Vahetere...orka?

1944. Efter att ett brittiskt flygplan bärandes den amerikanska generalen Carnaby - som är en av samordnarna i planeringen av den andra fronten - blivit nedskjutet i närheten av den lilla byn Werfen sätts en liten grupp på sju soldater (sex brittiska, en amerikansk) ihop för att genomföra en räddningsaktion åt generalen innan den tyska underrättelsetjänsten - som tagit generalen till det intilliggande ointagliga Schloss Adler (Örnnästet) - lyckas få honom att prata.

Det första jag har att säga om filmen är faktiskt inte om filmen, utan om de negativa kommentarerna på IMDB om filmen. Hur jävla dumknullad får man bli egentligen? Flera av dessa negativa kommentarer om filmen går ut på att de gnäller om att filmen inte är realistisk och att filmen dumförklarar tyskar. För helvete, det är en FILM. EN FILM. Fatta för helvete. Varken en film, bok (som den här filmen är baserad på) eller ens en novel behöver vara 110% realistisk - även om filmen är baserad på verkliga händelser. Det går alltid att förändra och vrida och vända på verkligheten så att det ska passa in. Och Where Eagles Dare - eller Örnnästet som den är känd som i Sverige - har gjort precis det. Filmen är inte 110% realistisk, sure, men den är fan så underhållande.

Where Eagles Dare är emellertid inte en ren krigsfilm, utan mer en blandning mellan krig, action och äventyr - vilket blir en riktigt snygg kombination då filmen blir en riktig jävla nagelbitare väldigt ofta. Bitvis sitter jag och håller andan även om jag vet hur det kommer gå.

I rollistan ser vi bland annat Clint Eastwood som den amerikanske löjtnanten och en bunt namn jag aldrig hört talas om och ansikten jag tror jag inte sett i några andra filmer. Men det är än dock Richard Burton som snor hela showen och innehar den viktigaste rollen i hela filmen. Och han gör det bra.. oh så jävla bra han gör det.

Filmen må vara från 1968, men det mesta är ruskigt bra i den. Actionsekvenser, dialoger, effekter.. ja, det mesta. Det enda man kan lyfta på ögonbrynet åt eller rent av börja flina åt är de typiska greenscreen-effekterna de använt i scener där de använder olika fordon. Givetvis är det ingenting fel med det, men jag ville bara påpeka saken.

2 år efter Where Eagles Dare gjordes, gjorde samma man - Brian G. Hutton - en annan krigsklassiker: Kelly's Heroes - där Clintan återigen hade en av huvudrollerna.

Har man inte sett Where Eagles Dare och gillar krigsfilm, se den. Det är den absolut värd. Jag älskar den och kommer definitivt se den många, många gånger till (detta var givetvis inte första gången jag såg den, utan jag såg den för över 10 år sedan).

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0065207/