Vahetere...orka?

Säsong fyra. Behöver nog inte säga så mycket mer.

Episod 1: None But The Lonely Heart. Den charmerande och snygge, men falske och mordiske, mannen Howard Prince (Treat Williams) går på begravningen av hans senaste rika äldre fru - den senaste i en rad kvinnor han fått på fall som han sedan dödat för att få alla deras pengar. Planen har dock börjat attrahera fel sorts uppmärksamhet, vilket gör att Howard och hans partner Morty (Clive Rosengren) bestämmer sig för att sticka från landet, men Howard är inte tillfredsställd med de 5 miljoner de redan lurat till sig och vill göra en sista stöt. Han bestämmer sig för att lura av den rika änkan Effie Gluckman (Frances Sternhagen), vilket kommer visa sig vara ett stort misstag...

Säsong 4 börjar starkt med ett gammal favoritavsnitt - mycket tack vare slutet som var ganska oväntat första gången man såg det. Avsnittet är ett av de mörkare avsnitten i serien och twisten i slutet är helt underbar. Tom Hanks stod för regi av avsnittet men dyker även upp i en snabb biroll. Hur som helst; en stark start på säsong 4.

Episod 2: This'll Kill Ya. Medicinforskarna Pack (Cleavon Little) och Sophie (Sonia Braga) hamnar i ett gräl med deras vän, chef och bidragsgivare George (Dylan McDermott) då han gått till pressen med falska resultat. George försvarar sig med att de får jobba hårdare för att nå de resultat de vill ha. Av misstag byts George insulin ut mot den experimentella medicinen de jobbar på och han blir injicerad med det. Pack och Sophie berättar för George att han bara har några få timmar kvar att leva och att det inte finns något botemedel, vilket visar sig ta en oväntad vändning...

Seriens alla element är som bortblåsta i det här avsnittet och kvar får vi ett avsnitt som är otroligt förutsägbart och inte ens avslutningen kan rädda avsnittet. Även om McDermott, Braga och Little gör bra insatser så tycker jag inte avsnittet är speciellt sevärt utan mer segt och utdraget.

Episod 3: On A Deadman's Chest. Rock gruppen Exorcist's sångare, Danny Darwin (Yul Vasquez), är övertygad om att bandets gitarrist Nick Bosch's (Paul Hipp) fru Scarlett (Tia Carrere) är fast besluten att splittra bandet, vilket leder till komplikationer och dispyter som hotar bandets framtid. En kväll möter Danny bruden Vendetta (Sherrie Rose) som visar honom en levande tatuering och om han ligger med henne kommer hon ta honom dit hon fick den. Efter att ha haft sex tar Vendetta Danny till Farouche (Heavy D) och låter hans magi flöda. Dessvärre faller inte slutresultatet i Danny's smak...

Tredje avsnittet är småsegt men faller mig hyfsat i smaken tack vare den ganska oväntade vändningen i slutet och skådespelarinsatserna som är mycket bra. Ingen favorit i serien, men klart sevärd och god underhållning.

Episod 4: Seance. Bedragaren Alison (Cathy Moriarty) och hennes partner Benjamin (Ben Cross) har satt upp en plan där de ska lura av den rike affärsmannen Chalmers (John Vernon) 3 miljoner dollar, men det hela skiter sig i sista minuten och som om inte det vore nog dör Chalmers strax därpå i en olycka. Alison vill inte sticka tomhänt och bestämmer sig för att prata med Chalmers' änka Dorothy Chalmers (Ellen Crawford) som berättar att hon ska prata med sin avlidne man vid en seans samma kväll. Alison känner en möjlighet och "fixar" seansen för att komma åt Chalmers' pengar, men saker och ting går inte riktigt som planerade...

Säsong 4 puttrar vidare med ytterligare ett småsegt avsnitt med en suverän avslutning. Vernon väger upp, Moriarty irriterar mest och Cross hamnar någonstans mitt emellan. Helt ok avsnitt om än småsegt - Vernon och avslutningen räddar.

Episod 5: Beauty Rest. Den misslyckade skådespelerskan och modellen Helen (Mimi Rogers) har återigen förlorat ett jobb till sin sambo Joyce (Kathy Ireland) som använder alternativa metoder för att få jobb. För att strö extra salt i såret berättar Joyce för Helen att hon legat med en snubbe som lovat att hon ska vinna en skönhetstävling som hans företag annordnar. I ren ilska råkar Helen döda Joyce av misstag och bestämmer sig för att ta hennes plats, vinna tävlingen och bli företagets representant. Det Helen inte vet är att det finns lömska motiv bakom tävlingen som hon inte räknat med...

Och så går vi vidare med ytterligare ett utdraget och nästan tråkigt avsnitt - som avslutas på ett utmärkt sätt. Även om det händer lite grejer avsnittet igenom så blir det aldrig intressant eller spännande, utan mer långdraget och nästan rent av tråkigt. Ett av de svagare avsnitten i serien skulle jag vilja påstå.

