slå rakt igenom det. Ungefär halvvägs igenom filmen satt jag och suckade högt och ljudligt och kollade titt som tätt på klockan för att se hur länge det var kvar av filmen. Om man sett film förr så bör det inte vara så svårt att räkna ut vad som komma skall i vissa scener.. helt enkelt.

Det som räddar filmen från total undergång är effekterna (som är några av de snyggaste jag har sett), de vackra miljöerna och den aktiva kameran som tack och lov inte är av typen jojjo (aka Shakycam). Effekterna är spektakulära och fick mig att lyfta på ögonbrynen mer än en gång. Miljöerna brukar jag oftast skita i när jag tittar på film, men de miljöer vi erbjuds i Avatar är otroliga. Att vi även är befriade från jojjo-kameran blev jag mycket nöjd över. Skådespelarna är ett litet plus också, men det räddar inte filmen från det klichéefyllda och otroooooligt förutsägbara skräpmanuset.

Jag citerar Helt Perfekt's ägare: "Hur kan man spendera så lång tid, så mycket pengar, nyttja så mycket människo- och maskin-kraft och inte komma på nåt bättre än det här att använda det på? Helt oförståeligt."

Det här är definitivt en film för den effektkåte och inte för oss andra som gärna vill ha något mer än effekter i en film. Missförstå mig inte, man bör se Avatar, men isåfall på bio - och då för effekterna och de vackra miljöerna, men glöm storyn.

http://www.imdb.com/title/tt0499549/

När Jack Stryker (Brian Schulz) återvänder ifrån Vietnam med två skottskador försöker han att leva ett lugnt och stilla liv i sin stuga tillsammans med sin hund Whiskey och fortsätter att dejta sin flickvän Sally (Cheryl Hansen). Men när en sekt dyker upp och börjar slakta lokalbefolkningen och kidnappar Sally drar Jack ihop sina gamla krigskamrater - som är på besök - för att rädda Sally och den lilla staden ifrån sekten.

Första gången jag fick nys om den här filmen var när jag såg en trailer på den på.. öh.. en vhs-release av någon äldre film, som jag inte minns vilken det är, då under titeln Thou Shalt Not Kill... Except. Nu när jag har sett den måste jag säga att filmen inte riktigt var så som jag trodde - och hoppades på - att den skulle vara. Den går ifrån krig till mer eller mindre drama till ren B-action. Just under drama-delen händer det inte så mycket och detta är filmens stora problem. Det händer inte så mycket. Och det hela känns och blir ganska gaggigt efter ett tag.. just för att det, typ, inte händer så mycket.

Skådespelarinsatserna är helt ok och största anledningen till att jag såg filmen var nog för att få se Sam Raimi som psykotisk sektledare. Utöver nämda skådisar så ser vi även Sam's bror Ted Raimi i en rätt vrickad roll, Robert Rickman, John Manfredi, Timothy Patrick Quill och Perry Mallette, samt Bruce Campbell (som även skrev storyn tillsammans med regissören Josh Becker och Sheldon Lettich) som tv-reporter och hans äldre bror Don Campbell i en kort roll som marinkårssoldat. Det är alltså flera stycken ifrån Evil Dead-filmerna som medverkar och står bakom den här filmen. Becker var även han inblandad i Evil Dead-filmerna, samt Mosquito.

Det är givetvis lågbudget och effekterna är inte så där jättemycket att hurra över med dagens standarder, men är faktiskt bättre än många andra lågbudgettitlar. Tack och lov.

Storyn är bra, men manusskriptet är otroligt långdraget bitvis och blir rent av tråkigt stundtals. Hade det hänt lite mer under just de tröga sekvenserna hade filmen var en höjdarrulle.. av lågbudget- och B-filmsklass, alltså.

Stryker's War är en helt ok film iaf. Det finns bättre lågbudgetfilmer (Evil Dead, exempelvis) men det finns defintivt sämre lågbudgetfilmer (Sabbath, exempelvis).

