Vahetere...orka?

Dario Argento film från 85, med en väldigt ung Jennifer Connelly (Dark City, Requiem For A Dream). Donald Pleaseance (Halloween) ingår även i rollistan.

Jennifer Corvino, dotter till en världskänd skådespelare, anländer till Schweiz för att studera på en flickskola. Jennifer, som är en sömngångare, råkar ut för en smärre olycka och upptäcker strax därpå att hon har förmågan att kommunicera med insekter. Hon stöter kort därpå den skottske entomologen professorn John McGregor och hans tama schimpans Tonga.

McGregor berättar för Jennifer om en mördare som går lös i området som ger sig på unga flickor från skolan hon går på. Jennifer bestämmer sig för att hjälpa professorn i hans sökande på gärningsmannen.

Manuset och storyn i den här filmen är... gräsliga och rent av urbotat dumma och korkade. Filmen innehåller så många "what the fuck?"-moment att man tappar räkningen efter ungefär halva filmen. Händelseförloppet är så jävla tråkigt att 25% av sällskapet som tittade på filmen somnade och de resterande 75% satt och suckade, halvsov, pillade på mobilerna eller försökte bara hålla sig vakna.

Skådespelarna var rent av gräsliga och Connelly spelade över som få. Pleasance var dock sevärd som vanligt, men jag undrar om det inte var så att han var i nöd av pengar när han ställde upp att spela i det här ogräset.

Effekterna var typ italienska. Skrattretande i dagens läge, men de få effekter som visades var godis i ögonen på de som älskar italiensk skräckfilm.

Skräckfilm var det ja. Det här är ingen skräckfilm. Jag skulle då iaf inte kalla det för en skräckfilm. Jag hade gärna tryckt ner filmen i kategorin Prat- och Babbelfilm, då halva filmen går ut på att vi får följa Connelly's huvudrollsfigur när hon fjantar runt och försöker lösa den otroligt spännande mordgåtan.

Dessutom brukar skräckfilmer ha sån där "NU ÄR DET JÄTTELÄSKIGT"-musik, inte sant? Här bjuds vi inte på sånt. När det är sekvenser där det ska vara spännande eller läskigt bjuds vi på 80-tals rock av bland annat Iron Maiden och Motorhead. Hur skrämmande blir en scen då?

Efter att ha kikat lite på de olika kommentarerna på filmen på IMDB börjar jag fundera om stora delar av människosläktet har börjat utveckla en ny sorts hjärntumör eller något. Varför? Svaret är mycket enkelt: folk hyllar den här skitfilmen ungefär som att den skulle vara bra någonstans.

I en kommentar påpekar skrivaren att filmen innehåller äckeleffekter och annat skoj. Detta, gott folk, får vi inte se förrens runt de 10 sista minutrarna i filmen. Glömde idioten av de första 100 minutrarna av de 110 eller? Herregud.

Jag citerar (ur samma kommentar): Wonderful atmosphere, gorgeous cinematography and plenty of gruesome gore make this one a must-see. Och mina svar blir; underbar atmosfär? Vart då? Finns det en sådan i den här filmen? Jag märkte då aldrig någon sådan, då filmen erbjöd mig 80-tals rock istället för riktig skräckfilmsmusik. Lägg ner skitsnacket. Vacker filmning? Ok, delvis var det vacker (bra, snygg, whatever..) filmning. Men vem fan bryr sig i det när filmen är så jävla TRÅKIG?! Och slutligen, massor av gore? Av 110 minuter erbjuds vi kanske högst 10 minuter (sammanlaggt) scener där det inträffar någonting som kopplas till våld och äckel.

Den som tycker den här filmen är bra, äcklig (bortse från de sista 10 minutrarna) eller ens tycker att den är hemsk/läskig bör uppsöka psykolog och prata ut om sina problem. Jag vet då iaf att jag kommer behöva psykvård efter att ha tittat på den här skiten.

Se på den om du har sömnproblem.. eller om du vill ha sömnproblem. Annars; undvik till varje pris.

http://www.imdb.com/title/tt0087909/