Episod 6: What's Cookin'. Fred (Christopher Reeve) & Erma's (Bess Armstrong) bläckfiskrestaurang har sett bättre dagar och har försatt dem i konkurs. Deras inhyrda hjälp och dagdrivare Gaston (Judd Nelson) föreslår att de ska förändra restaurangen och föreslår ett recept på grillkött. Till en början vägrar Fred att ta emot hjälpen, men då stekarna drar in betalande kunder har han inget val än att hänga på. Hur som helst så har Gaston en väldigt speciell ingrediens han behöver för stekarna...

Det här är ett av mina favoritavsnitt i serien. Det är bra skådespeleri kombinerat med lite gore och en suverän avslutning som lämnar en med ett leende på läpparna. Mer än så behövs inte sägas om avsnittet - det är ett av guldkornen i serien helt enkelt.

Episod 7: The New Arrival. Radioprataren och barnpsykologen Dr. Alan Gertz (David Warner) får veta att hans lyssnarantal har sjunkit och att hans tid kommer bli tagen av rock DJen Lothar (Robert Patrick). Men samma kväll får han ett samtal ifrån en kvinna vid namn Nora (Zelda Rubinstein) som ber honom om råd hur hon ska handskas med sin dotter Felicity (Laura Dash). Gertz bestämmer sig för att besöka Felicity för att få upp lyssnarsiffrorna för hans show och beger sig iväg med sin producent Bonni (Twiggy) och hans chef Rona (Joan Severance) för att träffa flickan. Väl på plats blir de inbjudna i ett stort och nedgånget hus av Nora och till deras fasa upptäcker de en hemsk hemlighet där inne...

Det här är ett av de där avsnitten som är landar någonstans mellan bra och dåligt. Det är halvsegt, men samtidigt så händer det saker nästan hela avsnittet igenom fram till slutet som inte är så där förbaskat överaskande (bara man hängt med under avsnittet). Det är ett okej avsnitt som fungerar.

Episod 8: Showdown. Texas Rangern Thomas McMurdo (David Morse) lyckas komma ifatt revolvermannen, tjuven och mördaren Billy Quintaine (Neil Giuntoli) och utmanar honom på en duell. Efter att ha dödat McMurdo i duellen knallar Quintaine in på saloonen där han möter spökena av hans gamla offer. Till en början vägrar Quintaine att tro det han ser, men måste snart möta sanningen, oavsett om han gillar det eller inte...

Andra avsnittet ifrån Two-Fisted Tales (som jag nämde om i recensionen av första säsongen) är bättre än det första avsnittet (Yellow), men samtidigt är det inte Tales From The Crypt material - till större delen iaf. Avsnittet får lite lyft av goda skådespelare (även om jag inte känner igen någon av dem) och twisten som ligger i mitten av avsnittet istället för i slutet. Ett okej avsnitt, även om det finns bättre.

Episod 9: King Of The Road. Den lokala sheriffen Garrett (Raymond J. Barry) i den lilla staden Middleton bär på ett mörkt förflutet som är på väg att hemsöka honom igen. När den unge dragrace föraren Billy (Brad Pitt) plötsligt dyker upp och vill köra ett race mot honom då Garrett var en obesegrad förare med smeknamnet "Iceman" för många år sedan. Till en början hyser Garrett undan Billy, men denne är ihärdig om något och kan använda sig av vilka medel som helst för att få Garrett att köra ett race mot honom... vilka medel som helst.

Det tredje och sista avsnittet - där Tom Holland stod för regin - från Two-Fisted Tales (som jag nämde i recensionen av säsong 1) hamnar mellan Yellow och Showdown. Det är inget skräckmaterial och allra minst Tales From The Crypt material - vilket syns lång väg. Avsnittet är hyfsat okej, så när som på att Brad Pitt's agerande som den illegala dragrace föraren blir överspelat och rent av löjligt bitvis (detta var innan Mr. Pitt hade slagit igenom på riktigt och började göra stora filmer med stora pengar, ni vet). Slutligen; ett hyfsat avsnitt, även om det verkligen inte är i sann Tales From The Crypt anda. Det är verkligen inget av mina favoritavsnitt iaf.

Episod 10: Maniac At Large. Den nya bibliotekarien Margaret (Blythe Danner) jobbar sent en kväll, vilket inte hade varit något som helst problem om det inte varit så att en seriemördare med redan sju offer på sitt samvete är på fri fot. Som om det inte vore nog med att Margaret blivit extremt nervös och rädd tack vare händelserna så blir hon lämnad ensam av hennes chef, Mrs. Pritchard (Salome Jens), som ska iväg och hämta smörgåsar - varpå Margaret tror att hon ser mördaren inne i biblioteket.. som är låst.