Sevärd, om man inte har något bättre att titta på.

http://www.imdb.com/title/tt0090093/

Året är 2003. Marcus Wright, en dödsdömd fånge som står på tur för att bli avrättad, skriver på att donera sin kropp till forskning. Formuläret bär företagsnamnet Skynet.

15 år senare, 2018. Domedagen är förbi och kriget mellan maskin och människa har brytit ut. Motståndsrörelser har formats världen över och en av dessa leds av John Connor. Under ett uppdrag sprängs ett Skynet-näste och ur ruinerna kryper Marcus..

Vad som följer är action, snygga effekter och bra skådespelare. Och lite twistar här och var genom filmen. Ska jag vara ärlig hade jag faktiskt inte läst speciellt mycket om den här filmen, även om jag är ett Terminator-fan. Fast med tanke på vad regissören McG's tidigare verk varit så fanns oron där. Men när sluttexten rullade upp på skärmen satt jag mycket nöjd och belåten över att ha sett den här filmen - så besviken blev jag inte.

Jag tyckte emellertid det bitvis var lite småsvårt att hänga med i vad som fasen hände egentligen vilket blir ett litet minus i kanten på filmen. Om detta berodde på att klockan var före fan på morgonen och mina ögon var blodsprängda av trötthet vet jag inte riktigt, men.. hur som haver, det är en jäkligt bra actionrulle för polargänget en lördagkväll. Typ.

Det sista jag har att säga är att - vad jag har läst i intervjuer - Terminator Salvation är den första filmen i en ny Terminator-trilogi som kommer utspela sig i framtiden, istället för i nutid som den första trilogin. Nöjda med förklaringen? Bra.

Är man ute efter en god underhållning en lördagkväll är Terminator Salvation ett hett tips och jag kommer säkerligen att se om den fler gånger.

Läs gärna Helt Perfekt's recension av filmen och min egen recension av spelet som är baserat på filmen med samma titel.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0438488/

Det har gått över 10 år sedan John Connor, hans mor Sarah Connor och T800 cyborgen slog ut Cyberdyne och stoppade domedagen. John lever nu mer som en dagdrivare och lever utanför systemet, utan någon fast bostad eller adress för att maskinerna från framtiden inte ska hitta honom.

Men det han, hans mor och terminatorn gjorde för över 10 år sedan sköt bara upp det oundvikliga; färdigställandet av Skynet.. vilket John blir snart varse om då Skynet skickat tillbaka den mest avancerade maskinen de har, T-X, i tiden för att förinta John's framtida befälhavare. Människorna har givetvis också skickat en krigare tillbaka i tiden för att leta reda på John och hans närmasta befälhavare.. och beskydda dem.

Den tredje och sista filmen i den första Terminator-trilogin (förklaring till vad jag menar kommer i nästa recension) är lätt den cheesigaste av dem. Den innehåller en massa fula skämt, uppenbara CGI-effekter (exempelvis slagsmålsscenen inne på skithuset mot slutet av filmen) och så en story som upprepar sig från de tidigare filmerna. Filmen levererar egentligen ingenting nytt mer än T-X maskinen (som är spelad av den grymt snygga Kristanna Loken) då.

Efter att inte ha sett den här filmen på ett par år lyfte jag lite på ögonbrynet när filmens enda drömsekvens dök upp, då jag tyckte det hela påminde mer om en video i ett datorspel än en film. Hur jag inte märkt detta tidigare förstår jag inte riktigt själv.. men..

Skådespelarna är bra, men de jobbar mot ett otroligt cheesigt manus och filmen når verkligen inte upp till de två första filmerna. Actionsekvenserna är dock rätt snyggt gjorda (speciellt biljaktsscenen) och om man bara tittar på filmen för att bli underhållen passar den rätt bra.

Mitt personliga tycke är att Terminator 3: Rise Of The Machines aldrig kom upp till de två första filmernas höjder, men den är underhållande så som den är.. men den är långt ifrån att vara episk. Jag förstår varför många tycker att T3 är en riktig skitfilm och att den förnedrar Terminator-konceptet, sure.. men om man sätter sig för att se en halvt hjärndöd actionrulle med polarna en fredagkväll med en back pilsner och ett par påsar chips så tycker jag T3 funkar alldeles utmärkt. Åtminstone för mig.

Sevärd - men låååångt ifrån dess föregångare.

http://www.imdb.com/title/tt0181852/

Det finns inte så mycket att säga om T2 heller egentligen, som inte sagts redan alltså. De som har sett den första har definitivt sett den andra.. och jag skulle tippa lite på att många som inte har sett första har faktiskt sett den här andra filmen. Sen finns det säkerligen någon som inte har sett filmen också, som troligtvis bott i ett mossigt träsk de senaste 20 åren och inte bryr sig ett skit heller. Men.. en snabb återblick på storyn då..

Maskinerna skickar återigen en krigare - den här gången den avancerade prototypen T-1000 - tillbaka i tiden för att döda John Connor när han fortfarande är ett barn för att vända krigets utgång. Givetvis är inte människorna sämre utan skickar också en krigare - den här gången en T800 (samma modell som skulle döda Sarah Connor i första filmen) - för att beskydda John.

Längre in i filmen utvecklas storyn och filmen tar nya vändningar, vilket gör att filmen inte kopierar den föregående filmen rakt av. Vi som tittare får alltså någonting nytt att bita i. Äh.. jag tror alla fattar vad jag menar, åtminstone om ni har sett filmjäveln.

Effekterna är givetvis häpnadsväckande för att vara från början av 90-talet. Skådespelarna är riktigt bra - om vi bortser ifrån den då 14 år gamla Edward Furlong som spelar över i mer än en scen (there you go H). Storyn är även den suverän. Nöjda så? Bra.

Nu till skillnaderna mellan bioversionen och dir cut versionen. Skillnaderna är inte så där extremt stora egentligen. Dir cut versionen är ca 15 minuter längre än bioversionen och innehåller en bunt nya scener. En del av scenerna är rent av onödiga och borde aldrig ha varit med i filmen. En del av dem är småkomiska (exempelvis när Arnold lägger på ett rejält leende). Och någon enstaka scen är småintressant då man får veta lite mer kring T800 cyborgen (Arnold's roll). En och annan scen är även förlängd och någon enstaka scen är ganska mycket förändrad (exempelvis atombombssekvensen, som är lite våldsammare i dir cut än i bioversionen).

Om jag skulle behöva välja mellan de två versionerna av filmen skulle jag nog ta dir cut versionen faktiskt, även om den innehåller ett par onödiga scener. Det slog mig när jag tittade på bioversionen att jag saknade en del av scenerna, faktiskt.

Utöver bioversionen och dir cut versionen finns det även en förlängd version av dir cut versionen, som är - håll i er nu - hela 3 minuter längre än dir cut versionen! Helt jävla otroligt! Jag besitter dessvärre inte denna version och kan därmed inte kommentera kring den.

Min åsikt kring T2 i helhet är givetvis att den är en minst lika odödlig klassiker som sin föregångare och att den står sig äckligt bra än idag - samt att jag kan se den hur många gånger som helst utan att tröttna på den.

Slutligen vill jag säga att om ni har lust kan ni alltid kika på Helt Perfekt's dubbelrecension av Terminator blu-ray releaserna. Ni finner hans recension här.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0103064/

Vad finns det egentligen att säga om The Terminator som inte redan har sagts? Det är en odödlig klassiker som står sig riktigt bra än idag och jag skulle tro att de flesta har redan hunnit avnjuta den. Och att de flesta redan kan storyn innan och utan.. men vi kör en snabb återblick.

I framtiden råder det krig mellan människa och maskin. I ett desperat försök att vända krigets utgång skickar maskinerna tillbaka en krigare - en Cyberdyne system model 101, en T800 cyborg - i tiden för att förinta människornas ledare, John Connor, innan han blivit född genom att döda dennes moder, Sarah Connor. Människorna skickar också en krigare, Kyle Reese, tillbaka i tiden för att försvara Sarah.