Efter tre halvdana avsnitt puttrar säsong 4 in i ett riktigt bra. Nog för att det inte händer något direkt skrämmande under avsnittet, men dialogerna är mycket väl utförda och en viss spänning ligger och kryper i bakgrunden hela tiden, för att inte tala om den superba twisten i slutet som fick mig att lyfta på ögonenbrynen första gången jag tittade på det här avsnittet. Även om inte avsnittet är koncentrerat på gore och humor, så är det ändå ett tänkvärt avsnitt. Jag gillar det.

Episod 11: Split Personality. Spelaren Vic (Joe Pesci) är med om en bilolycka och beger sig till närmsta hus för att låna telefonen för att ringa bärgaren. Väl inne i huset möter han de snuskigt rika och vackra tvillingarna April & June (Jacqueline Alexandra Citron & Kristen Amber Citron), och då hans lyckonummer råkar vara två känner han doften av en möjlighet. Efter lite lögner och en massa spring uppfinner Vic hans tvillingbror Jack så att han kan gifta sig med båda tvillingarna och kunna lägga vantarna på hela förmögenheten då de delar på allting, 50/50. Men saker och ting är inte så lätta som de verkar...

Vi går vidare med en gammal personlig favorit i Tales From The Crypt arkivet. Joe Pesci snor hela showen och är grymt bra som gamblern som tar vatten över huvud och tvillingarna Citron är hyfsat snygga, men har något fruktansvärt irriterande röster. Twisten i slutet är rätt förutsägbar, men payoffen efter den är grymt bra. Som sagt, en gammal personlig favorit för min del och en av de starkare avsnitten i serien.

Episod 12: Strung Along. Den gamla 50-tals barn-TV underhållaren Joseph Renfield (Donald O'Connor) får ett brev med frågan om han vill medverka i en 50-tals TV special. Då han inte har jobbat på flera år tar han chansen direkt även om hans unga fru Ellen (Patricia Charbonneau) inte gillar det. Joseph hyr in den unge David (Zach Galligan) för att hjälpa honom med hans del i showen, men Ellen gillar inte David då han misstänker att hon är otrogen mot Joseph. Ellen har varit otrogen mot Joseph men hon räknade inte med clownen Cocco, Joseph's mest värdefulla marionettedocka...

Strung Along är ett sånt där avsnitt som lyfts upp mycket tack vare skådespelarnas insatser då hela avsnittet egentligen är ganska förutsägbart, fram till de sista sekunderna av det vilket får en att rynka på pannan. Jag skulle inte påstå att jag älskar avsnittet, men att jag åtminstone kan se om det många gånger utan att tycka att det är skit.

Episod 13: Werewolf Concerto. Ett hotel belaggt i bergen får utstå en plötslig mordvåg, uppenbarligen genomförd av en varulv, där Mr. Bailey är det senaste offret. Vägen från hotellet och ut på stora vägen är igengeggad vilket resulterar i att ingen tar sig därifrån eller dit. Hotelägaren Antoine (Dennis Farina) berättar hur som helst att han har hyrt in någon som kan leta reda på och döda varulven - Lokai (Timothy Dalton), professionell varulvsjägare, som den här gången kanske har mött sin övermatch i en oväntad motståndare...

Hyfsat spännande, hyfsat mystiskt, massor med klichéer och förutsägbarheter. Twisten i slutet är hyfsat uppenbar och är inte en av de bättre i serien. Det här är ett av de avsnitt som hamnar mitt emellan.

Episod 14: Curiosity Killed. En sen kväll under en campingresa börjar det gamla paret Jack (Kevin McCarthy) och Cynthia (Margot Kidder) att tjafsa med varandra igen. Intill lyssnar Jack's vän Harry (J.A. Preston) och hans fru Lucile (Madge Sinclair), som har en överaskning för både Jack och Cynthia. Lucile vet ett sätt att återfå sin ungdom genom att göra och dricka en dryck genom att använda en speciell växt. De har planerat att använda växten själva och återfå deras ungdom men inte ge någonting till Cynthia för att kunna håna henne och återbetala allt gnäll och smärta hon har gett Jack de sista 45 åren. Men Cynthia vill ha drycken och lägger sig inte så pass lätt som Jack hade hoppats på...

Säsong 4 rivstartade med ett mycket bra avsnitt och avslutar med ett likadant. Även om det är ett ganska långsamt avsnitt så är avslutningen en av de bästa i serien och man myser riktigt rejält när den kommer. Ett suveränt avslut på säsong 4 hur som helst.

Obligatorisk sammanfattning: säsong 4 är ytterligare en bra säsong i serien och ger många guldkorn, ett par avsnitt som är okej och enbart något enstaka avsnitt som är rent av usla. Samtidigt märks det lite grann på säsong 4 att serien tagit en mörkare och allvarligare sväng än tidigare och några direkta gapskratt-avsnitt finns inte där. Hur som helst; en bra säsong. Nästa.

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-4