Så vad finns det att säga egentligen? Ingenting, som inte redan har sagts iaf. Alla skådespelarinsatser är klockrena, effekterna är grymt imponerande för att vara från mitten av 80-talet och storyn är suverän. Vi får inte heller glömma att efter The Terminator drällde det ut en del B-rullar som försökte sig på ungefär samma koncept, exempelvis Cyborg filmerna och Class Of 1999.

Jag har inte så mycket att säga om The Terminator om jag ska vara ärlig. Filmen ligger nära mitt hjärta och jag kommer att se om den många, många gånger till innan jag tröttnat på den.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0088247/

Legosoldaten Toorop får ett jobberbjudande av en av sina gamla arbetsgivare - Gorsky. Hans uppdrag: att föra en ung kvinna från Ryssland till New York, USA (där han är efterlyst för olika brott). Han tackar ja.

Toorop beger sig därefter iväg till ett uråldrigt kloster för att hämta den unga kvinnan Aurora, tillsammans med hennes väktare Syster Rebeka och resan tar sin början. Många faror ligger framför dem men ganska snart begriper Toorop att den största faran kan vara Aurora själv...

Actionmomenten i filmen är rätt snyggt gjorda om vi bortser ifrån ett par slagsmålsscener där kameran är ganska skakig och det byts vinklar hejvilt vilket gör det halvrörigt att hänga med i vad fan som försigår i filmen. I övrigt är filmen rätt bra och rätt sevärd.. fram tills avslutningen som är något av det största "What the fuck?" i en film någonsin.

Filmen slutar bara.. tvärt. Ungefär som att de inte hade pengar till att göra den längre. Den lämnar tittaren som ett stort jävla frågetecken och det hela känns ganska mycket som ett stort fuck you i mina ögon. Efter att ha kikat lite på IMDB fastnade mina ögon på en mening under Trivia som lyder så här: The studio apparently cut 70 minutes of Mathieu Kassovitz's original version, against his wishes, to get to a running time of 93 minutes.

Detta förstår inte riktigt jag. Varför klippte de bort 70 minuter av material som faktiskt kunnat göra så att filmen blev mer begriplig än den är nu? Varför? VARFÖR?! Dumma jävla idioter. Detta medför automatiskt att man inte gärna ser om filmen då man vet hur jävla konstigt och rent av uselt slut det är i den. Med lite tur kanske dumskallarna som släppt filmen släpper en fullständig version i framtiden med de 70 minuter som är borta. Den som lever får se...

Utöver det bedrövliga slutet störde jag mig på ett par småsaker i filmen med, men det låter jag vara osagt och låter er läsare upptäcka dem själva.. om ni får för er att se filmen alltså.

Godkänd film med ett bedrövligt slut. Hade det inte varit för slutet kanske jag hade rekommenderat den..... kanske.

http://www.imdb.com/title/tt0364970/

Frankrike, 1944. En grupp amerikanska soldater som bland annat har deserterat och mördat sina egna ska skickas till ett fängelse, men fångtransporten blir attackerad av tyska flygplan varpå ett par stycken av dem lyckas fly. De bestämmer sig för att bege sig till Schweiz där de tror sig kunna komma undan sina egna och striderna mellan egna och tyska styrkor. På vägen händer dock något och de blir indragna i en hemlig operation mot tyskarna.

Jag tänker vara ganska kortfattad om den här filmen då det egentligen inte finns så mycket att säga om den. Storyn är svårberättad utan att spoila hela (och jag menar verkligen hela) filmen, men den är också riktigt bra och är snyggt spelad av bland annat Bo Svenson, Fred Williamson, Peter Hooten, Michael Pergolani och Jackie Basehart. Actionscenerna är både snygga och spännande - speciellt med tanke på att den är från 78. Filmen innehåller utöver action och spänning även en stor dos av humor - som fick mig att börja gapskratta ett flertalet gånger.

Varför filmen blev förbjuden och sönderklippt när den kom förstår jag inte riktigt då det är enbart några få scener som jag kan tänka mig kan ha varit lite för mycket för den svenska publiken (enligt den svenska censuren alltså). Och nej, det här är INTE något original till Quentin Tarantino's senaste film Inglourious Basterds - mer än att den engelska titeln för filmen är nästintill identisk.. om vi bortser ifrån att den är rättstavad.

Hur som helst så kommer jag definitivt att se om den här filmen fler gånger. Den må vara gammal, men fan så underhållande. De ca 90 minutrarna filmen spelar på under är väl värda tiden.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0076584/

Efter att en supernova (en exploderande stjärna) har upptäckts kallas forskaren Kelvin in. Samtidigt som han jobbar frenetiskt med att hitta en lösning på problemet tillsammans med sina kollegor kämpar hans fru och dotter för att överleva ute i öknen på väg till basen där Kelvin befinner sig.

2012: Supernova är något av det mest gräsliga jag har sett. Helt jävla seriöst. Det är något av det mest gräsliga jag har sett. De som har gjort den har gjort så många fel att man sitter bara och gapar av förvåning för att sedan bryta ut i ett ångestfyllt gapskratt.

Redan i inledningen av filmen läggs ribban av hur usel resten av filmen kommer att vara. Exempelvis i början blir våran kära forskare och hans familj jagade av två terrorister - som helt obegripligt slängs in från ingenstans. En av terroristerna skjuter rakt mot vår kära forskares bil - på ungefär 1 till 2 meters avstånd (de ligger sida vid sida på en väg). Men inga skottskador på bilen syns, även om terroristen skjutit mot förarrutan och BÖR ha träffat. Att rutorna dessutom är tonade utanpå bilen men är helt vanliga inuti bilen är rätt intressant också. Och ja.. det här är bara ett smakprov på vad som komma skall i filmen.

Filmen är späckad med såna här händelser - aka rena jävla fel i produktionen. Utöver fel i produktionen bjuds även tittaren på hemska effekter som troligtvis hade kunnat göras bättre av en 8 åring som fått kladda lite i ett 3D-program för nybörjare. Att de dessutom kombinerar dessa usla effekter med en hel del underligheter karaktärerna har för sig i filmen gör inte saken bättre. Exempelvis verkar mor och dotter tycka det är bättre att GÅ igenom en öken med ett rejält åskväder på g, än att ÅKA igenom öknen då de stannar bilen efter att en av rutorna har blivit SPRÄNGD av ett åsknedslag.. what the fuck?!

Inte nog med detta så slår förutsägbarheten i taket en sisodär femtioelva gånger genom filmen. Klichéerna haglade och stormade rakt ner över hela filmen varpå djupa och smärtsamma suckningar och ångestfyllda gapskratt hördes i rummet jag satt i när jag såg den här filmen.

Utöver detta är även karaktärerna en bunt idioter som inte verkar veta vad de sysslar med egentligen (speciellt mor och dotter som jag nämde ovan). Skådespelarna som genomför dessa karaktärer gör väl sitt jobb sisodär.. halvdant. Helt ok, antar jag. Men de har ett manus som stinker röv och som borde ha bränts på bål.

Att 2012: Supernova har fått släppas är - för mig - helt obegripligt. Som någon hade skrivit en kommentar om 2012: Doomsday (ja, det finns en sån film och den ska tydligen vara ännu värre än den här): Om det finns en Gud, beskydda oss från den här filmen.

2012: Supernova har för övrigt ingenting med John Cusack filmen 2012 som går på bio typ.. nu.

http://www.imdb.com/title/tt1479847/

Al Simmons (Michael Jai White) är en lönnmördare för regeringsorganisationen A-6, ledd av Jason Wynn (Martin Sheen). Simmons vill dock dra sig tillbaka och under sitt sista uppdrag blir han förådd av Wynn och blir dödad - varpå han skickas till helvetet där han får ett erbjudande av Satan själv; om han leder Helvetets armé i Armageddon kommer han att få återse sin älskade fru Wanda (Theresa Randle). Simmons tackar ja.

Fem år senare återvänder Simmons till jorden och upptäcker rätt snart att saker och ting har förändrats. Wanda har gift sig med hans bästa vän Terry (D.B. Sweeney) och de har ett barn - Cyan (Sydni Beaudoin) - tillsammans. Jason Wynn besitter nu ett dödligt virus som han har planer på att släppa lös över jorden för världsherravälde. Samtidigt blir Simmons beordrad och tillsedd av The Clown (John Leguizamo) - en av Satans undersåtar - så att han genomför sitt uppdrag: att döda Jason Wynn för att hämnas sin egen död..

Spawn kom 97 och något år efteråt införskaffade jag den på vhs.. och älskade den. Effekterna var grymma, storyn var skitcool och händelseförloppet var allt annat än tråkigt. Nu - 12 år efter att den kom - känns den ganska.. förlegad. Effekterna är bitvis riktigt snygga för att vara 90-tal, men då och då vrider och vänder man på sig i fotöljen tack vare utgångna 90-talseffekter (speciellt in-hell-sekvenserna, som liknar mer ett tidigt FPS-spel än en film).

Det som räddar en stor del av filmen är skådespelarna. Michael Jai White gör ett lysande jobb som Simmons/Spawn och Martin Sheen (fader till bland annat Charlie Sheen) är sevärd som skurk. Men den som snor hela showen ganska rakt av är John Leguizamo som clownen - som senare visar sitt riktiga jag (förvandlingen är rätt ass i jämförelse med dagens standarder). Övriga skådisar gör sitt jobb, men gör inga direkta lyfta-på-ögonbrynen-insatser.

Actionmomenten är bra och snyggt gjorda, men det är lite snålt med dem i min mening. De hade nog kunnat tryckt in iaf ett par actionsekvenser till än vad som redan finns där.

Till min stora förvåning så är det tydligen på väg en uppföljare som är beräknad att släppas 2011. Att de har väntat ca 14 år med att släppa en ny Spawn film är rätt besynnerligt.. fast å andra sidan är ju Spawn en sån där storfilm som kom, blev hyllad och för att sedan bli bortglömd.

Missförstå mig inte, jag gillar fortfarande Spawn även om den kan kännas förlegad - men de kunde ha gjort den ännu bättre om de gjort om några bitar av manuset. Det är åtminstone vad jag tycker.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0120177/

I ett alternativt 2003 experimenterar storföretaget Chaank Armaments med den ultimata stridsmaskinen som är delvis människa, delvis maskin - kallat Hardman. Men än så länge har Hardman projektet varit opålitligt och har dödat flera oskyldiga människor. Geniet som ligger bakom projektet är Jack Dante (Brad Dourif) som lever i en barnslig värld av modeller, leksaker och serietidningar. När han får sparken av högsta hönset - Hayden Cale (Ely Pouget) - för att ha dödat flera styrelsemedlemmar släpper han lös den ultimata dödsmaskinen - kallad 'Warbeast' - efter Cale och de som försöker hjälpa henne.

Death Machine är.. en bra film. Även om den är B all the way. Större delen av effekterna är rent av hemska jämfört med dagens standarder och kan framkalla rejäla gapskratt om man inte är beredd på dem. Men sen har vi även de effekter som faktiskt är ganska imponerande snygga (t ex Warbeast roboten). Brad Dourif är i högform och går loss som det psycho vi alla känner honom som. Ely Pouget är också bra i en av huvudrollerna - även om hon har medverkat mestadels i en massa tv-serier och exempelvis Red Shoe Diares 5: Weekend Pass (som jag skulle tippa på är en mjukporrfilm). De övriga skådespelarna gör bra insatser med, men jag kan inte komma på att jag sett dem i någon annan film. Hm.

Enligt IMDB refererar Death Machine till andra regissörer. T ex är Jack Dante en referens till Joe Dante (Gremlins), Scott Ridley refererar till Ridley Scott (Alien), John Carpenter refererar givetvis till John Carpenter (Halloween) och Sam Raimi refererar till just Sam Raimi. En annan referens är i en scen då karaktären Raimi skjuter en målsökande missil mot Warbeast roboten och där kameran följer med missilen i en liknande filmningsteknik som i Sam Raimi's Evil Dead där den icke namngivna ondskan far runt ute i skogen. Ni som har sett Evil Dead begriper vad jag menar. Filmen inkluderar även en del andra referenser till andra större filmer.

Vad finns det mer att säga? Stephen Norrington står för regi, manus och producering och gjorde 4 år senare filmen Blade. Norrington har även varit involverad i andra filmprojekt så som i andra och tredje Alien filmerna, Exorcist: The Beginning, Hellraiser: Bloodline och Feast. Något som slog mig den här gången jag såg filmen var att det hade varit intressant att se hur Death Machine hade blivit om Norrington gjort den nu.. eller rent av en remake som är lik originalet.

Svammel, svammel. Death Machine är iaf en riktigt bra B-rulle, som mixar sci-fi, action och en nypa skräck i en fin blandning.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0109575/

1930-talets Kansas City. Efter att ex-polisen och nuvarande detektiven Mike Murphy's partner Dehl Swift blir dödad då han försöker utpressa gangstern Leon Coll börjar Mike att nysta i det hela. Samtidigt börjar även hans ex-partner - snuten Speer - att rota i det hela och de två männen måste motvilligt slå sig ihop för att klämma åt gangstrarna - även om de inte tål varandra.

Den här lite underliga blandningen mellan thriller, action och komedi verkade till en början vara en riktig höjdarfilm, men ungefär 10 minuter in i filmen fes filmen ur sig och det gick tröööögt. Något så otroligt trögt med. Visst hände det saker, sure, men det var trööögt. Jag blev inte direkt underhållen.

De sista.. öh, 50 minutrarna (tror jag det var) gick däremot snabbt. Många av skämten föll mig i smaken, actionsekvenserna var dumt underhållande (bovarna i filmen måste vara några av de sämsta skyttarna jag någonsin har sett i en film) och samspelet mellan Clintan och Burt Reynolds var riktigt kul.

City Heat är dock ingenting märkvärdigt. Det är en sån där film man ser ett par gånger under en livstid utan att nöta sönder den. Ungefär. Sevärd är den hur som haver - även om det kanske inte den bästa Clintan medverkat i...

Sevärd - även om den var tröööög i början.

http://www.imdb.com/title/tt0087062/

Efter sju års sökande lyckas DEA äntligen att hitta knarkkungen "Memo" Lucero och burar in honom tack vare Sean Vetter - en f.d gatugangster som vänt om och blivit polis tillsammans med sin nära vän Demetrius Hicks.

Men kort efter gripandet av Lucero dyker en annan mystisk ledare upp, endast känd som Diablo. När Vetter's fru blir dödad i ett försök till att döda Vetter, börjar han och Hicks att leta efter Diablo. Men under sitt letande måste Vetter också vända sig till den fängslade Lucero för att få hjälp att finna denne. Letandet efter Diablo blir inte heller enklare när Vetter bara kan koncentrera sig på hämnd och använder sig av det våld han lärde sig på gatan...

Till en början tyckte jag filmen hattade ganska så förbannat mycket. De bytte till olika områden varannan minut och det hela blev ganska rörigt att hålla ihop. En bit in i filmen klarnar det mesta upp sig och det hela vänder till att bli en rätt vanlig action/thriller. Man sitter givetvis genom filmen och funderar vem Diablo kan vara och svaret som kommer är ett sånt där "Men ååååh, självklart."-grej. Några direkta vändningar bjuds man alltså inte på..... typ.

Vin Diesel är bra i huvudrollen som vanligt och gör sin grej. Att Diesel har både skägg och hår i den här filmen är emellertid lite ovant att se. De övriga skådespelarna - som jag inte kan komma på att sett förr - är också sevärda och gör typ sin grej.

Ööh.. vad finns det mer att säga? Actionsekvenserna är schysst gjorda, även om filmen väger över då och då och blir i princip en ren thriller - då det bitvis blir rätt långt mellan dessa sekvenser. Filmen blir dock inte tråkig för det.

A Man Apart ger egentligen ingenting nytt, men det återger sånt vi har sett tidigare på ett rätt bra sätt. Jag gillade den iaf - om vi bortser från det förbannade hattandet i början av filmen då.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0266465/